Att tappa geisten

Många skriver när de mår dåligt. Använder orden för att kanalisera det dåliga måendet. Jag är precis tvärtom och har nog alltid varit. Nästan lite konstigt ändå för skrivandet kan ju ha en läkande förmåga, något många vittnar om. Tydligen är det inte min terapi för likadant har det varit med dagboksskrivandet sedan tioårsåldern. Jag har bara skrivit när jag är glad, vilket jag oftast varit. Men det kan ju vara förvirrande det där också, minns när Jesper efter att vi varit tillsammans i några år lite oroligt frågade om jag inte mådde bra? Jo, sa jag, varför undrar du? -Jamen du har ju inte skrivit dagbok på ett tag. Och det hade jag inte och sen slutade jag med det, eftersom jag började blogga istället. Och bloggen har funkat likadant. Skriver alltid mest när jag mår som bäst, har rull på livet och mycket energi. I sämre tider så går all energi åt att reparera insidan.

 

Den där energin har det ju som bekant varit lite si och så med på sistone. Rätt länge faktiskt, det är visst mycket som ska reparareras. Och jag har vilat, och inte vilat men bara gjort roliga saker, och gått i terapi och klurat och funderat och försökt hinna ikapp mig själv och inte vara så jävla utmattad hela tiden. Men jag har som en av - och påknapp. Ingen mjuk transformering här inte, från sköldpadda till hare. Nix, hundra blås tills batterierna tar slut. Och det tog 38 år innan batterierna tog slut. Det är ju himla uttjatat det där med batterier som måste laddas och energi hit och dit. Fast man fattar ju precis vad som menas och det är väl då liknelser gör sitt jobb kanske. Slut. Finito. Matt i lacken. Helt jäkla utmattad lack faktiskt. Om några dagar är det ett halvår sedan som det sa stopp, sedan jag tappade geisten. Kroppen sa ifrån, lemmarna lydde inte och hjärtat knep. Hjärnan hade svårt att fatta. Har.

 

Många undrar om jag inte kommit tillbaka för fort och det kanske jag har. Redan innan semestern jobbade jag 75%. Jag har mest lyssnat på läkaren som dikterat villkoren för återgången till arbetslivet. Vet inte om hon är bra eller om hon är en produkt av samhället i övrigt där allt ska gå så fort, så fort. För vet ni, när man är typen av person som får energi av att göra saker, som mår bra av att G Ö R A saker så blir förvirringen total när utmattningen är ett faktum och det centrala vattenhålet för återhämtning har gått förlorad genom att jag periodvis egentligen i n t e  o r k a t  g ö r a  n å g o n t i n g. Tankar som "-tänk om jag blir arbetsskygg" eller "-det kanske bara är latmasken som talar" är lättare att lyssna på än diffusa signaler från kroppen.

 

Jag måste förändra vissa saker i livet, jag vet det. Vissa saker går inte att förändra och det måste jag istället acceptera. Varken förändring eller acceptans är några enkla saker så det kommer ta lite tid och under den tiden så handlar det om att förvalta perioderna av full-laddning väl, och acceptera lågergibelysningen när den kommer. Just nu kikar geisten fram så jag passar på att njuta av att ha lust och ork till att pyssla, bygga och blogga! Sånt som ger energi! Jobbar hela tiden med att det ska bli ett jämt flöde igen och håller tummarna för att skillnaden mellan toppar och dalar ska bli mindre framöver. Tack för att just du läser och peppar eller inspireras, det betyder enormt mycket för mig!

 

Foto: Sara Zetterström

Spara

Fina och tröstande ord för en som befinner sig på samma plats. Tack för att du delar med dig ❤

Jag som tackar! För allt du delar och inspirerar till både i med och motgång. Lärorikt och tankeväckande, för en som är den där läkaren som ska försöka ge råd, till så många olika personligheter. Och som inte minst försöker släppa liiite på det egna kontrollbehovet och acceptera att allt inte måste göras samtidigt. Ser fram emot flera av dina fina bilder och texter. Vänligen /Karin

Tack! Hoppas du fortsätter skriva, när du vill det. Från en som inte kraschat totalt utan bara febrilt försöker stoppa i tid. Hur man nu gör det.

Lycka till med allt och tack för att vi får vara med på din resa! Kram Lotta

Heja dig Sara! Det är ingen lätt resa men fint att du vill dela med dig. Många i damma båt <3

Hej, jag är lite ny här hos dig och tycker väldigt mycket om din blogg! Det var med ett litet gulp som jag läste detta inlägg, eftersom jag trodde att du skulle skriva att du stannar nu, och slutar blogga. Det vore jättetråkigt tycker jag! Samtidigt som jag gissar att du behöver sortera i allt du vill och vad du orkar. Jag hoppas att du inte känner en press på att "leverera" material hit på bloggen.. Du skriver väldigt fint och roligt och bra på alla sätt, bjuder på inspirerande bilder och på er vardag.. ibland är det hög igenkänning och oftast är det väldigt inspirerande. Ta hand om dig!