Att jag är en pappersjunkie är ju knappast någon nyhet och jag framhärdar väl inslagna paket eller genomtänkta kort likt en japan. Inte var kortet som firade 1-åringen och kom från andra sidan jordklotet något undantag eftersom min fina vän Jenny har en säregen förmåga att veta precis vad jag gillar (vilket är ganska lätt eftersom vi oftast gillar samma) och nu har jag suttit här och suckat och oo:at över allt från I Ended Up Here. Alla de fantastiska illustrationerna på härlig papperskvalitet (320gr med textur, mmm) och febrilt försökt att hitta en återförsäljare utanför Australien (eller som åtminstone skickar till Sverige). Utan resultat. Så tills någon vänlig själ vill ta in dessa ljuvligheter i avlånga landet falukorv finns de etsade på min önskelista, bemärkelsekorten eller printarna (åhh räven), vad som går faktiskt bra. Så länge så hamnar detta kort definitivt bakom glas och ram. Vad passar bättre i ett barnrum tillhörande en lejonunge liksom. ♥ tack, tack, tack kära Jenny ♥

 

Många har undrat över den lilla plåtservisen i femton delar som jag visade från Marsipanrosens rum och jag förstår er för den är alldeles ljuvlig. Dessvärre är det en doppresent från den lilla italienska kusinen, och alltså köpt i en barnaffär i Ravenna, och jag har inte lyckats hitta en webbutik som säljer den till vettiga fraktpriser. Har du tur så finns det en svensk återförsäljare av det franska, übersöta märket Moulin Roty nära dig, kolla kartan här.

 

Tack för alla peppande kommentarer angående min frilansframtid! Det betyder jättemycket förstår ni. Med en intensiv (men otroligt rolig) vecka i backspegeln där jag bara träffade Marsipanrosen i ynka tio (10!) minuter i vaket tillstånd känns mitt beslut så himla rätt i hjärtat.

Helgen kom och vi fångade den, först med att fylla upp höstgarderoben för den raketväxande (två, going for tre äpplen höga) personen i familjen. Inte helt enkelt med det onepieceälskande faderskapet (i.e. allt utan knappar) och moderskeppet allergisk mot stora och grälla trademarks-tryck, men t o m lite leo fick följa med hem utan smusslande från min sida. Sedan gjorde vi det enda rätta och drog till torpet.

 

Brasmys (jodå, det blev lite kyligare på lördagkvällen och gick inte termometern under 20-strecket (efter en stund i kylen) minsann?) och småskalig kräftskiva för att igår ge oss i kamp med björnbärssnåren. Det var den vackraste sista augustisöndagen man kan tänka sig, Rosen sprätte runt i sina små skor och nu står det dessutom hemmagjord sylt hemma i hemmet på vår gata i stan.

Nu är det dags att ta bladet från munnen och berätta lite om mina framtidsplaner. Ända sedan jag blev gravid hösten -11 så har jag vetat att ekvationen hem i Kalmar - jobb i Älmhult + litet barn inte går att lösa på ett tillfredsställande sätt. Något måste bort. Ni vet hur det är, man älskar sin man (trots att han inte vill flytta till Hultet), sin stad, sitt jobb och inte minst vill man tillbringa så himla många minuter som det bara går varje dag med sitt barn (ja bara man går på toa har man ju missat något i utvecklingen).

 

Mannen är liksom för bra för att bara säga upp, staden känns som hemma och kusten står sig bäst i konkurrensen med inlandet, och ongen - som sagt, vill jag inte missa en endaste minut av. Den sista parametern att utvärdera är ju då - jobbet. Så jag har sagt upp mig. Jag som blir glad i magen varje gång jag klivit in genom de där dörrarna till studion.

 

Ända sedan i våras har jag vetat att tre veckor i augusti blir mina sista som anställd på IKEA Communications. Med sex år inom koncernen ska jag nu prova mina vingar och flyga på egen hand. Själv styra över min tid, finnas där för dagishämtningar och familjeliv, åtminstone under längre perioder. Jobba hemifrån, fast med ett kontor (som jag fortfarande letar efter), och ha många uppdragsgivare.

 

Styling, bloggen, bild & text, inredningsuppdrag, formgivning - ingenting är omöjligt och jag - miss fix it är redo.

Underbara framtid!

Jag vet inte hur det är med er som läst bloggen ett tag, och minns mina sporadiska inlägg under arbetsveckorna, men själv så hade jag liksom förträngt hur det var det här pendlarlivet och vips har ännu en vecka gått och bloggrutinerna vill inte riktigt infinna sig. Vad värre är så har jag ju inte gjort min sedvanliga månadsuppdatering för Rosens räkning, men här kommer den, nästan två veckor sen *host*.

Så har hon funnits hos oss en höst en vinter en vår och en sommar. Det var alltså redan ett helt år sedan storken gjorde en UPS-aktig leverans more or less direkt i trosorna. Snippan snapp snut, så kom ongen ut.

Att ha en ettåring i familjen är lite som att ha fest varje dag. Hon vaknar som en solstråle, och pussar är en himla mysig grej tycker hon och lutar fram pannan och pressar den indragna underläppen någonstans i ansiktsregionen. På både människor och saker. Allt ifrån gosedjur till vällingpaket får sin fix av Busans lovebombing. Hon har förstått att solglasögon är en kul grej och i rätt sällskap spexar hon i dem och får oss att skratta om och om igen. Mat är fantastiskt tycker hon och är den god och plockvänlig så kan middagen vara i timmar, det är ju så trevligt att sitta och socialisera runt middagsbordet.

Ettåringar är verkligen fenor på att hjälpa till, men gäller det packning så är de bäst på att packa upp det man precis lagt ner i väskan/lådan/byrån/diskmaskinen och "hjälpa" är mer ett "stjälpa".

Marsipanrosen har ett signifikativit fixar-ljud, en ton som hon ljudar konstant medan hon pillar med maten, leker med klossarna eller plockar med tvätten. Högt och ljudligt artikulerar hon sin koncentration och öronproppar är inte en helt dum uppfinning vid långa bilresor.

Strax innan årsdagen sprack första tanden igenom och inte långt efter började hon släppa taget, hitta balansen och tog sina första steg. Men fortfarande blir det bara några om dagen, det går fortare att krypa. När vi säger nej, eller tar något ifrån henne som hon vill ha blir hon fly förbannad och låter oss veta det. Man kan säga att hon ställer till en scen. Det blir ett djefla liv. Hon är väldigt kittlig och killar man henne på magen, under armarna eller gör hästbett på låren så kiknar hon av skratt. De senaste dagarna har hon börjat varva garven med riktigt höga teatraliska glädjeskrik. Appropå teater så testar hon emellanåt att fejk-skratta; hö-hö-hö låter det, ibland varvat med ett gutturalt frampressat hostskratt. Vilket så klart lockar fram skrattsalvor från publiken. Och då rynkar hon på näsan, slänger bak huvudet och sniffar ljudligt i en road grimas.

De senaste dagarna har hon börjat att krypa ifatt oss, grabbar tag i ett ben och sträcker sen upp armarna för att bli upplyft och gör samtidigt ett stånkande ljud - ööuuuhhhh! Det är väl så vi låter när vi lyfter upp henne, och när man tittar på de här bilderna så ser man att det inte precis går någon nöd på henne. De där kinderna skulle klara åtminstone ett par veckor under kärvare förhållanden.

Det första ljuva året sprang förbi och jag vill inte missa ett endaste ett av de som komma skall så jag snörar på mig joggingskorna nu för att kunna hålla jämna steg.

 

Efter att ha sammanfattat de senaste veckornas varande så började i alla fall jag att fundera över hur jag egentligen har tillbringat denna sista dag av megalång mammatjänstgöring. Så här kommer den i punktform:

 

• Ägnade morgonen åt att inte hitta systemkameran med de 1200 icke backup:ade sommarbilderna. Grät och gick åt, ställde mentalt in Formexresan och förbannade min tanklöshet under gårdagens kalasande och stadsmingel med barnvagnen som tvivelaktigt kassaskåp innan det visade sig att en granne hade förbarmat sig över den i trädgården minglandes kameran.
• Grät och gick åt, av lycka för att de inbillade tjyvarna var just inbillade. Återbokade Formex mentalt.
• Tog en sväng på det stora blå varuhuset och vidare till sportbutiken varifrån jag gick i nya mässvänliga skor.
• Fyllde upp välling- gröt-, blöj- och matförrådet inför mannens skiftbyte. Rätt start och jada jada jada.
• Tvättade ett gäng dukar från gårdagens ettårskalas.
• Åt tårta idag igen.
• Sövde en övertrött Busa.
• Startade datorn efter ett världsalångt uppehåll. Sparade sommarens 1200 härliga bilder.
• Började om med sövningen eftersom den yngsta familjemedlemmen inte tyckte att hon behövde sova fast motsatsen var uppenbar. Högläste boken "I huvudet på din bebis" i förhoppning om att hon skulle somna av tristess.
• Ropade in den biltvättande mannen som tog över nattningen, och lyckades bättre.
• Skrev inte bara ett utan två blogginlägg i rad.
• Gick och lade mig lite för sent med tanke på att klockan ringer 04.40 imorgon.

Citat "...men riktigt så länge blir jag nog inte borta"...slutcitat. Eller så blev det alldeles just på pricken så länge som jag bloggsemestrade. På över fyra veckor har jag inte suttit i närheten av än mindre framför en dator, men säg den olycka som vara för evigt. Förlåt att jag dröjde men nu så, ho ä tebaks!

 

Så, idag är det alltså sista dagen av min f j o r t o n månader långa hundraprocentiga mammatjänstgöring och när ska jag ta bladet från munnen eller ska jag säga borsta bort semestersanden mellan tårna om inte idag? Eller semester ska jag väl inte kalla det dryga året som gått, det är både mer slitsamt och med sämre lönebesked än innebörden av s-ordet men kontentan är så mycket mer omfattande; 422 underbara, svettiga, tjocka, gosiga, trötta, höstiga, skojiga, mysiga, sorgliga, glada, tråkiga, snabba, regniga, rika, långsamma, fina, mätta, ofattbara, karaktärsdanande, mörka, slappa, spirande, härliga, tunga, soliga och roliga dagar. Och de är slut. Finito. The end.

 

Men ni vet hur det är va? Jag och höstar. Det liksom pirrar i mig av nystart och just idag kan jag kosta på mig att se framåt och inte låtsas om att jag kommer längta halvt ihjäl mig efter Mini Me, Marsipanrosen, min halvapa och Busa Boosa.

 

Ärligt talat, den här sommaren har varit en sån där som man varje år ser framför sig, då i mars - när semesterlistorna ska fyllas i, men som i själva verket mest är varm och svettig när man jobbar och kall och regnig när man sitter redo med brassestolen och boxen med kylskåpskall rosé. Fast just den här sommaren, Busans första, slog den in och har liksom överträffat alla drömmar, alla tankar om soluppgångar och de perfekta kvällarna med grillat och sandiga halvätna nektariner på stranden som man försöker rädda genom att doppa i den 23-gradiga Östersjön, italiensk mat i kvadrat, medelhavsvindar och ett annat hav som knappt svalkar, hundratals myggbett, månskenspromenader, badkläder som torkar på kroppen, alla loppisfynd för guldpengar, solvarma bär, de solsvedda axlar som hållit en vaken i den ljusa natten till spelet från en hel orkester av syrsor och det vackra i att inte ha rinnande vatten och sköta kvällstoaletten iklädd födelsekostymen har faktiskt varit den sommar som i alla fall jag fick ta del av innan det nu är dags att lämna över rodret till mannen, maken och hela härligheten som ska vara pappaledig.

 

Well, älskling, det där med det suffixaktiga ledig, det är en sanning med modifikation kan jag säga.