23 månader

Min vana trogen så tänkte jag skriva några rader om livet med Marsipanrosen, samman-

fattningsvis, på hennes månadsdag (eller väldigt mycket senare ibland, som nu) och idag är det näst sista gången, månadsvis alltså. Ingen männscha säger väl 25, 26, eller 27 månader? Nä, på sin höjd blir det 2, 2¹/², 3 år etc.

 

Hade ni frågat mig i måndags så var annonsen under "bortskänkes" redan skriven men idag är jag mer blödig efter att ha läst igenom några månadsuppdateringar bakåt i tiden. För just så är det att dela tak med en treäpplare som går mot sitt andra fullföljda levnadsår. Uttrycket "Terrible twos" kom inte till av en slump, kanske inte heller Jespers missuppfattning och egna uttryck "Terror 2". Inget brott är för ringa för att inte bestraffas med ett anfall av pur ilska/vrede/besvikelse/frustration.

 

Nääääj, mackaroonerna ska ligga i skålen!

Nääääj, Boosan ska göra!

Nääääj, inte ta bort dom!

 

Fast bakom molnen döljer det sig en liten solstråle, som denna somrarnas sommar verkligen strålar lite extra, om än i korta intervaller. Men under de där små solglimtarna så tittar en vetgirig, busig, talför och reflekterande liten varelse fram. Att hon är en snackis har jag ju tjatat om sedan i höstas och kanske blir det just lite tjatigt men i synnerhet dessa anteckningar gör jag främst för min egen skull. Så att jag om ett halvår kan sitta med tårfyllda ögon och minnas tillbaka på just den här fasen och minnas hur det var när hon sa: vindkwaftverk och inte längre vindsverk som för några veckor sen.

 

Ett återkommande samtalsämne här i torpet är takbjälkarna. Ja, hon tycker minsann att vi inte gjorde ett alldeles lyckat jobb i renoveringen när vi lät de satans otygen vara kvar så att hon varje morgon slår huvudet i dem när hon kryper runt och mornar sig i sängen. Ganska ofta när vi hämtade på förskolan innan semestern berättade personalen att hon pratat byggnadsteknik och faktamässigt talat om att: om man såga ner takbjälkarna rasar hela huse (för övrigt hennes rekordmening i antal ord som 22-månaders). Nu har den diskussionen dock bytt ut till den mer inredningsorienterade (och ornitoligiska) fakta efter hennes mors framfart: fågeln på takbjälken heter fasan.

 

Andra uttryck som få en och annan (läs mig och Jesper) att höja ögonbrynen är, efter lite apparatmuller ifrån källaren: Vad gö-ör varmvattenberedaren? Och när jag skriver så så menar jag inte vajmvattebjedajänn utan varm-vatten-be-re-da-ren. Fast just uttalet är kanske inte det mest spektakulära i sammanhanget, vad vet jag.

 

Igår hälsade vi på några kompisar i deras torp där lite trafik rör sig på vägen utanför. En röd bil körde förbi, något som noterades verbalt: En röd bil körde förbi. Inte särskilt ögonbrynshöjande för en pratkvarnsmamma. Men när samma bil körde från motsatt håll en timme senare och hon konstaterar: Nu kom bilen tillbaka. Då blev den här mamman lite överraskad. Över sambandstänket i den lilla människan.

 

Eftersom det är lite sensationellt att hon är så verbal, och vi dagligen möts av frågor och kommentarer angående detta så brukar jag ibland skoja om att "jo men hon kan inte springa och svänga samtidigt". För det är ju visst något alldeles vansinnigt konstigt det där med jante som kommer och tränger sig på. Inte ska jag tro att min onge är något, hon pratar förvisso mer och tydligare än många treåringar men inte kan hon vara särskilt motorisk då, också?!

 

Just beträffande motoriken så är hon nog precis som vilken blivande tvååring som helst. Klättrar, springer (och nu även full fart framåt, inte bara med höga knälyft på stället) och hoppar. Det är det senaste. Jämfotahopp. Det är jättekul särskilt i torpköket, där golvet är lite ihåligt över källaren, för det dundrar så mycket. Inte något graciöst hopp med sammansvetsade knän i höghöjd. Nä, hopp som liksom börjar nerifrån tårna och går upp till hårtopparna och hinner vända innan själva luftfärden tagit form. Så att kroppen vill jätte-jättemycket men själva hoppet blir ett mega-megalitet, med raka ben lite styltigt liksom. Ett nybörjarhopp. Världens finaste nybörjarhopp.

Och nybörjarhoppen drygas ut med hålla någon i händerna-hopp, för då kan en hoppa mycket högre och många många gånger i rad, och de dundrar till och med ännu mera!

 

Skulle jag som mamma sia om eventuella framgångsutsikter så här veckorna innan tvåårsdagen så lägger jag pengarna på Svenska Akademien, runt år 2062. Inte OS-guld i höjdhopp. Men allt handlar ju om övning så det kan ju gå lite hur som helst det där.

 

 

Kanske, kanske finns det också en liten galning i stil med Renata Chlumska i henne, vem skulle annars campa på vardagsrumsgolvet?

Härligt skrivet om den lille store :)

Så fint! Jag har en 2 årig Siri här hemma som också är tidig i språket och så verbal att man sätter morgonkaffet i halsen, känner igen det där med janten som smyger sig på! Men alltså vilken fröjd att ha sånna snackepåsar hemma, alla dagar blir ju hundra procent mycket roligare! Tack för en bra blogg!!

Fint skrivet och härliga bilder. Gillar din blogg.

Men alltså, gullunge!

Jag tycker mig se mycket Jesper i leendet på sista bilden 😊
Här hemma hoppas det för övrigt väldigt mycket med men pratas inte så mycket. Näääääe kan han dock mycket väl 😂