Eller, nej inte jag men, min lilla sommarkatt Torpet är det. Vilken skön start på dagen! Instagramföljare (@littlemissfixit) kunde mitt under semestern se fotografen och frilanskollega Henke Petersson inklämd mellan kamera och torpväggar i mitt juliflöde då jag roddade och han plåtade. Nu finns den dagen, ett "hemma hos", alltså i trycksvärta genom tidningen Metro Bostad så ut och snappa ett ex! Det känns jättekul att öppna den flagnade blå stugdörren och dela med sig av massa tips och trix när det kommer till sommardrömmar så alla ni som har tjatat och inte får tag i pappersupplagan, kolla in nätversionen här - Metro Bostad Skåne (sid. 9-15).

 

Dessutom bjuder jag på morgonfrilla deluxe...

 

När helgplanerna ändrades mitt i veckan låg plötsligt ett obokat veckoslut framför oss. Ingen planerad lunch, inga gäster, inget kalas, ingen resa. Jag minns inte när det hände sist, förmodligen någon gång i februari. Direkt efter jobbet i fredags packade vi snabbt ihop det allra nödvändigaste och körde halvtimmen ut till torpet. För första gången i år så har vi inte lyft ett finger. Inte minsta grässtrå har blivit klippt, ingen färgburk har öppnats och framför allt har inte en människa synts till som inte tillhör vår innersta krets om tre. 

 

Sommarvärmen när vi kom ut byttes raskt ut till höstrusk igår och kakelugnen har gått varm (ja vad annars), det har spelats Yatzy, lästs sagor, byggts lego och gåtts i skogen. Skogarna runt torpet är fantastiska, ömsom nålsögetrång helvetesskog och ömsom mossbeklädd sagoskog. Behöver jag säga att den sista är favoriten?

 

Där träffade vi bland annat på "Spaghettisnigeln" som känns igen på att "den bara äter gräs". Vi smakade Stensöta och letade såklart efter skogens guld. Och som vi fick leta, det hann t o m börja regna, men plötsligt så fanns de där - kantarellerna. Få och små, det är för tidigt, men ändå. "Boosans första kantarell". Sen skymtades åter stugan mellan träden igen och nu är det dags att packa ihop oss och åka hem till stan.

Men som vi behövde den här helgen.

 

För en månad sen, på "Jesper"-dagen hade just Jesper och jag bröllopsdag (grymt tips för att mannen ska komma ihåg bröllopsdagen, om nånsin). Sockerbröllop.

Bara det lät ju lovande. 

Precis som i somras. 

Bordet på en väldigt lovande sjökrog var bokat, våren och sommarens hektiska period av jobb och torprenovering hade ersatts av första dagen av vår gemensamma semester. I teorin skulle det bli The Bröllopsdag.

Men hur det kom sig så fick vi låna en släpkärra lite oförhappandes, dessutom kom ett par vänner förbi på fika som blev en välfylld och utdragen lunch i trädgården. Så när en kompis messade Jesper om tips på bröllopsdagspresent häromdagen svarade han: "Sara fick en resa till soptippen och en inställd middag, om du vill ha lite inspiration alltså."

 

-H-h-allå säger jag lite trevande i kulisserna efter en osedvanligt lång tystnad här på bloggen. Någon där? Idag är det första dagen efter semestern, och ja, jag har verkligen tagit mig friheten att vara ledig på riktigt. Klämde visserligen in en Formexmässa i sista semesterveckan men på det stora hela väldigt av(bort)kopplad. Och som det behövdes efter den här våren och sommaren.

 

Vad hände förresten med sommaren? Det kändes som om den tog slut igår, det blev höst över en natt med kyligare luft och vildare vindar. Och jag gillar't! 

 

Höst

Nystart

Planering

 

det låter som ljuv musik i mina öron...

Så jag inleder den första arbetsdagen med en kopp te i sommarens nyförvärv från Åsa Lindström och med en färsk kalender som typ lyser i mörkret och alltså inte går att tappa bort!? På det viset är jag riktigt analog, jag föredrar att kunna klottra med en penna i en fysisk bok, det blir så mycket vackrare då, mer levande och mer på riktigt (igen). 

 

En annan sak som blir mer på riktigt är att jag blir med nytt kontor inom kort. Med kollegor. Men det berättar jag mer om framöver. Nu är det dags att kavla upp ärmarna och fylla den dära kalendern minsann.

 

 

Så fort vi nämnde något om vår förestående malmöresa för någon så har Boosan högt och tydligt inflikat: - Hallå, Boosan ska modella! (var fick hon det ifrån liksom)

 

Jo, jo. Kommer ni ihåg att jag skrev att familjen Z skulle komma att vara en speciell del av nya webbutiken The Youngsters? Vi åkte nämligen ner till Malmö för att vara med på en produktplåtning och detta verkar vara något som den lilla treäpplaren snappat upp långt i förväg. Tidigt som tusan tvingades vi aka semesterfirarna upp för att köra söderut i tisdags.

 

Location för dagen var Gulleds showroom med Magis, Hay och Tom Dixon så långt ögonen når! Och i tisdags alltså en taggad Marsipanros och massa härlig inredning från kommande nätbutik. Heja Geneviève!

 

 

Att få en tvååring som visserligen bestämt fått för sig att hon skulle modella (vad det nu riktigt innebar i hennes ögon förtäljer inte historien, men nu vet hon på ett ungefär tror jag) att göra precis som en vill efter två timmar är cirka lika enkelt som att parkera en elefant i en tändsticksask. Men med tålamod, list och en hel del Ahlgrens bilar så gick det riktigt bra till slut (tvååringsmodellandet alltså, elefantparkeringen har jag inte testat).

Här kommer några bakom kulisserna-bilder och Kimme - fotografen, han är liksom ett apple of my eye sedan tidigare, så lätt att jobba med. Boosan var inte helt svårflörtad heller som ni ser på sista bilden.

 

Ni som följer mig på instagram via @littlemissfixit kanske har sett att den senaste veckan innefattat både torpplåtning och förskottfirande av vår blivande tvååring. Sen gick faktiskt luften ur mig fullkomligt och vi drog iväg till Älmhult för lite kvalitetshäng med våra kompisar Elin & Henrik.

 

Idag har vi således semestrat och lyxlunchat på Fröjd i Osby (lyx i bemärkelsen att en vill typ ha allt i den butiken), shoppat kollegieodlad honung och kanske bäst idag - hittat en finfin liten eko-webbutik. Cecilia, grundaren av KOMPANI ETT, startade butiken när hon saknade ekologiska bebissaker och leksaker till sitt första barn. Åh vad jag gillar sortimentet. Enkelt, fint, naturligt och hjälp vilken service - jag fick åka förbi ikväll och hämta min order i dörren eftersom vi åker vidare imorgon bitti. Jag kan inte visa allt jag köpte p g a spoilervarning inför kommande småfolkskalas men hem till vårt eget kök blev det dessa fina trätallrikar och skedar. I nattljus.

 

3, 2, 1 - familjesemester! Jesper kom hem och jag for iväg till en loppis för att i stängningsminuten köpa en rullvagn som troligtvis ska ersätta den vi har i köket. Lite mindre, lite smäckrare, mer om det framöver. Ut med fyndet och in med badkläderna i bilen för vi hade äntligen fått tips om en insjö med tjänligt vatten och en badplats.

Frågar man en kalmarit om detta så tittar de på en som om man var från en annan planet. Insjö? När du har havet!

 

Visserligen har jag ju bott extremt kustnära i Visby och Kalmar de senaste 13 åren och jag älskar havet med sin gråa kyla och ändlösa vy men till syvende och sist är det uppväxten som sätter djupast spår. Då jag cyklade till badplatser med bottnar tjocka av blålera, till strandnära kohagar med slipprig stenbotten där man fick igelsanera sig innan hemfärd och båtturer till klippiga vikar med hala stenar som bjöd på en naturlig rutchkana ner i ljummet vatten. Fast den bästa av de alla var den som låg längst bort, flera mil, dit vi åkte i en varm Volvo 245 med nedvevade rutor så att vägdammet från bilen framför lade sig som en dimma i baksätet. Sandbotten och det svartaste vatten du kan tänka dig. En riktig Coca-Cola-sjö. Både Jesper och jag har pratat om de här sjöarna som borde finnas i smålandsskogarna men som ingen Kalmarit alltså riktigt vill kännas vid. Förrän idag. En halvtimme genom smala asfaltsvägar och gropiga grusvägar med utmärkta mötesplatser, rakt in i skogen, och plötsligt fanns den bara där. 

 

Sanden, bryggan, gräsbevuxen sandmark med björkar och tallar, abborrarna, näckrosorna och solvarma stenar i ett Coca-Cola-färgat vatten som lämnar spår på kroppens minsta fjun. Tre timmar flög iväg. Boo badade som hon aldrig gjort förr, grävde i strandkanten, matade fiskarna med bröd, klättrade upp och ner på badstegen och fick de Holländska sommar-

gästerna att skratta och prata menande om ett nytt svenskt OS-hopp. Under protest tvingade vi upp henne när solen gått ner för länge sedan. Vi var i kvällsdoppshimlen alla

tre och semesterns första kväll kunde liksom inte börjat bättre.

 

Idag vaknade vi upp på torpet för jag vet inte vilken natt i ordningen, som vi älskar't. Fast alla dessa soldagar har gjort även mig till en runtskrotande semesterfirare och jag har ingen lust alls att ta tag i de sista måleriprojekten måste erkännas.

 

Var in till stan en sväng igår kväll och tvättade ett par maskiner medan jag höll ett löppass i värmen och det kändes liksom somrigt deluxe att vakna med en morgonsur och rufsig onge på trappan och ha tvättlinorna fulla med rentvättat.

 

Och inte bara tvättlinorna visade det sig, alla sätt är bra om Jesper får bestämma, han jobbar sin sista dag idag så snart är vi en komplett semestertrio. Med bensinluktande kläder. Nu ska Boo och jag gå och plocka krusvinbär. Bara en sån sak.

 

Suddenly Monday appears again, where was the weekend? I lost it again.

 

Någon som minns dessa svängiga rader från Melanie C a k a Sporty Spice? Jag köpte i alla fall skivan på Åhléns i Katrineholm och den får mig att minnas känslostormar (jag hade precis träffat Jesper och vår nya relation kantades av våra ex och en massa rädslor. Vi var så unga men det var liksom att båda visste att this is it, ska jag hoppa på det här tåget så är det för alltid, och sånt kan ju skrämma skiten ut vilken tjugoåring som helst) och en lägenhet i allsköns starka färger. Jag målade hallen i djupaste hallonrött, vardagsrummet solgult (med en bård(!) med solar(!!) på) och sovrummet i den mest sövande blå. Så småningom blev köket grått och kanske var det där jag hittade lite av mig själv för den färgen har följt med hela vägen till torpet faktiskt.

 

Men det här inlägget ska inte handla om nostalgi utan om att helgen liksom försvann. Eller lite nostalgi kanske för vet ni vad som hände? Vi var bjudna på dop igår, kompisar skulle döpa sin yngsta, i en lite random kyrka som jag aldrig besökt men åkt förbi ungefär 200 gånger på väg till stugan. Och plötsligt står jag öga mot öga med min konfirmationspräst sedan 21 år. Kanske vore det inte lika spektakulärt om det vore så att jag är född och uppvuxen i trakten men det är jag ju inte, utan 35 mil härifrån, delvis i ovan nämnda Katrineholm och det var alltså där som jag var första konfirmationsgrupp till denna prelle, som inte heller är originalsmålänning. Otippat. Och om det är något som ger mig energi så är det sånt som är otippat och jag vet inte hur många gånger jag exalterat upprepade för Jesper: -jamen hur stor är s a n n o l i k h e t e n liksom...

Trots denna lågoddsare försvann helgen lik förbaskat och vi var mest som regntrötta sengångare till torpare. Jag sydde förvisso färdigt överdragen till fåtöljen som får en make over, nu är det bara spraymålning (sluta regna!) och infästning av de klädda knapparna kvar och inredde badrumshörnan i köket. Elektrikern kom och fixade det sista på elen - taklampor i köket och ett par extra uttag i hall och kök. Jesper kom nämligen på den brillianta idén att vi skulle bli med en Ergorapido. Världens smidigaste lilla dammsugare. Sladdlös och platsbesparande, perfekt i ett litet torp där man måste dammsuga i tid och otid varför ett laddningsuttag i städhörnan bakom vedspisen behövdes. Ja så det har vi väl också gjort. Dammsugit en hel del, tänk att t o m något så tråkigt kan bli rätt kul med rätt anpassad utrustning. Hann förvisso med att hiva upp gungsoffan i eken bredvid dasset också. Fast nu måste jag nog skriva den där att göra-listan så att vi rent fysiskt har något som påminner oss om det som står på tur och som vi kan bocka av vid regntunga helger som har en tendens att försvinna.

 

 

 

Jag visste det liksom lite på förhand, att packa champagnen skulle vara lite som att be om bekymmer. Så tror ni elektrikern dök upp igår? Nä, just det (han kanske mer är öl-typen?) så vi har fortfarande inget vatten i stugan. Jag och stjälpredan åkte ut så tidigt att pyjamas var det enda rätta för att möta rörmokaren (tack gode Gud för att en vettig människa kom enligt avtal). Pumpen är på plats (85 m kabel och vattenledning måste nästan synts från månen, tre varv runt huset innan den dök ner i borrhålet med pumpen i spetsen) och varenda ventil och avtappningskran (kommer endast ha sommarvatten i uteduschen p g a icke frostfria ledningsdragningar) är så tokredo nu och liksom gastar Bring on the vatten! Vad hjälper det när inte Mr El dyker upp? Mycket gör jag gärna själv men där går gränsen, nog för att jag saknar mitt lockiga hår som försvann med storken men en helpermanent genom elektrisk chock känns lite... osäkert.

Något väldigt säkert är att bänkskivorna nu är avtäckta och de blev perfekta om man med det menar både olikfärgade och superporiga. Så nu måste jag hitta lösningen för en rejäl foundation modell betongskiva och sitter det månde en expert där ute så lyssnar jag gärna, var inte blyg!

Nä nu börjar det ljusna och jag ska proppa lite isolering i öronen, fåglarna på landet är visst ena riktiga nattugglor för som de väsnas (naturbarn oh yes!), och jaga fatt på den dära John B för om några timmar kommer stugan fyllas av hantverkare, inklusive elektriker hoppas jag.

Lagom när vi hade köpt pigment och lånat brukvispen av en kompis ringde några andra vänner och frågade om de fick hälsa på ute vid stugan. Såklart! Och ni vet ju hur det är när det är så himla fint väder och man vill äta pannkakor som man gräddar utomhus (bästa köksvalet, portabel kokplatta) och samtalen flyger mellan ohälsosamma hemnetsurfningar och sjukdomar som är ohälsosamma på riktigt och blandas upp med avbrott av två barn som är precis nästan lika gamla och precis nästan lika olika. Det blir liksom inte så mycket gjort mer än att råröra jordgubbar till sylt och handvispa grädde och bära in bordet i skuggan. Fantastiskt.

 

 

Säg den lycka som vara för evigt, när det nästan var kväll och vi vinkat hejdå fanns det liksom ingen återvändo för de där bänkskivorna skulle inte gjuta sig själva och jag kan säga att jag inte levde som jag lärde i gårdagens blogginlägg. Energidepåerna var slut (pannkakor må vara goda till tusen men det är bara tomma kolhydrater), målbilden var som bortblåst och kvar var bara irriterade röster, felskruvningar och en tvååring to be som visade vad hon tyckte om sina föräldrars oförmåga till samarbete och hällde ut ungefär 743 skruvar i olika storlekar på gräsmattan. Tror ni det hjälpte situationen?

 

Nä, just det. Jag himlade med ögonen åt att det förstås var mannen som glömt stänga skruvlådan och jag svär om blickar (eller tonfall) kunnat döda så hade jag inte suttit här idag. Fast just det där med att inte vara världsbäst på samarbete är nog en god anledning till att vi efter snart femton år av duster faktiskt inte hellre skulle vilja gräla med några andra än just varandra. För när solen sänkte sig över sädesfältet och betongen låg där den skulle så var de sura minerna som bortblåsta och vi kom ihåg det viktigaste och gjorde ett triss i avtryck till eftervärlden på skivans undersida.

 

Och ja det är min hand till höger, jag har tassar värdiga en basketspelare. T o m avtrycket från vigselringen syns på Jespers ringfinger och den där lilla lilla skrutthanden som ändå vuxit ofattbart mycket. Fint så det förslår.

 

Jag: -Jaha, och jag som trodde det var tuppen som säger det?

Tvååring2B: -Nej, Talgoxen säge kuckeliku. De andva fåglana säge pi-pi-pi-pi-pii.

Inte nog med att hon har ett för sin ålder välsmort munläder. Hon har svar på tal också.

Gårdagens inlägg var ju osedvanligt deppigt och det kan det ju få vara emellanåt, som när arbetsbelastningen är hög, tiden knapp och familjen drabbats av en sommarförkylning modell förlossningsjämförbar. Och den där deadlinen jag pratar om, den är ju egentligen bara för vår egen skull. Det är ingen försäkringsmäklare som hovrar över oss, eller någon enorm prissumma för turborenovering som står på spel. Bara semesterfriden som vill vara just fridfull och kravlös. Och jag kör hellre järnet nu och använder halva semestern åt att återhämta mig än att ha en massa nödvändiga byggprojekt hängande som ett ok på familjen under ledigheten. Sån är jag, och Jesper resonerar likadant varför det känns rätt för oss trots att marginalerna är små och stresspåslaget stort vid minsta felkalkylering. Och fel är det enda man kan vara säker kommer dyka upp vid en renovering:

 

 

Japp, det här är bara några av de fnurror vi fått lösa på vår renoveringstråd, men det är ju också sånt en lär sig lite extra mycket av längs vägen. I morgon kommer rörmokaren och installerar vattenpumpen, det är dags för lofträcke (kan inte bestämma mig!!), hallen ska målas, betongbänkskivor gjutas, en sänggavel ska kortas, södra husgaveln målas en gång till osv osv. Japp, skynda långsamt finns det visst något som heter...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vips var det visst bloggens födelsedag idag och man skulle väl kunna säga att jag firade rejält. Om man med fira menar att köra ett fullastat släp genom Småland och bära tunga platta paket fyllda med ett nytt kök till ett visst torp förstås.

Jag slås ofta av hur priviligerad jag är. Att jag kan välja att jobba mindre, den största anledningen till att jag blev egenföretagare, att jag och min familj har ett fint fungerande hem, kan åka på semester, har en bil som inte bara är säker utan också rymmer en mindre koloni valfri frakt. Att jag har vänner som ställer upp och en man som står som en klippa bredvid mig. Vi renoverar vårat sommarhus för tusentals kronor och jag försörjer mig på något som visserligen är viktigt för människans välbefinnande men det är ju inte precis världsomvälvande cancerforskning. Tittar man i skatteländen så skulle ingen kalla mig rik men det skulle konstateras att jag har så att jag klarar mig och är långt ifrån fattig.

 

Barnfattigdom i Sverige handlar sällan om barn som fryser eller är hungriga för att deras föräldrar inte har råd att köpa kläder och mat utan mer om att de inte har samma förutsättningar som deras klasskamrater då de begränsas av utgifter för fritidsaktiviteter, transporter eller utrustning och hamnar på så vis i utanförskap. Den senaste statistiken från rädda barnen visar att 12% av svenska barn lever i familjer med låg inkomststandard eller till och med på socialbidrag. Vi har inte heller någon officiell definition av fattigdom i Sverige men bakom dessa siffror finns det kort och gott barn som diskrimineras av att deras föräldrar vill men inte kan ge dem det de behöver på alla plan. Kanske är det långtidssjukdom eller en familjetragedi som lagt grunden till inkomstobalansen, det finns säkert lika många historier som familjer som inte får ihop ekonomin.

 

Via Giving Peoples facebooksida kom jag i kontakt med en familj inte långt från där jag bor som var i akut behov av mat och skor i storlek 30. Tänk dig själv in i situationen att du inte skulle ha tillstymmelsen till frukost eller ens ett par skor att sätta på ditt barns fötter. Visst är världen snefördelad? Det är inte mitt uppdrag att rädda världen, det är allas uppdrag att göra det man kan och innan helgen packade jag en stor matkasse full och handlade sommarskor till en sexåring. För att jag kunde det. Och det kändes bra långt in i hjärtat.

 

Vill du också hjälpa kan du läsa mer och anmäla dig här.

 

 

 

När jag gick och lade mig sådär megasent och alldeles obarmhärtigt mitt i natten så tänkte jag att jag borde ställa klockan. Sen tror jag att min übertrötta hjärna mer lyssnade på den undermedvetna rösten som sa att jag kunde vakna när mannen sa hej då, vilket är mycket trevligare än ett telefondurr hur mycket harpa den än spelar, något mitt medvetslösa jag sen inte alls gjorde visade det sig. I ärlighetens namn var jag vid det laget så avsvimmad i sömn att jag varken ens lyfte ena ögonlocket eller mumlade ett dräggligt hej då ur ena mungipan. Trevlig fru.

 

Well, well 08.25 slog jag upp mina blå och insåg att både jag och Marsipanrosen liksom hade försovit oss. En två timmar sisådär. Så onekligen utvilad och verkligt fredagspepp och med ett rykande färskt såpoperaavsnitt av Kom In-podden i etern tänkte jag nu avbryta min pappersvändardag och ta mig en lyxlunch utomhus. 

 

Happy Friday!

 

Fina lokaler i Kungsträdgården, underbart team från Jotex, proffsigt folk på pr-byrån och min då och då återkommande parhäst Camilla gör att det här uppdraget lätt faller under kategorin som månadens, kanske vårens, roligaste. Ni som följer mig på Instagram (littlemissfixit) har ju fått en sneak peek av vad som komma skall. Imorgon strax innan lunch slås nämligen portarna upp för press och senare även för allmänheten en stund då höstens nyheter presenteras genom olika stilutställningar. Sen packas den ner igen så passa på att komma och kika om du har vägarna förbi vettja, håll utkik efter heminredning med betoning på textilier som fladdrar i vinden. 

Det mesta hanns med idag men imorgon bitti ska vi lägga sista handen på utställningen som blir riktigt fin. Nedan är min favoritmiljö under uppbyggnad. Linne, luftigt och läckert.

Tidigt i våras bestämde jag mig för att fokusera på affärsutvecklingen av mitt företag. Eller det låter ju väldigt pretto men jag ville liksom ta en halvtidsvila och reflektera över de månder som gått; vad har jag gjort, vad har jag gjort bra, vad har jag gjort mindre bra, vad tycker jag är roligast och hur ska jag kunna jobba mindre för mer pengar? Kommer ni ihåg att jag frågade om uppfattningen om mig/bloggen/LMFI? Nu är det dags att utvärdera det ni sa och hitta avstamp för framtiden.

 

Jag fick ett mejl för några månder sedan om inte Drivhusets satsning: Driva framåt - The Camp vore något för Little miss fix it. Såklart att jag tyckte det varför jag ansökte, och fick en plats i denna företagsutveckling. Vi är tolv kvinnliga företagare från den sydöstra regionen som i dagarna tre träffas på en Öländsk herrgård för att stöta och blöta våra företag och hitta en utvecklingsplan. Idag har vi lärt känna varandra, försökt tänka lika öppet som ett barn och gjort en massa frigörande kreativitetsövningar. Imorgon kommer idéänglarna (som affärsänglar fast utan ekonomisk vinning som mål) och jag ska presentera mitt företag och en konkret vidareutveckling för att sedan få feedback. Nervkittlande och en fantastisk möjlighet att få fokusera i några dagar. Något som jag tror många egenföretagare brottas med konstant, man får rull på firman och sedan är det svårt att stanna tåget för reflektion, i bästa fall blir det något man gör lite i farten. I bästa fall. 

 

F ö har renoveringen tagit ett stort kliv framåt sedan senaste uppdateringen. Bildbevis kommer, men nu är det sängdags. Imorgon ska jag upp tidigt för en löptur över de Öländska vidderna och sen är det fullt fokus.