Den bästa stunden är varje morgon när det är dags att väcka Marsipanrosen. Hon ligger och sover så skönt och jag tassar in på hennes rum, lite extra tidigt för att vi ska få den här stunden i lugn och ro. Jag smeker henne över ryggen och gör mitt allra bästa för att morgonens uppvaknande ska bli så skönt som möjligt. Viskar fram en sång eller en kärleksbetygelse och sniffar i nacken. Vissa dagar får jag en liten harang mumlad i sömnen till svar innan hon vaknar på riktigt men allra oftast innan hon ens har öppnat ögonen, befaller hon sömndrucket; -killa. Och jag killar, sakta och lätt. På benen på magen på armarna och på hu-uvet, det är tydligen extra skönt innan dagen blir dag och myrorna har vaknat i brallan.

 

 

Och mornar som idag drunknar jag nästan i känslorna och dofterna av den lilla rosen, minimänniskan, som vi gör vårt bästa för att odla fritt utan att hon ska bli helt vildvuxen och när sen de små fötterna som växer så hiskeligt fort sträcks upp för en pussritual och jag möts av tågubbar som flörtar efter gårdagens lek, ja då kramar jag bojen som kallas livet extra hårt.

Sommaren knackade på igår och sa sig stanna några dagar så vi gjorde det enda rätta (den här meningen kan komma att revideras, precis som DIY kanske byts ut till DDIY och den första bokstaven då står för en negation) och köpte en sådan där byggsats som finns på var och varannan bygghandel, fyllde bilen med sandsäckar och begav oss ut till torpet för nu skulle treäpplaren bli med sandlåda.

 

En behöver:

1 byggsats; helst till nedsatt pris - något en definivt inte reflekterar över eller drar åt sig öronen av.

En kvarts ton sand; av den bästa sorten för "endast det bästa är gott nog" när det kommer till den biologiska mångfalden, åtmistone tycker en det först innan en (lite för sent) upptäcker att någon har dumpat en hög med duglig sand 200 m från tomten.

Träolja och något att applicera den med; svamp, pensel eller vid något tillfälle kan eventuellt mannen (eller vem en nu slagit sig i slang med) kännas som det enda rätta att stoppa i den där burken.

Markväv; om en gör sig besväret att gräva upp en bit väl fungerande gräsmatta så känns inte ogräs som ett fullvärdigt andrahandsalternativ.

24 skruvar; som en behöver stärka grundkonstruktionen med efter att den gått sönder 2 min efter färdigställandet.

Såg; för att modifiera grundkonstruktionen när den inte riktigt blir som bruksanvisningen utlovar trots att en mycket noggrannt stegvis följt just den medföljande bruksanvisningen.

 

Tips ett: är det din blivande lekplats, spexa gärna så mycket du bara kan så kommer byggarna svära mindre och faktiskt göra klart det där plockepinnet innan det blir brasved.

 

Jag är som en bloggbulimiker, liksom hetsbloggar mellan varven för att sedan tystna långa stunder. Men det råkar bara vara så att det har varit en bloggvänlig dag idag. Okej det ska erkännas, aningen dränerad å ena sidan efter hela det där Myers Briggs-testet ni vet men å andra sidan som helt frikkin förälskad efter en fantastisk föreläsning med Elaine Eksvärd. Charmig, begåvad, kompetent och humoristiskt levererade hon ämnet retorik så att det gick rakt in. Bästa.

 

Kalmar teater som vi var på är så fin, jag påminner mig alltid om att titta upp i taket när jag är där. Och den dära kvinnan, huvudpersonen, som var precis så rolig och inspirerande som jag hoppades och trots att förväntningarna var skyhöga så överträffades de. Jag menar stående ovationer, från nästan 400 pers ihopträngda på en liten teater, talar sitt tydliga språk. Dessutom blev jag extra stolt över att jag faktiskt kom ihåg att ta med mig boken och efteråt få säga hur grym hon är och be henne signera den. S t a r s t r u c k e d.

 

Och hur prilligt var det inte att sitta där med mannen och på uppmaning vända sig mot varann och leverera budskap med olika tonfall eller betygsätta varandras handslag! Inget vi gör till vardags särskilt ofta faktiskt och det var lite som att vara på en dejt igen. Och att han efter 15 år fortfarande inte kan ta en vettig bild på mig (eller så kanske jag ska sluta att ställa mig kobent) bara en sån sak. Bubbel Boo då, den lilla rosen, hon hade ju hållit ihop sig hela långa dagen på dagis och hela långa kvällen hemma hos kompisarna, i sin allra bästa skötsamma upplaga, så direkt när vi kom innanför dörren för att hämta henne blev det ett sammanbrott. Jag tror hon tyckte det var skönt att få vara sig själv äntligen, hela vägen ut. Och lite så känner nog jag också efter den här långa dagen med insikter och lärdomar, men jag lovar jag ska inte lägga mig på golvet och sparka. Jag ska bara gå och slå huvudet i sänggaveln.

 

Innan jag helt glömmer av det och innan nya avsnittet efter påskuppehållet släpps imorgon vill jag bara påminna er om poddavsnitt 24 då det verkar fallit lite mellan (stolarna) inläggen här på bloggen. Vi pratar om sånt som är viktigt att tänka på när man renoverar; som budgetberäkning, val av hantverkare, offerter m m. Av egen erfarenhet den senaste veckan så kan det räcka med svåråtkomligt vatten och 55 extra borrmeter för att den berömda "tjugoprocentsregeln" på budgeten ska övertrasseras. Emoji med sammanbitet leende.

Nu är det snart dags för Snacka snyggt-föreläsningen och vi har outsourcat förskolehämtningen med efterföljande vargtimme (ni vet den där timmen när man ska laga middag med en slutkörd treäpplare hängandes i benen samtidigt som ens egens energidepåer är lite devalverade) till välvilliga vänner. Förutom vid två bröllop då farmor&farfar™ ryckte in förra året så är det första gången vi har barnvakt på riktigt och jag sitter här och är nervös. Mammafladdrig och förväntansfull på samma gång. Och jag längtar redan tills efter föreläsningen då vi ska åka och hämta Marsipanrosen och få höra hennes version av dagen.

Om en knapp timme ska jag på en heldag MBTI (Myers Briggs Type Indicator). Nä jag kommer inte vara smalare eller få cykelvader trots namnet men förhoppningsvis har jag en färsk inblick i min personlighet och kan beskriva mina styrkor på ett förtjänsfullt sätt (läs: säljande). Direkt efter det ska jag dejta min man och gå på retorikföreläsning med Elaine Eksvärd. Om den kvinnan bara är hälften så grym som hon verkar i boken i min hand så kommer det bli en fantastisk kväll.

 

Mycket företagstänk och personlig utveckling nu alltså och eftersom det är en återkommande fråga både i kommentarsfältet och på mejlen så har jag förberett ett karriärsinlägg senare idag. Mitt livs jobbhistoria skulle man kunna säga så håll utkik (och var beredd på långläsning)!

 

PS. Ni som har hängt med länge kanske minns att jag gjorde ett sånt här test för 2,5 år sedan (läs om det här), det ska bli kul att se om svaret blir detsamma eller om ex. mammarollen förändrat mig fundamentalt. DS.

 

 

Idag är en sån där dag då jag vill ge alla läsare en ljuvlig bukett med vårblommor, eller varför inte smaskiga pioner i fång (även om de inte kommit i säsong än)! Tack snälla för feedbacken underbara läsare, ni är bara bäst! Jag har läst alla kommentarer igen och förutom att det hjälper mig att sortera bland image och personliga egenskaper så ger era ord en sån enorm kick och värme. Bloggvärlden är för mig så mycket mer ett forum för att lyfta, stötta, peppa och pusha än vad mycket av tidningsrubriker berättar om och det är jag otroligt tacksam för.

 

Veckan som gått har varit överfull av släktbesök, matförgiftning efter en thaibuffé (totalt utslagen hela måndagen, fy och blä), affärsutveckling (ett första möte, en stor pepp!) och ljuvligt mastiga renoveringsdagar vid torpet som gjort att jag somnat totalt ovaggad och tvärslut varenda kväll så gott som samtidigt som Boosa-gosa. Som alltid när bloggen blivit lidande ligger inläggen på hög i min hjärna och väntar på att få komma ut. Och de får vänta lite till för nu på morgonen har jag spelat in podd och snart ska jag på butiksinvigning för att sedan kvista vidare till det lilla huset vid skogens slut för några timmars härligt spacklingsarbete. Men sen så.

 

 

Happy Friday, sannerligen.

Idag är det en dag full av administration, kvitton och fakturor. Och förberedelser. Jag har planerat lite tomrum i jobbkalendern för att kunna renovera torpet innan högsommaren kommer och hantverkarna tar semester, men också för affärsutveckling. Något som är jättesvårt att hinna med samtidigt som jag tar hand om andra kunder så en hel del fokus på mitt företag som min viktigaste kund är inplanerat framöver. Dels för att jag varit igång ett tag och det är bra för både själ och företag att reflektera över tiden som gått, men även för att jag nu börjar märka vad jag tycker är roligast och vad jag vill utveckla mer.

 

 

Som ett steg i detta jobbar jag med min retorik. Eftersom jag är företagets ansikte utåt är det typ rätt viktigt att vi pratar samma språk jag och Little miss fix it. Och pratar vi förresten det språket som drömkunderna pratar? Visst låter det lite flummigt alltsammans och det är nog precis så det är innan saker faller på plats. Jag började hur som helst med att ställa en fråga till ett antal personer för att veta vad jag har att brottas med när jag ska övertyga en lyssnare och har den senaste timmen både skrattat högt och torkat bort en och annan tår. Inte för att sanningen svider utan för att det är lika viktigt att känna till och tro på sina styrkor som att hantera sina svagheter.

 

En av dem råkar dessvärre vara att jag är sjukt oteknisk, vilket resulterade i att utvalda personer nu hamnade i en meddelandetråd de inte riktigt bett om *rodnar*, men det är en he-elt annan historia.

 

Den allmänna uppfatttningen är att jag har nära till skratt, är praktisk, rättfram och (trots att jag inte bad dem värdera mitt utseende) rödhårig. Men det är väl lite så, att vissa personer liksom är rödhåriga i själen - som Jesper uttryckte det en gång när han tyckte att jag var lite väl... euhmmm... bestämd.

 

Efter en morgon med Marsipanrosen är jag benägen att förstå vad han menar. Varken mängd eller kulör is needed. (My precioussss)

 

Jag har sagt det förr och jag upprepar mig visst, men det blev så påtagligt efter ett månadslångt projekt som tog slut och efter en vecka hemma med en 1,5-årings tandsprickning värd namnet. Det jag saknar mest med frilansandet är de självklara dag-till-dag-kollegorna som man får när man är knuten till en fysisk arbetsplats år efter annat. Mina kollegor varierar. Ibland är det en vältränad crossfitsgymsägare (försök säga det snabbt om du kan), ibland samma kollegor som för fem år sedan, ibland tre killar som programmerar och ibland en sprudlande frisör. Det är fint, att det varierar. Men jag saknar att slänga käft med någon som känner mig väl och jag saknar att få fråga hur helgen var och att någon vet att jag skulle göra just det eller det en kväll mitt i veckan och är nyfiken på hur det gick och att någon sticker in huvudet genom dörröppningen och knixar med nacken och säger "Fika!?" på det där sättet som egentligen inte är en fråga.

 

Jag är ingen solitär, och har aldrig varit. Jag behöver ett sammanhang för att komma till min rätt och bland andra människor funkar jag bäst. Jag behöver ganska lite, okej väldigt lite då, ensamtid för att känna att nu vill jag ha sällskap igen. Det räcker med en springrunda eller så för att rensa tankarna, eller en tågresa med blicken ut genom fönstret. Generellt alltså. Förstås. Undantagen finns ju alltid.

 

När de här bilderna dök upp i mejlboxen så blev jag så glad. För de är himla fina och för att jag vet precis vem som har stått och rullat ihop alla rullar tidningspapper precis så där och alltid, alltid gör sitt magiska så att jag nästan utan att fråga när jag ser en bild vet namnet på inredaren. Träffsäker planering. Van hand som vridit den lilla sticklingen just så så att den kommer till sin rätt i ljuset. Och ljuset ja, det är satt av en en fotograf som är fantastisk på alla sätt och vis. Kul att jobba med, grund och djup på samma gång. Designerduon, syskonen Knut och Marianne som alltid fascinerar mig och får mig att drömma om att själv rita möbler. Jag befann mig precis i studion intill med ett annat projekt och en kväll satt jag på värdshuset bredvid det inhyrda filmteamet som gjorde rörlig bild av historien om möblerna från norr och (tjuv)lyssnade till deras helikopterhistorier. Och det känns bra, inte som att hitta botemedlet mot cancer-bra, men som att vara en liten liten del av sagan om möblerna på bilden-bra. 

 

Fast det är människorna bakom jag saknar mest.

 

Vi är ju inne i ett vabbträsk igen (eller vi och vi, Jesper prickade lägligt in en tjänsteresa). Japp, idag är det den tjugonde vabbdagen sedan inskolningen. Det betyder, pure frustrationsuträknat, att Marsipanrosen varit sjuk 44% av sin förskoletid. Nu hör ju inte vi till de som verkar kunna planera en graviditet men gör någon av er det så se för tusan till att nedkomsten genererar dagisstart någon gång maj-september när bacillerna är lite mindre aggresiva. Ni kommer tacka mig.

 

Som om inte smittsamma sjukdomar vore nog så voltade vår lilla klätterapa ner från spjälisen igår. Vi hade kuddkrig och the time of our life (väldigt ojämnt eftersom jag stod på golvet och kastade kuddar på den i sängen försvarslösa Rosen som skrek av skratt) när hon plötsligt fick ett akut kulturellt behov och ville komma åt en bok som låg lite för långt bort och jag hann inte fånga henne i luften utan fallet var ett faktum. Direkt efter växte det fram en Kalle Anka-bula i pannan som skulle platsat i vilken tecknad film som helst, p g a volten från hög höjd i allmänhet och av att landa på en träkloss i synnerhet. Som vanligt förekom inte särskilt många tårar, själv hade jag nog grinat i en timme om det varit min panna, och medan jag ringde 1177 på skakiga fingrar deklarerade den lilla akrobaten att hon ville ha inte bara en utan "må-ånga glassar". Sen satt hon där och konstaterade mumsandes  "ramlade sängen, Boosan bula" inte helt utan förnöjsamhet i rösten (ni som följer mig på Instagram fick ju bildbevis igår, japp Kalle-bula it was).

 

 

Vårdguiden rådde mig att hålla henne vaken en stund längre eftersom det nu var läggdags och sedan väcka henne igen efter ett par timmar för att se att allmäntillståndet verkade okej. Så jag möblerade om hennes rum för att få plats med båren. Som jag älskar denna tokpraktiska dagbädd, jag sov där hela natten bekvämt och fridfullt med ett öga öppet. Eftersom vårt barn inte förstått sig på storheten i att sova i vår dubbelsäng så var det väldigt mysigt att för första gången på ett år vakna öga mot öga med en rufsig Marsipanros vars bula minskat till ett rejält blåmärke. Och den här gången hann jag fånga henne.

 

 

Idag har vi ägnat dagen åt att först göra alla vuxenlekar som att tvätta, diska, vattna blommor & laga mat och sen har vi lekt de riktiga lekarna som pussel, läsa sagor, måla och bygga babuschkor. Nu sover hon middag och jag ska fortsätta att leka hänga tvätt.

 

Kör en riktig bloggklassiker som rubrik idag. Inte för att veckan varit ovanligt jobbig på något sätt men nu när det verkligen känns som vår i luften så vill jag inget annat än att hänga med min familj, gärna utomhus, och det lämpar sig liksom helgen lite bättre för. Som ni kanske märkt har jag inte påat någon podd idag och det beror på att Hildur och jag haft vissa problem att synka våra liv denna vecka, men imorgon kommer äntligen avsnitt 21 (den som väntar på något gott och allt det där...)!

 

Insåg just att det bara är drygt sju veckor tills jag befinner mig i New York (wawawiiiwa!). Nypa sig i armen-varning på den, blir alldeles pirrig vid tanken. Jag skulle ansöka om visa bara för att upptäcka att passet gick ut dagen innan så det står på kom ihåg-listan. Vore så typiskt mig att glömma bort det och sen panikfixa en barbierosa variant på Arlanda samma dag. Appropå pass och passbild så har alla som följer mig på instagram @littlemissfixit kunnat se min förvandling hos frisören idag. Jag har f ö världens bästa frisör. Vi är extremt lika på många sätt och vissa sådana människor tål man ju bara inte men i Josefine ser jag bara de gemensamma styrkorna och det ger otroligt mycket energi så jag gick därifrån på härligt studsiga fötter och med väldigt kort hår. 

 

Nu har det mulnat lite men förut när jag passerade sovrummet var det så vackert ljus där inne så jag bjuder på bilder från mitt favoritrum just för att det är så ljust och härligt, det är så skönt att vakna där. Hoppas att ett majsoligt New York inbjuder till puderklänning och bara ben. Älskar föresten min manliga ballerina som jag klippte ur någon färgkatalog för många år sedan, visst är krocken mellan feminint och maskulint fantastisk så säg?

 

Happy Friday!

 

På grund av den här lilla bakteriehärden som bestämde sig för att inte härbergera bara ett utan två omgångar magsjuka med 72h mellanrum...

 

Idag blev det officiellt att Jesper fått ett nytt jobb. Hurra! Jag är så stolt och väldigt glad över att dela livet med en så fantastisk man, livskamrat, underbar pappa och min motpol på så många sätt. Min klippa, mitt ankare när jag tenderar att fladdra iväg, han som jag träter med och älskar lika passionerat for better and for worse. Så otroligt tacksam att han har ett inspirerande driv och hittar energi i sitt arbete, jag vet ju själv hur viktigt det är att trivas med det som man ägnar större delen av sitt liv åt, att följa hjärtat. Och magkänslan. Marsipanrosen och jag pysslade ihop ett grattiskort och firade honom med skumpa och blommor. Har man fått nytt jobb så har man.

 

Idag har jag gjort något som jag tänkt göra i flera år nämligen en länklista. Under arkivet i högerspalten här på bloggen ligger nu en massa länkar till bloggar jag gillar av olika anledningar. Jag har säkert glömt flera men nu finns det många som jag gillar. Det kan vara bilderna, eller språket, eller tipsen eller humorn eller att jag känner personen eller att jag skulle v i l j a känna personen. Eller igenkänningsfaktorn och förmågan att få mig att läsa mer, lära mer. Så gillar ni samma lika så finns här en ormgrop av länkar. Fast i bokstavsordning.

 

Nu ska jag på säljkurs, den sista, och jag har inte alls förberett mig som jag borde för att suga ut det sista ur säljtränarkaramellen (skrev sältränarkaramellen först, det hade varit nåt nytt på cv:t, sältränare). Men jag brukar få glass eftersom Carina som är en jäkel på sälj också är en jäkel på glass - som hon säljer. Och det ser jag fram emot!

 

Det var länge sen nu, en tyst vecka. För dagarna som gick var som en enda lång ström av gäspningar. Jag har varit så förjordat trött. Som om vinterns mörker och brist på snö till slut vann och bara dränerade mig totalt. I lördags bytte vi ju tack och lov blad i kalendern och gick in i mars - vårmånaden, och jag hoppas innerligt att det betyder att ljuset kommer tillbaka. Och energin med det.

 

Den gågna veckan innebar både glädje och sorg, det känns som att det händer mycket nu, på alla fronter. Ett jobb jag verkligen ville ha gick till någon annan och tävlingsmänniskan i mig knyter näven i fickan och tänker att nu, nu jäklar är det dags att växla upp, att fokusera och fundera igenom mål och inte minst vägar dit. Samtidigt, mitt i den sorgen (ja för en förlust är ju en förlust vad det än handlar om) bokades den efterlängtade New York-resan och jag måste nypa mig själv lite i armen för att tro att vi bara om tio veckor är på väg över Atlanten. Tänk att vakna upp i hotelllakan, att ta en frukost på stan och kryssa mellan gula taxibilar på gatorna. Fyra ljuvliga nätter i dessa hotellakan. Som i en blockbuster-film fast på riktigt. Och lika mycket nytta som nöje.

 

Tre dagar i veckan i fyra veckor jobbar jag nu på IKEA-varuhuset i Kalmar. Där allt började, där jag fick mitt första jobb som inredare för sju år sen, där jag hade fantastiska kollegor som fortfarande är lika härliga och tar emot mitt frilans-jag med öppna armar. Det känns lyxigt. Och ännu lyxigare att jag fortsätter att göra andra roliga uppdrag som att färg & formsätta nya träningslokaler t ex. eller som idag då jag ska skicka ett heminredningsförslag till en familj som har svårt att få ordning på sin nya villa. 

 

Japp, det är sammanfattningen av dagarna som gick medan det var tyst på bloggen. Och eftersom det både varit bokrea och jag har vilat ovanligt mycket så har jag också nätshoppat en del (smartphones och surfplattor - förste sak att eliminera, dagens tips till Lyxfällan-redaktionen) så både belysning och böcker väntas hem framöver, för som sagt - jag kan stå emot vad som helst utom frestelser. Ptjaa.

 

I'm not leaving today men väl i maj! Ja till New York alltså. Eller nä, officiellt har jag inte klickat färdigt på tangentbordsknappar vare sig för flyg eller hotell men det är bara en tidsfråga och datumet är satt (och hotellet har förhandlats i veckor, min medresenär har behövts övertygats en del). Vilken himla timing va att både superstylisten Lotta Agaton (ja hon heter så) och hennes superassistent 20kvadrat-Josefin (nä, hennes föräldrar döpte henne inte till det, typiskt blogg-smeknamn) befinner sig där just nu. Jag tänker hänga på deras instagramflöden den kommande veckan så att facebook (som ju äger instagram) måste bygga servrar ända upp till Treriksröset för att klara av belastningen! Ba så ni vet. Tips till alla som går i New Yorkiga tankar.

 

Idag vaknade vi upp till en ljus morgon som ger förhoppningar om vår! Frukost i soffan framför femmilen på skidor och lite planering i horisontalläge för sånt som ligger på den närmaste framtiden både privat och i jobbet. Torprenovering, mässresor, löpträning och inredningskonsultationer. Sånna hära dagar när allt känns otvunget blir jag så extremt fylld av energi och stora idéer formas i huvudet. Jag ska försöka att hålla kvar den tanken till i morgon för idag ska jag ta mannen och den sovfrisyrsrufsiga nejonungen i varsin hand, gå ut i solskenet och andas frisk luft, träffa efterlängtade vänner och grilla korv med förhoppning om lite fågelkvitter som sällskap. Hoppas ni har en lika skön söndag!

 

Ni vill visst se mer av mitt hem och trots att jag tycker det är så himla svårt det där, allt SYNS ju plötsligt när man förevigar det på bild -skavanker och pryttlar som jag annars kan kisa bort, så ska jag försöka att visa mer. Som lite KBT kör vi vardagsrumemt först. Mitt place to be och samtidigt min akilleshäl. Det är så ljuvligt med alla sina fönster (från tre håll, jomenvisst) men så förstör den där tapeten som jag tjatar om, som jag hatar om. Hat är ju ett väldigt starkt ord men *rys* inte gillar jag den i alla fall. Och hade jag bara lagt hälften av all energi som går åt till att tycka illa om den och istället målat om ja då skulle det nog varit gjort för en 4-5 år sen. Men det är vinklarna. Alla lampor, bjälkar och vrår som gör att jag skjuter det på framtiden för det vet ju vem som helst att ska man måla om så måste man börja med taket, bara en sån sak. Pust.

 

Varje morgon är det något som följer med ut från barnrummet, idag var det ett pussel, därför är det perfekt att ha en snygg korg nära till hands för att underlätta plockandet. Och att det står en dator på golvet bredvid tv:n och att en viss mini me lyckades demontera ena dörren till tv-bänken samtidigt som hon klämde tummen det kan ni väl bara strunta i att lägga märke till.

 

Så lite i terapisyfte visar jag vardagsrummet, precis så som det ser ut just nu, fotat från mitt favvohörn i soffan. Favvohörn för att man ser genom hela lägenheten därifrån, och man kan ge ongen fart i gungan och ändå sitta rätt bekvämt. Världens mest konstiga och livsfarliga valv (nya (och en hel del gamla) besökare slår i huvudet i det stup i kvarten) men också precis det som ger karaktär åt hela alltet.

 

Utanför valvet ligger det lilla köket till höger och skåpen på vänster sida står mot väggen till Marsipanrosens rum. Bakom den stängda dörren gömmer sig sovrummet och min piruettklädkammare (Jo man kan göra sånt där, t o m en minihjulning på helteckningsmattan. Skryt skryt.) och ljuset till höger om sovrumsdörren, liksom efter byrån, kommer från badrummet. Till vänster om dörren är vår lite udda hall som mest består av två trappor. Men det visar jag en annan dag. Happy happy Friday!