En av mina favoritjullåtar, särskilt i tvåstämmigt. Ibland, ja i mitt fall ganska ofta faktiskt, så känner man sig liksom helt odödlig. Man gläds åt allt fint runt omkring och kör sitt race och lever life. Och sen kommer verkligheten och ger en en riktig käftsmäll. Det hände mig och min familj för ett par veckor sedan. Dödsfall i nämsta kompiskretsen och hela livet stannade upp. I några timmar alladeles blickstilla. Sen kan livet inte stå stilla så himla länge för det är barn som ska hämtas på någon skola, mat som skall ätas och jobb som ska skötas. Men overklighetskänslan ligger kvar som en våt filt över hela alltet och sorgen som sköljer över en som stora och ibland glesa vågor. När en låt kommer på radion, eller när alla kompisarna är samlade men det är en som fattas, som inte längre finns ibland oss. Eller när man läser dödsannonserna i tidningen och antalet och texterna visar på att det var någon som borde stannat längre, någon som är saknad.

 

Kanske är det sorgen som genomsyrar tillvaron som bidragit, eller frånvaron av snö så här långt söderut, men i år har jag velat julpynta långt mycket tidigare än vanligt och riktigt längtat efter det varma skenet av adventsstjärnor och ljusstakar i alla fönster. Så nu hänger de där och gör livet lite ljusare i all sin enkelhet. Megamyset kommer från jättestjärnan från Watt & Veke, egentligen lite för stor för vårt burspråk som inte sträcker sig många meter över havet men så här års får nog "more is more" råda. Och har ni sett vår katt"unge" Fleur? Hon som är långt ifrån fullvuxen men redan väger fyra gånger mer än när hon flyttade in, jag fascineras över denna maffiga ras och undrar när hon ska sluta växa egentligen? Något jag inte behöver fundera över mer är hennes krulliga morrhår, efter morgonens fotosession blev det väldigt tydligt hur de har uppkommit.