”Det spelar ingen roll om man blandar gammalt och nytt, blandar möbelstilar, färger och mönster. Saker som man tycker om kommer ändå av sig själva smälta samman till en lugn enhet. Hemmet behöver inte vara i detalj planerat, inte utstuderat, bara sammanfogat av delar som dess innevånare trivs med och älskar.”
Citatet kommer från
Josef Frank och han skrev det i tidskriften
Form redan 1958 gällande den designfilosofi han kallade för
Accidentism. Jag håller med honom till fullo, i den senare delen vill säga. För visst är det allra viktigaste att man har ett hem man trivs i, och att chansen är större om man väljer delarna i inredningen med hjärta och mage snarare än på grund av att de "är rätt". Men, jag vill ändå påpeka att bara för att man tycker om en himla massa grejer så betyder inte det alls att de kommer "själva smälta samman till en lugn enhet". Oh no.
Det är ingen naturlag som gör att så fort en röd sammetsdivan från 1910 får ditt gillande per automatik gifter sig perfekt med Ikeabyrån Malm i ekfolie som du också älskar i bitar. Nej, snarare är det en himla massa andra inredningsbitar som i det här fallet måste överbrygga glappet mellan dessa två artefakter. För vissa är det en talang, kanske jobbar man med att hålla ordning på siffrorna i stora börsnoterade företag till vardags men har en naturlig fallenhet för heminredning och ett hem som platsar i valfritt inredningsmagasin alla dagar i veckan trots att hen inrett det lite med vänsterhanden, men för de allra flesta är det något som kommer med erfarenhet och samlad kunskap. En förståelse för det icke fysiska som som skapas i mötet mellan två objekt. Att kontraster i material, textur, färg & form skapar dynamik medan samhörighet i träslag, nyanser, och design ger ett lugn. Och att harmoni faktiskt innehåller både spänningar och rörelse.
Kanske var det så här den gode Josef menade när han pratade om att blanda gammalt, nytt, stilar, färger och mönster förbehållslöst? Om jag ska dechiffrera vad som tie the room together (för att citera min kontorskollega Daniel när vi diskuterade bilden) så är det motsatserna och spänningen mellan inredningen som skapar harmonin.
- Basen är lugn (tyst?) med vita väggar och ekparkett, det är möblerna som "pratar".
- Det är högt i tak varför golvytan kan fyllas och rummet ändå behåller sin luftighet.
- Den ena soffan är stor men enfärgad och balanseras mot den mindre dagbädden med djärvare mönster.
- De kantiga skåpen och rektangulära mattan mjukas upp av bordens rundande former och det mjuka i soffor och kuddar.
- De stormönstrade kuddarna samsas med enfärgade.
- De stora möblerna knyts samman genom mörka träslag som mahogny, vavonnarot och valnöt
- De små möblerna är ljusare och av blandat material.
- Den markerade svarta tavelramen möter det skira i växterna och lättheten i lampan.
- Organiska vilda mönster i soffan och kuddarna möter det strama rutiga i mattan.
- Alla stilleben av favoritsaker och små vaser är en blandning av material och former men grupperade på en mindre yta och placerade på några få platser istället för utspridda över hela rummet.
Jag håller med om att den här inredningen utgör en blandning av ovanstående. Det viktiga i en blandning är att skapa lika stora delar, att väga upp ljust mot mörkt, tungt mot lätt, mönstrat mot enfärgat, hårt mot mjukt... Ja ni fattar, för att inredningen ska kännas balanserad. Så känner du dig inte nöjd med din inredning, hem och öva. Ta på dig våg-glasögonen och se vad det är som slår över, försök att väga upp det eller ta bort det som skapar obalans.
Att enbart älska en handfull möbler kommer inte göra dig till en superstylist. Men att inreda sitt hem efter affektion och magkänsla snarare än att stirra sig blind på it-prylar och övergående trender vinner man garanterat på i längden. Motsägelsefullt nog - för att lyckas med accidentismen (som av namnet att döma liksom bara händer, som av ett lyckligt missöde) gäller det att öva öva öva. Om du inte råkar vara en naturbegåvning förstås.
Lycka till!