Just nu sitter jag i en alldeles för tyst lägenhet, lite som lugnet efter stormen. Stormen denna helg bestod av tjejerna jag delade varje dag på gymnasiet med. Vi var en kvartett av två rödtottar och två blondiner som hamnade i samma klass för tjugo år sedan och sedan dess har vi gått igenom studenten, galna festkvällar, hjärtesorg, lägenheter, högskolor, utlandsresor, barn, några mindra galna festkvällar, husköp, giftermål, ofantlig lycka och ännu flera barn. Åtta stycken tillsammans faktiskt. Men igår hade vi en kväll där vi bara fick vara vi ett tag, utan alla män och barn, nästan liksom vara sexton år igen fast med massa mer erfarenhet och minnen i kroppen.

 

Vi åt gott, och drack gott och jag skrattade så att jag grät och vid midnatt sprang jag ner i källaren och letade fram en låda med gamla bilder och så satt vi ihopträngda i samma soffa och lutade oss mot varann och skickade runt bild efter bild, de allra flesta framkallade i skolans fotolabb under våra gemensamma lektioner. Vi skrattade ännu mer, så vi skrek - åt Tesses snelugg och polotröja under skjortan, Lojsans och mina tandställningar, Malins babyface, mina spinkiga ben och  Lojsans förföriska Garboposeringar i en salig blandning. Att få skratta så att man frustar .. neeäää, ... nu... hahahaha.. o-oorkar jag in-hnte me-ehr!! Så otroligt förlösande. Och känsla av att vakna upp tillsammans och göra frukost och konstatera att det var så himla härligt att ha träningsvärk i magen efter allt skratt. Nu i tystnad sedan de åkt, men bilderna ligger kvar och med all denna energi laddad är jag redo att städa upp lite efter stormen, ta tag i den här söndagen och några pysselprojekt som väntar. Och få hem familjen igen.