Mitt bränsle är slut. Det tog många veckor (månader) för mig att inse detta och inte ens efter ett läkarbesök som bekräftade det hade jag vettet att direkt säga stopp och dra i nödbromsen. Men igår gjorde jag det. Drog i nödbromsen alltså. Och så fort jag gjort det, så fort tillvaron slutade rusa förbi så upptäckte jag att jag totalt dränerat mig själv genom att acceptera en felställd kompass och obalansen i livet.

 

Är det stressigt i privatlivet så behöver det vara lugnare på jobbet. Och vise versa. Enkel matematik egentligen, + och - för att väga upp. Det senaste året som inredningsarkitekt på en stor byrå har varit så otroligt lärorikt, jag har ju fått ta del av en helt ny bransch och en helt ny arbetsprocess. Sjukt kul och överväldigande förstås och det funkade fint med höga intrycksnivåer och att paddla som tusan under vattenytan med de små ankbenen för att hinna med, få grepp om projektstorleken och jobba med möbler för offentlig miljö, brandklassningar hit och speciallösningar dit. Men plötsligt i höstas var det inte så lugnt längre.Byggbranchen blommar och projekten blev större och större. Samtidigt vantrivdes Jesper på jobbet vilket påverkade hela familjen, och min pappa klappade igenom totalt. Addera lite vanligt höstmörker på detta och mina energinivåer gick i botten, förstås och mot bättre vetande slutade jag träna eftersom jag inte orkade (det är superdumt att prioritera bort motion. Punkt.). Men jag kämpade på utan att inse att jag bara tog och tog av resurser som inte fanns. Så vid jul stod jag med ett stort mentalt Finaxlån och trodde att den hägrande solsemestern skulle lösa skulden. Det gjorde den tyvärr inte och nu började kroppen säga ifrån på skarpen genom att bara låta mig sova fem timmar per natt, och med ett tryck över bröstet som kom och gick.

 

Jag tror inte på något sätt att jag är oumbärlig i min yrkesroll, det är extremt lätt att bli utbytt, åtminstone kompetensmässigt. Men jag ville inte lasta mina kollegor genom att säga ifrån. Säga stopp, nu räcker det, jag har nått min gräns och har sån obalans att skeppet Jag kommer kapsejsa vid nästa våg, nästa uppgift som jag inte kan göra i sömnen. Ändå dröjde det till toppen av den vågen innan jag kastade i ankaret.

 

I mitt fall betyder det att jag ska hitta balansen mellan det som jag tycker är kul, har lätt för och kan göra i sömnen och det som jag måste tugga mig igenom för att yttre omständigheter kräver det. Det första är ju bränslet och det andra är det som kräver bränsle. Det lätta är att definiera styrkorna och det svåra är att få dem att bli en lönsam affär.

 

Jag är ingen förvaltare. Jag är energisprutan, katalysatorn, do:ern, kritikern och lösningssökaren. Så det är där jag måste börja. Hitta tillbaka till det som ger mig energi så att jag kan sprida den vidare.

Som det gamla lokala ordspråket lyder: Är det inte motvind i Kalmar är man på väg åt fel håll.

 

Jag hade en intressant diskussion med en vän i morse. Om inredningsbranschen och att jag bitvis blir kräkfärdig på all YTA och ännu hellre på det oäkta. På hemma-hos-reportagen som är så tillrättalagda att det är helt omöjligt att någon bor så. Med glasflaskor i ett stilleben på vardagsrumsmattan. Stackars den som drog nitlotten vid dammsugningen. Med en stor kaktus på nattduksbordet, som breder ut sig så att varken ett glas vatten eller ens väckarklockan får plats? För det är ju precis det man tänker i hemmets rum för rekreation och återhämtning. Det är ju så mysigt, med något som sticks precis bredvid huvudet.

 

Om kluvenheten i att vara en del av en bransch som är trendbaserad och får människor att helt tappa fattningen i sin jakt på det senaste när överkonsumtionsdagen infaller tidigare och tidigare varje år. Snart förbrukar vi 1,5 jordklot per år! Om allas inbillade rätt till jordenrunt-flygningar, eller bristen på reflektion i frågan (mer om detta i ett senare inlägg) och två år gamla kök som byts ut av... tristess? Och så då min egen roll i detta? Här på bloggen försöker jag så gott jag kan visa på förändringar med små medel och att se till huset och vårda det som finns hellre än att gå all in på rådande "it"-prylar vare sig det är köksbänkar i marmor eller gråa väggar. Periodvis undviker jag att följa nyhetsflödena för att jag inte känner mig stark nog att sålla och inte ryckas med. I mitt jobb väljer jag hellre hållbara material men till syvende och sist är det kunden (eller snarare kundens plånbok) som styr, och inte sällan är det det kortsiktiga valet som vinner.

 

Om den fortsatta frustrationen i att "alla" ser det som sin rätt till förnyelse. Slit och släng. Inredningsprogrammen som trashar fullt fungerande kök i en container utan en tanke på "den enes skrot den andres skatt". Och har man inte råd så tar man sig råd. Genom att leva till låns, eller köpa billiga kopior och lågpriskedjornas varianter. Jag säger inte att dyrare per automatik är bättre men om man inte kan distribuera kvantiteter av magnituden av Kinas befolkning (och bara för att man KAN distribuera magnituden av Kinas befolkning ska man då göra det?) så är det någon som måste betala när priset blir lägre. Och det är troligtvis inte du och jag. Och när en världsledare uttrycker att klimathotet är en bluff, jag då vet uppgivenheten inte några gränser. Jag blev så uppskruvad att jag blev helt svettig under armarna. På riktigt.

 

Frida sätter huvudet på spiken i dagens krönika på Trendenser. Om vad som verkligen är viktigt. Heja dig Frida! Ty ordet är ditt, och makten och härligheten i evighet. 

 

Amen.

I fredags när jag pep in på Blomman för dagen så stod det ett helt gäng krispiga små rumslindar innanför dörren. Jag kunde inte knäböjt fortare om det så hade varit sex lenögda hundvalpar och med den fantastiska kundvänligheten som råder i den där butiken fick jag med en ny telning hem så fort Maria fick höra att den förra tvärdog. Och visst är det konstigt det där med blommor, att en kan leva lajf i ett norrfönster med en rejäl slurk vatten varannan dag medan ett artsyskon inte alls är med på noterna. 

 

Söndag igen och det känns som en bra dag att damma av den gamla kategorin med gott och blandat innehåll. Det är bråda dagar på jobbet med två projekt i slutskedet av förfrågningsunderlaget (dokumentet som kunden använder vid upphandling av byggentreprenaden) vilket märks då mina tankar i ren protest dras till avkoppling och drömmar om våren.

 

 Först ut är en pyjamas från svenska Nufferton, nytt spännade märke som slog upp portarna i somras. Jag har aldrig varit typen som byter om till mjukisbyxor efter jobbet. Däremot har jag inga som helst problem att bo i pyjamasen en hel helg. Min favorit från Lexington har varit en trotjänare i över femton år men nu går det inte att blunda för att det är dags för en ersättare, hoppas att min storlek snart finns i lager igen.

 

Och medan jag ändå är i farten så skulle ett par matchande Hums inneskor bli pricken över i. Hundraåringens kalla golv tillåter inget annat än toffelhjältar och det vore lyxigt att utmana mina Birkenstock i rollen.

Hur börjar man egentligen ett blogginlägg efter ett megalång uppehåll? Allt skaver liksom lite. Bildredigeringen, formuleringarna och faktiskt även lite dåligt samvete. Inte för att jag inte bloggat, men för att jag inte förvarnade om uppehållet som komma skulle. Det var bara det att innan semesterresan vi gjorde i januari så styrde jag upp en nyårsskiva för fem familjer och dessutom var jag tvungen att jobba undan så mycket att jag hips vips satt på en strand med en familj som jag i ett svagt ögonblick lovat en bloggfri rekreationstid utan att så mycket som reflekterat över det gångna året eller önskat gott nytt år.

 

Så det är väl likabra att förekomma framtida missöden: Härlig alla hjärtans! Glad påsk! Grattis! Fin midsommar! Trevlig helg! Ha en skön semester! Välkommen tillbaka! Krya på dig! Sov gott! Varsågod! With a friendly Boo! Hurra på bröllopsdagen! Mysig lucia! God jul! Gott slut! Och ett riktigt gott 2018! Men först kan vi väl bara konstatera att det är rimligt att utbringa Happy helg!?!

 

Ni får ha överseende med min ringrostighet, det tar lite tid att ställa in bloggsiktet igen, jag är osäker på vad jag nämnt tidigare men sedan december så är jag ledig en halvdagf i vefckan, oftast fredagar, för att hänga med Boo. Grymt på alla sätt och vis (utom att det inte finns någon på jobbet som gör de där 10% som jag är ledig...) Men hur som helst, igår hämtade jag Boo efter lunchen och vi gick på kondis och åt årets första semla. Gissa om jag har längtat, det var rent plågsamt att sitta på en annan kontinent och se instaflödet fyllas med de ljuvligaste av bakverk. Sen fixade vi lite ärenden, köpte en pangbukett blommor och åkte hem och bakade hamburgerbröd lagom tills Boo's BFF som skulle premiärsova över och hade önskat kvällens meny kom.

 

Idag körde vi ut till torpet och har ägnat större delen av dagen åt att frysa och få eld i vedspisen. Kakelugnen är det inga probs med, men efter flera månaders icknyttjande måste man ta det lite varsamt med eldandet så köksspisen fick alltså rycka in för stödeldning. Vi eldar i köksspisen ungefär en gång vartannat år för det är ingen lek att tända den. Efter all den röken och meckandet med jox med dragluckor etc. så är det lätt att bli kaminkvinnan och se sig själv elda upp arveköksstolarna från farmor hellre än att se brasan brinna ut.

Jo, jo - så nu har vi visst stödeldat så vi måste sova med öppet fönster för att inte dö av akut syrebrist/uttorkning. Blombuketten från Blomman för dagen (i min mening Kalmars bästa blomsterbutik) fick stanna kvar hemma i stan men jag ska skynda mig hem och njuta av den imorgon.

 

Jag har hittat tillbaka till bloggen, det känns skönt, hoppas ni också gör det. Happy helg!