Kul på jobbet
En målsättning jag har med mitt egna företagande är att det ska vara lustfyllt. Jag vill ha fortsatt kul på jobbet helt enkelt. Självklart kommer det dagar med negativ stress och ängslighet men på det stora hela strävar jag efter att göra roliga och utvecklande saker och idag började jag dagen med ett skypemöte med Hildur/fixa&dona. Skype är ju fantastiskt när man som oss inte har givna vardagskollegor att chitchatta med. Det planerades för fullt för nu kan vi äntligen göra slag i saken och driva lite gemensamma projekt. Lite hemligt är det minsann fortfarande men nästa vecka ska vi träffas för lite handpåläggning och sen är det dags för sjösättning. Håll utkik!
Nä, nu är det dags att packa ihop hela familjen för snart bär det av mot Gotland. Som jag längtat.
Skärmdump från morgonens skypemöte
De första vingliga stegen
Idag är det, precis som igår förvisso, den första dagen på resten av mitt liv. Idag tar jag de första vingliga stegen under eget regi. Bara det är ju lika nervkittlande och skrämmande som fågelfritt och härligt. Hur är jag som chef liksom? Är jag en sån där snäll och smått konflikträdd som försöker göra alla viljor till lags eller är jag en himla slavdrivare? Den sista veckan som anställd gick i ett rasande tempo där jag inredde kök, avslutade allt pågående, lämnade tillbaka det som jag haft till låns (mitt personalkort om än motvilligt, det kändes faktiskt som mitt efter över sex år tillsammans) kramade arbetskamrater, blev avtackad och fick betyg för att till slut segla hem med ett stort leende och dito blomsterkvast.
Här står blommorna fortfarande i all sin prakt och så här efter lunch svämmar jag över i att göra listor och funderingar (Hjälp! Har jag gjort rätt, vilken vettig människa lämnar en anställning frivilligt?!). Som tur är känns valet självklart i hjärtat och jag har flera vänner som trampat den här stigen före mig och kommer med råd och glada tillrop. Heja mig!
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Björnbärssöndag
Tack för alla peppande kommentarer angående min frilansframtid! Det betyder jättemycket förstår ni. Med en intensiv (men otroligt rolig) vecka i backspegeln där jag bara träffade Marsipanrosen i ynka tio (10!) minuter i vaket tillstånd känns mitt beslut så himla rätt i hjärtat.
Helgen kom och vi fångade den, först med att fylla upp höstgarderoben för den raketväxande (två, going for tre äpplen höga) personen i familjen. Inte helt enkelt med det onepieceälskande faderskapet (i.e. allt utan knappar) och moderskeppet allergisk mot stora och grälla trademarks-tryck, men t o m lite leo fick följa med hem utan smusslande från min sida. Sedan gjorde vi det enda rätta och drog till torpet.
Helgen kom och vi fångade den, först med att fylla upp höstgarderoben för den raketväxande (två, going for tre äpplen höga) personen i familjen. Inte helt enkelt med det onepieceälskande faderskapet (i.e. allt utan knappar) och moderskeppet allergisk mot stora och grälla trademarks-tryck, men t o m lite leo fick följa med hem utan smusslande från min sida. Sedan gjorde vi det enda rätta och drog till torpet.
Brasmys (jodå, det blev lite kyligare på lördagkvällen och gick inte termometern under 20-strecket (efter en stund i kylen) minsann?) och småskalig kräftskiva för att igår ge oss i kamp med björnbärssnåren. Det var den vackraste sista augustisöndagen man kan tänka sig, Rosen sprätte runt i sina små skor och nu står det dessutom hemmagjord sylt hemma i hemmet på vår gata i stan.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Underbara framtid
Nu är det dags att ta bladet från munnen och berätta lite om mina framtidsplaner. Ända sedan jag blev gravid hösten -11 så har jag vetat att ekvationen hem i Kalmar - jobb i Älmhult + litet barn inte går att lösa på ett tillfredsställande sätt. Något måste bort. Ni vet hur det är, man älskar sin man (trots att han inte vill flytta till Hultet), sin stad, sitt jobb och inte minst vill man tillbringa så himla många minuter som det bara går varje dag med sitt barn (ja bara man går på toa har man ju missat något i utvecklingen).
Mannen är liksom för bra för att bara säga upp, staden känns som hemma och kusten står sig bäst i konkurrensen med inlandet, och ongen - som sagt, vill jag inte missa en endaste minut av. Den sista parametern att utvärdera är ju då - jobbet. Så jag har sagt upp mig. Jag som blir glad i magen varje gång jag klivit in genom de där dörrarna till studion.
Ända sedan i våras har jag vetat att tre veckor i augusti blir mina sista som anställd på IKEA Communications. Med sex år inom koncernen ska jag nu prova mina vingar och flyga på egen hand. Själv styra över min tid, finnas där för dagishämtningar och familjeliv, åtminstone under längre perioder. Jobba hemifrån, fast med ett kontor (som jag fortfarande letar efter), och ha många uppdragsgivare.
Styling, bloggen, bild & text, inredningsuppdrag, formgivning - ingenting är omöjligt och jag - miss fix it är redo.
Underbara framtid!
Dag 422/422
Efter att ha sammanfattat de senaste veckornas varande så började i alla fall jag att fundera över hur jag egentligen har tillbringat denna sista dag av megalång mammatjänstgöring. Så här kommer den i punktform:
- Ägnade morgonen åt att inte hitta systemkameran med de 1200 icke backup:ade sommarbilderna. Grät och gick åt, ställde mentalt in Formexresan och förbannade min tanklöshet under gårdagens kalasande och stadsmingel med barnvagnen som tvivelaktigt kassaskåp innan det visade sig att en granne hade förbarmat sig över den i trädgården minglandes kameran.
- Grät och gick åt, av lycka för att de inbillade tjyvarna var just inbillade. Återbokade Formex mentalt.
- Tog en sväng på det stora blå varuhuset och vidare till sportbutiken varifrån jag gick i nya mässvänliga skor.
- Fyllde upp välling- gröt-, blöj- och matförrådet inför mannens skiftbyte. Rätt start och jada jada jada.
- Tvättade ett gäng dukar från gårdagens ettårskalas.
- Åt tårta idag igen.
- Sövde en övertrött Busa.
- Startade datorn efter ett världsalångt uppehåll. Sparade sommarens 1200 härliga bilder.
- Började om med sövningen eftersom den yngsta familjemedlemmen inte tyckte att hon behövde sova fast motsatsen var uppenbar. Högläste boken "I huvudet på din bebis" i förhoppning om att hon skulle somna av tristess.
- Ropade in den biltvättande mannen som tog över nattningen, och lyckades bättre.
- Skrev inte bara ett utan två blogginlägg i rad.
- Gick och lade mig lite för sent med tanke på att klockan ringer 04.40 imorgon.
Ptja, sämre avslutning kunde man ju haft. Hejdå älskade blöjrumpa, vi ses imorgon när mamma kommer hem från jobbet!
Dags att knyta ihop semestersäcken
Citat "...men riktigt så länge blir jag nog inte borta"...slutcitat. Eller så blev det alldeles just på pricken så länge som jag bloggsemestrade. På över fyra veckor har jag inte suttit i närheten av än mindre framför en dator, men säg den olycka som vara för evigt. Förlåt att jag dröjde men nu så, ho ä tebaks!
Så, idag är det alltså sista dagen av min f j o r t o n månader långa hundraprocentiga mammatjänstgöring och när ska jag ta bladet från munnen eller ska jag säga borsta bort semestersanden mellan tårna om inte idag? Eller semester ska jag väl inte kalla det dryga året som gått, det är både mer slitsamt och med sämre lönebesked än innebörden av s-ordet men kontentan är så mycket mer omfattande; 422 underbara, svettiga, tjocka, gosiga, trötta, höstiga, skojiga, mysiga, sorgliga, glada, tråkiga, snabba, regniga, rika, långsamma, fina, mätta, ofattbara, karaktärsdanande, mörka, slappa, spirande, härliga, tunga, soliga och roliga dagar. Och de är slut. Finito. The end.
Men ni vet hur det är va? Jag och höstar. Det liksom pirrar i mig av nystart och just idag kan jag kosta på mig att se framåt och inte låtsas om att jag kommer längta halvt ihjäl mig efter Mini Me, Marsipanrosen, min halvapa och Busa Boosa.
Ärligt talat, den här sommaren har varit en sån där som man varje år ser framför sig, då i mars - när semesterlistorna ska fyllas i, men som i själva verket mest är varm och svettig när man jobbar och kall och regnig när man sitter redo med brassestolen och boxen med kylskåpskall rosé. Fast just den här sommaren, Busans första, slog den in och har liksom överträffat alla drömmar, alla tankar om soluppgångar och de perfekta kvällarna med grillat och sandiga halvätna nektariner på stranden som man försöker rädda genom att doppa i den 23-gradiga Östersjön, italiensk mat i kvadrat, medelhavsvindar och ett annat hav som knappt svalkar, hundratals myggbett, månskenspromenader, badkläder som torkar på kroppen, alla loppisfynd för guldpengar, solvarma bär, de solsvedda axlar som hållit en vaken i den ljusa natten till spelet från en hel orkester av syrsor och det vackra i att inte ha rinnande vatten och sköta kvällstoaletten iklädd födelsekostymen har faktiskt varit den sommar som i alla fall jag fick ta del av innan det nu är dags att lämna över rodret till mannen, maken och hela härligheten som ska vara pappaledig.
Well, älskling, det där med det suffixaktiga ledig, det är en sanning med modifikation kan jag säga.
Mot sydligare breddgrader
Nu drar vi. Bilen är tvättad packad och överfull, bilbarnstolen ergonomiskt lutad, iPaden laddad med knep (läs: Teletubbies, Babar, Drömmarnas trädgård...) jag aldrig trodde jag skulle ta till innan två års ålder och spelaren fylld med skivor som inte fanns i vår ägo så sent som för ett år sedan. Av någon anledning spelade vi mer JohnOssi än Vipp på rumpan affär då... Men nu kör vi alltså till Italien, 200 mil i bil, till Marsipanrosens kusin Karl Pietro och till underbart god mat och medelhavskvällar med varma vindar. Som ni ser i mitt tjusiga kollage kommer vi köra genom Danmark, Tyskland och Österrrike för att slutligen landa i östkustens lilla pärla Punta Marina, i det fina sommarhuset som jag inte besökt sedan 2006.
Egentligen har vi ingen tid att passa förrän i mitten av augusti när jag börjar jobba igen men riktigt så länge blir jag nog inte borta. Vi har ju ett ettårskalas att ta hand om innan dess, och jag har ju massor av roliga DIY-tips för barnrum att visa, och spännande nyheter och... Ja inte mer än ett par-tre veckor kan vi vara borta känner jag nu, men faktiskt så stänger jag ner aktiviteten totalt här på bloggen. Ett litet tag i alla fall.
Semesterstängt.
Välkommen åter i augusti!
Om ni absolut inte kan vara utan uppdateringar och om internetgudarna är goda så fotar jag från landet spaghetti via Instagram i vanlig ordning. Även där heter jag Littlemissfixit. ♥ I'll keep you posted!
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it (ja, det är ju inte jag på bilden dårå, det kan man bl. a se på fötterna. Och hårfärgen. Det är mer för att förstärka budskapet lite... Fast aningens hängmattegung det ska det nog bli för min del också denna sommar. Ciao!)
Torpartriss i bilder
Från början var det tänkt att vi skulle vara om inte redan där så åtminstone på väg till Italien nu, men så kom den svenska sommaren med samma värme som vid medelhavet och vi blev kvar hemma några dagar extra. Eller vi var ju i torpet, och hade det inte varit för att vi lovat att köra söderut senast imorgon så hade vi nog stannat. Jag älskar torpet. Jag älskar att sitta på trappan vare sig det är morgon och solen inte hunnit dit ännu så gräset nedanför är alldeles daggvått, eller det är kväll och solen sakta sjunker ner bakom grantopparna på andra sidan rapsfältet. Jag älskar att det finns massor av saker att göra - måla, snickra, gräva, röja.
Om andan faller på. För precis lika gärna så behövs det inte göra ett endaste dugg om jag inte vill. Förutom att diska förstås. Det behövs alltid. Vatten ska värmas på spisen och jag hushåller, som jag hushåller. Äggvatten blir sköljvatten och sköljvatten blir torkvatten och torkvattnet hälls över vinbärsbuskarna... När vi är i torpet tjafsar vi sällan. Det är som om hela lilla familjen bara landar och stänger av allt som har med stan att göra. Vi är lite skitigare än vanligt och det främsta mediet är P1 på radion. Den gamla 80-talsradion som följde med på köpet och där volymen liksom antingen är skithög eller visktyst. Mobilerna ligger på någon hylla timmavis, och det är befriande att få vara helt nedkopplad. Avkopplad. Här kommer ett fototriss som perfekt speglar våra dagar. Solsken, ängsblomster och jordgubbar så det sprutade ur öronen på oss.
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Hur man kortar en rullgardin
Som jag nämnde i fredags är jag mitt inne i ett fixar-stim, där av bloggtorkan. För precis ett år sedan renoverade vi halva lägenheten och jag var gravid i åttonde månaden runtflängandes som något slags superpreggo. Just nu kör jag samma race med 14-timmars arbetsdagar och inreder Marsipanrosens rum. Jag funkar så - roliga saker ger mig sådan energi att jag orkar nästan hur mycket som helst. Jag har sytt, målat, tapetserat, sytt lite till, målat ännu mer och sågat en hel del. Bland annat mörkläggningsgardinen till barnrummet. Vill man att ongen ska somna innan solen går ner får man ju skapa lite mörker dessa ljusa sommarkvällar så när jag ändå var i farten passade jag på att korta ner den så att rullgardinen passar i fönsternischen istället för att hänga utanför och fladdra/sugas fast sådära tokirriterande så fort det blir lite vind.
När man ska korta en rullgardin är det bara två saker att tänka på:
- klipp kanten det rakaste du kan
- se till att ev. illbattingar sitter på behörigt demoleringsavstånd, gärna innan du börjar
Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it
Att få tummen ur
Jag fick en fråga om jag ville visa upp ett av våra rum i ett stort magasin och såklart ville jag det. Men vilket (rum, magasinet vet jag)? Köket är halvfärdigt, sovrummet för vitt, vardagsrummet har en tapet jag avskyr (men tydligen lärt mig leva med (nope) eftersom den fortfarande sitter kvar), hallen för rörig och gästrummet/kontoret.. ska ju bli barnrum. Ibland är det bra med en deadline för vips bestämde jag mig för att genomföra trestegsraketen och fixa rummet till Marispanrosen och således ha ett sprillans kids crib att visa upp. Ni vet det som legat och marinerats i månader och som är färdigt i mitt huvud fast inte precis i verkligheten. Sagt och gjort, det platsbyggda skrivbordet fick ryka och den platsbyggda gästsängslösningen likaså (eller snarare ommoduleras), kuddar har sytts, 14 gamla skruvhål spacklats och sänghörnan tapetserades (runt midnatt igår) med resterna av rullen jag hade hemma, kändes mer som om jag lade pussel. Säg inget till svärfar målaren. Idag ska väggarna bättras med färg och sprayburkarna åker fram.
Mestadels har jag jobbat på kvällarna när Jesper varit hemma och dresserat apongen men just tapetseringen tyckte jag var lämlig att göra tillsammans med vår tiomånaders. Det är det inte. Vanliga tapetserarfraser som "räck mig vattenpasset" eller "håll ut så det inte kladdar i limmet" funkade inte alls kan jag säga så efter första våden var det bara att invänta faderskapet och slutföra det hela på småtimmarna. Allena. Ja, ja det är nu ni kan komma med alla huvudskak och "det hade du väl kunnat räkna ut"-coachningar. Vill man så går det funkar nästan jämt, bara inte alltid kombinerat med små marsipanrosor.
I jakten på superhöga sängben hamnade jag på barnavdelningen på IKEA, där hittade jag inga, men däremot hittade jag en film som gjordes på jobbet i fjol. Min kollega inredde rummet och hennes dotter gjorde jättefina sänghimlar/taksagor. Så fina att det blev en film. Så medan jag härjar vidare bland burkfärg och blöjor kan ni njuta lite barnrums- och pysselinspo. Happy Friday!
Partyfix i P4
Om en knapp timme kan ni ratta in Din förmiddag i P4 Kalmar och lyssna på min sista medverkan för säsongen. Idag kommer vi prata lite festfix och hur man får partytältet att överleva hela sommaren och jag kommer i vanlig ordning in efter sisådär en halvtimme, 10.30, efter nyheterna.
Foto: Sara Zetterström, Litlte miss fix it
Midsommarhälsning - var rädda om er
Som livet innehåller kontraster. Förra helgen - bröllop och familjehäng, så fantastiskt mycket glädje och kärlek, precis så där som jag skrev blev det, fast bättre.
I måndags - två besked om dödsfall. En familj som står mig väldigt nära är helt förkrossade och som om inte det vore nog så sällar sig en bekant liten 6-månaderskille till änglarna. Tårar och vanmakt har präglat denna vecka och jag har värdesatt varje stund med min lilla familj extra mycket varför bloggen fått lida, plötsligt blir allt annat så banalt liksom. Tänk om det vore min pappa, eller.. nä jag kan inte ens tänka tanken att Marsipanrosen inte skulle överleva mig?! Tårar väller upp utan att jag kan hindra dem och strupen snörs ihop sådär så det blir lite svårt att andas. Så idag vill jag bara säga till er alla fina - var rädda om varandra och jag önskar dig, dig och dig en riktigt härlig midsommar tillsammans med de dina!
Mobilfoto: Sara Zetterström, Little miss fix it
På tu man hand
Sitter i bilen på väg till sommarens första bröllop. Bara jag och mannen. Marsipanrosen hjälpte farfar att vattna blommorna mesan de väntade på farmor och couldn't care less att vi åkte sist vi såg henne. Jahopp, på tu man hand alltså. I 1,5 dygn. Mysigt, pirrigt, tomt, härligt, självklart, konstigt och med känslan av att vi glömt något i en salig blandning. Det är väl så här det är nu, vår familj är treenig och varje utflykt utanför stadsgränsen känns annorlunda i någon annan konstellation. Men. Trots att jag redan längtar efter de där gosiga tjockkinderna, efter små små knubbiga händer som klappar, snabba hasande miniknän över golvet och den gulligaste rösten i långa obegripliga haranger och det lilla ET-långfingret som pekar på allt spännande överallt hela tiden så ska jag njuta till fullo. Av klänningen utan yoghurtfläckar, av örhängena som får dingla och av att prata vuxenspråk, njuta en lång middag, dansa och skratta och hålla om min man, titta in i hans vackra isgröna ögon och prata om sånt som det var länge sen vi pratade om. Jag ser redan fram emot nattens taxiresa till hotellet då vi danssvettiga och lite berusade går igenom dagens händelser: -visst var hon trevlig, vad kul det där talet var och inte visste jag att han kunde dansa så..?! Och jag ska luta huvudet mot hans axel och borra in näsan i glipan mellan nackhåret och skjortkragen och andas in den bästa doften jag vet och våra händer är sammanflätade så perfekt och påminner oss om varför just vi passar så bra ihop. Den ena kommer säga: -undrar om Boosan vaknat och ätit välling än? Och vi båda kommer vara rörande överens om att henne gjorde vi bra och att vi längtar tills det blir morgon och vi ätit hotellfrukost och kan åka och hämta hem den tredje musketören...
Älmhult runt på 36 h
Jag glömde ju meddela att det skulle bli giltig frånvaro här på bloggen, igår åkte vi nämligen till Älmhult och hälsade på våra kompisar Elin & Henrik. Ljuvligt väder och massa god mat. Och loppisbesök - det kan liksom inte bli mycket bättre! Först lättlunchade vi hemma i villan och Marispanrosen pekade med sitt lilla gulliga finger på allt och alla.
Sen åkte vi till Carl von Linnés barndomshem i Råshult där vi njöt av trädgården, fikade übergod morotskaka och kollade in väggmålningar och hemliga rum bakom skorstenen där luffarna fick sova.
Efter det for vi hem igen och tog istället en promenad genom samhället och jag visade Jesper det där huset som jag var på visning av förra året men som vi inte köpte (obviously) och mördartrapporna som man måste gå i från tåget till jobbet, och den lilla syaffären som är så bra och sen kom vi till ett nytt ställe, som öppnade efter att jag slutade hänga i Älmhult till favör för mammaledigheten hemma i Kalmar, och tog en drink.
Marsipanrosen fick sin kvällsdrink spisvarm av kocken men hon somnade inte i alla fall. Och tur var väl det för på vägen hem igen så såg vi Bambi och hans mamma på bara några meters håll, jag lyckades enbart fånga gräs på bild med systemkameran så ni får hålla till godo med en darrig mobilbild.
Vi avslutade dagen med Henriks förbjudet goda ribs från grillen. Till slut somnad Marsipanrosen och vi vuxna kunde avnjuta en kritvit dessert som lyste ljusblå i kvällen. Så himla mysigt att bara sitta där och prata om viktiga saker, som prinsessbröllop, och hur man laserar brädgolv till ett uterum och så...
Efter en rimlig sovmorgon och supermumsig frukost värd namnet tittade vissa på bröllopsbilder imorse medan andra fotade fina saker ut alla möjliga och omöjliga vinklar. Sen åkte vi förbi det nya IKEA fynd, ett helt separat litet varuhus bredvid det stora fina med bara fyndgrejer till fyndpriser. Ja som en gigantisk fyndhörna alltså. Gissa om jag fyndade? Fast inte några stora grejer för bilen var ju redan full av resesäng, barnvagn, onge och man. ta mig tusan om inte bagaget på nya bilen är större dock! Efter en avstickare till Funkisfabriken hamnade vi till slut på Östregård, faktiskt samma loppis som var den fösta Marsipanrosen besökte i sitt unga liv i höstas. Vi snackar loppis deluxa. C R A Z Y. Saker och folk överallt. Och inte överpriser. Hade jag kunnat skicka man och barn med posten hade jag fyllt bilen till brädden med skåp, pryttlar och en tvåmetersstege. Nu fick jag nöja mig med en vask till torpet (den vinröd/ljusblåa till vänster) och lite smågrejer bl. a till barnrummet.
Vi avslutade vår utflykt med en sen lunch på fiket i Ör. Rosen hade myror i byxorna men eftersom hon promt skulle stoppa varenda sten hon såg i munnen (grusad uteservering, behöver jag säga mer?) så fick vi turas om att ha henne ålandes i famnen. Och jo, hon hade en solhatt i värmen men det är en himla av och på-historia det där och av bilderna att döma var den mest av.
Nu väntar vi med spänning på den framtida fästmannen (?!) som beräknar komma om några veckor. Jo, det är faktiskt sant att Elin är i synnerligen välsignat tillstånd men hon råkar dessutom vara ett sånt där hopplöst vackert preggo. ♥
Foto: Sara Zetterström, Little Miss Fix It
Nationalkvällen i bilder
Li-ite för tidigt, och en aningens för högt (eftersom jag svängde mina lurviga med gamla kollegor och kom hem sent inatt) vaknade jag av att Jesper spelade den här låten på repeat och sjöng högt för Marsipanrosen, och vem kan vända sig om och somna om med den underhållningen? Inte jag i alla fall. Hörrni, jag vet inte hur det sett ut i resten av landet men vilket fantastiskt väder vi har haft dagen till ära! Kvällen tillbringades i trädgården tillsammans med grannarna och ljuset var så fantastiskt att jag vill framkalla varenda bild och spara till färglösa kvällar i november. Grillat och rosé (äntligen en fördel med att mattanterna blev arbetslösa), bus i gräset, gnisslig halloumi, syrén som doftar så gott så man blir yr, dukat bord och dessert i svenska flaggans färger. Vi satt ute länge, länge - ända tills solen dippade över takåsarna och då sa vi för tredje gången och ännu en flaska välling, näe älskade onge - nu måste du sova, fast vi precis kände likadant att måtte den här dagen aldrig ta slut. Men nyss somnade hon ändå vår lilla illbatting och det ska jag med göra nu. Sova och drömma om den här otroligt vackra dagen och kvällen. Heja Sverige!
Foto: Sara Zetterström, Little Miss Fix It
Hurra på sjuårsdagen!
Jag minns det som igår, hur soligt det var och hur varmt det var i vår lilla lägenhet på Irisdalsgatan i Visby. Jag hade precis kommit hem efter skolavslutningen andra året på Designprogrammet och tänkte att en blogg kan ju vara bra att ha när jag åker på utbytesterminen i Tyskland till hösten.
Mitt första inlägg löd: " A blogg was born (lägg märke till svengelskan redan då) - Ett forum för en designstudent som önskar ventilera och arkivera sina tankar om inredning, formgivning och pyssel av alla de slag. Härligt!"
Så jag började lite trevande, försökte ta snygga bilder (tur att det finns en utvecklingskurva) och skriva om disajn som jag gillade. Inte hade jag någon aning om vilken inverkan det här virituella verktyget skulle ha på mig, på min familj och på mitt liv som helhet (hade Jesper vetat det hade han a-aaldrig lånat ut sin ferrariröda Acer den där svettiga sommaren som jag plitade html-kod och gjorde grafisk header). Sju år senare sitter jag här med ett kontaktnät så stort att det är svårgreppbart. Ett ok. En morot. En läsarkrets - ja som en fiskdamm som kräver att bli matad med nya Little Miss Fix:iga grejer, så underbar och peppande och oljegjutande och egoboostande att det är stört omöjligt att sluta.
Tack för att ni har varit med att bygga bloggen till det den är idag, tack för att ni läser, kommenterar, hejar, pikar och får mig att vilja vara en bättre, härligare, kreativare och vassare människa varje dag (okej, och där fick jag hybris)! Ja, det kanske räcker med bara Tack!?
Nu ska jag gå och blåsa den här lilla tonåringen till onge i nacken så att hon vaknar (lade sig sent och var även uppe i natt) och vi kan dra till öppnis och sjunga. Sjunga hurra för Bo(o) på namnsdagen idag! Åsså ser jag fram emot de kommande åren med bloggen - det mesta är nämligen ogjort, underbara framtid!
Mobilfoto: Jesper Zetterström
Med iPhonen som barnvakt
Lördagkväll, fyrtioårsfest, släkten 30+mil bort. Men när kalaset är hos grannen gör det inte så mycket, särskilt inte med dagens teknik. Jag gick hem och nattade Marsipanrosen efter en timme, pyjamas, saga och välling. Mannens iPhone i sovrummet och min nära till hands blir tillsammans med appen BabyMon (en svensk app, har ägnat 5 min åt att leta efter länk utan resultat tyvärr) en ypperlig barnvakt. När Marsipanrosen ger ifrån sig ett ljud så ringer mannens mobil upp min telefon och vi har direktkontakt med barnkammaren. Sovljud, gråt eller ett helt normalt nattligt snack, inget passerar. För säkerhets skull går vi ändå hem med jämna mellanrum, men som sagt, barnvakten sköter sig exemplariskt.
Något annat som sköter sig exemplariskt är min klänning från H&M's Conscious-kollektion. Det var kärlek vid första ögonkastet och när jag nu bär den för första gången känner jag mig precis så sval och lättsam som den så flörtigt förförde mig i skyltfönstret den där snöiga vårdagen.
Foto: Sara Zetterström, Little Miss Fix It
Oskyldiga Little Miss Fix It?
Av de tjugofem vanligaste sökningarna som leder besökare till bloggen utgörs nästan hälften av olika varianter på namnet med allt ifrån sammansatta littlemissfixit till lilla miss fixit och little mix fix it. Jag är inte förvånad eftersom ungefär hälften av de jag pratar med om bloggen måste få namnet upprepat för sig och resten minns det direkt just för att det är lika tungvrickande som självklart tycker de. Däremot undrar jag lite över plats 23 på listan: kotte krok. ?? Har verkligen ingen aning vad som avses. Där emellan finns bra symaskin och tapeter som andra sökord. Intressant, och varendaste ett av alla sökord är rumsrena. Det är nästan så att jag funderar på om bloggen är lite för oskyldig.
Vad tänker du när du tänker på Little Miss Fix It?
Instagrambild: littlemissfixit, Sara Zetterström
Veckans inredningsblogg hos Sköna Hem
Amen dra mig baklänges och ge mig syrgas som en god vän till mig brukar säga! Och tur att man har vänner i branschen annars skulle detta gått mig helt förbi. Tidningen Sköna Hem har utsett Little Miss Fix It till veckans inredningsblogg. Wawawiiwa! Det var ju lite nypa-sig-i-armen-varning på den fredagsbomben, jag menar Sköna Hem är den inredningstidning som jag drömde mig bort i när mitt inredarjag ovetandes befann sig i puppstadiet för sisådär sjuttioelva år sen.
Just nu håller jag på att packa ihop mig för att åka på äventyr, e n s a m för första gången på nästan tio månader så jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Men med de här raderna ringande i ögonen(?) så blir det nog skratt ändå. Happy Friday!
Skärmdump från skonahem.se
Cirkus Zetterström - namngivningsceremonin
Sorry att det är så glest mellan inläggen, vi är lite gnälliga här i kulisserna. Marsipanrosen kan skylla på tandsprickning och jag skyller på... Marsipanrosen. Men just nu sover hon. Flera har frågat om vår namngivningsceremoni. Vad gör man? Vad säger man etc? Eftersom varken jag eller Jesper är religiösa så kändes det inte rätt med ett kyrkligt dop för oss, även om jag älskar vackra och högtidliga byggnader som just kyrkor. Vi valde att bjuda in familj och vänner till en fest som vi höll i gröngräset vid vårt torp.
Först hälsade vi alla välkomna och skålade i rabarberlemonad.
Sen inleddes ceremonin av att Janne, en borgerlig förättare och vän till oss som även vigde Jesper och mig -08, läste en dikt för Marsipanrosen och som alltid en och annan anekdot om föräldrarna (mig & Jesper) med glimten i ögat.
Efter det berättade vi varför vi valt de namn hon fått och bjöd upp faddrarna. Rosens gudmor läste början av Ronja Rövardotter, om natten när hon föds, och bytte ut alla namn mot våra - det blev väldigt roligt och fint på samma gång. Rosens farfar och morfar satt på första parkett.
Janne pratade om vikten av att finnas där när Rosen behöver någon annan än oss att ringa när hon måste komma hem från en fest eller när kärlek är svårt, och att det viktigaste är att släkten och vi föräldrar fyller på insidan och gör henne till en trygg och stark individ. Sånt känns så mycket mer relevant än det som sägs i kyrkan tycker jag och blev än en gång påminnd om varför vi tycker så mycket om Janne. Sen gick Jesper runt och alla önskade vår lilla huvudperson lycka till i livet.
Avslutningsvis spelade vi Stiftelsens - Vart jag än går, en sång som jag och Jesper för alltid kommer förknippa med Marsipanrosens födelse, högt som tusan och alla blåste såpbubblor i solskenet. Superfint och alldeles lagom högtidligt (och inte ett öga var torrt)!
Foto: Alice Linder