Pannkakor och betong, renovering dag 46

Lagom när vi hade köpt pigment och lånat brukvispen av en kompis ringde några andra vänner och frågade om de fick hälsa på ute vid stugan. Såklart! Och ni vet ju hur det är när det är så himla fint väder och man vill äta pannkakor som man gräddar utomhus (bästa köksvalet, portabel kokplatta) och samtalen flyger mellan ohälsosamma hemnetsurfningar och sjukdomar som är ohälsosamma på riktigt och blandas upp med avbrott av två barn som är precis nästan lika gamla och precis nästan lika olika. Det blir liksom inte så mycket gjort mer än att råröra jordgubbar till sylt och handvispa grädde och bära in bordet i skuggan. Fantastiskt.

 

 

Säg den lycka som vara för evigt, när det nästan var kväll och vi vinkat hejdå fanns det liksom ingen återvändo för de där bänkskivorna skulle inte gjuta sig själva och jag kan säga att jag inte levde som jag lärde i gårdagens blogginlägg. Energidepåerna var slut (pannkakor må vara goda till tusen men det är bara tomma kolhydrater), målbilden var som bortblåst och kvar var bara irriterade röster, felskruvningar och en tvååring to be som visade vad hon tyckte om sina föräldrars oförmåga till samarbete och hällde ut ungefär 743 skruvar i olika storlekar på gräsmattan. Tror ni det hjälpte situationen?

 

Nä, just det. Jag himlade med ögonen åt att det förstås var mannen som glömt stänga skruvlådan och jag svär om blickar (eller tonfall) kunnat döda så hade jag inte suttit här idag. Fast just det där med att inte vara världsbäst på samarbete är nog en god anledning till att vi efter snart femton år av duster faktiskt inte hellre skulle vilja gräla med några andra än just varandra. För när solen sänkte sig över sädesfältet och betongen låg där den skulle så var de sura minerna som bortblåsta och vi kom ihåg det viktigaste och gjorde ett triss i avtryck till eftervärlden på skivans undersida.

 

Och ja det är min hand till höger, jag har tassar värdiga en basketspelare. T o m avtrycket från vigselringen syns på Jespers ringfinger och den där lilla lilla skrutthanden som ändå vuxit ofattbart mycket. Fint så det förslår.

 

Foto: Sara Zetterstrsöm, Little miss fix it

Skönt att även ni kan vara lite mänskliga mitt i er renoveringsidyll ;)
Ser helt underbart ut med pannkakor gräddade utomhus - utan os i hår och gardiner efteråt.

Hej! Inspirerande blogg som jag just hittat till, mycket trevlig läsning! Ha en underbar dag!

Hehe, sådär kan det nog vara när man renoverar med små barn/på tom mage. Då är det bra att ha ett antal gräl i ryggen så man vet var man har varandra! :)
Fint med avtrycken i betongen, ser fram emot det färdiga resultatet sen!