Jag har sagt det förr och jag upprepar mig visst, men det blev så påtagligt efter ett månadslångt projekt som tog slut och efter en vecka hemma med en 1,5-årings tandsprickning värd namnet. Det jag saknar mest med frilansandet är de självklara dag-till-dag-kollegorna som man får när man är knuten till en fysisk arbetsplats år efter annat. Mina kollegor varierar. Ibland är det en vältränad crossfitsgymsägare (försök säga det snabbt om du kan), ibland samma kollegor som för fem år sedan, ibland tre killar som programmerar och ibland en sprudlande frisör. Det är fint, att det varierar. Men jag saknar att slänga käft med någon som känner mig väl och jag saknar att få fråga hur helgen var och att någon vet att jag skulle göra just det eller det en kväll mitt i veckan och är nyfiken på hur det gick och att någon sticker in huvudet genom dörröppningen och knixar med nacken och säger "Fika!?" på det där sättet som egentligen inte är en fråga.

 

Jag är ingen solitär, och har aldrig varit. Jag behöver ett sammanhang för att komma till min rätt och bland andra människor funkar jag bäst. Jag behöver ganska lite, okej väldigt lite då, ensamtid för att känna att nu vill jag ha sällskap igen. Det räcker med en springrunda eller så för att rensa tankarna, eller en tågresa med blicken ut genom fönstret. Generellt alltså. Förstås. Undantagen finns ju alltid.

 

När de här bilderna dök upp i mejlboxen så blev jag så glad. För de är himla fina och för att jag vet precis vem som har stått och rullat ihop alla rullar tidningspapper precis så där och alltid, alltid gör sitt magiska så att jag nästan utan att fråga när jag ser en bild vet namnet på inredaren. Träffsäker planering. Van hand som vridit den lilla sticklingen just så så att den kommer till sin rätt i ljuset. Och ljuset ja, det är satt av en en fotograf som är fantastisk på alla sätt och vis. Kul att jobba med, grund och djup på samma gång. Designerduon, syskonen Knut och Marianne som alltid fascinerar mig och får mig att drömma om att själv rita möbler. Jag befann mig precis i studion intill med ett annat projekt och en kväll satt jag på värdshuset bredvid det inhyrda filmteamet som gjorde rörlig bild av historien om möblerna från norr och (tjuv)lyssnade till deras helikopterhistorier. Och det känns bra, inte som att hitta botemedlet mot cancer-bra, men som att vara en liten liten del av sagan om möblerna på bilden-bra. 

 

Fast det är människorna bakom jag saknar mest.