Vanligtvis älskar jag hösten. Jag hävdar bestämt att min favoritmånad är våren men prick varje år blir jag lika betagen i årstidsskiftningarna. Sommaren med salttänkta hår, sandiga kex och ljumma, ljusa sommarkvällar. Höstiga skogspromenader i klar luft och en kopp te framför sprakande brasa. Kristallklara vinternätter med rykande andedräkt och bylsiga kläder, åsså våren igen då djur och natur liksom sträcker på sig, allt vaknar pånyttfött precis som alla människor som plötsligt syns ute igen efter vinterns kurande inomhus. Men det här som det hålls på med just nu. Värsta höstkänslan, i augusti! Jag drabbades av ett stråk av nedstämdhet när jag vaknade till det gråa i morse. Nehej du tack, det här är inget jag skriver under på. Möjligtvis en petition till sommarmyndigheten. Kom tillbaka, vi är inte klar du och jag, har du hört talas om sensommar eller, den sträcker sig faktiskt in i september tror jag bestämt. 

 

Fast sen efter lunch så sprack det upp lite och på väg hem från jobbet blev det nästan svettigt i kappa. Kanske var det känslan i sovrummet som inledde förvirringen, för jag har visst prickat in höstens färger om man ska tro söndagssummeringen som Frida gjorde Formexupplaga av igår... Och får jag bara li-ite mer sommar så ska jag nog kunna bli höstpeppig snart. Någon som känner likadant?