Det är egentligen en alldeles vanlig lördag, Jesper & Boo är i badhuset och jag har jobbat undan lite pappersarbete, nu målar jag på skåpet som ska stå i köket och lyssnar på P1 på radion och ända sedan i morse har det varit en ovanlig lördag. Ännu fler ursinniga terrordåd i världen, nu senast i Paris. Diskuterade syftet med terrorismen över frukostbordet och känner ännu starkare att det hela är så... ofattbart. Var övergår dedikering till fatanism och vad är det för mekanismer som gör att man tar sig rätten att döda oskyldiga människor och sedan sig själv? Tillhörigheten tänker jag, att bli sedd, att bli välkomnad bland likasinnade. Att den känslan överväger det absurda i att ta någon annans liv. Eller för den delen, att förenas i att hata en gruppering av männsiskor på grund av hudfärg, politisk ståndpunkt eller religion, det liksom övergår mitt förstånd. Men jag försöker förstå, jag ska göra mitt bästa i att se och försöka förstå alla barn och unga vuxna som kommer i min väg, att känna sig utanför och missförstådd verkar ju vara första steget till radikalisering. Tänker på alla oskyldigt drabbade men vägrar bli skräckslagen, jag tänker att man har svårare för att stå med öppna armar om man är rädd.