Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Idag vaknade Rosen utan ett spår av gårdagens feber men det kändes som en perfekt dag att bara ta det lugnt, mysa och sätta snorbacillerna på svältkur (VAB-dag 11 av 22 förskoledagar). Något man tydligen gör allra bäst genom att springa runt och jaga sin tigersvans och klä av sig och på sig (kalasbyxorna utanpå tightsen vad annars?) och hoppa i soffan. Efter middagsluren tror jag vi ska gå och mata de mindre nogräknade änderna med brödet som sett spänstigare dagar och kanske rent av baka en omgång semlor. Jesper är på jobb i Italien i några dagar och jag kan ju välja mellan att bli neggo och stressad över att behöva vabba och se jobbhögarna växa eller att se det positiva i att Marispanrosen & jag får en skvätt oplanerad kvalitetstid! I det här fallet är glaset definitivt halvfullt.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Guldkorn (i mässing)
Många har frågat om och gillat mässingsljusstaken som huserar i vardagsrummet, både vänner på besök och instagramföljare som sett en bild i veckan. Den heter Gullveig och kommer från Oscar & Clothilde. Jag föll för den annorlunda formen och blir glad varje dag när jag tänder ljuset i den. Som ett litet inredningsguldkorn, fast i mässing.
Uppdatering: Kollade precis in länken på detta inlägg och upptäckte att ljusstaken är "slut i lager". Trist. Och herre Gunnar, av någon anledning har de höjt priset med typ 65% sedan jag köpte den i november! Man kan ju hoppas att det är en felmärkning, nog för att den är fin men smärtgränsen för en ljusstake går väl där runt en polhemsblankett för min del i alla fall.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Tillfällig tapet signerad Trendenser
Här kommer en eftersläntrare på barntapetfronten. Inte vilken tapet som helst utan en modern klassiker från svenska Sandberg. Kaspar som kom i början av 00-talet, med sina små fina hus, finns alltså nu i ny grå färgställning. Perfekt som dov bas som kan växa med barnet och tillåter övrig inredning att ta för sig i rummet.
När det var dags för min kompis Frida/Trendenser att inreda barnrummet i det nya huset visade det sig att den mentala bilden av den perfekta tapeten just bara fanns i hennes huvud. Det skulle ju fått de flesta att sucka resignerat och leta vidare men istället kontaktade hon tapetföretaget Sandberg och föreslog en färgställning för deras befintliga serie Kaspar som skulle passa hennes smakpreferenser precis. Inspirerande beslutsamhet måste jag säga och onekligen ser Max ut att gilla sin mammas val. Den grå Kaspar lever vad det verkar på lånad tid så vänta inte för länge om du gillar den, återförsäljare hittar du här. Fint att 5% av all försäljning går till BRIS.
Tjugo år av skratt
Just nu sitter jag i en alldeles för tyst lägenhet, lite som lugnet efter stormen. Stormen denna helg bestod av tjejerna jag delade varje dag på gymnasiet med. Vi var en kvartett av två rödtottar och två blondiner som hamnade i samma klass för tjugo år sedan och sedan dess har vi gått igenom studenten, galna festkvällar, hjärtesorg, lägenheter, högskolor, utlandsresor, barn, några mindra galna festkvällar, husköp, giftermål, ofantlig lycka och ännu flera barn. Åtta stycken tillsammans faktiskt. Men igår hade vi en kväll där vi bara fick vara vi ett tag, utan alla män och barn, nästan liksom vara sexton år igen fast med massa mer erfarenhet och minnen i kroppen.
Vi åt gott, och drack gott och jag skrattade så att jag grät och vid midnatt sprang jag ner i källaren och letade fram en låda med gamla bilder och så satt vi ihopträngda i samma soffa och lutade oss mot varann och skickade runt bild efter bild, de allra flesta framkallade i skolans fotolabb under våra gemensamma lektioner. Vi skrattade ännu mer, så vi skrek - åt Tesses snelugg och polotröja under skjortan, Lojsans och mina tandställningar, Malins babyface, mina spinkiga ben och Lojsans förföriska Garboposeringar i en salig blandning. Att få skratta så att man frustar .. neeäää, ... nu... hahahaha.. o-oorkar jag in-hnte me-ehr!! Så otroligt förlösande. Och känsla av att vakna upp tillsammans och göra frukost och konstatera att det var så himla härligt att ha träningsvärk i magen efter allt skratt. Nu i tystnad sedan de åkt, men bilderna ligger kvar och med all denna energi laddad är jag redo att städa upp lite efter stormen, ta tag i den här söndagen och några pysselprojekt som väntar. Och få hem familjen igen.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it.
Min grej
Idag ägnade jag förmiddagen åt ett brunchmingel på Stadshotellet, anordnat av Karmadagen - en stor näringslivsmässa som hålls i Kalmar varje år, 21 i ordningen 2014. Man kan säga att Karmadagen är en brygga mellan studenter och näringsliv och det mesta i deras regi handlar ju då självklart om business. Jag var inbjuden till denna förfest, själva mässan hålls 5 mars, som en företagsprofil. Ja allvarligt, när det uppmanade "profilerna" att presentera sig så väntade jag tills de nickade menade åt mig (för fjärde gången) för hittills har jag blivit kallad både det ena och det andra men aldrig "profil" och jag var i synnerligen gott sällskap med kvinnor från såväl Svenskt Näringsliv som Kalmars mest välrenommérade företag.
Näväl, det var en himla trevlig tillställning och jag åt briesmörgåsar och drack juice och vid ett och annat tillfälle kanske jag drog ett och annat skämt som gick sådär och kanske eventuellt flaxade jag lite med händerna när jag blev exhalterad, som alltid. Och idag är det en sån där dag som precis behövdes efter en lång kväll med momsredovisning och huvudkli och frågan "vad tusan har jag gett mig in på, egentligen?" malandes runt runt i huvudet som en gammal ridskolehäst. För efter mötet med massa härliga ladies som också när en dröm om att göra sin grej så ligger ju svaret just där. Det är ju det här jag gör. Min grej.
Nu är det dags för poddinspelning, jag känner på mig att det blir en bubblig podd, igen. Och letar du tapeter som håller över tid i barnrummet så kommer några personliga favoriter i ett eget inlägg efter lunch!
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Sånt där som man inte visste innan det hände
Sitter vid matsalsbordet och svarar på era frågor från frågestunden. Från badrummet hörs plask och stoj och mannen som sjunger om den trekantiga gubben. Alla verser. Han som under våra första tretton år aldrig sjöng en ton. Jag kan inte alla verser. Ljudet letar sig genom hallen, förbi köket och genom det krokiga stenvalvet in i vardagsrummet och når mig där jag sitter med en koncentrationsrynka mellan ögonbrynen och knapprar förbrilt för att hinna så långt som möjligt innan det är dags för saga och välling och fotpussar på en liten ros som doftar nybadat och värme.
Ibland måste jag nypa mig själv lite i armen för att fatta att de där två faktiskt utgör tvåtredjedelar av det som vi kallar vår familj.
Happy Friday!
Efter ett par jobbdagar på flykt från baciller vadar jag åter i bakteriehärden här hemma. Jag sitter och planerar en s k location [lö'käSHən]. Alltså en inredningslösning som ska plåtas i verkligheten, i köttet hemma hos någon, och inte i en studio.
Vanligtvis brukar jag ju påa Kom In-podden vid det här laget men Hildur och jag har det båda lite hektiskt så vi ska spela in nytt först imorgon, som en liten påse lördagsgodis dyker alltså avsnitt nummer 14 upp. Håll utkik.
Nåväl, åter till dagens projekt. Alltså, så igår när jag kom hem efter kl 21 stövlade jag in hos en tjej och mätte hela hennes söta lilla lägenhet. Helt normalt. Nu sitter jag och tänker ut fiffiga lösningar för att effektivisera en sådan liten yta för att man exempelvis skulle vilja bjuda hem ett kompisgäng på middag, fast man bor i en skokartong, utan att någon får äta i duschen liksom. Kul är det, kreativt och svårt. Det är min fredag det, hur ser er ut?
Hittade en gammal bild från livet långt innan Marsipanrosen. Då var det dekadent värre med laddkablar i slickhöjd och tavelramar av glas i sängen. Jo,jo. Men fint kaos på något vis. Nålar och sidenband, tumstock, inredningsmagasin, mama-krokar, mintiga väggar och en jobbkavaj storlek mannen mitt i alltet. Det hade varit kul att veta vad jag hade för planer just där och då. Att få upp tavlorna på väggen torde ju vara prio ett kan man ju hoppas (fast de står på Jesper sida så kasnke inte ändå)... Så här stökigt har vi aldrig nu för tiden. I miss those days. Äsch, ni gick inte på den va? Happy Friday!
DIY - enkelt överdrag i linne
Ni som hängt här på bloggen ett tag kanske har förstått att jag funkar lite så, som en glasflaska ketchup. Allt eller inget. Först är det bloggtorka och sen kommer tjugo täta inlägg som en stor klutt härlig tomatsmet på en gång. Likadant är det när jag t ex. syr. Då syr och syr och syr jag så mycket jag bara hinner medan maskinen står framme liksom. Så därför kan jag visa puffens nya kläder i kölvattnet av dagiskudden. Vår fotpall hör inte till soffan, det är en uddamodell köpt på fyndavdelningen och vinner på att inte se ut precis som soffan tycker jag.
Jag köpte ju ett fantastiskt härligt tyg för några år sen som jag med stort sjå och mycket teknik sydde ett överdrag av. Överdrag med stort Å. Som i ångest. Ja för en får ju liksom lite ångest av att sätta saxen i möbeltyger för en halv månadshyra eller så. Så den här gången gjorde jag lite tvärtom, tog (ännu) en liten stuvbit ur gömmorna, klippte en lång rektangel och en kortare rektangel med rundade hörn, nålade ihop dem lite godtyckligt med godtyckliga veck i rundningen och började sy. Pressade isär lite sömmar och sydde några extra som dekoration. Och passade på att knöla med det något vansinnigt medan jag sydde. För det blir ju så himla tjusigt när linne är sådär skrynkligt och alldeles opretentiöst som bara linnetyg kan vara. Ha en fin torsdag kära ni!
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
13. Formex
Hu. Känner mig allt annat än redo för en ny intensiv arbetsvecka. Redan i fredags började hängigheten göra sig påmind och efter lunch hämtade Jesper hem Rosen från förskolan p g a feber. Tappert försökte vi hålla ångan uppe igår men i övrigt har helgen varit ett riktigt lågvattenmärke, därav bloggtorkan. Busan är piggare men har utslag över hela kroppen, jag skulle tippa på "tredagarsfeber". Vi som ändå varit förskonade från sjukdomar det första 1½ året. Nåväl, vi närmar ju oss årets sjukdomsmånad nummer ett - VABruari och det är väl nu jag ska få känna på det riktiga småbarnslivet eller nåt. Tips vid sängläge är att lyssna på veckan Kom In-podd. I detta trettonde avsnitt avhandlar Hildur och jag inredningmässan Formex som gick av stapeln förra veckan. Och kollar ni facebooksidan så kan ni få se vad jag menar med tandköttsrosa.
Kika gärna in på Kom In-poddens alldeles egna Facebook-sida och dela med dig av dina tankar eller passa på att ställ dina egna inredningsfrågor. Som vanligt hittar du podden på iTunes där du kan lyssna direkt från webben, eller via vår Facebooksida. Men det allra bästa är ju såklart om du börjar prenumerera på podden, då dyker den upp automatiskt så snart ett nytt avsnitt är publicerat.
En puss i pannan
Ibland funderar jag på, säkert som många andra bloggrävar (dit räknar jag de som bloggat i 5+ år) att sluta blogga. Tänker tillbaka på vad jag gjorde innan jag bloggade (länge sen nu, snart åtta år) och vad jag numera prioriterar bort. För om det är något varje bloggare och närstående vet så är det att det tar tid. Oändligt mycket tid. Och även om en inte fysiskt skriver texter eller redigerar bilder eller fotar för bloggen så är blogghjärnan nästan alltid igång. Det är konstigt det där, finns liksom inget standby-läge. Om man inte bestämmer sig för det, för att den där helgen på torpet utan uppkoppling inte ska bli ett stressmoment. För det är minsann också en parameter, en bloggare som inte bloggar tenderar att bli lite stressad över det, att bloggen och inte minst läsarna inte får den uppmärksamhet/uppdatering de förtjänar.
Trots att jag vet att jag skurit ner väldigt mycket på min träning sedan bloggen kom in i mitt liv, att jag inte hinner med lika många friluftsaktiviteter som tidigare, att hemmafix-projekten blivit färre (jo för man blir liksom lite ineffektiv i själva görandet om det ska dokumenteras hela vägen, I promise you) och att sömnen ibland blir lidande så kommer jag alltid till samma slutsats. Det är värt det! Så mycket jag lärt mig sedan jag började blogga, om teknik, juridik, foto, företagande, form, nätverk och inte minst om mig själv. Kanske det allra viktigaste.
Att tiden liksom försvinner när jag sätter mig med en sax och kartong, eller tyg och tråd, penna och papper, eller skruvdragare och såg, färg och pensel eller kamera och motiv... Att jag fullkomligt förlorar mig i viljan att dela mina kunskaper, mina tips, mina upplevelser för att andra också ska inspireras att uppleva, att utforska och kanske undvika en och annan fallgrop som jag redan känt på.
Dessutom skulle mitt liv vara bra mycket tommare utan de personer jag lärt känna genom bloggen, genom hela Little miss fix it som vuxit sig så himla mycket större än att bara vara ett alias i ett chattprogram 2004. Och för det är jag så evinnerligt tacksam. Fy tusan så tacksam jag är över alla som jag på ett eller annat vis kommit i kontakt med via bloggen och som berikar mitt liv på så många plan.
Den här tavlan påminner mig om det varje gång jag passerar den. Om livet, och om att det finns så många som jag har träffat i köttet och är så evinnerligt glad i, ingen nämnd ingen glömd. Men också så många jag aldrig träffat i köttet som också påverkar mig. Som fotografen som säljer den här fantastiska bilden till exempel, som för några månader sen gav den till mig "som en liten puss i pannan för att du berikar mitt internetliv", jag menar hur fint?! Därför är du som har orkat läsa ända hit, givit mig din dyrbara tid och kanske delat med dig av dina tankar och erfarenheter genom att kommentera eller mejla så himla viktig för mig. Och här är min puss i pannan till dig.
Puss
Foto: Sara Zetteström, Little miss fix it. Tavla "Lillstrumpa och syster" från Photografibutiken, genom Bodil Berqvist (fotograf Joulin)
Att ha en romantisk middag på lokal
Man väljer restaurang med omsorg
Man klär upp sig
Man känner sig speciell
Man slår på stort
Man sitter tillsammans
Man skaffar barnvakt
Man känner pulsen av nattlivet
Man delar en förrätt
Man ser varann djupt i ögonen
Man har knappt tid att avsluta desserten...
man vill ju bara hem och slita av kläderna.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Familjetid
Nu sitter jag på tåget mot Älmhult och har precis kollat igenom minneskortet till kameran. Den här helgen har jag inte rört mig många meter från flocken, riktigt skönt att hinna umgås och ibland medvetet välja bort kompisträffar och uppbokningar särskilt när jobb tar extra mycket tid och fokus i veckorna. Vi åkte till badhuset för första gången tillsammans. Marsipanrosen har hunnit med tre babysimskurser, men som sagt, treenighetens bad först igår. Hela familjen älskar att bada, nu när jag tänker på det är det typ vårt bästa gör - Jesper och jag träffades ju på en badplats för tusan, och säga vad man vill om badhus men det är en sjukt bra grej en svensk vinter.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Mitt senaste fynd
Många av mina favoritfynd har jag kommer från loppisar. De här tärningarna är inget undantag utan hittades i smålandsskogarna till det facila priset av en femma. För alla sju. Jag föll för den fina färgen och jag har aldrig sett några liknande med de fasade kanterna. Dessutom fick jag mässingsnyckeln på köpet.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
50 cm senare
Vissa har efterfrågat en bild på nya frillan och andra efterfrågar världsfred. Eftersom jag är en lat jävel så väljer jag att presentera det första. Resten jobbar jag på...
Kan knappt fatta själv hur många döda celler jag burit runt på. Utan att ens bli mer vältränad.
Idag ser jag inte ut som på den övre bilden. Idag ser jag inte ut snarare, och om någon någonsin liknat din hårväxt vid ogräs så lyd ett råd -klipp inte lugg, du kommer bli ruinerad. Fo sho.
Kan knappt fatta själv hur många döda celler jag burit runt på. Utan att ens bli mer vältränad.
Idag ser jag inte ut som på den övre bilden. Idag ser jag inte ut snarare, och om någon någonsin liknat din hårväxt vid ogräs så lyd ett råd -klipp inte lugg, du kommer bli ruinerad. Fo sho.
Ändrade planer
Just nu är jag inne i ett jättekul projekt för IKEA där jag planerar inför en plåtning av ett trettiotal bilder med hög inspirationsfaktor och med lite vidare ramar än vanligt. Wow-känslan är central och arbetsbelastningen därefter. Ja, "wow" slänger man ju liksom inte ihop på en kvart med ena handen medan man gör annat med den andra så min tilltänkta mässdag på Formex imorgon har lite som brunnit inne. Tyvärr. Men är det något jag fått jobba på dessa månader som egenföretagare så är det att prioritera. Livsnödvändigt både själsligt och ekonomiskt och under rådande omständigheter så hade jag inte kunnat slappna av och njuta av mässan med detta projekt snurrande i bakhuvudet. Så inbjudan hänger där den hänger kan man säga.
Att missa en inredningsmässa är lite som att missa ett luciatåg eller ett födelsedagskalas som alla dina klasskamrater går på och du bara får höra snacket efteråt. En ba: tur att mina "klasskamrater" är så bra på att ta bilder dårå.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Ditt hjärta din smärta, mitt hjärta min smärta
Det är väl en fas, som alltid innan man blivit tillräckligt stor för att en vecka inte ska vara en procentuellt betydande del av ens unga liv. Men fasen som är just nu är inget jag vill önska min värsta fiende. Precis ungefär när vi ska gå och lägga oss börjar det. Hon jämrar sig och pratar i sömnen och jag får kalla kårar. Snabbt flimrar det förbi, oftast. Ibland når det ända in och drömmen blir till verklighet och hon vaknar. För att finna att allt är som det ska, att det läskiga inte finns på riktigt och att det vi vuxna vet är mardrömmar, bearbetningar av alla de ofattbara upptäckter hon gör varje dag - utveckling, något hon ännu inte lärt sig definiera, och att mamma och pappas kramar och närvaro tar bort det läskiga, gör det mjukt. Varmt. Tryggt.
För en stund, för några timmar senare så börjar det om. Det är visst vanligt, ibland kallas det nattskräck, och det kommer och går i perioder och just nu verkar det vara en sådan period. Av jobbigaste sorten. Och det blir ännu mer tydligt att mitt jobb är att finnas där, och trösta, förklara, vägleda och sätta gränser. Även när det är jobbigt. Även när viljan är så stor att den inte rymmer en kropp som knappast är mer än tre äpplen hög. Jag trodde väl inte att det skulle bli en picknick i parken precis, men utmaningen är så mycket större än jag någonsin kunde föreställa mig, att vara förälder.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
I nöd och lust
Visst är tanken fin att man har samma inställning till bloggandet som till äktenskapet, likheter finns onekligen, men medan jag är bättre på att bita ihop när relationen går på tomgång så kan jag helt enkelt inte krysta fram något när blogglusten försvinner. Jag vet inte varför, förmodligen en kombination av flera omständigheter -ömsom splittrad, trött, övertänd, håglös, fullbokad you name it men det tog bara stop. Har de senaste månaderna känt att jag tappat geisten lite, att orden inte blir så lättflytande, så finurliga eller så... jag helt enkelt. Och många av inläggen ligger bara som utkast, vissa inte ens färdiga, på datorns skrivbord. Årskrönikan, Marsipanrosens månadsinlägg, ljuvliga inredningsnyheter, kaoslivet i allmänhet, som småbarnsmorsa i synnerhet. Kommer inte längre.
Men idag hände något. Jag letade efter en gammal bild till ett reportage jag ska vara med i och hittade ingen som överensstämde med den i mitt huvud och började alltså morgonen med att vänta på att solen skulle gå upp så att jag skulle kunna fota. När jag sen satt där med bilderna i redigeringsprogrammet så glödde det till i bröstet. Började surra lite förstulet och jag fick liksom aningens av lusten tillbaka.
Kanske kanske behöver jag lite pepp, lite önskemål, lite hjälp på traven eller en spark i röven om du så vill. Så att 2014 också blir ett sånt dära fantastiskt bloggår vettja.
Ett favoritfynd här hemma är klädskåpet i Marsipanrosens rum. Nästan gratis, med ett yttre som attraherat få de senaste tjugo åren, fanns det ändå så mycket potential i de där små hjulen och glasrutorna. Många lager färg senare och med lite tapet, lite läder så är det inte bara funktionellt utan fint också. Som en tavla, fast det är ett gammalt skåp. Värt att lyfta fram i ett reportage. Allra minst.
Nä, inte är jag i mitt esse precis. Men nu har jag i alla fall tassat in på 2014. Hej på er, nu gör vi något av det här bloggåret också.
Gott slut
Förra året drog vi på oss smoking och aftonklänning vid den här tiden och jag kan väl bara konstatera att det är något av motsats-tema 2013. Vi har precis tittat på stadens fyrverkerier genom köksföntret, matat barnen med pannkaka och duschat enbart för att dra på oss outfit passande ett pyjamaspartaj. Allt enligt önskemål från bästa gudbarnsfamiljen som hälsar på. Och vet ni, det känns riktigt, riktigt skönt. Vi har beställt catering och tänker efter maten tillbringa kvällen i soffan, tre ongar, fyra vuxna och lite spel. Perfekt sista dagen på ett allt annat än händelselöst år. Ja för vilket år! Det får bli en tillbakablick i början av 2014 minsann. Gott slut fina, bästa, underbara läsare som peppar, kommenterar och ger mig mångfalt tillbaka. Tack för det här året!
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Att avsluta med något nytt
Hela hösten har jag velat klippa mig men alltid när det kommit på tal har någon avrått mig. "Nej, inte ditt fina långa hår!" Men det är ju just det, mitt långa hår, som emellanåt inte alls är särskilt fint utan bara uppslängt i en knut 24/7. Så för några veckor sedan fick jag nog och bokade en klipptid "helst till igår". Ja, för när jag väl bestämt mig så vill jag att det ska ske direkt. På Pinterest har man kunnat se att det smugit sig in ett board som heter "På håret", bra att samla inspiration vare sig det gäller renoveringar, DIY's eller självpiff. Däremot ville jag inte bara kasta mig in hos första bästa frisör så jag fick snällt vänta till hon som gjort under förr kunde ta emot mig. Idag är det dags. Hej då Hairy Spice.
Foto: Jesper Zetterström, Little miss fix it
God fortsättning
Nu är vi hemma igen. Det finns inget ställe jag hellre skulle vilja vara just nu. Eller som Marsipanrosen glatt utbrast när vi körde in på parkeringen: "Imma!!" Säga vad man vill om högtider: god mat, mycket folk, paket... men det är skönt när de är över. Kanske hade vi jordens gladaste lilla discokula på julafton som orkade ta sig igenom precis alla paketöppningar och genast provade allsköns grejer som smycken, pyjamaser och kritor och sedan satt med länge länge under middagen. Underbara onge.
Nu, hemma alltså, med lite lediga dagar framöver. God fortsättning!
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it