Så här på morgonkvisten tänkte jag påminna er om att tredje avsnittet av Kom In-podden kom ut i fredags, om ni vill ha en verbal little miss fix såattsäga. Jag och Hildur svarar på några frågor som ställts på facebooksidan och pratar alltså bl. a om jobbet som inredare, om färgsättning och jag avslöjar min dåliga franska när en rätt vanligt förekommande approach i våra svenska inredningsprogram på tv kommer på tal...

 

Så här såg vi ut i fredags efter att vi pratat och pratat.

 

Oktober blev starta eget-månaden. De senaste veckorna har jag gått en heltidskurs och lärt mig ungefär 300% mer om marknadsföring, skatt, bokföring, fakturering och affärsjuridik än vad jag kunde förut. Visitkort från allt ifrån företagsrådgivare till andra som driver eget får numera min kalender att fullkomligen svämma över. För att riktigt förkovra mig har jag ackompanjerat heltidskursen med föreläsningar ett par kvällar i veckan, allt för att nätverka och snappa upp ännu ett tips eller bra att ha-kunskap. Så kul och lärorikt men så här fyra veckor senare ganska uttröttande också men trots det är jag väldigt tacksam över att företag som Almi, Nyföretagarcentrum och Kalmar Science Park med sin företagsinkubator finns för rådrågning och vägledning. I brist på bloggande den senaste veckan kommer här ett vågskvalp från mitt instagramkonto:

 

Fr. v: Idag kurar jag i soffan hemma hos Frida/Trendenser. Simone närmar sig med stormsteg (förlåt vitsen men jag befinner mig ju trots allt i götet) och tidigare idag hukade vi genom regnet och gjorde ett litet spontant studiebesök hos tapetseraren Torbjörn på KTV Interiör där bl. a en malmstenssoffa får nya kläder.

Helgen bjöd på långa barnvagnspromenader hemma i Kalmar: eller ska jag säga Lilla Hollywood? Mitt i veckan kom Hildur och vi spelade in nya poddavsnitt (i min klädkammare, vad gör man inte för bra ljud liksom). Jag har skissat på ett inredningsuppdrag och just där och då insåg jag hur lyckligt lottad jag är som jobbar med min största passion i livet. Eller ska jag säga näst största, för den allra största och även viktigaste personen i mitt liv är tre äpplen hög och tultar runt i röda gummistövlar strl 20. Älskade onge. Samma lilla människa som förra helgen hjälpte mig att baka äppelpaj och låg och åmade sig på fällen framför brasan i torpet. Vet inte vem hon fått det ifrån...

 

Hälsningar en som kanske inte åmar så mycket men definitivt vältrar sig i fårfällar as we speak.

 

 

Fredag idag och dags för andra avsnittet av Kom In-podden, Sveriges första inredningspodd. Veckan som har gått har varit fantastisk med alla hejarop och den positiva responsen vi fått från andra bloggare och alla er som lyssnat på oss, det kändes smått overkligt att se podden på iTunes topplista redan dag fyra!

 

Det nya avsnittet kan du lyssna på via länken här.

 

I det här programmet pratar vi om att hitta sin stil, om hur det ser ut hemma hos oss och så tipsar vi om lite verktyg man kan använda sig av för att definiera och skapa en röd tråd i sin inredning. Något som är lättare sagt än gjort. Fortsätt gärna att använda facebooksidan att kommunicera med oss, ställ frågor som vi kan diskutera i kommande program, det blir ju så bra om ni är delaktiga!

 

Appropå nästa program, gissa om jag ser fram emot det, Hildur kommer nämligen hem till mig i nästa vecka för att spela in och det känns ju som ett perfekt upplägg för lite bakom kulisserna-bilder. Happy Friday!

Vardagsrummet håller så sakteliga på att byta skepnad här hemma och funderingarna kretsar just nu kring en tv-lösning. IKEA är i mångt och mycket on top of mind beträffande möbler för både mig och Jesper (jag för jag älskar och han för att han är inköpare och sn.. prismedveten) men jag försöker oftast tvista till det lite. Så att det känns lite mer vi och lite mindre hundratusentals andra BESTÅ- och BILLY-ägare (läs som möbelkatalog) liksom. Om man inte kan eller vill stå för alla kreativa lösningar själv tipsar jag här om fem företag som specialiserat sig på personligare lösningar för just IKEA-möbler:

 

 

Då måste personen pratat om den som borde komma snart för här känns det som om det inte varit någon helg att tala om. Den gick nämligen alldeles för fort. Fredag, poddpremiär, åh ja tack snälla alla ni som messsat, meljat och kommenterat här på bloggen, på facebook, på instagram och i mobilen. Jag hade liksom inte tänkt så mycket på det men just när klockan närmade sig 8.00 i fredags så fick jag kaninhjärta och en ringande ton i öronen och blev liksom ill-pirrig! Så där så att jag inte hade kunnat äta (om jag inte redan hade gått upp och ätit för typ en timme sedan). Men det gick ju bra. Ljudet är lite kass på andra halvan men det vet vi nu varför och det är ju inte så att man liksom bara raderar nästan fyrtio minuters free flow-prat bara för att man är lite petnoga med ljudet, spetsar ni öronen så hör ni nog min späda stämma där i bakgrunden också.

 

Sen blev det kurs-föreläsning och på eftermiddagen blev jag med bortakontor. Hurra! Sen blev det invigning av Friskis&Svettis nya coola utbyggnadsdel och Marispanrosen var där och charmade alla i sin favoritkjol (tutun hon hade på namngivningen) och favoritskor (jumpadojor som blinkar!) medan hon svängde runt med pilatesbollar och kettlebells. Efter det var det Z-TV, eller jag menar fotboll, och hela hemmet fylldes med kompisar och en alldeles underbar och färsk liten Olle (man borde förbjuda den där doften alltså. Av bebis. Den går liksom rakt ner och börjar spela Medelssohn i äggstockarna).

 

Igår kändes det som om jag möblerade om hela dagen och fast jag hade lovat mig själv att inte packa upp min daybed love så gjorde jag det ändå. Vilket resulterat i att vi numera har en tresitssoffa halvvägs ut i hallen och det är bara sisådär tre veckor tills köparen kommer och hämtar vår förstfödda (soffa, ska tilläggas) den mänskliga diton började faktiskt att gå. När hon gör saker så gör hon det med besked vill jag lova. Först ammar hon 24/7 sen från en dag till en annan slutar hon. Sen tar hon sina första steg för flera månader sedan men fortsätter att krypa, för att plötsligt en lördag bara sådär knalla runt i vardagsrummet (men snabbast går det ändå att krypa). Idag fortsatte ommöbleringsdominot med gardinsömnad och att skapa lite ordning, och att springa rekordlångt på den här sidan 2005. Avrundade dagen med att möta en bloggläsare vid tåget och bjuda hem henne på våfflor. Alltså, om ni inte vill starta en blogg av någon annan anledning så gör det för läsarna! Sjukt bra sätt att träffa jättehärliga nya människor. I hatt.

 

Nu sitter jag här och kurar bakom de nysydda gardinerna. Jag hängde upp dem först och fållade dem sen, riktigt smidigt faktiskt. Bara att nåla, pressa och sy och inte hålla på och mäta, flytta runt und so weiter...

Det var min helg det och även om jag har hunnit med asamycket så vet jag inte riktigt om jag är redo för ny vecka än. Men det är väl snart helg igen.

 

En fin inredningsdetalj som både är dekorativ och lite magisk är drömfångare. Ursprungligen är det just ett magiskt indianskt föremål, traditionellt fick nyfödda barn en drömfångare som sedan följde dem genom livet. Nya detaljer kunde sättas dit under livets gång. Man hänger upp drömfångaren i taket i sovrummet och den sägs då fånga upp onda drömmar. Ja man skulle kunna likna den vid ett spindelnät i vilket drömmar fastnar. Det enda sättet att slippa igenom är genom den öppning som finns i mitten av nätet och intill denna fästs en sten eller pärla som ska locka önskvärda drömmar till sig och leda dem mot hålet. För att inte jinxa med magin så sätts stenen på massproducerade fångare mitt i hålet, vilket egentligen gör den till enbart en prydnad.

 

På vår resa genom Europa i somras stannade vi bl. a i Innsbruck där åt vi jordgubbar och köpte just denna drömfångare som nu hänger i Marsipanrosens himmelsäng. Magisk eller inte men den är himla fin och jag ser fram emot att ingjuta lite trygghet i ett framtida barn som inte vill drömma onda drömmar genom att berätta om den fängslande drömfångaren.

 

Just nu är jag så trött att jag troligtvis kommer sova mig igenom vilka drömmar som helst, bra eller dåliga. Idag har jag nämligen varit vaken sedan svinottan för att hinna med ett träningspass (idag var första dagen utan träningsvärken från helvetet, jag menar Tjur Ruset) och både starta eget-kursen med två inspirerande föreläsningar och en budgeteringsgenomgång med min härliga ALMI-gubbe på kvällskvisten. Dessutom har Hildur och jag knutit ihop säcken så håll utkik här på bloggen imorgon!

God natt.

 

Jovars, den förra uppdateringen gällande Marispanrosens kom ju onekligen i vargtimmen. För idag är hon nämligen en hel månad äldre. Fjorton månader sedan vi låg på det där hörnummet med den trasiga persiennen och med trötta men lyckliga blickar som inte kunde slita sig från att betrakta den lilla människan som sa hej till världen med ett gallskrik som till och emd imponerade på barnmorskan. Hon gastar fortfarande, men de värsta tokskriken som i slutet av sommaren nästan gjorde hennes föräldrar lomhörda har de senaste månaderna mer och mer ersatts av prat. En evigt pladdrande. Snicksnack. Ofta förstår vi inte betydelsen av hela svadan men är det något särskilt viktigt så ser hon till att vi fattar genom betoning eller gester. Varm mat och dryck bemöts med ett distinkt litet blåsande, precis som levande ljus och extra goda mat intas under omisskännliga njutarljud. Nam, nam, nam. Och även om inte vi förstår allt hon säger så överraskar hon oss dagligen med att förstå saker som vi inte trodde hon hade en aning om. Den där prata-över-huvudet-engelskan kommer med den här takten tidigare än jag någonsin kunde ana. Säkert har jag missat några ord men här kommer Rosens lilla parlör:

Egentligen skulle det här inlägget heta blott "13 månader" men det känns liksom platt i sammanhanget.

Man brukar ju prata om ofrivillig barnlöshet. Det som drabbar så himla många men som så få pratar om. Jag är en av dem. Jag är en av de tusentals svenskar som tillsammans med min man gått igenom kontraströntgen, LH-tester, ultraljudsundersökningar med en kondomklädd elpryl modell växelspak, ÄL-tester, ligga på schema, spermaprover, omgivningens bebilycka I, prostatamassage, akupunktur...

...granatäppelkurer, engelska super-piller,  det reglerade klimakteriet, hormoner, heminjektioner, progesteron där solen inte skiner, menshelveten, rum eller ska jag säga bås med ihopklistrade sidor på tidningar vid namn HotShots 2008 -tre år för sent, omgivningens bebilycka III, överstimulering, landsting, privatkliniker, skjutjärnsläkare, lasarettbakelser (ja, Marie-kex alltså) och apelsinsaft. Högkostnadskort, subventineringar, kompiskretsens bebilycka IX...

Först drömde jag om en dansk designklassiker (ironiskt nog kallad Ägget) sedan använde jag pengarna åt just äggodling, ödets ironi deluxe.

Nu, 22 månader sedan pluset. Hon, vårt stora kors i taket, har blivit en jättestor människa i en pytteliten kropp. Fysiskt ser hon ut som urtypen, för att inte säga karikatyren av ett mindre småbarn: en ensam blond hårlock och med blott en tand i underkäken (men när hon flinar upp sig eller slänger bak huvudet i protest så ser man att de båda drakulatänderna(!) också sett dagens ljus. Just saying). Inget är för ömtåligt eller fjärran för starka små nypor som sliter i det mesta de kommer åt. Inga lådor för fulla för att inte rivas ut (har ni någonsin reflekterat över hur många våtservetter det egentligen ryms i ett paket? 72 är en grov underskattning, snarare 702 skulle jag tro efter att ha sett dem lite mer, hrm, utspritt) Inget hinder är för högt att ge sig över: kontinentalsängar, trappgrindar, soffbord, badkarskanter och i matstolar är utsikten magnifik om man står upp, visste ni det?

Allt som sätts ihop (och tas i sär naturligtvis) är spännande och ägnas lång tid av koncentration: tryck-knappar, spännen (ja de på just matstolar förstår ni), lås med nyckel i alla former, lypsyl och diverse  burkar med lock.
Skulle hon bli tillsagd eller påkommen så avgör dagsformen om glädjedödaren bemöts av ett rungande "-Neje!!" med glitter i ögonen eller en fysisk protest som närmast kanske skulle benämnas "stackars fisken" -om ni någon gång sett en fisk på torra land.

Apropå djur så kan man förvånande nog även likna denna lilla fjunigt bestämda mjukhet vid en kobra. Vid oräkneliga tillfällen har hon till synes haft fredliga avsikter i våra knän, vilket visat sig bara varit en vila på hanen, när uppmärksamheten är som lägst och reaktionstiden som längst slår hon till. Blixtsnabbt. Glasögonen är trofén och hittills har hon skördat två offer -skalmar, eller ska jag säga skalper?

 

Jo, som underrubriken gör gällande så var det nog en högst välplanerad barnlöshet i den här familjen. Alla år av försök, och ja, har ni redan tappat bilden får ni läsa om stycke två och tre, frustration och hopplöshet hade troligtvis som enda avsikt är vi rädda - att bygga upp så mycket längt, tacksamhet och tålamod som möjligt går att uppnå blott i syftet att vi faktiskt ska orka med ongen.

 

Jag börjar med att säga sorry. Jag är ledsen. F'låt att det är så glest mellan inläggen. Inte för att jag m å s t e be någon om ursäkt, men kanske bara för att det är så himla mycket nu och jag tycker det är toktrist att bloggen hamnar på undantaget och jag behöver förlåta mig själv att jag helt enkelt inte hinner med allt som jag vill göra. Flera har uttryckt en önskan om att berätta mer om företagandet så här kommer en uppdatering på den fronten.

 

Redan oktober. September har gått åt till ömsom pappersarbete och ömsom nya moment som försäljningspitchar och formulerandet av affärsförslag. Hastigt och lustigt kom jag med på en Starta eget-kurs. Ett besök på Arbetsförmedlingen i rasande fart innan helgen, några övertygande samtal senare och vips var jag med. Avslutade dessutom förra veckan med ett möte på Almi företagspartner där jag träffade en härlig gubbe (får man kalla män 50+ för gubbar?) som gjorde mig alldeles fnissig och självsäker på ett utomordentligt osvenskt vis. Han ska hitta mig en mentor. Förstå så bra! Så i måndags började jag kursen i eget företagande. Fyra veckor på heltid. Vad tänkte jag? Så här efter tre dagar känns det hur bra som helst bitvis och andra stunder undrar jag vad jag gör där eftersom jag har massa idéer jag måste sälja in till potentiella kunder snarare än att sitta och anteckna dåligt formulerade säljargument som jag bättre hade kunnat googla fram. Nåväl, det ingår många föreläsningar från näringslivet vilket ger mig möjligheten att knyta kontakter och bygga ut mitt nätverk. Men halvtid hade varit rimligare för att hinna med det som jag faktiskt ska försörja mig på.

 

Som grädde på moset har jag hela sommaren tränat för att springa Tjur Ruset. Ett milslopp i obanad terräng. Sakta har jag byggt upp fysiken och efter italienresan påbörjades ett träningsprogram. I lugnt tempo har jag kört fyra pass i veckan, perfekta avbrott för en hjärna på högvarv, och succesivt ökat både hastighet och distans för att mitt problemknä ska hålla och få en chans att hinna med. När jag för ett tag sedan sprang första milen på flera flera år utan smärta var lyckan total! Sex veckor gick det bra. Sen blev jag förkyld. I mer än fjorton dagar nu har jag känt en infektion i kroppen och inte tränat alls, det började kännas bättre i helgen och jag planerade in ett pass igår, bara för att på eftermiddagen åter igen känna mig hängig, med halsont. Frustration är bara förnamnet, tävlingen är på söndag och jag kommer vad det verkar testa varianten att vila mig i form.

 

Marsipanrosen växer så det knakar just nu. Främst mentalt. Nya ord mer eller mindre varje dag, mer eller mindre begripliga och små pusselbitar som hamnar på plats i det sociala spelet. (Detta påminner mig om att jag inte gjorde en sedvanlig uppdatering på hennes 13-månadersdag, för tre veckor sen... Som sagt, det är mycket nu.) Hon ömsom spektaklar och fullkomligt överöser oss i pussar och ömsom testar gränser så det heter duga, nä det får minsann bli ett eget inlägg i ämnet, hur sent det än må vara.

 

I övrigt har ju jag och Hildur ett gemensamt projekt och nu måste jag ge det lite grafisk kärlek så det kan sjösättas. I keep you posted.

Med tanke på rubriken så bjuder jag på en indirekt bakom-kulisserna-bild från min vistelse i Stockholm i augusti. Den är tagen i Dusty Decos nya butik på Sibyllegatan och jag lyckades även fånga min egen reflektion i spegeln. Att skjuta från höften har man ju hört talas om, det är även applicerbart på fotografering som ni kan se.