Okej jag är inte så naiv att jag tror att en vecka av att leva lite enkelt och nedkopplat gjort mig till en ny människa. Men. Kanske är det vårsolen, kanske är det att alla tankar fått tänkas från början till slut och kanske är det sömnen som saknades men bannemej om det inte känns annorlunda nu?!

 

Jag ska börja jobba på torsdag. Och jag tycker det känns kul!

 

Den senaste månaden har jag ägnat åt att försöka ändra på mig själv. Att inte vilja så mycket, att inte gå igång på alla intryck och planera för nästa renoveringsprojekt, att inte säga ja utan att tänka ett varv till... Listan kan göras jättelång men vad jag faktiskt kommit fram till är att jag är ju den jag är. Och vad blir kvar om man helt försöker ändra sin personlighet?

Visst, jag tar med mig en hel massa klokheter som jag kan skriva under på: att inte göra massa saker samtidigt (typisk grej för min del är att laga mat, lyssna på radio, kolla mejlen och helst spela ett spel med 4-åringen, kanske planera veckohandlingen också) utan att sträva efter att vara härvarande -här och nu, att värdera återhämtning som i att faktiskt inte göra ett skit. Att sitta ner och på sin höjd bläddra i en tidning eller ännu hellre prata med sin familj om, just det - ingenting särskilt. Bara vara.

 

Och appropå mejl och allsköns notiser. Såå befriande att stänga av allt sådant. Förra veckan placerade jag telefonen på ett bestämt ställe och låtsades att den, precis som förr, satt fast i ett jack i väggen. Det enda jag använde den till var att svara om någon ringde, och ringa ett fåtal behövliga samtal. Jag bytte signalen till "Gammal telefon" för att förstärka mindsetet ytterligare. Och jo, första dagen tänkte jag säkert hundra gånger "det där ska jag kolla upp" när jag hörde något intressant på radion som jag lyssnade på stundvis, för nuförtiden är det ju så vi gör. Inget lämnas åt djupare funderingar eller egna spekulationer utan allt googlas och besvaras inom en halvminut. Det var en kraftansträngning att låta bli!

 

På torsdagen ringde en kollega och jag var tvungen att leta efter ett mejl. Egentligen var det bara det jag skulle göra men när jag gick och lade mig på kvällen så räknade jag apparna jag öppnat under samtalet och strax efter. 22 stycken! Det är ganska skrämmande när man tänker efter, och jag tror inte att jag är ensam om att ha en platt liten batteridriven snuttefilt till arbetsredskap. Notiserna är fortfarande avstängda och jag försöker hålla koll på mejlen vid ett par tillfällen per dag istället. Med förhoppning om att det håller i sig även på jobbet.

 

Precis som att leva miljömässigt hållbart gäller lite samma principer att leva socialt/mentalt hållbart tror jag - att man är medveten om sitt beteende. Och när man själv låter bli att vara så himla tillgänglig hela tiden så märker man hur mycket omgivningen är det. Tänk om samhället, vi, fick en mer human inställning till kraven på familj och karriär. Tänk vad mycket bättre vi skulle må.

 

Oh well det var inte att antismartphone-inlägg detta skulle bli, det bara blev så uppenbart för mig att det var ett helt igenom bra beslut att koppla ur en stund. Fatta vad jag sovit bra! För första gången på månader. Jag sov till och med middag ibland, även efter en 9 timmars ostörd nattsömn.

 

Och torpet sen. Vår lilla pärla. Jag fick njuta av både 20 graders värme och en frostnatt, strålande sol och dimmiga mornar så jag klagar inte. Och när det var gråväder så ägnade jag mig åt att möblera om. Jag har drömt om den sedan den skymtades under en hel massa bråte och nu efter mer än fyra år som torpägare blev vedboden så utrymd att den gamla snickarbänken äntligen fick se dagens ljus och numera tronar i storstugan. Som sagt, vem är man om man inte är sig själv?