När helgplanerna ändrades mitt i veckan låg plötsligt ett obokat veckoslut framför oss. Ingen planerad lunch, inga gäster, inget kalas, ingen resa. Jag minns inte när det hände sist, förmodligen någon gång i februari. Direkt efter jobbet i fredags packade vi snabbt ihop det allra nödvändigaste och körde halvtimmen ut till torpet. För första gången i år så har vi inte lyft ett finger. Inte minsta grässtrå har blivit klippt, ingen färgburk har öppnats och framför allt har inte en människa synts till som inte tillhör vår innersta krets om tre. 

 

Sommarvärmen när vi kom ut byttes raskt ut till höstrusk igår och kakelugnen har gått varm (ja vad annars), det har spelats Yatzy, lästs sagor, byggts lego och gåtts i skogen. Skogarna runt torpet är fantastiska, ömsom nålsögetrång helvetesskog och ömsom mossbeklädd sagoskog. Behöver jag säga att den sista är favoriten?

 

Där träffade vi bland annat på "Spaghettisnigeln" som känns igen på att "den bara äter gräs". Vi smakade Stensöta och letade såklart efter skogens guld. Och som vi fick leta, det hann t o m börja regna, men plötsligt så fanns de där - kantarellerna. Få och små, det är för tidigt, men ändå. "Boosans första kantarell". Sen skymtades åter stugan mellan träden igen och nu är det dags att packa ihop oss och åka hem till stan.

Men som vi behövde den här helgen.