Efter en helg fylld av både gapskratt (hade två kollegor på besök och lördagkvällen tillbringades på stan, mellan amningarna skall tilläggas, och den ena är galnare än den andra och tillsammans har man fasligt roligt) och sånt som man kan hålla sig för skratt för (tänk jobbansökan. Tänk jobbansökan för det jobbet du är mammaledig från, alltså ditt jobb - och att du måste söka det igen för att hela företaget omstrukturerar. Lägg till lite magsjuka på det, inte så skrattretande, jag sa ju det) är det måndag igen. Ny vecka och nytt på sovfronten. En läsare undrar hur det går med Marsipanrosens sömn.

 

Om vi säger så här - hennes sömn är det inget fel på, värre är det med min eftersom hon använder mig som napp mellan midnatt och soluppgång. Det är en klar förbättring eftersom hon numera kan somna i sin egen säng vid 19-tiden och förutom ett par uppvak som hanteras med vyssjande och en amning om det krisar så är kvällen lugn fram till midnatt ungefär. Sen är det snuttande deluxe och mannen sover, hon somnar, jag somnar och ingen orkar lägga tillbaka ongen i hennes egen säng så då vaknar hon en gång i timmen och somnar inte igen förrän jättenappen sitter där den ska. Jag har slutat gnälla för det finns ju onekligen en lösning på problemet. Att sluta amma. Men eftersom jag känner mig extremt självisk när jag tänker den tanken när jag har en kropp som fungerar fint och kan förse mitt barn (som trots allt bara är sju månader) med mat, tröst och närhet så har jag bestämt mig för att fortsätta ett tag till. En vecka i taget.

 

Och detta utan att skriva någon annan på näsan om hur man ska eller inte ska göra för det vill jag absolut inte. Gör det som fungerar bäst för dig. När jag inte orkar mer, när jag känner att vågen ammning/mammning väger mer åt vänster och jag är en sämre mamma för att jag är så trött av amningen så kommer jag sluta. Men bara att bestämma sig för att ta en vecka i taget stärkte mig och gav lite ny energi.

 

Men det var ju inte det rubriken syftar till, nej det är mer materiellt än så. Ni vet den lite franska, från Gotland släpade barnsängen i järn som vi köpte i slutet av sommaren och som tillsammans med Marsipanrosens garderob och fina tapet bara är tok-ljuvlig? Den är också tok-opraktisk när man har en liten ål och klätterapa till onge. Och jag har väl haft det på känn länge, kanske redan innan själva köpet men jag trodde väl att man kunde hoppas på en lugn, stilla och försiktig liten bebis. As if!

Som det är nu så måste man ha öronen på skaft och agera kobra-snabbt om man hör minsta pip från sovrummet för gör man inte det så möts man av en jämfotahoppande och gallerskakande lite huligan och det är verkligen bara en tidsfråga innan hon ramlar överbord. Så i eftermiddag blir det till att införskaffa en helt vanlig spjälis. Så kan det vara när verkligheten kommer ikapp och nu hör jag att ongen har vaknat så bäst att ila!

 

I tisdags, innan snömassorna kom med full kraft och vi stannade inomhus, tog jag en runda på loppisen runt hörnet. Oftast totalt överprisad och sällan några fynd men just då stod den där, fortfarande diskmaskinsvarm och nymärkt. Lite likt kusinen från landet. Skönheten från Fina Gatans kusin som blev min för en guldpeng.

 

Marsipanrosen och jag håller ungefär på att längta ihjäl oss efter Jesper som landar efter lunch. Nu vankas det frukost och det är ju alltid en höjdare för earliybirds (c<v        z, <--- detta är Rosens inlägg i debatten och nog för att hon kan yttra mamma och pappa men stavningen verkar gå sisådär, om det inte är något hemligt superspråk a la wonder child förstås) förutom att jag är så trött att ögonen går i kors så blir det nog en kanondag. En äntligen fre-dag. En happy Friday!

 

För ganska precis en vecka sedan hade vi som bäst parkerat ett lånesläp utanför dörren, fyllt med diverse köksinredning. Behöver jag säga att vi var sist ut från IKEA-parkeringen? Extra härlig känsla och inte alls svettframkallande blir det när det är gamla kollegor som tillsammans med vakten vinkar av oss vid utgången (vinkar och vinkar, nåt gjorde de med handen, kan även varit fingret eller en schas-viftning), och Marsipanrosen vaknar och undrar var tusan hennes s k vårdnadshavare håller på med och jag måste panikamma i baksätet på bilen, under det vita skenet av en skylt med texten utgång.

 

Helgen ägnades åt det där ansiktslyftet på köket som jag nämnde. Ansiktslyft ja. Det var snarare rena rama danslektionen, två steg fram och ett tillbaka. Får ni för er att kombinera ett kökssystem från Marbodal med ett från IKEA så har jag bara ett råd att ge: Gör det inte.

 

Men det kommer bli en klar förbättring när det blir klart (om sisådär ett halvår, 376 skruvhål senare och dubbelt så många svordomar eller så)! En läsare hade önskemål att få se lite fortlöpande uppdateringar och jag ska se vad jag lyckas skrapa fram i bildväg. Som oftast när jag står med projekt upp till armbågarna glömmer jag fota under tiden.

 

Den här veckan har både jag och mamman till Marsipanrosens BBF (BB friend) varit gräsänkor (helt korrekt så spelar ingen av våra män fotboll till yrket men det är liksom inte lika vedertaget att prata om gjutgodsänka eller hammaränka tänker jag) så mitt i renoveringskaoset har vi kamperat ihop med våra små telningar. Fler än en gång dessa dagar har jag tackat högre makter för att mina IVF-försök misslyckades och det liksom inte blev några provrörstvillingar som jag och Jesper, när det begav sig, skrev under på att vi visst hemskt gärna ville ha. För trots att vi var två morsor och lika många barn så kändes det som om våra sjumånaders liksom förökade sig (som Gremlins när de får vatten på sig) och växte betydligt mer än dubbelt i både ljudvolym och bajsblöjor när de blev två under samma tak. Men nu har de åkt till den hemvändande pappan och jag och Rosen längtar tills vi får hem vår musketör imorgon och under tiden försöker jag att inte känna mig ensam och istället njuta av tystnaden som plötsligt infann sig. Och av fina avskedspresenten i form av inspiration & choklad och att nästan en liten stund bara få ligga lite på latsidan.

 

IKEA presenterade sitt nya kökssystem METOD i förra veckan. Det är ju en ganska stor grej att de största på kök byter system och jag och mina kollegor var på en inspirerande visning av det nya redan för 1,5 år sedan. Men nu är det alltså officiellt och kommer finnas i de svenska varuhusen fr. o m juni. Flexibelt och med utrymme för personliga kök skulle jag vilja säga.

 

Man skulle även kunna säga att vi kör en annan metod här hemma för en av de saker som gör att jag önskar dygnet fler timmar är att vi ska ge köket ett ansiktslyft. Nu. I helgen. Ingen totalrenovering men Jesper är ledig imorgon och extra styrka inlånad så byte av luckor, bänkskivor, vitvaror och lite omstrukturering blir det. Och eftersom vi inte vill riva ut hela biddevippen passar vi på medan det finns de gamla storlekarna kvar, så ikväll kommer Marsipanrosen få somna i det stora blå. Om man säger så.

 

 

 

Ha-ha, nu kan jag trösta er alla med att Marsipanrosen även säger mamma. Eller rättare sagt, när livet är riktigt eländigt, hon är trött, hungrig eller bara allmänt förfördelad så gnällgråter hon maaaaaah-maaaaahhh. Inget har tidigare fått hjärtat att knipa så.

 

Jag längtar efter vår och värme och började nästan gråta av lycka när solen kikade fram här om dagen och lyste upp här hemma. Det är inte mycket som slår solen på inredningsfronten, röror känns liksom inte lika röriga i strålande solljus, skavanker suddas ut och vackra miljöer blir bländande.

 

Åsså längtar jag efter fler timmar på dygnet, det är mycket nu...

 

 

 

I sju månader har jag närt henne vid min barm. Sju månaders nattvak och lika många miljoner tappade hårstrån senare. Tvåhundratretton dagar av moderlig omtanke och vård, bus, knipövningar... Hudbristningar och oförmågan att kunna tänka en klar tanke, fötter som inte längre passar strl 37 och en statlig utbetalning som underbygger känslan av att vara livegen. Tusentalet vaggvisor senare och febriga nätters fasta punkt. Så undslipper hon sig sitt första ord;

 

Den totala tystnaden som rått senaste veckan här på bloggen kommer sig av att jag och Marsipanrosen hejat fram mannen i Vasas fotspår. Ja på den där nio mil långa plågan som nästan 16 000 dårar väljer att betala pengar för att ta sig mellan Sälen och Mora med skidor på fötterna. Kanske lät jag lite bitter men det berodde nog mest på att jag hade sovit dåligt (snarare än att vara en dåligt stöttande fru ehhrrrmm). Inte för att vi sovit så mycket bättre under detta sociala experiment där vi tryckte in åtta vuxna (varav fyra var mer eller mindre hispiga p g a ovan nämnda skidlopp) och tre barn under två år i samma stuga. För att inte tala om kvällen innan loppet då det bjöds på kolhydratuppladdning till 17 vuxna på Lappkastvägen.

 

Men fantastiskt väder har vi haft och väldigt mysigt har det varit mitt i experimentet. Här kommer vår vecka i bilder från Instagram (littlemissfixit). Egentligen skulle jag publicera detta inlägg igår men lagom när det var dags så vaknade vår lilla ros (för sjuttioelftegången men just nu heligt förbannad för att mattanterna inte hade nattöppet). En vacker dag ska jag skriva om den taggiga baksidan av livet med en Marsipanros, men det glöms så lätt bort så här på morgonen när man möter de allra piggaste blå ögonen och ett tandlöst leende som går från öra till öra på andra sidan av kudden.