Så här såg det ut när jag gick till tåget imorse och jag kunde inte låta bli att le med tanke på svadan som jag såg framför mig skulle komma att skava lite i Jespers öron ikväll.

 

 

För den oinvigde är det här en harang som följt oss och vuxit sedan slutet av november när det började lysa adventsstjärnor i vart och varannat fönster.  Strax där efter gjorde månen entré i hennes liv och många decemberkvällar spanades det ut genom fönstret innan läggdags. Tyvärr visar ju inte den där rackarns mångubben sig på himlen när det är molnigt. I julas blev hon kompis med granen, kanske det finaste en kan uppleva om man passerade 1-årsstrecket i augusti. För att inte tala om den tjusiga spiran som tronade där i toppen! Och toppen pekar ju mot himlen det vet ju alla.

 

Stjärna (i det fönstret, och i det, det och det...)

Månen (lyser på) himlen (på) natten. (Men inte idag för det är) molnigt.

(Där är) granen (och där uppe är gran)toppen (som pekar mot) himlen. (Och där sitter) spiran (japp, så är det).

 

Det är ingen överdrift att säga att vi deltar i den här konversationen ungefär 16 gånger om dagen. Cirkus. Att hon pratar mycket för sin ålder har vi ju liksom förstått (den hårda vägen så att säga) och jag vet ju att barn kan bli lite ... ehh.. traumatiserade och så om man pressar dem, men jag börjar ju liksom undra när man kan kräva att hon byter ämne egentligen...