Sitter vid matsalsbordet och svarar på era frågor från frågestunden. Från badrummet hörs plask och stoj och mannen som sjunger om den trekantiga gubben. Alla verser. Han som under våra första tretton år aldrig sjöng en ton. Jag kan inte alla verser. Ljudet letar sig genom hallen, förbi köket och genom det krokiga stenvalvet in i vardagsrummet och når mig där jag sitter med en koncentrationsrynka mellan ögonbrynen och knapprar förbrilt för att hinna så långt som möjligt innan det är dags för saga och välling och fotpussar på en liten ros som doftar nybadat och värme.

 

Ibland måste jag nypa mig själv lite i armen för att fatta att de där två faktiskt utgör tvåtredjedelar av det som vi kallar vår familj.