Att fått något hållbart att samla historierna i
Jag tänker inte förbli långrandig kring det faktum att min löpträningsmodell tydligen smittat av sig på bloggen för om en ska vara helt frank så är det lite lågintensiv nivå på uppdateringsfrekvensen här också. Men det betyder väl att precis som jag sparar på knäna i löpningen så sliter jag inte på.. ehh, tangentbordet heller. Däremot tänker jag nog bli lite långrandig när det kommer till det jag egentligen hade för avsikt att blogga om för igår kunde jag hämta ut ett rekommenderat brev. Eller brev och brev, ett paket som såg ut att rymma ett mindre förskolebarn var det snarare och i skydd av en ansenlig mängd returpapper låg det ett delikat paket - en födelsedagspresent som vägde precis så där lagom mycket i handen för att man ska förstå att det här, det här är minsann inte kattskit.
Jag är rent av lite hopplös när det kommer till omsorgsfulla inslagningar, för om det inte vore för att det kändes rätt otacksamt mot han som för ett antal veckor sedan snappade upp att jag fått en ny kärlek på pappershimlen (jo det finns en sådan, den ligger strax intill himlen för pennor som när man skriver med dem glider över pappret som en smörklick i en ljummen gjutjärnspanna, inte långt ifrån himlen med perfekt mjuka och skrynkliga linnelakan) i form av Sot, så hade jag väl låtit det där paketet ligga i all sin prakt till en regnig eftermiddag i juli. Som tur var inträdde månadsskiftet efter midsommar just idag och det har regnat oavkortat sedan i torsdags så jag bestämde mig för att öppna det direkt. Nu blir det pappersporr på hög nivå.
För väl där under så gömde det sig en ask. En ask med fasade hörn, och ett gjutet sigill i metall som känns kall när man drar med handen över det, format av pappersmassa från ett FSC-certifierat bruk som producerat kvalitetspapper mitt i djupaste småland i över 320 år. Omsorg och hantverk så det skriker om det.
När jag lyfte på locket så blandades doften av papper med doften av läder. Sånt där läder som man bara måste stryka över med handen av ren reflex (ja det blev en himla intensiv handpåläggning där ett tag), skinn som är vegetabiliskt garvat sedan 1873 (nåväl den vegetabiliska delen kom väl till först något sekel senare, där i början använde man sig av miljögiftiga ämnen som om det inte fanns någon morgondag, precis som alla andra) i Nora socken i Heby kommun nordväst om Uppsala. Sedemera "Case no 21" handgjort av sadelmakare Magnus Hernegran på Söder i Stockholm.
Ingen tvekan om att varenda streck, form eller ord som någonsin kommer plitas ner betyder något när man får en skrivbok adresserad på det här sättet. "Sot will bind your stories". Genialt.
På insidan av läderetuit så gömde det sig en handbunden skrivbok i åldersbeständigt papper från samma smålandsbruk, med utsökta små rundade hörn och öppen rygg. Och för att inte bli alldeles överväldigad av högtidligheten så är några av sidorna redan nedsotade, helt nödvändigt för mig som ni kan förstå. Jag som inte ens kan öppna vackra paket utan ett djupt andetag, än mindre bryta tystnaden på ett blankt pappersark utan att hålla andan.
Och du som sedan lappen med poesin undrat hur tusan "R" kan veta vad jag heter så finns det två skäl. Det ena är att det liksom ingår att man får etuiet präglat med sitt namn där allra längst bak, så att det inte råder några tveksamheter om vems skrivbok det är. Det andra skälet är att skaparen av Sot, Robin Grann, är en skolkompis till mig från Designprogrammet. Hjärta på skolkompisar som gör hållbara och vackra saker av papper liksom. Och kikar man lite djupare ner i asken så uppstår det dubbel glädje för där ligger det en skrivbok till som man helt enkelt laddar om etuit med när sidorna fyllts i den första. I en värld när vi vanligtvis inte har en susning om var prylarna produceras så känns det tryggt och fint i hjärteroten att den här pärlan omsorgsfullt skapats inom tre länsgränser i Sverige. Tack allra käraste Jesper för att du snappade upp min önskan om den här jätte-jätte-jättefina presenten. Jätte-jätte-jätteonödigt nödvändig och alldeles underbar.
Foto: Sara Zetterström
Kommentarer
Postat av: Elisabet :)
Åh, vilken fantastiskt vacker skrivbok. Förstår precis din känsla! Skrivböcker är något helt annat än ett tangentbord. Tankarna får fäste på ett helt annat sätt. Särskilt när det sker på ett vackert papper, i en vacker bok.
Trackback