Hon som alltid sover som en sten på mornarna, som man måste väcka ömsint med pussar och sång, hon som oftast har ett sjuhesikes morgonhumör...

 

"-Tror du att tranan var här ina..."

 

Ja hon, hon studsade rakt upp ur sängen innan vi hunnit avsluta frågan.

 

Och tänka sig, hade inte tranan minsann sovit en stund i kuddhögen inne på rummet där hon bäddade så fint med sitt eget täcke (själv sov hon med en pläd från soffan)? Och så många fotspår det var, och ÄNNU fler utanför dörren. Fjädrar låg det visst precis överallt (det måste varit en ammandes trana det där, som den ruggade), det var liksom bara att följa dem hela vägen ner för trappan och i köket kom den visst in genom altandörren, av spåren att döma, precis som hon förutspådde kvällen innan. Klampat runt på hela undervåningen hade den gjort innan den hittade sockan som bestämt skulle hänga i vardagsrummet och inte på sänggaveln.

 

Och visst låg det något i pappans största raggis (chansen att få full utdelning borde rimligen öka i takt med sockstorleken). Små små fötter som hoppade jämfota av lycka när det allra första egna godiset ramlade ut på golvet, så mycket att det räcker många många lördagar framöver. Fast en tablettask fick man faktiskt öppna direkt på morgonen innan föris, och båda pixiböckerna lästes. Två gånger om. Lyckan liksom. Aldrig har en morgon runt 6.30 flutit så smärtfritt med en 2,5-åring. Jag tror faktiskt vi redan längtar till nästa Tranedag hela familjen.

 

OBS! Ingen trana kom till skada vid tillfället.