Jag sitter ensam vaken, övriga i familj och släkt har en efter en sagt godnatt och droppat av och jag njuter avensamheten i adventsljusens varma sken. Fast det här är nog den mesta helt appropå-julen på länge, för att inte säga någonsin. Det skulle inte kännas mer främmade att det är julafton imorgon om jag satt i bikini på en söderhavs-ö nu tror jag, julstämningen som vanligtvis byggs upp under december ersattes av jobb och bristfällig hemmavaro. De facto att jag dessutom, förutom en eftermiddag i torpet, inte sett en snöflinga på den här sidan av midsommar gör ju knappast det hela mer stämningsfullt.

 

Men jag tänker att det gör inget, för imorgon kommer mer familj och vi ska äta risgrynsgröt och titta på Kalle och Marsipanrosen ska få en julafton med 100% uppmärksamhet. Kanske once in a lifetime att råka vara enda barnbarnet hemma hos farmor och farfar där också mormorn firar dagen till ära. Det ska bli spännade att se henne reagera på hela spektaklet. Appropå spektakel så är mina paket sällan särskilt stormönstrade men i år blev de verkligen nedtonade. Jag slog in alla presenter i en fyndtapet som jag vände ut och in och gjorde enkla rosetter av färgad kartong. Tapetpaket är verkligen grejen. Toppen att göra skarpa hörn på utan att det går sönder och ännu bättre att sy i. Alla paket är klara, ja allt inför morgondagen verkar vara färdigt. Om jag bara fick önska mig en sak, något högst själviskt och egentligen ovidkommande, så skulle det vara att det snöar i natt. Stora, fluffiga flingor som färgar allt sådär overkligt vitt, och liksom ljudisolerar hela världen. 

 

Om det blir snärjigt imorgon så vill jag bara passa på att önska er alla en riktigt God Jul!

(Snön lyser inte vit på taken, och nu hör jag att även Marsipanrosen är vaken...)

 

än att hänga med den här lilla rosenknoppen! Hela 19 dagar har vi tillsammans nu, finaste lejonungen och jag. Lyckliga mig!

 

Men just idag har hon och Jesper precis åkt iväg för att träffa pappagruppen och de andra treäpplena. Här väntar en kanna te och en hel del adminstration som jag måste ta tag i innan det blir julledigt på riktigt. Vad gör ni årets näst sista fredag? Hursom önskar jag er en glad sådan!

 

Just nu sitter jag på tåget på väg till Älmhult där jag jobbar med ett webprojekt för IKEA fram till jul. Det betyder att jag i några veckor väljer mellan att stanna kvar dagar i sträck och jobba intensivt eller att pendla dagligen och fördela tiden mellan jobb, tågresor och familj (proportioner i fallande ordning). Stannar jag kvar blir jag piggare och fokuserar bättre på jobbet men träffar varken Jesper eller Boo och det sliter något enormt på våra relationer. Helgen går åt till att bryta ihop och komma igen. Det som håller oss flytande är vetskapen att det är en begränsad tid det handlar om. Men det är ändå svårt att inte vara stingslig och inte tjafsa om vem som dammsög sist och vems tur det är att göra en nattflaska välling egentligen...

 

Imorse var vi på inskolningsmöte på dagis, eller förlåt, förskolan. Bläckfisken is the place to be för Marsipanrosen fr. o m februari (är det då vi ska få veta vad alla föräldrar menat med VABruari?) och hon ville absolut inte gå därifrån så det känns redan bra. Mindre bra känns det att jag inte hade en tanke på att bjuda på det där lussefirandet som jag planerade förra året. "Nästa år när Rosen är ett, då ska vi smyga upp tidigt och servera Jesper sång och saffransbullar på sängen". Ärligt talat var det först nu på tåget när jag bet i en halvtorr pressbyråköpt lussekatt och kollade igenom dagens fotoschema på laptopen som det slog mig att det är luciadagen. Som sagt, det blir inte alltid som man tänkt sig, ibland önskar jag att det inte bara var dagisavdelningen som kallades Bläckfisken. Tänk vad mycket jag skulle få gjort om jag hade sex armar till.

 

Happy Friday!

Förmodligen har jag fungerat likadant mer eller mindre men det blir så extra tydligt nu när jag är frilans och egen företagare hur viktigt det är att verkligen fånga idéerna, när de kommer.

 

Tack vare stormen Sven fastnade jag i Älmhult både länge och väl men efter drygt sex timmar, åtminstone tre gånger så lång tid som normalt, så kom jag äntligen hem igår kväll. Vaknade vid 04-tiden nu på morgonen av en ledsen Marsipanros som sömndrucket stod i sängen och lite uppgivet konstaterade "oova". Ja för vem vill inte sova så dags på dygnet? En klapp och lite välling och hon somnade om direkt. Men inte jag.

 

Mobilspel, djupandning, skeda den tungsovande mannen. Inget hjälpte. Och precis när det kändes som om John Blund-sanden började grusa ögonen igen så fick jag en idé. En idé till en utställningsmonter. För en kund som inte vet om att den behöver just den här montern till vårens mässor. Lite väl sent egentligen och tänkte först Jag skriver ner det när jag vaknar igen men sen slog det mig att det är ju just de här idéerna man ska fånga så här sitter jag nu. Iklädd raggsockar kurandes framför skissblocket där jag har mitt eget kreativa pyjamaspartaj i skenet av adventstjärnorna i koppar. Och vet ni, jag tror att det kan vara en riktigt hållbar idé faktiskt och inte en sån där som krackelerar i takt med gryningsljuset. Jag ska bara sälja in den hos kunden förstås.

 

Bjuder på lite suggestiva bilder men de passar onekligen min process!

 

Jag sitter på en buss mellan Stockholm & Kalmar. På intet sätt optimalt resande med tanke på tidsomfattningen men det funkar eftersom jag får några timmars egentid, detta nya begrepp, sällan skådat sedan jag blev mamma. Men oh så viktigt att plötsligt bli bästis med sig själv och upptäcka att det egna sällskapet inte är så tokigt ändå, jag får åtminstone tänka en tanke från början till slut. Oftast.

 

Jag har har nog alltid varit något av en tidsoptimist. Eller ska jag säga periodare. Inte så att jag nödvändigtvis kommer sent eller så (fast det händer, litegrann, ibland) men det blir liksom ett himla sjå att hinna precis. För det är det jag gör. Seglar in på föreläsningar gärna en minut i. Eller 30 sekunder. Eller cyklar som en galning för att hinna med tåget och sitter sen i två hållplatser och väntar på att bröstsvetten ska sluta använda BH:n som disktrasa. Många gånger är det inte särskilt stressfyllt för jag har, bredvid den optimistiska tron på tidsrymder, även en optimistisk tro på möjligheter och vad man kan åstadkomma om man verkligen ger sig den på det. Gårdagen är ett lysande exempel och jag delade en statusuppdatering om just det och eftersom responsen var stor så tänkte jag frikostigt brodera ut texten här på bloggen också:

 

Den här veckan har varit en så där vecka som fungerat som ett kvitto på att mina livsval varit rätt. Roliga jobb har avslutats, roliga jobb har påbörjats och ännu roligare har skrivits in i kalendern och flaggar för en lovande framtid. Jag har bekräftats som fru, som mamma, som kreatör, som kollega, som yrkeskvinna, som syster, som dotter, som vän, som medmänniska och om jag inte visste att det ligger en hel del arbete bakom så hade jag behövt nypa mig i armen ett antal gånger för att vara säker på att jag är vaken. Lite extra lycklig och ödmjuk ska jag nu packa in man och barn i bilen för att åka på husvisning, det känns som ett bra eftermiddagsgöra för tre musketörer.

 

Fin fredag och TACK till alla er som läser bloggen och får mig att växa! Följ mig gärna på Instagram, där heter jag littlemissfixit.

 

Idag har jag kört ett propping-race värt namnet. Propping är alltså produkter/prylar man samlar ihop inför en styling. På måndag ska jag upp till Stockholm och göra en julskyltning och eftersom det är 42 mil enkel väg kan inget riktigt lämnas åt slumpen. Om det inte råkar vara något som kan fixas på några hundra meters radie förstås. De senaste månaderna har handlat så mycket om företagande, nätverkande och sälj för min del så därför känns detta fysiskt greppbara jobb som ett riktigt vattenhål. Snart får jag "do my magic". Inspirationen har varit en alternativ jul i tidens strömningar: dova färger, lite milda pasteller, grått. Och skinn och koppar som tongivande material. Att packa bilen kommer bli en tetrismatch utan dess like och ska helst rymma både brädor, färg, propping, grenar modell större samt man & barn. Helst. Vi får se hur det blir det där med familjen, men ska det vara så himla noga då.

 

Lyssnade förresten på en inspirationsföreläsning mitt i alltihop idag. Emy Blixt, grundaren av Swedish Hasbeens ni vet, smittade verkligen av sig med sin framgångssaga så jag fick lite extra energi så det får bli dagens tips: lyssna på människor som gjort något ovanligt och låt dig inspireras! Nåväl, det där kom ut lite fel eftersom jag inte alls gör en ovanlig skyltning utan en högst relevant, bara inte så röd/grön kanske. Här är en av inspirationsbilderna som givit mig bränsle på vägen. Jag kan visa mer av både slutresultat och resans gång i nästa vecka om ni vill?

 

Idag sitter jag hemma och jobbar istället för på kontoret inne i stan vilket betyder att jag får se hemmet i dagsljus, något gemene man inte är alltför bortskämd med så här års. Appropå novembermörker så pratar Hildur och jag belysning i senaste Kom In-podden, tips om du behöver lysande idéer! Du hittar den här.

 

Nåväl, dagens härarbete gjorde att jag hann med att vattna blommorna när jag åt lunch och insåg nödvändigheten i att tipsa om mitt kanske gulligaste mini-fynd. Har du vägarna förbi Älmhult kan du passa på att smita in på IKEA Tillsammans, museum & souvenirshop, där denna sötnos finns till det facila priset av 7kr. IKEA PS VÅLLÖ, det är alltså inte blomkrukan som är gigantisk utan vattenkannan i pytteformat. Kan säga att det inte följde med bara en i påsen hem. Perfekt som liten dåndimpspresent för ikeaälskare.

 

Hej november. Och Äntligen fredag! som jag brukade skriva en gång i tiden men nu rullar dagarna så snabbt att jag snarare vaknar upp till ett "Vaa??!! Är det redan fredag?" i huvudet vecka efter vecka. Det bästa med just den här veckan var att jag började med att utmana stormen Simone och bege mig till västkusten för några mysiga dagar med Frida/Trendenser. Familj, Inredning och Business (man skulle kunna kalla det FIB aktuellt, eller nej förresten, helst inte) som alltid stöts och blöts när vi ses. Få människor får igång mig som hon, denna jordnära men knivskarpa kvinna från västerbotten. Sällan hettar öronsnibbarna som när hon med ett leende men med anklagande ton utbrister "Meen Saaara!" när jag gång efter annan avslöjar ett inte helt ortodoxt handhavande av affärsutsikter. Oj så bra det är. Att ha en vän som man vet skäller lite av omtanke, som får en att anstränga sig mer, att tänka i nya banor och framför allt är så generös med sina egna erfarenheter och misstag så att jag inte behöver ta samma långa och krokiga runda själv. Finaste Frida, tack för att du finns!

 

Det sämsta med den här veckan var att jag åkte iväg utan Marsipanrosen och det finns inget så utmanande som att lämna en del av sitt hjärta hemma när man själv är på utflykt. Det spelar ingen roll hur bra teknik man har och hur många livesamtal via facetime man får med det äppelkindade lilla blonda luddhåret, det värker ändå. För hur mycket retinaskärm det än är på datorn så låter den mig inte borra in näsan i det nackmjuka och dra ett så djupt andetag så hjärtat svämmar över, pussarna får liksom inte samma djuprotade effekt med ett par glasbitar och wifi emellan, inte heller kan jag klämma i sumolåren så att hon kiknar av skratt och visar upp varggrinet med 1,5 framtand. Men det gjorde jag igår (och lite i smyg i onsdagnatten när jag kom hem och hon sov så fridfullt och rödrosigt, i alla fall nackluktandet) så nu är ordningen återställd. Jobbar som en liten iller nu för att kunna ta helg i vettig tid och hänga med hon den luddhåriga blondinen och han med mustaschen.

 

Innan jag lämnade det västra kustbandet hann vi med en sen lunch på en trevlig restaurang. Där hängde det en lampa som verkligen lyste upp rummet. Sannerligen, vilken utstrålning! (göteborgshumor anyone?!) Inte i ett rum hemma hos mig men på det här stället passade den fin-fint, inte den men en snarlik finns hos Magasin Skruf. Om ni har djupare funderingar kring belysning och lampor så kan ni lyssna på Kom In-podden med mig och Hildur/fixa&dona, en annan skarp donna. I veckans avsnitt tar vi upp just detta. Essensen av fredagsmys, ait.

Happy Friday!

 

Oktober blev starta eget-månaden. De senaste veckorna har jag gått en heltidskurs och lärt mig ungefär 300% mer om marknadsföring, skatt, bokföring, fakturering och affärsjuridik än vad jag kunde förut. Visitkort från allt ifrån företagsrådgivare till andra som driver eget får numera min kalender att fullkomligen svämma över. För att riktigt förkovra mig har jag ackompanjerat heltidskursen med föreläsningar ett par kvällar i veckan, allt för att nätverka och snappa upp ännu ett tips eller bra att ha-kunskap. Så kul och lärorikt men så här fyra veckor senare ganska uttröttande också men trots det är jag väldigt tacksam över att företag som Almi, Nyföretagarcentrum och Kalmar Science Park med sin företagsinkubator finns för rådrågning och vägledning. I brist på bloggande den senaste veckan kommer här ett vågskvalp från mitt instagramkonto:

 

Fr. v: Idag kurar jag i soffan hemma hos Frida/Trendenser. Simone närmar sig med stormsteg (förlåt vitsen men jag befinner mig ju trots allt i götet) och tidigare idag hukade vi genom regnet och gjorde ett litet spontant studiebesök hos tapetseraren Torbjörn på KTV Interiör där bl. a en malmstenssoffa får nya kläder.

Helgen bjöd på långa barnvagnspromenader hemma i Kalmar: eller ska jag säga Lilla Hollywood? Mitt i veckan kom Hildur och vi spelade in nya poddavsnitt (i min klädkammare, vad gör man inte för bra ljud liksom). Jag har skissat på ett inredningsuppdrag och just där och då insåg jag hur lyckligt lottad jag är som jobbar med min största passion i livet. Eller ska jag säga näst största, för den allra största och även viktigaste personen i mitt liv är tre äpplen hög och tultar runt i röda gummistövlar strl 20. Älskade onge. Samma lilla människa som förra helgen hjälpte mig att baka äppelpaj och låg och åmade sig på fällen framför brasan i torpet. Vet inte vem hon fått det ifrån...

 

Hälsningar en som kanske inte åmar så mycket men definitivt vältrar sig i fårfällar as we speak.

 

Då måste personen pratat om den som borde komma snart för här känns det som om det inte varit någon helg att tala om. Den gick nämligen alldeles för fort. Fredag, poddpremiär, åh ja tack snälla alla ni som messsat, meljat och kommenterat här på bloggen, på facebook, på instagram och i mobilen. Jag hade liksom inte tänkt så mycket på det men just när klockan närmade sig 8.00 i fredags så fick jag kaninhjärta och en ringande ton i öronen och blev liksom ill-pirrig! Så där så att jag inte hade kunnat äta (om jag inte redan hade gått upp och ätit för typ en timme sedan). Men det gick ju bra. Ljudet är lite kass på andra halvan men det vet vi nu varför och det är ju inte så att man liksom bara raderar nästan fyrtio minuters free flow-prat bara för att man är lite petnoga med ljudet, spetsar ni öronen så hör ni nog min späda stämma där i bakgrunden också.

 

Sen blev det kurs-föreläsning och på eftermiddagen blev jag med bortakontor. Hurra! Sen blev det invigning av Friskis&Svettis nya coola utbyggnadsdel och Marispanrosen var där och charmade alla i sin favoritkjol (tutun hon hade på namngivningen) och favoritskor (jumpadojor som blinkar!) medan hon svängde runt med pilatesbollar och kettlebells. Efter det var det Z-TV, eller jag menar fotboll, och hela hemmet fylldes med kompisar och en alldeles underbar och färsk liten Olle (man borde förbjuda den där doften alltså. Av bebis. Den går liksom rakt ner och börjar spela Medelssohn i äggstockarna).

 

Igår kändes det som om jag möblerade om hela dagen och fast jag hade lovat mig själv att inte packa upp min daybed love så gjorde jag det ändå. Vilket resulterat i att vi numera har en tresitssoffa halvvägs ut i hallen och det är bara sisådär tre veckor tills köparen kommer och hämtar vår förstfödda (soffa, ska tilläggas) den mänskliga diton började faktiskt att gå. När hon gör saker så gör hon det med besked vill jag lova. Först ammar hon 24/7 sen från en dag till en annan slutar hon. Sen tar hon sina första steg för flera månader sedan men fortsätter att krypa, för att plötsligt en lördag bara sådär knalla runt i vardagsrummet (men snabbast går det ändå att krypa). Idag fortsatte ommöbleringsdominot med gardinsömnad och att skapa lite ordning, och att springa rekordlångt på den här sidan 2005. Avrundade dagen med att möta en bloggläsare vid tåget och bjuda hem henne på våfflor. Alltså, om ni inte vill starta en blogg av någon annan anledning så gör det för läsarna! Sjukt bra sätt att träffa jättehärliga nya människor. I hatt.

 

Nu sitter jag här och kurar bakom de nysydda gardinerna. Jag hängde upp dem först och fållade dem sen, riktigt smidigt faktiskt. Bara att nåla, pressa och sy och inte hålla på och mäta, flytta runt und so weiter...

Det var min helg det och även om jag har hunnit med asamycket så vet jag inte riktigt om jag är redo för ny vecka än. Men det är väl snart helg igen.

 

En fin inredningsdetalj som både är dekorativ och lite magisk är drömfångare. Ursprungligen är det just ett magiskt indianskt föremål, traditionellt fick nyfödda barn en drömfångare som sedan följde dem genom livet. Nya detaljer kunde sättas dit under livets gång. Man hänger upp drömfångaren i taket i sovrummet och den sägs då fånga upp onda drömmar. Ja man skulle kunna likna den vid ett spindelnät i vilket drömmar fastnar. Det enda sättet att slippa igenom är genom den öppning som finns i mitten av nätet och intill denna fästs en sten eller pärla som ska locka önskvärda drömmar till sig och leda dem mot hålet. För att inte jinxa med magin så sätts stenen på massproducerade fångare mitt i hålet, vilket egentligen gör den till enbart en prydnad.

 

På vår resa genom Europa i somras stannade vi bl. a i Innsbruck där åt vi jordgubbar och köpte just denna drömfångare som nu hänger i Marsipanrosens himmelsäng. Magisk eller inte men den är himla fin och jag ser fram emot att ingjuta lite trygghet i ett framtida barn som inte vill drömma onda drömmar genom att berätta om den fängslande drömfångaren.

 

Just nu är jag så trött att jag troligtvis kommer sova mig igenom vilka drömmar som helst, bra eller dåliga. Idag har jag nämligen varit vaken sedan svinottan för att hinna med ett träningspass (idag var första dagen utan träningsvärken från helvetet, jag menar Tjur Ruset) och både starta eget-kursen med två inspirerande föreläsningar och en budgeteringsgenomgång med min härliga ALMI-gubbe på kvällskvisten. Dessutom har Hildur och jag knutit ihop säcken så håll utkik här på bloggen imorgon!

God natt.

 

Jag börjar med att säga sorry. Jag är ledsen. F'låt att det är så glest mellan inläggen. Inte för att jag m å s t e be någon om ursäkt, men kanske bara för att det är så himla mycket nu och jag tycker det är toktrist att bloggen hamnar på undantaget och jag behöver förlåta mig själv att jag helt enkelt inte hinner med allt som jag vill göra. Flera har uttryckt en önskan om att berätta mer om företagandet så här kommer en uppdatering på den fronten.

 

Redan oktober. September har gått åt till ömsom pappersarbete och ömsom nya moment som försäljningspitchar och formulerandet av affärsförslag. Hastigt och lustigt kom jag med på en Starta eget-kurs. Ett besök på Arbetsförmedlingen i rasande fart innan helgen, några övertygande samtal senare och vips var jag med. Avslutade dessutom förra veckan med ett möte på Almi företagspartner där jag träffade en härlig gubbe (får man kalla män 50+ för gubbar?) som gjorde mig alldeles fnissig och självsäker på ett utomordentligt osvenskt vis. Han ska hitta mig en mentor. Förstå så bra! Så i måndags började jag kursen i eget företagande. Fyra veckor på heltid. Vad tänkte jag? Så här efter tre dagar känns det hur bra som helst bitvis och andra stunder undrar jag vad jag gör där eftersom jag har massa idéer jag måste sälja in till potentiella kunder snarare än att sitta och anteckna dåligt formulerade säljargument som jag bättre hade kunnat googla fram. Nåväl, det ingår många föreläsningar från näringslivet vilket ger mig möjligheten att knyta kontakter och bygga ut mitt nätverk. Men halvtid hade varit rimligare för att hinna med det som jag faktiskt ska försörja mig på.

 

Som grädde på moset har jag hela sommaren tränat för att springa Tjur Ruset. Ett milslopp i obanad terräng. Sakta har jag byggt upp fysiken och efter italienresan påbörjades ett träningsprogram. I lugnt tempo har jag kört fyra pass i veckan, perfekta avbrott för en hjärna på högvarv, och succesivt ökat både hastighet och distans för att mitt problemknä ska hålla och få en chans att hinna med. När jag för ett tag sedan sprang första milen på flera flera år utan smärta var lyckan total! Sex veckor gick det bra. Sen blev jag förkyld. I mer än fjorton dagar nu har jag känt en infektion i kroppen och inte tränat alls, det började kännas bättre i helgen och jag planerade in ett pass igår, bara för att på eftermiddagen åter igen känna mig hängig, med halsont. Frustration är bara förnamnet, tävlingen är på söndag och jag kommer vad det verkar testa varianten att vila mig i form.

 

Marsipanrosen växer så det knakar just nu. Främst mentalt. Nya ord mer eller mindre varje dag, mer eller mindre begripliga och små pusselbitar som hamnar på plats i det sociala spelet. (Detta påminner mig om att jag inte gjorde en sedvanlig uppdatering på hennes 13-månadersdag, för tre veckor sen... Som sagt, det är mycket nu.) Hon ömsom spektaklar och fullkomligt överöser oss i pussar och ömsom testar gränser så det heter duga, nä det får minsann bli ett eget inlägg i ämnet, hur sent det än må vara.

 

I övrigt har ju jag och Hildur ett gemensamt projekt och nu måste jag ge det lite grafisk kärlek så det kan sjösättas. I keep you posted.

Med tanke på rubriken så bjuder jag på en indirekt bakom-kulisserna-bild från min vistelse i Stockholm i augusti. Den är tagen i Dusty Decos nya butik på Sibyllegatan och jag lyckades även fånga min egen reflektion i spegeln. Att skjuta från höften har man ju hört talas om, det är även applicerbart på fotografering som ni kan se.

 

Soffan är såld! Med lätt matematik kan man ju då räkna ut att jag rimligtvis får beställa dagbädden nu. Eller typ.. som igår. Jo, för hon som ringde och ville komma och kolla på den lät faktiskt jättesäker på att hon visst ville ha den... så jag kanske eventuellet gick händelserna lite i förväg... Men så här efteråt med affären i hamn så tycker jag inte att vi behöver orda om det hela med mannen. För allt gick ju bra och framöver så kommer han inte kunna bre ut sig i den här kuddstinna skapelsen utan istället gosa ner sig på... båren. Ja för det var så han sa när jag visade honom bilderna: "-Så... vi ska istället för soffan ha.. en bår för treåtthalvt?!? Är du säker på att inte Ö&B har någon gammal från militären för en hundring... ". Sa jag att han är inköpare, inte inredare?

 

Igår var det tyst här på bloggen för jag flyttade så smått in i mitt hemmakontor. Ni som följer mig på Instagram (@littlemissfixit) har ju även sett min promenad längs randen av bli komplett från vettet med en tapet som verkade vara stört omöjligt övermålningsbar. Men nu, acceptans och ljuv musik. Och rimligt vita väggar. Mamma, ja Marsipanrosens mormor (snacka om att man blir satt på bänken och ur fokus så fort man klämmer ut en liten onge), kom igår och stannar några dagar. Nu är de ute på promenad och ikväll ska Jesper & jag hålla gemensam middag hos ett par kompisar, vi blir ett stort gäng för att fira ett födelsedagsbarn trettioplus, utan att bekymra oss om vem som kör egentligen och att vi måste jonglera ett sovande barn mellan förrätt och huvudrätt. Är det detta som folk med släkten inom armlängs avstånd pratar om som avlastning? Inte för att det är så himla jobbigt att få hjälp med disken eller att sitta och läsa en saga (Knacka på!, tips tips!) men ibland är det skönt att bara få fixa en dessert alldeles själv, i lugn och ro. Trevlig helg!

 

 

 

Jag har en förkärlek för avdelningen för sällskapsspel på loppisar och second hand. Pussel som läggs under tysta kvällar i torpet. 1000 bitar, varav hälften är blå himmel, är perfekt hjärnjumpa och nedvarvning på en och samma gång. Lägg på en stor träskiva som du skjuter under soffan/sängen när du pausar. Många DIY-idéer kommer av gamla uttjänta spel, fina gamla slitna träaskar med dominobrickor eller plåtaskar med ett spel vars regler gick i graven med den förra ägaren blir vackra små stilleben eller bildar kanske en tavla. Nu senast på Gotland hittade jag detta bokstavsspel för en guldpeng. Så fint i sin enkelhet, utan att ens behöva spelas.

 

Här hemma målar jag fortfarande, inte nog med att jag inte faller för tapetens estetik, det är en envis jäkla bit papper också som bestämt vägrar låta sig täckas... Men jag ger inte upp i första taget.

 

Vissa saker görs inte av sig själva och andra tar en himmelens lång tid. Tur att jag har tålamod som en hjulspindel. Sedan hemmakontoret demonterades till favör för Marispanrosens casa så har vardagsrummet varit allt annat än en våt inredningsdröm. Det har det förvisso aldrig varit eftersom detta stora och ljusa rum har missprytts av en tapet som ända sedan inflytt 2007 varit en nagel i ögat på inredaren. De som lämnade över nycklarna deklarerade stolt att den var alldeles nytapetserad. Nyvald, med omsorg. Det enda man kan vara säker på är att smaken är lika delad som själva ändalykten. Varför har jag inte gjort något åt det tidigare undrar kanske ni? Ja-a, dels är rummet byggt i trettioelva vinklar, dessutom stort som en kyrkosal och bara tanken på att papptäcka och målarsäkra det har fått mig intresserad av amorteringsplaner och avloppsrensning. För övrigt har andra defekter och missanpassningar fått stå före - funktion före form och i vissa fall än sämre form. Eller vad sägs om hudfärgad 90-talsväv ihop med solgul furutrapp? Då står sig en daterad tvåtusentalare till tapet kort i renoveringsracet. Men igår var enough enough. Jag måste ha ett fungerande hemmakontor och familjen måste kunna bjuda folk på middagar igen (ja stora middagsbordet har varit ställföreträdande kontor aka kaosområde hela sommaren) så nu målas det för fullt. Och så är ju jag som jag är och kan inte göra något halvdant så först målas tak och sen en gång till och sen målas tapeten dubbelt, minst. Solen håller mig sällskap tillsammans med musik och det kommer bli fint. Rutfritt och fint, och det behövs sannerligen i dagar när så vackra människor som Kristian Gidlund blir änglar och slutar försköna jordelivet.

 

Åh vad jag märker att ämnet miljö och ekotänk är hett, och en fråga som engagerar. Bra! Tack för era kommentarer! En reflektion jag förstod skulle dyka upp är hur jag själv resonerar när jag handlar av och länge varit anställd av IKEA, som många förknippar med just slit och släng och om jag inte svor i kyrkan så att säga. Ja, vad svarar jag på det? IKEA är en möbelgigant och visst, man kan ju resonera sig tokig i frågan om vad som är en eventuell bov i behov-efterfrågan-modellen, IKEA är för de många människorna och har sina priser där efter. Samtidigt vet jag inget annat privat bolag som gör så mycket för att betala tillbaka till människor och miljö och har en väldigt hård uppförandekod för leverantörer, och nu även leverantörers leverantörer efter dunskandalen 2009.

De förbjuder barnarbete, diskriminering, tvångsarbete och kräver organistationsfrihet, minimilöner och övertidsersätting. Det är ca 600 000 människor över hela världen som jobbar med leverantörer till IKEA, när man producerar i så stora volymer så har man ju ett stort inflytande över produktionen. Och tillika ansvar. Det tycker jag möbeljätten tar; delar av vinsten går till globala välgörenhetsprojekt, man samarbetar exempelvis både med FN och WWF, det bedrivs flera kvinnliga företagarprojekt i utvecklingsländer vilket är livsavgörande för många familjer och för kvinnors kamp mot ett mer jämställt liv, sortimentet utvecklas ständigt mot ett resurssnålare alternativ som LED-lampor och vattensparsamma produkter. Varuhusen drivs delvis som ett kretslopp på egen biogas och man har egna energiparker med bl. a vindkraft för att försörja delar av sina anläggningar.

Slit - och slängkulturen som följer i IKEAs farvatten är väl skuggsidan av att producera i så stora volymer att priserna blir så låga att de människor som har råd för ett resonemang att omsättningen av prylar är okej eftersom det handlar om så små investeringar. Men för sämre beställda människor kan dessa lågpriser vara avgörande för att ha ett drägligt fungerande liv i hemmet. Hur man än vänder och vrider på det ligger ansvarsfrågan i mångt och mycket på individnivå.

Jag fick frågan vad jag grundar mina personliga urval på angående mitt tidigare inlägg. Kan knappast kalla mig för renlärig eller rättrådig, eller ens konsekvent, men jag hoppades med min bloggpost att kunna väcka någon till eftertanke. Är man medveten om sina val är det ju enklare att leva efter sina principer eller att gå emot dem snarare än att inte fundera på produktionskedjan över huvudtaget. Det är som att ha en liten eko-rekoängel på ena axeln och en ytlig kapitalistdjävul på den andra. Och för att svara på frågan så har jag inga konkreta belägg mer än det som jag snappar upp från nyheter, debatter och vid grundligare insikt (som efter flera års anställning) och den tydliga men ack så vanskliga magkänslan.

Att handla ekologiskt och att inte slänga duglig mat har de flesta i min omgivning koll på vid det här laget. Men att ifrågasätta eller i alla fall reflektera över inredning, kläder, kosmetika etc. hör inte till vanligheten. Inte heller att lämna till återvinningen eller att handla på densamma. Om jag svor i kyrkan är upp till mottagaren att bedömma för jag skriver ingen på näsan när jag uttrycker mitt resonemang. Fast en rätt stor del av mig har en förhoppning om att de som läser bloggen också känner att när man bjuder upp konsumtionen till dans så ska man så gott man kan ha lite koll på stegen.

Här kommer ett högst ovilligt tips, men eftersom jag själv gått emot mina principer så är det väl lika bra att jag står för mina handlingar också, inte sant? Jo förstår ni för jag försöker verkligen vara eko-reko och tänka långsiktigt och välja bort vissa butiker i största möjliga mån. Många för att jag helt enkelt inte har koll på deras produktionskedja, personalpolitik eller miljöpolicys. Netto är en typisk sådan butik, ni vet lågprismatkedjan där man kan gå in för att köpa frukt och komma ut med ett skinnställ till motorcykeln eller en burk med korvar formade som små fotbollar, den butiken. Men så var det en bild som skymtade förbi, något rutigt och tjusigt just där ifrån och jag råkade ha (om)vägarna förbi kvarteret nästgårds där ena butiken ligger. Och nej, jag har ingen aning om de som sytt dessa kuddar får rimlig lön eller utslag på händerna av kemikalier så därför är det här ett guilty pleassure. För jag blev kär, och ni vet hur svår den är att värja sig mot, förälskelsen. I fina färger och mönster som bara passar så himla perfekt i myshörnan här hemma, och att ena kudden är annorlunda i måtten, inte är så kvadratisk som alla de andra. Och oliksidig bara en sån sak. Det är så svårt ibland att leva och lära rätt, för ibland, måste man bara få strunta i förnuftet och gå på känsla. Billiga som tusan var de också, hujedamej, sa jag det?

 

Så, hemma igen efter underbara dagar på ön som för evigt har en speciell plats i mitt hjärta, Gotland. Fortfarande, sex år sedan jag lämnade 621 40 som riktnummer, så känns det väldigt mycket som hemma. Med mig därifrån har jag högsommarvärme, kalkbrottsbad, ljuvligaste middagar direkt från grillen, nakenbad i havet, orienteringslöpning (oh well, långt ifrån gamla takter men det var klubbkompisarna som var det viktiga), kattungskel (som små dunbollar med fyra ben!) och härligt häng med Marsipanrosens gudfar (och fru). Kameran låg mest orörd men huvudet och hjärtat är fullt av ovärderliga minnen att spara rakt ner i arkivet och ta fram vid mörka eftermiddagar då snöslasket går till fotknölarna...

 

7 september, 26°C, vem hade anat?

 

Annars är det nu åter arbetsvecka, och idag hörde en ev. kund av sig angående ett riktigt roligt inredningsuppdrag. Möte på måndag, håll tummarna.