Egentligen skulle det här inlägget heta blott "13 månader" men det känns liksom platt i sammanhanget.

Man brukar ju prata om ofrivillig barnlöshet. Det som drabbar så himla många men som så få pratar om. Jag är en av dem. Jag är en av de tusentals svenskar som tillsammans med min man gått igenom kontraströntgen, LH-tester, ultraljudsundersökningar med en kondomklädd elpryl modell växelspak, ÄL-tester, ligga på schema, spermaprover, omgivningens bebilycka I, prostatamassage, akupunktur...

...granatäppelkurer, engelska super-piller,  det reglerade klimakteriet, hormoner, heminjektioner, progesteron där solen inte skiner, menshelveten, rum eller ska jag säga bås med ihopklistrade sidor på tidningar vid namn HotShots 2008 -tre år för sent, omgivningens bebilycka III, överstimulering, landsting, privatkliniker, skjutjärnsläkare, lasarettbakelser (ja, Marie-kex alltså) och apelsinsaft. Högkostnadskort, subventineringar, kompiskretsens bebilycka IX...

Först drömde jag om en dansk designklassiker (ironiskt nog kallad Ägget) sedan använde jag pengarna åt just äggodling, ödets ironi deluxe.

Nu, 22 månader sedan pluset. Hon, vårt stora kors i taket, har blivit en jättestor människa i en pytteliten kropp. Fysiskt ser hon ut som urtypen, för att inte säga karikatyren av ett mindre småbarn: en ensam blond hårlock och med blott en tand i underkäken (men när hon flinar upp sig eller slänger bak huvudet i protest så ser man att de båda drakulatänderna(!) också sett dagens ljus. Just saying). Inget är för ömtåligt eller fjärran för starka små nypor som sliter i det mesta de kommer åt. Inga lådor för fulla för att inte rivas ut (har ni någonsin reflekterat över hur många våtservetter det egentligen ryms i ett paket? 72 är en grov underskattning, snarare 702 skulle jag tro efter att ha sett dem lite mer, hrm, utspritt) Inget hinder är för högt att ge sig över: kontinentalsängar, trappgrindar, soffbord, badkarskanter och i matstolar är utsikten magnifik om man står upp, visste ni det?

Allt som sätts ihop (och tas i sär naturligtvis) är spännande och ägnas lång tid av koncentration: tryck-knappar, spännen (ja de på just matstolar förstår ni), lås med nyckel i alla former, lypsyl och diverse  burkar med lock.
Skulle hon bli tillsagd eller påkommen så avgör dagsformen om glädjedödaren bemöts av ett rungande "-Neje!!" med glitter i ögonen eller en fysisk protest som närmast kanske skulle benämnas "stackars fisken" -om ni någon gång sett en fisk på torra land.

Apropå djur så kan man förvånande nog även likna denna lilla fjunigt bestämda mjukhet vid en kobra. Vid oräkneliga tillfällen har hon till synes haft fredliga avsikter i våra knän, vilket visat sig bara varit en vila på hanen, när uppmärksamheten är som lägst och reaktionstiden som längst slår hon till. Blixtsnabbt. Glasögonen är trofén och hittills har hon skördat två offer -skalmar, eller ska jag säga skalper?

 

Jo, som underrubriken gör gällande så var det nog en högst välplanerad barnlöshet i den här familjen. Alla år av försök, och ja, har ni redan tappat bilden får ni läsa om stycke två och tre, frustration och hopplöshet hade troligtvis som enda avsikt är vi rädda - att bygga upp så mycket längt, tacksamhet och tålamod som möjligt går att uppnå blott i syftet att vi faktiskt ska orka med ongen.