Ja, så tänkte nog den där influensan som alla drabbades av i februari-mars och som jag bara fick en liten-liten minisläng av då. Nu är hon redo, nu har hon en vecka som är ganska lugn - då slår vi till, hela bacillarsenalen på en gång. Så jag är förpassad till soffan på nedervåningen där jag kan ligga hostandes och snörvlandes utan att störa hela familjens nattsömn. Det var förstås, mitt i eländet, ganska mysigt att vakna av att solen sken in genom gardinslösa fönster.

 

Jag uppskattar nästan aldrig att jag är frisk när jag är det. Är det någon som är bra på det? Bara när jag är sjuk, då skänker jag alltid en tacksamhetens tanke att det händer så sällan, för det är så vidrigt att vara så kraft- och orkeslös. Men nu verkar det febernedsättande ha kickat in och jag ska passa på att läsa lite, och fylla på tekoppen. En favorit som jag haft i många år, minns bara inte hur den blev min.

 

Emellanåt kan man läsa i inredningsreportage eller Instagramflöden att personerna inte minns var de köpt en viss sak och jag har alltid tänkt: hur kan man inte minnas var saker kommer ifrån? Själv har jag ju näst intill fotografiskt minne när det kommer till sådana detaljer; situationen, omstädigheterna, vädret och vad jag hade för kläder på mig. Men nu när jag skulle erinra mig koppens historia så är det verkligen helt blankt. Febern måste verkligen stigit mig åt huvudet.