Ända sedan det förra ultraljudet i mars går Den vilda bebin under genuset hon. Genusfrågan verkar ju vara en het potatis och kanske får vi en dag äta upp att vi kallade bebisen i magen hon redan innan h*n var född? Jesper sa från början att han ville veta vad det var för sort inne i magen, lika bestämt som han sa: Jag vet att det är en liten tjej. Hur nyfiken jag än är så ville jag inte veta. Tanken på att få den överraskningen efter förlossningen kändes liksom som en bonuspresent förutom bebismiraklet själv, och ingen av oss har haft den ringaste önskan om att få den ena eller den andra sorten. Men så tillbringade vi den där mörka marskvällen hos barnmorskan mummel-Rolf och när vi förundrat och utan att blinka en enda gång hade tittat på vilda bebins simuppvisningen i 20 min utan att Jesper gjort minsta ansats till att fråga om han kunde se om det var en flicka eller pojke tog, som oftast, min nyfikenhet över och jag ställde frågan (kanske kunde han skriva det på en lapp som vi kunde läsa vid väl valt tillfälle, om han nu kunde skönja en snopp eller snippa i det svarta grumlet på skärmen?)
-Vill ni veta det?
-Jaa sa Jesper ivrigt och jag insåg att jag lika gärna kunde få besked där och då istället för från en lapp i hissen på väg därifrån. Rolf bökade runt med ultraljudsmojängen en stund och mumlade (ja vad annars) -Ja… jag skulle säga att det är en flicka. … Men det kan även vara en pojke. Så med en helgardering har den vilda bebin förvandlats till vår blivande dotter (Jesper hade rätt) som kan vara en son.

Eftersom vi försökt bli gravida så länge har vi även diskuterat namn betydligt längre än sedan könsbeskedet i mars och som med det mesta tycker vi väldigt olika jag och min man. Men om vi någon gång fick en pojkbebis (den formuleringen byttes ju efter något år till om vi får en bebis någon himla gång) så ska den heta Leo, det var vi överens om. Ända tills Jespers tvillingbror fick en liten Leo-leverans i fjol. Just nu går namndiskussionen varm på kvällspromenaderna. Jag har alltid haft en faiblesse för lite (ja, lagom, inte hysteriskt) udda namn medan Jesper är mer konservativ varför jag förväntat mig att argumentera emot Emma, Elin eller något annat top10-namn. Så döm om min förvåning när vi nu står med en relativt kort lista av potentiella tilltal av vår förstfödda: Eden, Edith, Boo, Chali, Nike, Dea eller Stella. Eller Pippi. För kommer det ut en liten rödhårig sak så finns det nog bara ett alternativ.

Jo, för något annat som är extremt spännande är just vad vår genetiska bonanza kommer att utmynna i? Jesper är blond och grönögd och var en riktig lintott som barn och jag var skallig och blåögd till 18 månaders ålder men har sedan dess varit oförtrutet orange/rödbrun från rötterna och inte särskilt blåögd förutom till iris. Jesper är helt på det klara med att få ännu en rödluva att tampas med. När jag häromdagen förkunnande att en kollega berättat att hennes bekanta, han blond och hon rödhårig minsann fått en lintott så frågade han hur rödhårig hon var då? Det förtäljde inte historien. Men du är rödhårig ända in i själen sa han, så vi kan nog förbereda oss på att få en rödhårig liten chef.

Hittills har vi inte handlat några bebisprylar till chefen, förutom en sak som jag bara inte kunde stå emot när jag var i Stockholm senast och besökte Stadsmissionens designavdelning Remake. Där hängde ljuvliga små klänningar av omsydda handdukar på rad och när ett särskilt monogram dök upp fanns det liksom inget utrymme för tvekan. Och blir det en son så får han helt enkelt bära klänning. Det har ju funkat för andra.


Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it