Är det inte motvind i Kalmar är man på väg åt fel håll

Mitt bränsle är slut. Det tog många veckor (månader) för mig att inse detta och inte ens efter ett läkarbesök som bekräftade det hade jag vettet att direkt säga stopp och dra i nödbromsen. Men igår gjorde jag det. Drog i nödbromsen alltså. Och så fort jag gjort det, så fort tillvaron slutade rusa förbi så upptäckte jag att jag totalt dränerat mig själv genom att acceptera en felställd kompass och obalansen i livet.
 
Är det stressigt i privatlivet så behöver det vara lugnare på jobbet. Och vise versa. Enkel matematik egentligen, + och - för att väga upp. Det senaste året som inredningsarkitekt på en stor byrå har varit så otroligt lärorikt, jag har ju fått ta del av en helt ny bransch och en helt ny arbetsprocess. Sjukt kul och överväldigande förstås och det funkade fint med höga intrycksnivåer och att paddla som tusan under vattenytan med de små ankbenen för att hinna med, få grepp om projektstorleken och jobba med möbler för offentlig miljö, brandklassningar hit och speciallösningar dit. Men plötsligt i höstas var det inte så lugnt längre.Byggbranchen blommar och projekten blev större och större. Samtidigt vantrivdes Jesper på jobbet vilket påverkade hela familjen, och min pappa klappade igenom totalt. Addera lite vanligt höstmörker på detta och mina energinivåer gick i botten, förstås och mot bättre vetande slutade jag träna eftersom jag inte orkade (det är superdumt att prioritera bort motion. Punkt.). Men jag kämpade på utan att inse att jag bara tog och tog av resurser som inte fanns. Så vid jul stod jag med ett stort mentalt Finaxlån och trodde att den hägrande solsemestern skulle lösa skulden. Det gjorde den tyvärr inte och nu började kroppen säga ifrån på skarpen genom att bara låta mig sova fem timmar per natt, och med ett tryck över bröstet som kom och gick.
 
Jag tror inte på något sätt att jag är oumbärlig i min yrkesroll, det är extremt lätt att bli utbytt, åtminstone kompetensmässigt. Men jag ville inte lasta mina kollegor genom att säga ifrån. Säga stopp, nu räcker det, jag har nått min gräns och har sån obalans att skeppet Jag kommer kapsejsa vid nästa våg, nästa uppgift som jag inte kan göra i sömnen. Ändå dröjde det till toppen av den vågen innan jag kastade i ankaret.
 
I mitt fall betyder det att jag ska hitta balansen mellan det som jag tycker är kul, har lätt för och kan göra i sömnen och det som jag måste tugga mig igenom för att yttre omständigheter kräver det. Det första är ju bränslet och det andra är det som kräver bränsle. Det lätta är att definiera styrkorna och det svåra är att få dem att bli en lönsam affär.
 
Jag är ingen förvaltare. Jag är energisprutan, katalysatorn, do:ern, kritikern och lösningssökaren. Så det är där jag måste börja. Hitta tillbaka till det som ger mig energi så att jag kan sprida den vidare.
Som det gamla lokala ordspråket lyder: Är det inte motvind i Kalmar är man på väg åt fel håll.
 
2017-02-22 @ 12:05:56 Saras personliga Permalink

Kommentarer
Postat av: Hanna

När jag läste ditt inlägg på Instagram igår så tog jag också beslutet. Precis som du hade jag gått länge och funderat på när det är dags att säga stopp. Ska man kämpa på lite till eller får det vara nog nu? FÅR det vara nog nu? Funkar det? Vad händer om jag bara... stannar hemma?

Vet inte varför men jag känner en stor tröst i att veta att jag inte är ensam i den här staden om att känna så här. Hälsningar från en utbränd Kalmarit.

2017-02-22 @ 14:19:55
Postat av: Emma T

<3
Motion är nog världens bästa medicin. All styrka och lyckönskningar till dig.

2017-02-22 @ 15:46:47
URL: http://emmassamling.wordpress.com
Postat av: Malin

Har alltid känt igen mig i dig och din blogg. Samma driv, samma kreativa idéspruta, samma humoristiska jargong. För mig tog bränslet slut i somras och jag trodde också att jag "bara" skulle hitta tillbaka till det som gav mig energi. Det tog många månader att först måste jag säga stopp. Till allt. För när kroppen väl klappade ihop så gjorde den det med besked. Nu, sex månader senare börjar kreativiteten vakna o jag kämpar med att begränsa den för att fortsätta bli friskare. Det är en lång och långsam väg att gå men det kommer något gott ur det. Det måste det helt enkelt göra. Vi är många som går tillsammans! <3

2017-02-22 @ 16:19:41
Postat av: Malin

Har alltid känt igen mig i dig och din blogg. Samma driv, samma kreativa idéspruta, samma humoristiska jargong. För mig tog bränslet slut i somras och jag trodde också att jag "bara" skulle hitta tillbaka till det som gav mig energi. Det tog många månader att först måste jag säga stopp. Till allt. För när kroppen väl klappade ihop så gjorde den det med besked. Nu, sex månader senare börjar kreativiteten vakna o jag kämpar med att begränsa den för att fortsätta bli friskare. Det är en lång och långsam väg att gå men det kommer något gott ur det. Det måste det helt enkelt göra. Vi är många som går tillsammans! <3

2017-02-22 @ 16:20:05
Postat av: Anna

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva förutom att jag är ledsen för att du mår dåligt. Samtidigt tänker jag att från och med nu borde det bara kunna bli bättre, och kanske kommer du att landa någonstans dit du inte hade kommit utan denna erfarenhet.

Krya på dig, ta hand om dig och njut av din familj!

2017-02-22 @ 21:48:31
Postat av: Anna

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva förutom att jag är ledsen för att du mår dåligt. Samtidigt tänker jag att från och med nu borde det bara kunna bli bättre, och kanske kommer du att landa någonstans dit du inte hade kommit utan denna erfarenhet.

Krya på dig, ta hand om dig och njut av din familj!

2017-02-22 @ 21:48:32
Postat av: Anna

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva förutom att jag är ledsen för att du mår dåligt. Samtidigt tänker jag att från och med nu borde det bara kunna bli bättre, och kanske kommer du att landa någonstans dit du inte hade kommit utan denna erfarenhet.

Krya på dig, ta hand om dig och njut av din familj!

2017-02-22 @ 21:48:33
Postat av: Josefin

Så ledsamt att höra, hoppas du kan få lite tid för reflektion och hitta tillbaka till dig själv och din energi! mvh en trogen bloggföljare

2017-02-23 @ 08:20:12
Postat av: Maria

Jag har varit där. Det är tufft, det blir bättre. Men det tar tid, och det är oerhört viktigt att ta det på allvar och låta det göra det! Du fixar det!

2017-02-23 @ 10:06:15
Postat av: Hanna

Vill bara skicka lite omtanke och säga
att du resonerar så klokt i inlägget. Hoppas det vänder och att du hittar rätt igen!

2017-02-24 @ 05:24:35
Postat av: Hanna

Vill bara skicka lite omtanke och säga
att du resonerar så klokt i inlägget. Hoppas det vänder och att du hittar rätt igen!

2017-02-24 @ 05:24:46
Postat av: Hanna

Oj,igenkänningsfaktor! Jag fick mitt wake up-call strax innan jul när jag av en slump läste en artikel om utmattningssyndrom och kände att allt för mycket stämde in på mig för att det skulle vara en slump. Drog i nödbromsen direkt och jobbar nu dagligen på att tänka mig för och göra förändringar i vardagen för att underlätta för mig själv och hitta tillbaka till gnistan och glöden. Har på många sätt ställt om mina tankar och bytt mindset, men känner att det är långt kvar. Känner igen trycket över bröstet. Har inga tålamodsreserver kvar what so ever. En utmaning med två barn, som man ju inte vill ska komma i kläm. Är också, precis som du, en högpresterande person med mycket driv och vilja. Det är tufft men vi fixar vi det!

2017-02-24 @ 15:50:12
Postat av: Lotta

Önskar att vi alla läsare kunde lyfta och hjälpa dej igenom....men bara vetskapen att vi/jag finns här och håller tummarna för dej och din fina familj kanske hjälper lite!? Massor med kramar Lotta

2017-02-25 @ 22:23:41
Postat av: christine

<3

2017-02-26 @ 07:25:31
Postat av: Sarah

Åh Sara, hade missat detta, en stor varm kram till dig. Det där med balans ÄR svårt, på riktigt svårt. Tycker att det är modigt att kasta ankar och dra i handbromsen, tänker på dig och önskar dig allt det bästa!! <3

2017-03-06 @ 20:15:10
URL: http://lifebysarah.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 0.91