Jag får många frågor om egenföretagande. Om hur man vågar ta steget, hur man skaffar kunder, hur uppdragen kan se ut etc. En av sakerna som verkligen har hindrat mig att ta steget tidigare är skräcken över pappersarbetet som följer med i förpackningen företagare. På riktigt så har jag bävat, och gör fortfarande, för byråkrati och rättigheter/skyldigheter jag inte har koll på. Och när jag försöker få koll så liksom sprakar det som i radioskugga när momssatser och beskattningsbesked kommer på tal.

 

En annan rädsla som småföretagarare kan vara att dra på sig fasta kostnader, utgifter som ska betalas varje månad, som hyra m m. Men vet ni istället för att lägga tid och energi på något förvisso superviktigt men kanske väldigt långt ifrån min kärnverksamheten så låter jag ett proffs sköta bokföringen och fokuserar själv istället på det jag är bra på. Det är ekonomiskt i längden och ett bra förhållningssätt att tillämpa på livet i allmänhet tycker jag. Men kvittona måste tyvärr lik förbaskat lämnas in, även om det är lördag och tv-soffan lockar mer, på tal om prioriteringar.

 

Ser ni, de senaste Ikeafavoriterna har blivit mina, men saxen ligger kvar på kontoret.

 

I somras fick jag en förfågan om att bli programledare för ett nytt inredningsprogram. De ville se lite mer av mig och jag fick som uppgift att göra en presentationsfilm. Postrenoverings-sliten och med allmän prestationsångest bävade jag inför uppgiften men till slut bestämde jag mig för att sänka kraven och bara göra't - med mobilen, från hjärtat. Så jag tog med min kontorskollega Malin att hålla i kameran och körde ut till torpet och försökte på några minuter fånga mig och sånt jag kan. Malin är journalist så hon har liksom frågeställningar i blodet.

 

Jag fick tyvärr inte jobbet och jag citerar: "vi valt att gå vidare med andra unga programledare för att de ska matcha våra case bättre". För första gången i mitt liv har jag som alltid brottats med att jag ser för ung ut (tvärkört med falskleg i tonåren, alltid leg på bolaget, ofrivillig halvkassa på bussen etc. etc) blivit ratad för min höga ålder! Lite komiskt faktiskt. Däremot fick jag väldigt mycket cred för filmen som jag hade så mycket ångest över och eftersom det även är många här på bloggen som efterfrågar att se mer av mig så bjuder jag nu på the real deal. Dessutom får ni en gratis rundvandring i vårt lilla torp. Håll till godo!

 

 PS. Tack för den översiktsbilden i pratprofil YouTube...

Idag har jag hunnit med både Skogsmulle (Boosan är förstås bara en liten knopp än så länge) med pannkaksmatsäck för att nu vara tillbaka ute på torpet där en reklamfilmsinspelning för designonline.se pågår. Det är mina sköna kontorskollegor på Transistor Film som står bakom kameran och en kan väl konstatera att det är rätt kaosigt med mycket folk och teknik på en pytteliten bostadsyta. Det är så alltså så här det går till, en blandning av fix och fusk när de rätta vinklarna ska till, när som helst kommer modellerna. Tystnad, tagning.

 

Eller, nej inte jag men, min lilla sommarkatt Torpet är det. Vilken skön start på dagen! Instagramföljare (@littlemissfixit) kunde mitt under semestern se fotografen och frilanskollega Henke Petersson inklämd mellan kamera och torpväggar i mitt juliflöde då jag roddade och han plåtade. Nu finns den dagen, ett "hemma hos", alltså i trycksvärta genom tidningen Metro Bostad så ut och snappa ett ex! Det känns jättekul att öppna den flagnade blå stugdörren och dela med sig av massa tips och trix när det kommer till sommardrömmar så alla ni som har tjatat och inte får tag i pappersupplagan, kolla in nätversionen här - Metro Bostad Skåne (sid. 9-15).

 

Dessutom bjuder jag på morgonfrilla deluxe...

 

Just nu håller jag på för fullt med att flytta in i mitt nya kontor. Ja ni vet hur det är med flyttar; packa, skruva, bära och optimera kvadratmeterna. Fy vad jag har svårt att komma till beslut när det gäller mitt eget kontor... Medan jag velar vidare så tänkte jag dela med mig av bilder från ett jobb jag gjort för IKEA som nu visas på Livet hemma-bloggen. Textilserien BERTA var briefad huvudprodukt och jo hon är lite all over the place den dära Berta... Fast det är nog lögn i helskotta att få tag på jordgubbar i september.

 

-H-h-allå säger jag lite trevande i kulisserna efter en osedvanligt lång tystnad här på bloggen. Någon där? Idag är det första dagen efter semestern, och ja, jag har verkligen tagit mig friheten att vara ledig på riktigt. Klämde visserligen in en Formexmässa i sista semesterveckan men på det stora hela väldigt av(bort)kopplad. Och som det behövdes efter den här våren och sommaren.

 

Vad hände förresten med sommaren? Det kändes som om den tog slut igår, det blev höst över en natt med kyligare luft och vildare vindar. Och jag gillar't! 

 

Höst

Nystart

Planering

 

det låter som ljuv musik i mina öron...

Så jag inleder den första arbetsdagen med en kopp te i sommarens nyförvärv från Åsa Lindström och med en färsk kalender som typ lyser i mörkret och alltså inte går att tappa bort!? På det viset är jag riktigt analog, jag föredrar att kunna klottra med en penna i en fysisk bok, det blir så mycket vackrare då, mer levande och mer på riktigt (igen). 

 

En annan sak som blir mer på riktigt är att jag blir med nytt kontor inom kort. Med kollegor. Men det berättar jag mer om framöver. Nu är det dags att kavla upp ärmarna och fylla den dära kalendern minsann.

 

 

Idag sitter jag med massa administrativa grejer, ute skiner solen och företagandet känns sista veckan efter ledighet ganska oinspirerande, minst sagt. Men vet ni vad Jesper gjort? Han beställde ett trådlöst nätverk till torpet för några veckor sedan, så att jag skulle kunna jobba där ute. Hjärta på den!

 

Är det inte lustigt, innan renoveringen så ville vi vara helt nedkopplade på torpet, och nu trivs vi så mycket att vi vill kunna vara där jämt (nåväl, fråga mig om den uttalandet i november). Så nu byter jag arbetsmiljö för några timmar, gött att kunna ta fikapausen barfota i gröngräset. Dessutom lovade nyss ett par kompisar att titta förbi på lunch och sådant sällskap är jag ju inte bortskämd med nu för tiden precis. Är förresten alla lediga nu eller är det några som liksom jag fortfarande har semsterkaramellen kvar att suga på?

Om ni såg mig nu... Jag sitter böjd som en ostbåge på golvet i klädkammaren med datorn i knät, fastnade liksom här efter sagoläsning och kvällens poddinspelning, eftersom det fanns ett antal bilder att redigera i min kamera och nu är klockan... gäsp, alldeles för mycket. Måste vara jetlagen. Jag vet att ni är några stycken som är ivriga att se mer från NYC och det kommer, var så säker, men först tänkte jag visa lite från det färdiga resultatet av Jotex-utställningen i Kungsträdgården, Stockholm.

 

Jag blev jätteglad när Camilla Davidsson frågade om jag ville bygga en utställning för Jotex (Sveriges största nätbutik för hemtextil) med henne, vi gnuggade skrivbord med varann på ICOM innan vi båda började frilansa i höstas och är på många sätt varandras motsatser men möts liksom någonstans där på mitten. Hon är stylish som få denna ljuva lilla skånska men har en underbar rå humor mitt i det mjuka och jag blev glad dels för att jag vet att vi jobbar bra ihop men också för att det är kul med en ny kund, ett nytt sortiment. Trixet var bara att få plats med det mellan renovering och New York men det verkade nästan som om det var meningen för datumen passade liksom precis in i en ganska full kalender. Camilla planerade bygget och jag bollade någon enstaka fråga på väg till flyget. Som sagt, när jag kom hem över Atlanten hann jag liksom bara träffa Marsipanrosen som vändande post innan jag åter igen åkte upp till Stockholm för att möta Camilla på hotellet och bli inbriefad inför utställningen.

Nog för att det blev en lång arbetsdag i tisdags. Och visst var jag så trött att ögonen gick i kors (och är fortfarande, trött alltså, inte vindögd) men så välorganiserat det ändå var! Jo jo, ritningen över lokalen var inte komplett varför vi fick improvisera lite på plats, och några enstaka produkter föll mellan stolarna men det är ju snarare sånt som bidrar till kreativitet och nya, oftast bättre, lösningar. En stor eloge till Jotex som tog hand om oss så fint och jobbade hårt- Emma, Annika och Elvis (jomen han heter det på riktigt, coolt va?!), Blomstrande Ting för underbara växter och inte minst till Camilla som förberett och gjorde arbetet lätt och kul.

Å jag älskar det där, byggandet, samarbetet, mellansnacket, mötena. Och visst märks det när man älskar sitt jobb? Resultatet blir liksom lite bättre. Företaget har brottats med att många tror att det bara är tantiga gardiner i sortimentet men råkar du ha den inställningen blir du nog förvånad över bredden de visar upp nu för tiden. Så här presenterades alltså nyheterna av Jotex AW14 för press och allmänhet.

Utanför entrén hängde vi lakan ur percaleserien som på tork. Bebislent och med fina detaljer som dubbelsömmar, knappar och tvåfärgade ton i ton. Hur snygg är inte det grå? Finns redan till försäljning. 

 

Åh ljuva Hedda. Vissa saker blir man bara lite kärare i och är mer lättstylat helt enkelt och så var det med Hedda. Bomullslinne som skrynklar sig perfekt och är mjukt som en kattunge. Jag gillar särskilt detaljerna på det härliga extrabreda örngottet där insidan är gul. Snart i ett bloggarhem nära dig minsann! Finns alltså redan till försäljning. Och kolla mossbollarna som Katarina, floristen, gjorde! Så himla läckra, som små ananaser. 

 

 

Sprillans sprillans kommer ett lakan till alla leo-lovers och pantertanter. Sammetskuddar och satin i långa rader tillsammans med lampor i koppar. Grrrr. 

 

 

Vilt, murrigt, luddigt och dova färger från naturen signerar sortimentet som passar framför brasan i vilken jakt- eller fjällstuga som helst. Bara nattfösaren i grön flaska som saknas. 

 

 

 Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Det kommer ytterligare en serie i höst, en rockromantisk variant med spets och sammet, rosor och döskallar men just framför dem serverades maten och alla vet ju hur gratismat fungerar på människor så tyvärr lyckades jag inte fånga en endaste bild utan en mumsande skribent i fokus. Appropå skribent så ska den här bloggerskan gå och knyta sig nu.

Natti natti.

Fina lokaler i Kungsträdgården, underbart team från Jotex, proffsigt folk på pr-byrån och min då och då återkommande parhäst Camilla gör att det här uppdraget lätt faller under kategorin som månadens, kanske vårens, roligaste. Ni som följer mig på Instagram (littlemissfixit) har ju fått en sneak peek av vad som komma skall. Imorgon strax innan lunch slås nämligen portarna upp för press och senare även för allmänheten en stund då höstens nyheter presenteras genom olika stilutställningar. Sen packas den ner igen så passa på att komma och kika om du har vägarna förbi vettja, håll utkik efter heminredning med betoning på textilier som fladdrar i vinden. 

Det mesta hanns med idag men imorgon bitti ska vi lägga sista handen på utställningen som blir riktigt fin. Nedan är min favoritmiljö under uppbyggnad. Linne, luftigt och läckert.

En återkommande fråga som dyker ner bland kommentarer här på bloggen och ännu oftare i mejlen är hur jag kommit dit jag är idag så jag tänkte att jag sammanfattar min historia här i ett inlägg under den nya prettokategorin Jobb & karriär. Häll upp en kopp kaffe och sätt dig riktigt bekvämt. Det här kan ta en stund.

När jag var liten ville jag bli delfinskötare. Länge ville jag bli det. En dröm som med jämna mellanrum boostades med besök på Kolmårdens djurpark som jag är uppvuxen ett (ganska långt, vi pratar några mil) stenkast ifrån. Det nådde nog sitt lystmäte när jag som tioåring åkte båt efter delfinen O’boy. Andra stora intressen förutom fascinationen för delfiner var att bygga små skokartongshus till mina leksaker och att möblera om stup i kvarten men att det också var ett yrke visste jag inte då. Sen följde en lång period av stallhäng och ridande polis lät så himla coolt. Tänk att få kombinera hästeriet med att äta hårda karameller i cellofanpapper ur en skål i den spaceiga receptionen och patrullera (ja rida alltså) runt och leta efter bovar och banditer som mamma gjorde (fast det coolaste var ändå att även tjejer hade en trollerislips med kardborrband så att ingen bov skulle kunna ta strypgrepp!).

Från kyrkans barntimmar till och med femman gick jag i en liten byskola. Vi var 20 barn i årskurs 1f (f? det fanns bara en klass i varje årskull och senare inte ens det utan man fick slå samman 1-3 och 4-5) tre tjejer och 17 killar. Jag kompenserade min litenhet (vet 2-åringar som väger lika mycket som jag gjorde i skolåldern) med en rapp käft och favoritämnen var svenska och idrott. Sexan började jag ”i stan”, mina föräldrar skiljdes och jag och mina systrar flyttade med mamma. Min nya klass var stor med många Annor och Lindor men jag hittade min plats och när vi hade som uppgift att skriva en saga så gjorde jag det, min moster illustrerade den, och Agneta vår fröken sa: ”-Sara, du blir nog författare när du blir stor”. På högstadiet drömde jag om att dansa balett men inget sådant fanns i den lilla staden så truppgymnastik fick duga tillsammans med hästarna och när det blev dags för gymnasiet valde jag det nya (och megacoola) Medieprogrammet. Jag flyttade sex mil och bodde själv från att jag var 16. Jag älskade gymnasiet! Pappa berättade att jag varje helg under första ring sa att jag ville att det skulle bli måndag igen. Jag började använda Mac och jobbade i program som QuarkXpress och Photoshop. Texthantering och Foto tillsammans med Mediekommunikation var favoritämnena och oräkneliga musikvideos redigerades. Jag hade så många fantastiska pedagoger att se upp till och där och då, sista året i grundskolan, bestämde jag mig för att bli lärare. Så jag sökte till Lärarhögskolan i Stockholm och hamnade i toppen på reservlistan men vågade inte åka dit och claima en plats så den gick till någon annan.

Jag tolkade den uteblivna platsen på Stockholms universitet som ett tecken på att det inte var lärare jag skulle bli ändå och började istället som barnflicka hemma hos ovan nämnda moster men när de så småningom skulle flytta till USA ville jag inte lämna dåvarande pojkvännen för att följa med så jag flyttade hem till småstaden och stansade papper hos Ryttarföreningen. Även om Amerika var för långt bort för ett distansförhållande så kunde jag inte tacka nej till frågan om jag ville följa med mosterns tidigare grannar när de flyttade till London så jag köpte min första riktiga resväska och premiärsatte mig på ett flygplan för att ta hand om två små tjejer som deras Au-Pair. Jag gillade London och att vara Au-Pair så när tiden i London var över och min bästis flyttade till Hamburg för att jobba sökte jag ett nytt jobb som barnflicka där. Mamman i familjen var en riktigt obehaglig typ och jag flyttade hem till Sverige igen redan efter fyra månader. Jag jobbade med det som fanns i småstaden, att ta hand om gamla i deras hem och att servera lastbilschaffisar hamburgare. Och jag blev kär i Jesper, och han i mig som tur var.

Genom pappan i londonfamiljen fick jag nys om ett jobb som allt-i-allo eller Traffic, som det heter på flådiga stockholmsbyråer, så åkte jag på skakiga ben till anställningsintervju på Stureplan. Jobbet blev mitt och jag kokade kaffe och köpte porslin och anordnade fester och beställde vin och fixade sammanträden och fyllde på kontorsmaterial och ägnade luncherna åt att känna och klämma på alla fina möbler i kvarteren på Östermalm. Jag älskade den härliga atmosfären bland de lite stela strategerna i kostym och mer lättsamma webbdesigners och snart blev jag receptionist. Det var en fantastisk skola och jag som var så fruktansvärt naiv lärde mig att hantera många olika människor. Ju mer jag såg av de grafiska designernas arbete och ju mer jag rörde mig bland inredningsbutikerna desto mer kände jag att jag också ville jobba med formgivning och började drömma om att gå på Konstfack. Sen fick Jesper ett jobberbjudande i Visby och jag sade upp mig och vi flyttade till Gotland. Jag kände ingen och grät mig till sömns i flera veckor samtidigt som jag sökte alla jobb som fanns att få på tom arbetsmarknad. Jag guidade i Lummelundagrottan och stod med skräckblandad förtjusning och berättade om skillnaderna mellan stalaktiter och stalagmiter på tre språk för stora grupper med turister, jag assisterade filmprojekt, jag sorterade biblioteksarkiv och jag gick en fotokurs.

Plötsligt släppte det och jag fick tillsvidarejobb på en restaurang, ett hotell och Försäkringskassan samma vecka. Jag valde det sistnämnda som hade bäst villkor. I tio månader satt jag som växeltelefonist för Gotland och det nyligen ditflyttade utlandskontoret. På egen begäran lärde jag mig pensionsfraser på finska och fyllde det tidvis långsamma jobbet i växeln med att skriva ner läkarutlåtanden från diktafon. Jag vantrivdes p g a ensamheten och sökte så fort det kom en ledig tjänst som handläggare internt. Trots tjänstbytet insåg jag ganska snart att det inte bara var ensamheten som inte passade mig, det var hela den här sitta vid ett skrivbord och hålla på med papper hela dagarna-grejen. Jag brann för fritidsföreningen - att anordna fester, tävlingar och happenings och utöver det jobbade jag extra som servitris på bröllop och som croupier på nattklubbarna i innerstan och insåg plötsligt att jag inte kunde stanna på ön med de förutsättningar som fanns. Så jag sökte en formkurs på en folkhögskola i Hällefors, Bergslagen.

Efter det året gjorde jag ett tafatt försök att komma in på Konstfack men förstår när jag tänker tillbaka på mina skrattretande arbetsprover varför jag inte gjorde det. Jag hade anmält mig till de flesta designutbildningarna som fanns men det var bara Konstfack jag gjorde arbetsprover till på senvintern. Så av en slump träffade jag en kille från hockeyklubben Färjestad som spelade Black Jack vid mitt bord i Filipstad en kväll. Han berättade att han skulle börja spela för en ny klubb, Nybro. Jag hade ingen aning om var det låg men önskade honom lycka till. Dagen efter, en söndag, gick jag ner i skolans ateljé för att städa undan lite innan avslutningen och fick syn på ett svart kompendium från Designprogrammet Kalmar/Nybro. Nybro. Andra gången på två dagar denna ort dök upp och jag bläddrade nyfiket igenom prospektet och insåg att åt helskotta med Konstfack, det är ju på Designprogrammet jag vill gå.

Jag kollade om jag via högskoleverket gjort en formell ansökan dit och det hade jag och sen insåg jag att arbetsproverna skulle vara inne om - f e m dagar. Jag jobbade dag och natt (bokstavligen i tre dagar och två nätter utan sömn) för att hinna klart och på fredagen kramades alla hej då och jag åkte med med hela bohaget inklämt i bilen, via posten med arbetsproverna och körde en helt vanvettig färd genom landet till färjeterminalen i Nynäshamn för att sånär hinna med båten hem till Gotland.

 

Pjuh, det var ungefär 26 år sammanfattade i ett inlägg. Orkade du läsa ända hit så applåderar jag dig hängivet. Klapp klapp klapp klapp! Fortsättning följer.