Förra året drog vi på oss smoking och aftonklänning vid den här tiden och jag kan väl bara konstatera att det är något av motsats-tema 2013. Vi har precis tittat på stadens fyrverkerier genom köksföntret, matat barnen med pannkaka och duschat enbart för att dra på oss outfit passande ett pyjamaspartaj. Allt enligt önskemål från bästa gudbarnsfamiljen som hälsar på. Och vet ni, det känns riktigt, riktigt skönt. Vi har beställt catering och tänker efter maten tillbringa kvällen i soffan, tre ongar, fyra vuxna och lite spel. Perfekt sista dagen på ett allt annat än händelselöst år. Ja för vilket år! Det får bli en tillbakablick i början av 2014 minsann. Gott slut fina, bästa, underbara läsare som peppar, kommenterar och ger mig mångfalt tillbaka. Tack för det här året!

 

Hela hösten har jag velat klippa mig men alltid när det kommit på tal har någon avrått mig. "Nej, inte ditt fina långa hår!" Men det är ju just det, mitt långa hår, som emellanåt inte alls är särskilt fint utan bara uppslängt i en knut 24/7. Så för några veckor sedan fick jag nog och bokade en klipptid "helst till igår". Ja, för när jag väl bestämt mig så vill jag att det ska ske direkt. På Pinterest har man kunnat se att det smugit sig in ett board som heter "På håret", bra att samla inspiration vare sig det gäller renoveringar, DIY's eller självpiff. Däremot ville jag inte bara kasta mig in hos första bästa frisör så jag fick snällt vänta till hon som gjort under förr kunde ta emot mig. Idag är det dags. Hej då Hairy Spice.

 

Eftersom julhelgen blev en besöksturné utan dess like så blev det också en hel del snack om torpet bland familj och vänner. Ja, de som varit där är nyfikna på våra planer och de som inte varit där är nyfikna i allmänhet.

 

Jag fick ju lova Jesper dyrt och heligt att vi inte skulle göra några renoveringar första sommaren och förutom att köksskåpen till slut fick ge vika till förmån för grova öppna hyllor så har jag hållit det löftet. Snart är det ett nytt år och sommaren som kommer avläggs det inga löften som strider mot min natur minsann. En tapet som jag haft ögonen på ända sedan den kom är denna ljuva från Mr Perswalls kollektion Nostalgic. Jag ville ha den hemma men har ingen passande vägg. Plötsligt under julen kunde jag se den passa i storstugan på torpet, särskilt om vi öppnar upp till nock som vi pratat om och den får täcka ena kortsidan. Jojomen. Ja jag vet, vi är mitt i (den snölösa) vintern men det är väl aldrig för tidigt att börja planera, särskilt inte om det ska vara måttanpassat så säg...

 

Nu är vi hemma igen. Det finns inget ställe jag hellre skulle vilja vara just nu. Eller som Marsipanrosen glatt utbrast när vi körde in på parkeringen: "Imma!!" Säga vad man vill om högtider: god mat, mycket folk, paket... men det är skönt när de är över. Kanske hade vi jordens gladaste lilla discokula på julafton som orkade ta sig igenom precis alla paketöppningar och genast provade allsköns grejer som smycken, pyjamaser och kritor och sedan satt med länge länge under middagen. Underbara onge.

 

Nu, hemma alltså, med lite lediga dagar framöver. God fortsättning!

 

Jag sitter ensam vaken, övriga i familj och släkt har en efter en sagt godnatt och droppat av och jag njuter avensamheten i adventsljusens varma sken. Fast det här är nog den mesta helt appropå-julen på länge, för att inte säga någonsin. Det skulle inte kännas mer främmade att det är julafton imorgon om jag satt i bikini på en söderhavs-ö nu tror jag, julstämningen som vanligtvis byggs upp under december ersattes av jobb och bristfällig hemmavaro. De facto att jag dessutom, förutom en eftermiddag i torpet, inte sett en snöflinga på den här sidan av midsommar gör ju knappast det hela mer stämningsfullt.

 

Men jag tänker att det gör inget, för imorgon kommer mer familj och vi ska äta risgrynsgröt och titta på Kalle och Marsipanrosen ska få en julafton med 100% uppmärksamhet. Kanske once in a lifetime att råka vara enda barnbarnet hemma hos farmor och farfar där också mormorn firar dagen till ära. Det ska bli spännade att se henne reagera på hela spektaklet. Appropå spektakel så är mina paket sällan särskilt stormönstrade men i år blev de verkligen nedtonade. Jag slog in alla presenter i en fyndtapet som jag vände ut och in och gjorde enkla rosetter av färgad kartong. Tapetpaket är verkligen grejen. Toppen att göra skarpa hörn på utan att det går sönder och ännu bättre att sy i. Alla paket är klara, ja allt inför morgondagen verkar vara färdigt. Om jag bara fick önska mig en sak, något högst själviskt och egentligen ovidkommande, så skulle det vara att det snöar i natt. Stora, fluffiga flingor som färgar allt sådär overkligt vitt, och liksom ljudisolerar hela världen. 

 

Om det blir snärjigt imorgon så vill jag bara passa på att önska er alla en riktigt God Jul!

(Snön lyser inte vit på taken, och nu hör jag att även Marsipanrosen är vaken...)

 

än att hänga med den här lilla rosenknoppen! Hela 19 dagar har vi tillsammans nu, finaste lejonungen och jag. Lyckliga mig!

 

Men just idag har hon och Jesper precis åkt iväg för att träffa pappagruppen och de andra treäpplena. Här väntar en kanna te och en hel del adminstration som jag måste ta tag i innan det blir julledigt på riktigt. Vad gör ni årets näst sista fredag? Hursom önskar jag er en glad sådan!

 

Kalla mig knäpp men när saker är så här kärleksfullt paketerade så kan jag liksom inte med att öppna dem. Så  i över en månad har jag alltså skrivit ner vårens möten, jobb och festligheter på allt möjligt annat utom i it-kalendern avsedd för ändamålet. Men snart är det onekligen 2014 och jag måste helt enkelt bortse från finheterna och knyta upp paketet som Sofia på Mokkasin gjorde av min Frankie Daily Journal. Jag börjar nog med att skriva in nästa jobbsejour i Älmhult som börjar i vecka 2 igen. Men vet ni, det är nästan tre veckor dit och innan jag tar tag i det nya året så ska jag avsluta det gamla ordentligt...

 

Just nu sitter jag på tåget på väg till Älmhult där jag jobbar med ett webprojekt för IKEA fram till jul. Det betyder att jag i några veckor väljer mellan att stanna kvar dagar i sträck och jobba intensivt eller att pendla dagligen och fördela tiden mellan jobb, tågresor och familj (proportioner i fallande ordning). Stannar jag kvar blir jag piggare och fokuserar bättre på jobbet men träffar varken Jesper eller Boo och det sliter något enormt på våra relationer. Helgen går åt till att bryta ihop och komma igen. Det som håller oss flytande är vetskapen att det är en begränsad tid det handlar om. Men det är ändå svårt att inte vara stingslig och inte tjafsa om vem som dammsög sist och vems tur det är att göra en nattflaska välling egentligen...

 

Imorse var vi på inskolningsmöte på dagis, eller förlåt, förskolan. Bläckfisken is the place to be för Marsipanrosen fr. o m februari (är det då vi ska få veta vad alla föräldrar menat med VABruari?) och hon ville absolut inte gå därifrån så det känns redan bra. Mindre bra känns det att jag inte hade en tanke på att bjuda på det där lussefirandet som jag planerade förra året. "Nästa år när Rosen är ett, då ska vi smyga upp tidigt och servera Jesper sång och saffransbullar på sängen". Ärligt talat var det först nu på tåget när jag bet i en halvtorr pressbyråköpt lussekatt och kollade igenom dagens fotoschema på laptopen som det slog mig att det är luciadagen. Som sagt, det blir inte alltid som man tänkt sig, ibland önskar jag att det inte bara var dagisavdelningen som kallades Bläckfisken. Tänk vad mycket jag skulle få gjort om jag hade sex armar till.

 

Happy Friday!

 

I detta tionde avsnitt av Kom In-podden pratar vi om ”det andra boendet” och menar då sommarstället, fjällstugan eller kanske husvagnen. Barndomsminnen blandas med funderingar inför framtida boenden och jag berättar lite om våra torpplaner.

 

Nu tar podden lite julledigt, men både Hidur och jag är tillbaka i etern i början av januari igen med nya ämnen och handfasta tips inom inredning. Perfekt med några veckor att lyssna ikapp eventuella missade avsnitt ju!

 

 

Innan hon kom sa jag halsband
innan hon kom kunde jag sova bort en förmiddag
innan hon kom var det du och jag
innan hon kom lagade jag sällan mat på veckorna
innan hon kom tittade jag på kläder i strl S
innan hon kom träffade jag släkten ganska sporadiskt
Innan hon kom läste jag sällan en bok mer än en gång
Innan hon kom kördes ett par maskiner tvätt i veckan
Innan hon kom hade jag aldrig hört min man sjunga
innan hon kom hade jag aldrig tänkt på att ögonbryn ser ut som en måne
innan hon kom var en stor lutad spegel mot en vägg en stor lutad spegel mot en vägg
innan hon kom var nytvättat min favoritdoft
innan hon kom var fötter inte en kroppsdel jag favoriserade
innan hon kom dansade jag till House
innan hon kom letade jag aldrig efter strumpor
innan hon kom satt jag alltid i framsätet på bilen
innan hon kom undrade jag hur mina barn skulle vara
innan hon kom trodde jag att arv och miljö var det mest karaktäriserande
innan hon kom ville jag jobba för att tjäna pengar
innan hon kom fanns ett tomrum i mitt hjärta
 
Nu säger jag ”bamband”, heter det inte det?
Nu längtar jag tills hon vaknar och stunden när vi myser i dubbelsängen
Nu är det vi tre ♥♥♥
Nu är näringsriktiga måltider fem gånger om dagen en självklarhet
Nu handlar jag bara storlek 86/92
Nu har vi en livlig anledning att ses så ofta som möjligt
Nu läser jag sällan en bok mindre än tre gånger i rad
Nu bär allt som är svart ett kletigt minne efter en kvart
Nu njuter jag av allt ifrån Vipp på rumpan affär till Hemma på vår gård
Nu försöker jag att se på världen genom inte bara ett barns ögon utan hennes ögon
Nu är det en dödsfälla. Liksom sladdar, kemikalier, vassa verktyg, suddigum, silkesvantar…
Nu är det den där mjuka, varma nacklukten jag vill ha på burk
Nu är det de sötaste små pussvänligaste sakerna som går i ett par skor
Nu dansar jag till allt av George Riedel
Nu finns det visst inget ställe litet nog att inte gömma en strumpa med ugglor på
Nu är det taxistyle i baksätet som gäller
Nu oroar jag mig över hur jag är som förälder
Nu vet jag att personlighet är något man föds med
Nu vill jag jobba för att kunna vara med mitt barn
Nu ryms knappt alla känslor i ett och samma mammabröst.

Förmodligen har jag fungerat likadant mer eller mindre men det blir så extra tydligt nu när jag är frilans och egen företagare hur viktigt det är att verkligen fånga idéerna, när de kommer.

 

Tack vare stormen Sven fastnade jag i Älmhult både länge och väl men efter drygt sex timmar, åtminstone tre gånger så lång tid som normalt, så kom jag äntligen hem igår kväll. Vaknade vid 04-tiden nu på morgonen av en ledsen Marsipanros som sömndrucket stod i sängen och lite uppgivet konstaterade "oova". Ja för vem vill inte sova så dags på dygnet? En klapp och lite välling och hon somnade om direkt. Men inte jag.

 

Mobilspel, djupandning, skeda den tungsovande mannen. Inget hjälpte. Och precis när det kändes som om John Blund-sanden började grusa ögonen igen så fick jag en idé. En idé till en utställningsmonter. För en kund som inte vet om att den behöver just den här montern till vårens mässor. Lite väl sent egentligen och tänkte först Jag skriver ner det när jag vaknar igen men sen slog det mig att det är ju just de här idéerna man ska fånga så här sitter jag nu. Iklädd raggsockar kurandes framför skissblocket där jag har mitt eget kreativa pyjamaspartaj i skenet av adventstjärnorna i koppar. Och vet ni, jag tror att det kan vara en riktigt hållbar idé faktiskt och inte en sån där som krackelerar i takt med gryningsljuset. Jag ska bara sälja in den hos kunden förstås.

 

Bjuder på lite suggestiva bilder men de passar onekligen min process!

 

 

Äntligen fredag och ett nytt avsnitt av Kom In-podden finns nu att lyssna på, varje fredag - ja som ett riktigt fredagsmys (och nyttigare än ostbågar)! Vi fortsätter prata hustankar men denna gång om insidan istället; ytskikt, kulörval och hur man egentligen bör tänka här - måla allt vitt eller bo in sig först och "ta pulsen" på det nya hemmet  innan man bestämmer sig diskuterar vi utifrån de frågor vi fått av er lyssnare. Glans och väggmatchande textilier ventileras också, liksom insynsskydd så don't miss out!

 

Förra helgen träffade jag tre härliga kvinnor som jag lärde känna när jag pluggade. Vi hade faktiskt inte setts alla fyra på flera år och under de fantastiskt avslappnade pyjamaspartyförhållandena var det minst det dubbla, om någonsin. Med fyra olika yrkesvägar och nästan lika utspridda i landet var det som ett vattenhål i öknen att sitta runt bordet, äta och dricka gott (ostron, fish tacos, coctails). Sitta under den där fantastiska lampan och prata om viktiga saker som designprocesser, barn, cirkulärekonomi och dekadenta franska femtiotalsromaner. Att sen gå och lägga sig men fortsätta att prata genom mörkret, och fnittra och prata mer tills orden blir långsamma och ögonen bara vill blunda.

 

Sen vaknade vi igen och kanske var det det allra bästa, att iklädda pyjamas och rufsiga frisyrer äta en frukostbuffé och fortsätta allt pratet. Och att Charlotte som var festens värdinna ville att vi skulle föreviga detta dygn genom att fylla ut den fantastiska lampan över matbordet. Ingo Maurer designade Zettel'z 1997 och den stora armaturen består av 80 A5-lappar av japanskt papper [zettel är tyska och betyder just lapp]. Några redan ifyllda med citat och kloka ord men de flesta tomma för att att kanske finnas till hands just vid speciella tillfällen som när fyra kvinnor thirtysomething har pyjamasparty...

 

Flera gånger de senaste dagarna har jag fått frågan, förvisso från välmenande kollegor, hur det går egentligen att vara iväg och jobba, that is inte träffa Marsipanrosen, varje dag? Det stör mig. Som sagt, uttryckt i all välmening men jag ger mig tusan på att en manlig kollega i samma situation inte får frågan ställd gång på gång.

 

Det går bra. I alla fall för Rosen. Hon har det hur lattjo som helst med sin pappa. Vi pratar alla tre genom videosamtal flera gånger om dagen, sjunger sånger och fångar slängpussar. Älskade onge!

 

Jag älskar mitt jobb också och just nu i en period innebär det att jag är iväg dagar och nätter i sträck och det är liksom bara att bita ihop. Men bitvis håller jag på att gå sönder. Som ikväll när hon åter uppfodrande tjatade: Unga, unga! Och när jag frågade vad vi skulle sjunga fick det självklara låtvalet "Ääna" till svar. Och innan jag drar efter andan så förekommer Jesper mig och säger: -Kan du sjunga om stjärnan för mamma? Varpå ongen koncentrerat samlar sig, och till min stora förvåning öppnar munnen och i ett helt annat tonfall än när hon pratar, många oktaver högre, med ljus och klar röst i någon form av melodi sjunger: inka.. lilla... ääna... 

 

Då var det inte långt till tårarna banne mig. 

 

Ja, jag vet att man redan fått öppna andra luckan på kalendern men idag har det stått på agendan att surfa inspiration inför ett kreativt projekt jag gör som frilans för IKEA. Många julpyssel och adventskalendrar har flödat förbi så jag samlade några av mina favoriter. Det är ju faktiskt aldrig för sent, vem har någonsin haft problem med att det måste öppnas flera luckor på samma gång liksom.

 

Hemma hos oss blir det ingen kalender i år för jag tänkte att Marsipanrosen är för liten för det. Nu börjar jag ångra mig men det får faktiskt vänta till nästa år för jag kommer befinna mig i Älmhult mer eller mindre fram till jul. Och lika bra är kanske det, då har jag ett år på mig att samla ihop tomma toarullar till denna fina holkvariant: