En tidsoptimists bekännelser
Jag sitter på en buss mellan Stockholm & Kalmar. På intet sätt optimalt resande med tanke på tidsomfattningen men det funkar eftersom jag får några timmars egentid, detta nya begrepp, sällan skådat sedan jag blev mamma. Men oh så viktigt att plötsligt bli bästis med sig själv och upptäcka att det egna sällskapet inte är så tokigt ändå, jag får åtminstone tänka en tanke från början till slut. Oftast.
Jag har har nog alltid varit något av en tidsoptimist. Eller ska jag säga periodare. Inte så att jag nödvändigtvis kommer sent eller så (fast det händer, litegrann, ibland) men det blir liksom ett himla sjå att hinna precis. För det är det jag gör. Seglar in på föreläsningar gärna en minut i. Eller 30 sekunder. Eller cyklar som en galning för att hinna med tåget och sitter sen i två hållplatser och väntar på att bröstsvetten ska sluta använda BH:n som disktrasa. Många gånger är det inte särskilt stressfyllt för jag har, bredvid den optimistiska tron på tidsrymder, även en optimistisk tro på möjligheter och vad man kan åstadkomma om man verkligen ger sig den på det. Gårdagen är ett lysande exempel och jag delade en statusuppdatering om just det och eftersom responsen var stor så tänkte jag frikostigt brodera ut texten här på bloggen också:
Checkar in mitt bagage en halvtimme innan take off. Går ut i morgonmörkret för att parkera bilen som mannen ska hämta senare. Inser att jag glömde cykelstället vilket innebär att han får ta en nätt barnvagnspromenad istället... Med hans ord "you owe me one" när alla taxibilar var bokade och efter en segdragen om-jag-tar-extranyckeln-kan-väl-du-hämta-bilen-vid-flyget-förhandling ringande i öronen tänker jag att jag nog blir skyldig honom lite till.
Sen inser jag att barnvagnen står i bilens bagage.
23 minuter innan take off kör jag ut från långtidsparkeringen, kommer på att garagenyckeln hänger i lägenheten, kommer hem, springer upp för tre trappor (så tyst jag kan för att inte väcka grannar & familj). Hämtar nyckel, ner till garaget, ut med vagn, in med cykelstället. Tillbaka till flyget, 10 min innan take off kommer jag in till en nedsläckt och låst(!) säkerhetskontroll. Haffar en lokalvårdare som efter lite knot (såklart) släpper igenom mig, passerar boardingen med kontrollantens "de är på väg att köra" efter mig, springer 300 m på landningsbanan och kommer ombord på planet.
Allt går om man vill. Gilla småstäder!!
Ja-a vad ska jag säga?! Flera kommenterade stressfaktorn i det här alternativa sättet att ta sig an en morgon på men vet ni, jag tänkte aldrig att det var stressande, jag var bara väldigt lösningsorienterad. Inte förrän jag kom in i den öde vänthallen och möttes av en låst spegelglasdörr till säkerhetskontrollen fick jag stresspåslag och dubbelkollade klockan och liksom ba - meh det är ju 10 min till take off, varför är det låst? Shit, missar jag flyget nu? Med min väska ombord.
Sen inser jag att barnvagnen står i bilens bagage.
23 minuter innan take off kör jag ut från långtidsparkeringen, kommer på att garagenyckeln hänger i lägenheten, kommer hem, springer upp för tre trappor (så tyst jag kan för att inte väcka grannar & familj). Hämtar nyckel, ner till garaget, ut med vagn, in med cykelstället. Tillbaka till flyget, 10 min innan take off kommer jag in till en nedsläckt och låst(!) säkerhetskontroll. Haffar en lokalvårdare som efter lite knot (såklart) släpper igenom mig, passerar boardingen med kontrollantens "de är på väg att köra" efter mig, springer 300 m på landningsbanan och kommer ombord på planet.
Allt går om man vill. Gilla småstäder!!
Ja-a vad ska jag säga?! Flera kommenterade stressfaktorn i det här alternativa sättet att ta sig an en morgon på men vet ni, jag tänkte aldrig att det var stressande, jag var bara väldigt lösningsorienterad. Inte förrän jag kom in i den öde vänthallen och möttes av en låst spegelglasdörr till säkerhetskontrollen fick jag stresspåslag och dubbelkollade klockan och liksom ba - meh det är ju 10 min till take off, varför är det låst? Shit, missar jag flyget nu? Med min väska ombord.
Sen är det ju inte alla flygplatser som har en så platt organisation att städerskan släpper passagerare genom säkerhetskontrollen heller. Det är småstaden förunnat. Hade detta varit i Stockholm så hade det blivit en skitdålig historia för jag hade aldrig tagit bilen till flyget in the first place. Eftersom parkeringen är svindyr.
Kommentarer
Postat av: Katrin
Haha du är ju bara så skön! Älskar att läsa dina texter :)
Svar:
Little Miss Fix It
Postat av: Emma
Underbart, jag satt med andan i halsgropen och liksom blev stressad åt dig då jag läste det första gången. Imponerande att du hann med och imponerande att du inte stressar upp dig, jag skulle behöva ta till mig lite av det måste jag säga...:)
Svar:
Little Miss Fix It
Postat av: Maria Gustafsson
En helt underbar historia Sara!
Allt är möjligt :):). Jag hejar på dig
kram
Svar:
Little Miss Fix It
Postat av: Tinakusina
Men vem blir glad av att vakta en vänthall!? Tror helt klart man hinner mer som tidsoptimist ;)
Svar:
Little Miss Fix It
Trackback