Många skriver när de mår dåligt. Använder orden för att kanalisera det dåliga måendet. Jag är precis tvärtom och har nog alltid varit. Nästan lite konstigt ändå för skrivandet kan ju ha en läkande förmåga, något många vittnar om. Tydligen är det inte min terapi för likadant har det varit med dagboksskrivandet sedan tioårsåldern. Jag har bara skrivit när jag är glad, vilket jag oftast varit. Men det kan ju vara förvirrande det där också, minns när Jesper efter att vi varit tillsammans i några år lite oroligt frågade om jag inte mådde bra? Jo, sa jag, varför undrar du? -Jamen du har ju inte skrivit dagbok på ett tag. Och det hade jag inte och sen slutade jag med det, eftersom jag började blogga istället. Och bloggen har funkat likadant. Skriver alltid mest när jag mår som bäst, har rull på livet och mycket energi. I sämre tider så går all energi åt att reparera insidan.

 

Den där energin har det ju som bekant varit lite si och så med på sistone. Rätt länge faktiskt, det är visst mycket som ska reparareras. Och jag har vilat, och inte vilat men bara gjort roliga saker, och gått i terapi och klurat och funderat och försökt hinna ikapp mig själv och inte vara så jävla utmattad hela tiden. Men jag har som en av - och påknapp. Ingen mjuk transformering här inte, från sköldpadda till hare. Nix, hundra blås tills batterierna tar slut. Och det tog 38 år innan batterierna tog slut. Det är ju himla uttjatat det där med batterier som måste laddas och energi hit och dit. Fast man fattar ju precis vad som menas och det är väl då liknelser gör sitt jobb kanske. Slut. Finito. Matt i lacken. Helt jäkla utmattad lack faktiskt. Om några dagar är det ett halvår sedan som det sa stopp, sedan jag tappade geisten. Kroppen sa ifrån, lemmarna lydde inte och hjärtat knep. Hjärnan hade svårt att fatta. Har.

 

Många undrar om jag inte kommit tillbaka för fort och det kanske jag har. Redan innan semestern jobbade jag 75%. Jag har mest lyssnat på läkaren som dikterat villkoren för återgången till arbetslivet. Vet inte om hon är bra eller om hon är en produkt av samhället i övrigt där allt ska gå så fort, så fort. För vet ni, när man är typen av person som får energi av att göra saker, som mår bra av att G Ö R A saker så blir förvirringen total när utmattningen är ett faktum och det centrala vattenhålet för återhämtning har gått förlorad genom att jag periodvis egentligen i n t e  o r k a t  g ö r a  n å g o n t i n g. Tankar som "-tänk om jag blir arbetsskygg" eller "-det kanske bara är latmasken som talar" är lättare att lyssna på än diffusa signaler från kroppen.