Veckan har gått i rasande fart, ibland så fort att jag inte fattar något när jag går in på bloggen och inser att ni inte fått ett livstecken på en hel vecka. Fast på Instagram uppdaterar littlemissfixit mer eller mindre varje dag. Idag ska jag åka tvärsöver landet på inspiration/utbildning med Friskis & Svettis, det är dags att damma av löpardojjorna och motionera lite kalmarbor framöver igen. Vaknade alldeles för tidigt, kanske är det att jag ska vara borta en sisådär 14h i ett sträck för första gången sen vi blev tre. Så jag sitter här med värkande bröst. Inte sådär kärleksångestladdat som man skulle kunna tro utan mer mattantssprängfyllt. Vi har nämligen funnit guldet. Drogen - livselixiret - sömnmedlet som gör att små Marsipanrosor sover många många timmar i sträck och inte hinner med att amma en dag som denna när morsan är en earlybird, och det stavas V Ä L L I N G.

I torsdags var det varannan vecka och dags för ännu ett gästspel i Din förmiddag (klicka på länken för att komma till programmet, jag kommer in efter 50 min) P4 Kalmar där jag pratar inredning mellan 10.30-11.00. Jag gillar att prata i radio, visst är det lite svajigt och svårt att vara knivskarp och kvick i replik och tanke men det kommer väl med vanan hoppas jag.

 

Den här veckan valde jag att prata om återbruk och att se gamla möbler med nya ögon, som en motpol till slit & släng. För visst kan man få en produkt att göra rena rama Askunge-förvandlingen med lite färg och fix. I programmet uppmanade jag lyssnarna att dela med sig av sina bästa fixartips och gärna före/efter-bilder och nu gör jag detsamma med er kära läsare. Det vore superkul att få ta del av era projekt så skicka bilder till littlemissfixits(a)gmail.com vettja.

 

Ett typiskt sådant projekt såg jag i senaste(?) numret av PLAZA interör, 4/2013, där man hade målat en gammal IKEA-barnstol i två olika läckra kulörer. Fint och personligt eller hur!?

 

 

Igår körde vi ett race i köket och nu skymtar vi slutet av renoveringstunneln så appropå före/efter-bilder, de kommer så småningom för er som är nyfikna. Idag är Marsipanrosen och jag havsänkor, Jesper är och trampar på vadarstövlarnas catwalk, och nu tänker vi ge oss ut i solen - hoppas att den strålar i hela landet!

 

 

• lättnavigerad p g a de små rörliga hjulen där fram, toppen vid stadskörning
• rymlig liggdel och rymligt utrymme under vagnen eftersom liggdelen sitter högt
• enkelt klicka på/klicka av-system mellan liggdel, babyskydd och sittdel
• höj- och sänkbart handtag, bra om man är olika långa
• många tillbehör i serien: regnskydd, åkpåse, solskydd, reseskydd, skötväska etc.
• avtagbara hjul (har hittills aldrig gjort det dock)
• bra fjädring
• diskreta färger/mönster som man kan kombinera fritt mellan de olika delarna och chassi
• bra sele i sittdelen
• bra fotbroms
• garanti/bra service/etablerad producent
• lättviktare, 11.4 kg sittdel+chassi
• Utbytbara framhjul till stora terränghjul, detta gäller bara för årsmodell -13 tror jag
   (synd för oss)
• tålig textil, smuts- och vattenavstötande

 

Jag har för mig att jag skrev i min jobbansökan, då 2007 när jag sökte inredartjänsten på IKEA, något i stil med att antingen älskar man eller så hatar man IKEA. Ingen svensk lämnas helt oberörd inför möbeljätten. Kanske är det därför denna post har gillats 3,851, delats 152 och kommenterats 143 gånger i skrivandets stund. Och kommentarerna är verkligen både ris och ros. Just nu kör IKEA nämligen en kökskampanj där man för varje 10 000 kr man köper kök för får 2000 kr att köpa annat för och den här köksbilden visades i samband med inlägget på deras facebooksida.

 

Igår var jag på jobbet, barnledig mellan 8-17 för att göra en jobbintervju. Som jag nämnt tidigare så sker det omstruktureringar och nästan alla måste söka om sina tjänster. När jag klev innanför dörrarna, eller förresten, redan när jag satte mig på tåget ett par timmar tidigare, så kände jag hur mycket jag saknat det där stället i Älmhult. Pulsen, människorna, ackuratessen och värmen i en härlig blandning. Jag blev helt känslostormig när jag sprang ner i fotostudion för att krama om och snicksnacka med en av de finaste snäckorna i inredarhavet. Det är förresten hon som stylat den här bilden som väcker så många känslor. Love and hate. När vi hade intern omröstning inför katalogsläppet i höstas så var just den här bilden en av dem som fick flest röster (många inredare med mig gillade den), samtidigt som den väcker blandande känslor på facebook. Det är som sagt det jag gillar med IKEA, ingen lämnas oberörd.

 

Vad tycker du?

 

 

 

Flera läsare undrar hur det går med köksrenoveringen och med två sammanfattande ord kan jag väl säga: långsamt framåt. Det mesta som kan gå lite åt pipan har helt enkelt gjort det (olika djup på stommar, fel strl på kyl, felsågade bänkskivor, som dessutom slagit sig. För att nämna lite). Men det är ju sånt man lär sig av! I väntan på de riktiga handtagen i skinn så kom jag på en sjudjefla bra tillfällighetslösning... ehhrrrm. Maskeringstejp, ett veck - snart på ett PRV nära dig.

 

Efter en helnatt på hotell badrummet, jag var som en tom tub majonäs igår, så har jag haft stora sanerardagen idag och påmindes om storheten i den här uppfinningen när jag skulle dammsuga bakom dörren. Just magsjuka är väl aldrig önskvärt men det blev liksom ännu lite sämre att ligga och krama porslinskillen nu när Jesper är bortrest. En stor eloge till alla ensamstående föräldrar därute. Hjältar är vad ni är (tack och lov sov Rosen he-ela natten, för första ggn på ett halvår - välsignade onge)!

 

Well, well. I samband med att vi byggde om lägenheten i somras så arbetade jag samtidigt preventivt och bytte de gamla grå gummivarianterna till dörrstoppar (ville liksom få bort den kommunala känslan) mot magnetiska dito. Jo jag tänkte att det blir bra den dagen den Vilda bebin börjar härja runt och jag slipper oroa mig för klämda små klåfingrar. Hittade till min förvåning dessa, som jag tycker är helt okej stilmässigt, till det facila priset av 69 kr på Jula. Det fiffiga är alltså att när dörren är öppen så fastnar den och hålls magnetiskt mot väggen och om man inte närt någon Karl-Alfredbebis vid sin barm så ska det mycket till för att ongen ska få loss dörren i gungning och på så vis klämma sig.

 

Och som det härjas just nu, allt ska noga undersökas, klättras mot, dragas i, smakas på och vi har inte riktigt hunnit med detta utvecklingssprång, hon låg ju nyss som en skalbagge på rygg där man lade henne, varför det varje dag upptäcks något nytt obarnvänligt som måste flyttas på till typ en meters höjd. Men som sagt, denna förutseende åtgärd funkar fin-fint och vi har dem på alla dörrar. Alla eh, tre. Hanen skruvas i väggen och honan på dörren, plättlätt, men de välgjorda och inte bortsuddade blyertsstrecken ingår inte i köpet, ba' så ni vet.

 

Det är lite som det där med att börja raka benen. Alla säger det men ändå fattar man det inte förrän man är där själv. Fast när det gäller benbehåring så ska man aldrig börja och när det gäller bebisar så är det den bästa tiden som är precis precis just nu. När hon var (när jag skrev det här igår kväll gjorde jag en paus och gick tillbaka och läste alla andra jubileums-inlägg och blev alldeles bölig och så mjuk i hjärtat att jag var tvungen att hindra mig själv att gå och väcka ongen och lukta henne i nacken och pussa henne på magen och berätta för henne hur mycket jag älskar henne...)

 

Pjuh! När hon var två månader kunde hon inte ens hålla huvudet stadigt och nu ett halvår senare reser hon sig mot stolar, bord och förbipasserande ben (mindre lyckat, vi kallar henne inte Einstein - än) och kryper precis så bebiskorrekt som dockan med batteri i magen som min lillasyster fick när mamma och pappa kom hem från en resa till London i slutet på åttiotalet. Och det har aldrig varit roligare att vara mamma! För när kunde man underhålla någon på det här viset bara genom att äta ett päron sist? Förlåt för både mitt och Marsipanrosens dåliga bordsskick, men allt för konsten vettni.

 

 

Vi hade en tid att passa idag, jag och Rosen, klockan 11.00 var vi nämligen bjudna på vårpicknick, eller som jag tolkade det - en liten uppvärmning inför vad som komma skall då de bjudande vännerna snart behöver flytthjälp till det nyköpta huset. Kanske borde jag läst mellan raderna i de senaste dagarnas restaurangbokning, hårspraysprat och flugståhej. Men icke. Inte heller när meddelandet pep till i telefonen vid niotiden och vi uppmuntrades till varma, lite ömma (fast jag läste faktiskt oömma) kläder för en friluftsaktivitet i anslutning till picknicken fattade jag något. Bokstavligen klev jag över en, tillfällig men tydlig, ledtråd i form av ett hjärta i trottoaren på vägen dit men ändå visste haksläppet inte sin gräns när jag kom fram och de stod där så fina, så uppklädda och så sockerdrickspirriga som man bara är när man ser sin bebis via ultraljud första gången. Och när man precis ska gifta sig.

 

Systern med sin sambo var där och lilla S och gemensamma kompisparet med sin dotter och jag och Marsipanrosen. Och vigselförättaren Berit förstås. Stackars Jesper fick via en knackig Viber-linje till Beijing ta emot den glada nyheten och han kunde inte riktigt dölja sin besvikelse över att missa det hela. Så typiskt att det krockade med den där tjänsteresan, men vad gör man när man liksom bara gifter sig en gång och just den sjätte april tvåtusentretton kändes bäst.

 

Jag grät en skvätt och gladdes samtidigt åt att årets första riktiga vårdag gjort att jag tagit med mig systemkameran  så att jag kunde föreviga hela kalaset för jo, sen åt vi den ljuvligaste picknicklunchen på den här sidan jesu födelse tror jag och skålade med bubbel och jag fick berätta hur det var när vi inte riktigt kände varann än och jag och Jesper gifte oss ett stenkast därifrån. Marsipanrosen kröp omkring på en jordgubbsfilt i sina nya gummistövlar storlek 20 och solen gjorde både oss och chokladbiskvierna svettiga. Tack för att jag fick vara med på eran fina dag herr och fru A L! Även fast jag var iklädd fleeceunderställ och skor i Gore-tex.

 

Tack för peppen igår! Det snurrar fortfarande i mitt huvud och jag kommer behöva lite hjälp från er läsare framöver. Men mer om det i nästa vecka tror jag. Idag reste mannen  ifrån lilla familjen för jobb i Kina. Nio långa dagar är det tjejhäng deluxe och jag är solokvist här hemma. Avskedet lämnade inte ett öga torrt kan jag säga, värst är det ju så klart för Jesper som inte får se sin ögonsten på så lång tid och allt som händer i hennes utveckling, en vecka är ju trots allt en stor del av hennes unga liv fortfarande. Åsså kommer han ju sakna Marsipanrosen förstås...

 

Skämt åsido, Rosen har haft rutinernas rutiner idag och somnade som en lite stock så fort jag lade henne. Fattas bara annat, nu tänker jag nämligen öppna chipspåsen och chokladkakan, koka en stor ljuvlig balja te och bänka mig framför Let's dance. Oh ljuva fredagsmys. Till er och till mig!

 

(Och jag vet, hon är snart sönderfotograferad det stackars barnet, men allt det där buset som lyser i ögonen. Jag får verkligen inte nog.)

 

Det känns som back in the days när Marsipanrosen höll mig vaken om nätterna... I över en timme har jag klarvaken vridit på mig i sängen och stirrat i taket (läs: surfat Bloglovin på lägsta ljusnivå i mobilen) och tusen tankar snurrar. Vad ska det bli av mig, av bloggen, av köket som inte är färdigt, av kameran som inte fungerar, av distanskursen som jag kommit in på, av min icke existerande redovisning av moms, av torpet, och av radiopratet som jag ska göra om några timmar?

 

Nu damp DN ner i brevinkastet också, det var länge sen jag hörde den komma. Och kommer ni ihåg att jag tipsade om att köpa en megatjock dagbok som räcker en halv tidsålder att fylla i om vaknätter, första leende och vardagsbetraktelser av er lilla telning? Jag tar tillbaks. Gör. Det. Inte. Det genererar bara fem års dåligt samvete för att den inte fylls i, idag heller.

 

Vill ni höra min ljuva (och trötta?) stämma i etern så kommer jag att gästa förmiddagssändningen runt 10.30 i P4 Kalmar.