Hej från Göteborg
Här kommer ett snabbt hej från Göteborg som är en del av vår minisemester på tu man hand.
Jesper och jag var på ett utsålt Ullevi och upplevde Håkan Hellström igår
(och Eva Dahlgren. Och Amanda Jenssen. Och First Aid Kit. Och t o m Leila K... !) och vaknade upp bland rosa och gröna Morristapeter på Pigalle. Pust för intryck och njut i överflöd...
Nu ska vi fånga det sista av frukostbuffén och sen ge oss ut en stund på stan innan kosan bär av mot Skrea backe och familjen Lemke.
Sedan sist
Äntligen, kan jag väl säga, så har semesterkänslan slagit rot i mig tillräckligt mycket för att jag ska ta mig tiden att uppdatera bloggen. Här kommer en summering av vad jag haft för mig sedan sist:
När det var fullmåne en söndag körde jag ner till Karlskrona för att vara med på SUP-yoga. Jag kom dit lagom när solen började dala och vi paddlade ut mot Ljungskär där vi ankrade och hade den mest närvarande yogalektionen jag varit med om. Kvällen var sval men vattnet var varmt när man stack fingrarna i det under avslappningen, där mitt i den dallrande månljuskäglan.
Precis lika vackert som månljuset är om natten, lika förtrollande är morgonljuset i burspråket i Hundraåringen, åhh man måste ju älska ljuset så här års!
När hela familjen till slut var lediga tillsammans så gick vi på festival. Äntligen fick vi uppleva Sveriges kanske vänligaste festival - Öland Roots. Reaggetoner i baktakt, bara veganskt i matstånden och människor i alla åldrar som dansade och njöt av musiken. Inte för ett ögonblick oroade jag mig när Boo sprang iväg med sina kompisar på området, faktiskt var jag mer orolig när hon satt och dinglade med benen vid klinten i solnedgången. Varför är det inte en självklarhet att inte en enda våldsbrott anmäls efter en stor musikfestival?!
Jag tänker absolut inte klaga på vädret, jag vet inte varför men jag upplever sällan dåligt väder som just dåligt (eller jo, semestern 2008 reste vi bokstavligen med ett regnmoln över oss vilken ände av landet vi än landade i och det ledsnade jag på) och inte heller den här sommaren håller jag med klagokören som ljuder. MEN, det har onekligen varit en ovanligt blåsig sommar så jag och Boo har bakat och pysslat inomhus en hel del. Här testade vi att göra chokladlöv och när den tråkiga väntan på att de skulle stelna var över kunde inte besvikelsen varit större "mamma, mörk choklad är inte alls god!". Förlåt, men det var ju det vi hade hemma (av eh, ja förklarliga skäl).
I förra veckan åkte vi ner till våra kompisar som har stuga i Åhus, det blev strandhäng när solen sken och en heldag på Österlen när den inte gjorde det. Bland annat hälsade vi på Marianne, en stylistkollega som driver butiken Harrys Hardware och hyr ut sina ljuvliga små hus.
Innan vi for hemåt igen passerade vi Byggfabriken och fick badrumsinspiration, hur ska jag någonsin kunna bestämma mig för ett golv när det finns så mycket fint att välja mellan!?
I helgen svämmade jag nästan över av känslor. Först åkte jag till Öland och träffade Ida, ljuvliga pastelliga Ida som driver Nordic Remake ni vet, som var där och semestrade. Det var inte tyst en sekund och om jag inte hade lovat min familj att jag skulle vara hemma till middagen så hade vi nog kunna sitta där än för det tog liksom aldrig slut, eller blev aldrig konstigt. Pratet. Eller det var väl det som var det fina också, att vi stundtals kunde sitta alldeles tysta utan att det kändes konstigt. Jo, i några sekunder var det tyst i alla fall.
Och i förrgår då, så kom den där kvällen som vi sett fram emot sedan biljetterna köptes i november. Laleh i Borgholms slottsruin. Jag grät flera gånger och jag dansade och jag skrattade högt och det var alldeles underbart att uppleva alltsammans med Jesper och fina vänner. Vi vände oss flera gånger mot varandra i bilen när vi körde hem i natten, liksom för att förankra vad vi precis hade upplevt för några sekvenser var så magiska att man liksom trodde att det var en dröm. Som när svalornas kvitter och dykningar över borggården ackompanjerade Some Die Young i skymningsskenet... Hon är som ett väsen hela hon.
När vi inte haft middagsgäster eller varit på resande fot, (eller snarare efter att gästerna åkt hem och alla andra sover) så har jag frossat i nytillskottet på TV-fronten, HBO. Big Little Lies och Girls har fått fylla upp tomrummet efter SKAM och snart behöver jag något nytt, tar gärna emot tips på sevärda serier!
Oh well, det var isbrytaren så att säga. Ibland måste man bara dra bort plåstret i farten för att komma vidare... Inte för att bloggen är ett gammalt skrapmärke precis men ibland funkar det bäst att bara gräva där man står för att hitta tillbaka till bloggrutinerna igen. I morgon kommer svärföräldrarna på rekordlångt besök och de har lovat att ta med sig en oanständig mängd körsbär så det kan ju sluta lite hur som helst. Jag vill prova körsbärsmojito, tänker att det blir signaturdrinken den här sommaren.
Foto: Sara Zetterström
Att fått något hållbart att samla historierna i
Jag tänker inte förbli långrandig kring det faktum att min löpträningsmodell tydligen smittat av sig på bloggen för om en ska vara helt frank så är det lite lågintensiv nivå på uppdateringsfrekvensen här också. Men det betyder väl att precis som jag sparar på knäna i löpningen så sliter jag inte på.. ehh, tangentbordet heller. Däremot tänker jag nog bli lite långrandig när det kommer till det jag egentligen hade för avsikt att blogga om för igår kunde jag hämta ut ett rekommenderat brev. Eller brev och brev, ett paket som såg ut att rymma ett mindre förskolebarn var det snarare och i skydd av en ansenlig mängd returpapper låg det ett delikat paket - en födelsedagspresent som vägde precis så där lagom mycket i handen för att man ska förstå att det här, det här är minsann inte kattskit.
Jag är rent av lite hopplös när det kommer till omsorgsfulla inslagningar, för om det inte vore för att det kändes rätt otacksamt mot han som för ett antal veckor sedan snappade upp att jag fått en ny kärlek på pappershimlen (jo det finns en sådan, den ligger strax intill himlen för pennor som när man skriver med dem glider över pappret som en smörklick i en ljummen gjutjärnspanna, inte långt ifrån himlen med perfekt mjuka och skrynkliga linnelakan) i form av Sot, så hade jag väl låtit det där paketet ligga i all sin prakt till en regnig eftermiddag i juli. Som tur var inträdde månadsskiftet efter midsommar just idag och det har regnat oavkortat sedan i torsdags så jag bestämde mig för att öppna det direkt. Nu blir det pappersporr på hög nivå.
För väl där under så gömde det sig en ask. En ask med fasade hörn, och ett gjutet sigill i metall som känns kall när man drar med handen över det, format av pappersmassa från ett FSC-certifierat bruk som producerat kvalitetspapper mitt i djupaste småland i över 320 år. Omsorg och hantverk så det skriker om det.
När jag lyfte på locket så blandades doften av papper med doften av läder. Sånt där läder som man bara måste stryka över med handen av ren reflex (ja det blev en himla intensiv handpåläggning där ett tag), skinn som är vegetabiliskt garvat sedan 1873 (nåväl den vegetabiliska delen kom väl till först något sekel senare, där i början använde man sig av miljögiftiga ämnen som om det inte fanns någon morgondag, precis som alla andra) i Nora socken i Heby kommun nordväst om Uppsala. Sedemera "Case no 21" handgjort av sadelmakare Magnus Hernegran på Söder i Stockholm.
Ingen tvekan om att varenda streck, form eller ord som någonsin kommer plitas ner betyder något när man får en skrivbok adresserad på det här sättet. "Sot will bind your stories". Genialt.
På insidan av läderetuit så gömde det sig en handbunden skrivbok i åldersbeständigt papper från samma smålandsbruk, med utsökta små rundade hörn och öppen rygg. Och för att inte bli alldeles överväldigad av högtidligheten så är några av sidorna redan nedsotade, helt nödvändigt för mig som ni kan förstå. Jag som inte ens kan öppna vackra paket utan ett djupt andetag, än mindre bryta tystnaden på ett blankt pappersark utan att hålla andan.
Och du som sedan lappen med poesin undrat hur tusan "R" kan veta vad jag heter så finns det två skäl. Det ena är att det liksom ingår att man får etuiet präglat med sitt namn där allra längst bak, så att det inte råder några tveksamheter om vems skrivbok det är. Det andra skälet är att skaparen av Sot, Robin Grann, är en skolkompis till mig från Designprogrammet. Hjärta på skolkompisar som gör hållbara och vackra saker av papper liksom. Och kikar man lite djupare ner i asken så uppstår det dubbel glädje för där ligger det en skrivbok till som man helt enkelt laddar om etuit med när sidorna fyllts i den första. I en värld när vi vanligtvis inte har en susning om var prylarna produceras så känns det tryggt och fint i hjärteroten att den här pärlan omsorgsfullt skapats inom tre länsgränser i Sverige. Tack allra käraste Jesper för att du snappade upp min önskan om den här jätte-jätte-jättefina presenten. Jätte-jätte-jätteonödigt nödvändig och alldeles underbar.
Foto: Sara Zetterström