Vanligtvis älskar jag hösten. Jag hävdar bestämt att min favoritmånad är våren men prick varje år blir jag lika betagen i årstidsskiftningarna. Sommaren med salttänkta hår, sandiga kex och ljumma, ljusa sommarkvällar. Höstiga skogspromenader i klar luft och en kopp te framför sprakande brasa. Kristallklara vinternätter med rykande andedräkt och bylsiga kläder, åsså våren igen då djur och natur liksom sträcker på sig, allt vaknar pånyttfött precis som alla människor som plötsligt syns ute igen efter vinterns kurande inomhus. Men det här som det hålls på med just nu. Värsta höstkänslan, i augusti! Jag drabbades av ett stråk av nedstämdhet när jag vaknade till det gråa i morse. Nehej du tack, det här är inget jag skriver under på. Möjligtvis en petition till sommarmyndigheten. Kom tillbaka, vi är inte klar du och jag, har du hört talas om sensommar eller, den sträcker sig faktiskt in i september tror jag bestämt. 

 

Fast sen efter lunch så sprack det upp lite och på väg hem från jobbet blev det nästan svettigt i kappa. Kanske var det känslan i sovrummet som inledde förvirringen, för jag har visst prickat in höstens färger om man ska tro söndagssummeringen som Frida gjorde Formexupplaga av igår... Och får jag bara li-ite mer sommar så ska jag nog kunna bli höstpeppig snart. Någon som känner likadant?

 

Jag måste förändra vissa saker i livet, jag vet det. Vissa saker går inte att förändra och det måste jag istället acceptera. Varken förändring eller acceptans är några enkla saker så det kommer ta lite tid och under den tiden så handlar det om att förvalta perioderna av full-laddning väl, och acceptera lågergibelysningen när den kommer. Just nu kikar geisten fram så jag passar på att njuta av att ha lust och ork till att pyssla, bygga och blogga! Sånt som ger energi! Jobbar hela tiden med att det ska bli ett jämt flöde igen och håller tummarna för att skillnaden mellan toppar och dalar ska bli mindre framöver. Tack för att just du läser och peppar eller inspireras, det betyder enormt mycket för mig!

 

Jag måste förändra vissa saker i livet, jag vet det. Vissa saker går inte att förändra och det måste jag istället acceptera. Varken förändring eller acceptans är några enkla saker så det kommer ta lite tid och under den tiden så handlar det om att förvalta perioderna av full-laddning väl, och acceptera lågergibelysningen när den kommer. Just nu kikar geisten fram så jag passar på att njuta av att ha lust och ork till att pyssla, bygga och blogga! Sånt som ger energi! Jobbar hela tiden med att det ska bli ett jämt flöde igen och håller tummarna för att skillnaden mellan toppar och dalar ska bli mindre framöver. Tack för att just du läser och peppar eller inspireras, det betyder enormt mycket för mig!

 

Det har hänt en hel del sedan jag uppdaterade sist (no shit Sherlock, det kallas livet) och det mest påtagliga är kanske nummer-relaterat. För ett, två, tre så var vi fyra i familjen. Till följd av att någon fyllde fem.

 

Jesper och jag har länge pratat om det, härligheten med husdjur, ett fint sätt för barn att lära sig ansvar, att se till någon annans behov och inte minst sällskapet och gos en masse! Men så är det ju det där med allergin. Kliande ögon och nysig, rinnande näsa på oss båda två så fort vi hänger för länge hemma hos kompisar med fyrfotade familjemedlemmar. I många år var hindret att vi bodde i lägenhet men när vi flyttade till Hundraåringen så fanns ju inte det argumentet längre och det blev mer och mer uppenbart att Boo var fasligt o-van vid djur. Fast allergin är ju ändå ett faktum. Tills grannarna, som också är allergiska, köpte en Sibirisk katt. Som man kan tåla om man har tur. Och de tålde, och flyttade, men vi försökte hinna med att gosa så mycket vi kunde. Och kontaktade samma uppfödare. Men jösses vad regler det fanns, "katten får inte gå ut" hit och "ni måste hålla kontakten" dit. Missförstå mig rätt, jag har absolut inget emot att uppdatera uppfödaren och hålla kontakten, men när en utomstående person ska tala om för mig hur vår familj ska leva då skaver det lite i mig. Så det blev inget då. Men kattdrömmen spann vidare och plötsligt så fanns hon där, i en Blocket-annons i början av sommaren. Jesper var kär och det blev så uppenbart att det liksom skulle sammanfalla med en viss 5-årsdag. Så jag ringde och fick prata med någon där skånska bredare än Gibraltar sund flödade i en aldrig sinande ström. Och visst ville hon att vi skulle vara bra människor, och visst ville hon att hennes kattbebis skulle få ett gott hem men att diktera några villkor låg inte för henne och ganska snart stod det klart att vi skulle bli fyra i familjen. Och en måndag för ett par veckor sedan så körde vi till den Skånska landsbygden och hämtade henne.

 

Den fjärde musketören är en lurvig fyrfoting och lystrar till namnet Fleur. Eller Fluffy. Eller Flurry. Mjauet, Pipet, Goset, Pip-Lisa, Odågan, Lurvet... Och häromdagen, när vi fick tacka nej till en rolig spontanresa eftersom vi inte hade kattvakt, så blev hon Fleur - den lilla fotbojan. Kär katt har många namn och vi har verkligen haft turen att fått en modell som passar vår familj perfekt. Hon älskar mat, hon älskar gos, hon är pratig och social och full av rackartyg, ja lite som den övriga cirkusfamiljen alltså.

 

Och än så länge kliar inga näsor heller.