Jag är ledsen för att jag inte känner igen mig själv (vem är den här personen som inte orkar, som inte kan sova, som är ljudkänslig, som tappar koncentrationen..?), jag sörjer något ofantligt att jag troligtvis inte kommer få fler barn (såg ni, "troligtvis", det är ju just det där hoppet som gör det så svårt att sörja och gå vidare för än är inte undrens tid förbi...), för att vissa relationer jag önskade var annorlunda tyvärr är precis så pissiga som de verkar och för att jag som alltid älskat att jobba plötsligt får ont i magen bara av att tänka på jobbet...

Det är visst en djup kris det här, låt mig bara konstatera att den egentligen inte är särskilt deppig. Det är bra att gå till botten med saker och att tillåta sig att krisa loss. Jag är nämligen helt övertygad om att det kommer något bra ur det i slutändan. Till slut.

Och innan dess så ska jag göra något jag inte gjort på evigheters evigheter. Jag ska koppla ur. 

Hej då digitala värld! Hej då Google, mejl, blogg, instagram, Facebook, Auctionnet, Netflix, Safari, Wordfeud, SVT Play, Spotify, Podcaster, Hitta, Kalkylatorn (kanske inte ändå, jag har ingen manuell. Eller jo förresten, hej huvudräkning!) och hundra andra appar och sajter som ständigt håller mig ockuperad.

Just nu håller jag på att tömma kalendern för att förbereda mig för en vecka med utedass, tryckta böcker och landväder på P1. Som en eremit på retreat.

Så här i sticklingtider svämmar mina fönsterbräden över av små krukor och vaser. Ett extra bra odlingsklimat blir det under odlingsklocka, dessutom blir det extra tjusigt tycker jag. Till den här Mårbacka-"sticklingen" (som kom sig av olyckliga omständigheter kring kuddkriget jag och Boosan hade på torpet för ett par helger sedan) har fått flytta in i en uppochnervänd glasburk. Det var när jag plockade fram den lilla odlingsklockan från Granit med ett par år på nacken som jag fick idén att använda Sinnerlig från Ikea, där locket i kork funkar perfekt som botten.

 

Efter två dagar med händerna i myllan (det är VÅR där jag bor, lyckos mig) där jag har rensat rabatter och skottat kompost ska kvällen tillbringas med att fira Jespers födelsedag (igen). Ja så som det blir när man rymmer iväg på själva bemärkelsedagen och jubilarens föräldrar trots allt vill fira sin mellanfödde efter influensaseason. Vi kör favorit i repris från nyår då det serverades skaldjur och till efterrätt blir det min mesta dessert sedan 1999 - vit chokladmousse med färska bär. 

 

En dag i taget. Så himla svårt när de tenderar att attackera i flock, dagarna, men jag kämpar på med att ta det lugnt och vila huvudet från allt som gör mer skada än nytta. Så något jag inte låter vila utan snarare göder är mina drömmar för varför ska man skjuta drömmiga saker på framtiden? Vi har ju faktiskt inte en endaste aning om vad som väntar imorgon egentligen. En sån grej är det här med höns, ända sedan vi bodde på Folkungagatan har en "ansökan om djurhållning inom detaljplanerat område" legat redo på min hårddisk. Men Jesper har inte varit det minsta redo att bli med höns, förrän nu. Så jag plitar i den där ansökan för fullt (vår kommun kräver en ganska omfattande/formell ansökan med planritning och detaljer), pratar med grannar och funderar på bästa hönshus-lösningen. Målbilden är kulörpaletten från Anna Billings hönor i boken Alla hönsen hemma. Om ni vill delar jag gärna med mig av processen under tiden.

 

 

 

Solen tokstrålar idag och jag förundras alltid av det magiska ljuset som blir i vardagsrummet på nedervåningen. Älskar att sitta vid matbordet i burspråket där ljuset flödar. Kan det var våren som tar sin första trevande steg?

 

 

Idag ska jag dels träffa C-G, min terapeut som hjälper mig vara lite snällare mot mig själv, och även min f  d chef som inspirerar på så många plan. En promenad, ett samtal och jag är förhoppningsvis ännu ett litet steg närmare en mer hållbar framtid - är så himla glad över att jag är omgiven av så mycket kloka människor.

 

Jag brukar ju inte skriva om tapetlanseringar jätteofta eftersom min vapendragare Hildur är queen of that, men för några dagar sen fick jag hem pressutskicket från Sandbergs senaste kollektion Villa Dalarö (och har sett intenetz svämma över med detsamma) Så. fina. bilder. Och jag blir tapetserarsugen! Men så är de stylade av otroligt stämningskänsliga Mari Strenghielm också. Första gången jag träffade Mari var på något bloggevent för ett par år sedan eller så och sådär två Katrineholmare emellan började vi prata och jag tyckte genast om henne. Det är Maris ljuvliga skärgårdshus (se alla bilderna här) har fått stå modell för produktbilderna och det gifter sig så klart med kollektionen där Sandbergs designteam "drömt sig bort till skira tyllgardiner, fladdrande fjärilsvingar och vårens första värmande solstrålar" för att citera pressmeddelandet. Precis vad jag gör med torpet just nu - drömmer mig bort till vårvärme och en nytapetserad hall i vackra Viola, tapetprovet överst i bild. Perfekt för vår andra lilla hundraåring. Kollektionen finns i butik från och med 15 mars och här finns hela kollektionen. Emma är ju också superfin!

 

Ibland blir jag galen på Boo som alltid tar sig an saker på golvet. Hmm, äpplet faller visst inte så lång från det hära päronträdet...

 

Sedan vi flyttade till huset så har mina fingrar sakta men säkert blivit grönare. Det var som att inget överlevde i lägenheten (förutom det i odlingslådorna i trädgården) och därför blir jag extra mallig när blommorna plötsligt trivs och jag framstår som värsta Bertil Svensson (det säger väl iofs en hel del om rådande kunskapsnivå när top of mind-odlaren är en trädgårdssnubbe från 80-talet). Bla, bla, bla vad jag ville presentera för er var egentligen nytillskottet sedan förra veckan då en Forellbegonia fick flytta in! Det var efter ett blomsterhandelsbesök för att Jespers kontor skulle få lite syre men vaddå, det är väl minst lika viktigt att jag som nu går hemma hela dagarna får lite klorofyll som alternativmedicin till att andas i påse. Den kallas även Polka dot och det fattar man ju - hur glad blir man då inte av en prickig blomma?! Krukan är från Sinnerlig-kollektionen men jag tror den med fördel kan ommöbleras till en i terrkotta.

Idag ska jag och min kollega Elin hänga i en sporthall hela dagen. Det låter ju rätt svettigt och det blir det nog, fast inte i den vanliga atletiska betydelsen. Nej, Tengbom står nämligen som tävlingsvärd under Entreprenörskap på riktigt 2017, som är länets stora mässa för Ung Företagsamhet och vi ska bedöma 130 utställare i katergorin Årets monter där koncept, sälj och estetik bedöms. Vinnaren ska upp till Stockholm och tävla i SM i maj så det gäller att vi verkligen sållar agnarna från vetet. Till vår hjälp har vi valt ut några av våra fantastiska samarbetspartners i stan så det blir garanterat en rolig och intensiv dag. Själv ser jag det som en liten avstäming i vad jag orkar med just nu för jag tänker att jag måste börja med lättsamma, energifyllda små uppdrag för att komma tillbaka på banan igen.

 

För tre veckor sedan höll jag i en inspirationsföreläsning för ett gäng av utställarna och det ska bli kul att se om de tagit till sig några av de tips jag gav för att bygga en vinnarmonter. Idag är det extra tydligt att det finns jobb, och så finns det jobb (som inte känns som jobb). Det här är definitivt ett sådant uppdrag som det sistnämnda. Så här ser en av Tengboms montrar ut, när vi vill snacka parametrisk design. Men det är alltså inte dagens uppdrag.

 

I torsdags var det ingen vanlig dag. Det var dejtdag med Madeleine och vi stämde träff på Balck, ett av hennes favvofik (och Jespers kaffebutik nummer 1). Nu lät det som att jag inte gillar stället alls men jag har helt enkelt inte hängt där lika mycket som ovan nämnda men det är definitiv en favorit.

 

 

Madde är nog min främsta vapendragare när det kommer till att fira Fössta tossdan i mass, vilket det ju var i torsdags. Tyvärr hade de ingen massipantååta som sig bör men det gick lika bra med varm choklad, youghurt och granola. Fånigt av mig att fira ett lustigt dialektalt uttal när jag knappast pratar småländska kanske men jag är ju en sucker för traditioner vare sig de är udda eller inte och bor man i [kiaaahlmaaaaaa] så gör man.

 

 

Fast egentligen var det kanske mest ett peppmöte för om det är något hon är bra på den där Madeleine (förutom att prata småländska) så är det att peppa. För det första fick jag ju den ljuvligaste av blombuketter och sen, när kaffet/chokladen var urdrucket och hennes lilla busfrö ledsnat på att sitta stilla så gick vi en lång promenad i regnet och sa så många klokheter vi bara kunde komma på.

 

Inte sedan jag fyllde 30 har jag fått så många blommor tror jag. Och visst är det rätt tänkt, för blommor får mitt hjärta att fyllas till brädden av både glädje och energi. Buketter från kollegorna, från vänner, från mataffären... Helt fantastiskt! De som är piggast just nu är den här ljuvligheten från Madde. Lyx att ha vänner som går till ens favoritflorist och ber om just mina älsklingsblommor.

 

Nära vänner, grannar, den äkta mannen, bekanta, syskon, bloggläsare, instaföljare, barn, författare, kollegor, läkare, kusiner, bästisen, sjuksköterskor, barndomsvänner, svärmor, poddare, terapeuter, obekanta, framtida vänner... Det finns så fantastiskt mycket kärlek där ute. Just sayin'. Mejl, sms, kommentarer och samtal. Kloka ord som jag har behövt när jag själv inte varit klok att lyssna inåt, och kloka tankar som hjälpt mig att fundera, reflektera, rekreera, definiera...

Och jösses vad många det är med egna, liknande erfarenheter. Det får mig som prestationsprinsessa att känna både hopp och förtvivlan. - Hopp eftersom man verkar komma ut så mycket mer balanserad på andra sidan, och förtvivlan över det samhälle vi skapat där en betydande procent sakta men säkert jobbar ihjäl sig? Hade det inte varit lite härligare om vi älskat ihjäl oss eller njutit ihjäl oss? Just ja, såna sköna saker är ju inget man dör av. Eller som Dave Grohl-citatet som Frida hade i sin bjussiga presentation under #influencermeetup2017 förra söndagen. Just så.

 

 

 

En fika med utsikt, en annan med insikt. En snabb tur i favoritbutikerna på andra sidan landet men mest massa tid i hemmets trygga vrå. The home is where the heart is... ♥ The Kitchen på Magasinsgatan i Göteborg. Hemmakänsla en masse.

 

 

 

Kanske är det just här som Jesper varit sitt bästa och påminnt mig om vad jag behöver när jag själv är för trött för att veta det. En promenad med en granne, en annan med en kollega, en tredje med en podd och många många med vädret som enda sällskap. Frisk luft under vingarna på alla tankar. Fågelkvitter, regndroppar, soluppgång eller snöoväder är lite som den bästa medicinen. För mig.

 

  

Nu har jag varit sjukskriven i  snart två veckor. Sömnlösheten är fortfarande det mest signifikanta i tillvaron, precis på samma sätt som hos nyblivna föräldrar med sömnbrist är hjärnan inte helt hundra, bara att jag inte fick en gullig bebis som belöning. Läkare, vänner, terapeuter, annan sjukvårdande personal och övriga förståsigpåare säger alla samma sak: Vila (fast lagom mycket, vänd absolut inte på dygnet) och gör saker du mår bra av! Oh well, jag gör så gott jag kan. Har haft ett lovande möte med min chef och den här veckan ska jag jobba en dag. Men Rom byggdes ju inte på en dag det har en ju hört. Och om jag är Rom så kan jag väl säga att Colosseum är på plats, och eventuellt Fontana di Trevi men att Auditorium Parco Della Musica definitivt inte sett dagens ljus ännu...

 

Bilderna är mina egna utom den från #influencermeetup2017 som är fotad av Alice J

 

Tack för pepp & förståelse. Det betyder mycket, som sagt.