Hipp hipp hurra på min födelsedag! Tänkte bara ge ifrån mig ett livstecken så här dagen efter det stora kalajset. Det var tjo, det var tjim, det var tårar, det var rim. Det var kort och gott en magisk dag igår och de främsta faktorerna var 1) alltså jag brukar stoltsera med att jag bara haft dåligt väder på min födelsedag en gång på 34 år, men idag vaknade vi till åska och spöregn så nu är det faktiskt två gånger på 35 år.. Som tur var hade vi ju kalaset igår och då sken solen som om det inte fanns någon morgondag. H E L T fantastiskt, sagolikt, vackert och varmt! 2) Jesper & jag är ett så jäkla bra team när det gäller. Visst låter diskussionerna lite, euhrrm passionerade, ibland men när det väl gäller så teamar vi upp till tusen. Han är min klippa - min Starke man! 3) Familj och vänner som hjälpte till högt och lågt med inköp, bakning, bära, blåsa ballonger, faddra, duka fram, duka av ja att få hela maskineriet att rulla. Det var länge sedan så stor del av våra familjer fanns på plats och det var obetalbart och mysfaktor deluxe! 4) Våra vänner som applåderar och skrattar, leker, bjuder på sig själva och säger Guu vad gott! på rätt ställe, ni är bäst!

 

Det var en trött liten ballerina och en ännu tröttare mammaclown som gick till sängs igår men jag har precis tittat igenom bilderna i kameran och flera av dem kommer hamna på väggarna här hemma, så fantastiskt var det. Ni ska få se mera, fast med ålderns rätt måste jag faktiskt gå och lägga mig nu, till mullret av åskan...

 

På lördag är det som sagt dags för fest. Nämligen Marsipanrosens namnfest och min 35-årsfest. Vi slog ihop det, det passade både förättaren och oss, eftersom vi redan i augusti bestämde att namnfesten skulle äga rum på våren. Nu är dagarna bråda för även om datumet varit satt i flera månader så är det ju först nu sista veckan som säcken ska knytas ihop på riktigt. Temat genom hela spektaklet från inbjudan till dukning är cirkus, med smutsiga pasteller, mustacher, tyll, rena pasteller och ränder en masse. Jag älskar't. S O M jag gör, men good enough har liksom aldrig riktigt varit min grej för ska det va så ska det va och har du väntat på blogguppdatering, mejlat eller kommenterat eller på något annat vis känner att jag är en dålig tvåvägskommunikatör så har det sina randiga såattsäga. Här är det fullt upp med att fundera på dekorationer, trädgårdsfix (ja vi tänkte slå upp cirkustältet vid torpet och där har det varit lite efterrsatt de senaste åren), välkomstdrinkar, snacksfunderingar, var vi rymmer 40 pers vid åska och drivis samt sistaminutenbradiga idéer. Som att hitta en gammal vaxduksstuv och göra en megalång vimpelgirland t ex. Fin som snus och lagom förpackad tills den ska på plats på lördag förmiddag. Vi ses på andra sidan, när jag är ett kalas och år klokare!

 

Idag är det en sån där härlig dag för de flesta som inte är föräldralediga (för oss ser ju dagarna lite same same ut), halvdag, dag innan helgdag och kanske har man tagit en klämdag också så att ledigheten riktigt sträcker ut sig. Så funkar det här hemma och jag och Rosen väntar hem mannen/pappan efter lunch till drygt dubbelt så lång helg alltså. En helg som vi ska tillbringa i torpet, precis som den förra. Det är mycket röja, rensa, torka, sopa och sånt för snart vankas det kalas och det känns ju liksom härligare att bjuda in till ett friserat torp om än att det inte ens egentligen påbörjats någon riktig littlemissfixiering. Men först ska vi sätta på Spotify och skaka rumpa till den här som Marsipanrosen tycker är fasligt svängig. Thrift shop ja, det ska böjas i tid det som krokigt ska bli! Så nu tar jag min lilla nakenbris-ballerina (som i skrivandets stund står och tuggar lite på min, ehrmm Jespers, t-shirt) och dansar in denna fuskfredag. Happy weekend!

 

 

Flera läsare undrar hur det går med köksrenoveringen och med två sammanfattande ord kan jag väl säga: långsamt framåt. Det mesta som kan gå lite åt pipan har helt enkelt gjort det (olika djup på stommar, fel strl på kyl, felsågade bänkskivor, som dessutom slagit sig. För att nämna lite). Men det är ju sånt man lär sig av! I väntan på de riktiga handtagen i skinn så kom jag på en sjudjefla bra tillfällighetslösning... ehhrrrm. Maskeringstejp, ett veck - snart på ett PRV nära dig.

 

Det är lite som det där med att börja raka benen. Alla säger det men ändå fattar man det inte förrän man är där själv. Fast när det gäller benbehåring så ska man aldrig börja och när det gäller bebisar så är det den bästa tiden som är precis precis just nu. När hon var (när jag skrev det här igår kväll gjorde jag en paus och gick tillbaka och läste alla andra jubileums-inlägg och blev alldeles bölig och så mjuk i hjärtat att jag var tvungen att hindra mig själv att gå och väcka ongen och lukta henne i nacken och pussa henne på magen och berätta för henne hur mycket jag älskar henne...)

 

Pjuh! När hon var två månader kunde hon inte ens hålla huvudet stadigt och nu ett halvår senare reser hon sig mot stolar, bord och förbipasserande ben (mindre lyckat, vi kallar henne inte Einstein - än) och kryper precis så bebiskorrekt som dockan med batteri i magen som min lillasyster fick när mamma och pappa kom hem från en resa till London i slutet på åttiotalet. Och det har aldrig varit roligare att vara mamma! För när kunde man underhålla någon på det här viset bara genom att äta ett päron sist? Förlåt för både mitt och Marsipanrosens dåliga bordsskick, men allt för konsten vettni.

 

 

Vi hade en tid att passa idag, jag och Rosen, klockan 11.00 var vi nämligen bjudna på vårpicknick, eller som jag tolkade det - en liten uppvärmning inför vad som komma skall då de bjudande vännerna snart behöver flytthjälp till det nyköpta huset. Kanske borde jag läst mellan raderna i de senaste dagarnas restaurangbokning, hårspraysprat och flugståhej. Men icke. Inte heller när meddelandet pep till i telefonen vid niotiden och vi uppmuntrades till varma, lite ömma (fast jag läste faktiskt oömma) kläder för en friluftsaktivitet i anslutning till picknicken fattade jag något. Bokstavligen klev jag över en, tillfällig men tydlig, ledtråd i form av ett hjärta i trottoaren på vägen dit men ändå visste haksläppet inte sin gräns när jag kom fram och de stod där så fina, så uppklädda och så sockerdrickspirriga som man bara är när man ser sin bebis via ultraljud första gången. Och när man precis ska gifta sig.

 

Systern med sin sambo var där och lilla S och gemensamma kompisparet med sin dotter och jag och Marsipanrosen. Och vigselförättaren Berit förstås. Stackars Jesper fick via en knackig Viber-linje till Beijing ta emot den glada nyheten och han kunde inte riktigt dölja sin besvikelse över att missa det hela. Så typiskt att det krockade med den där tjänsteresan, men vad gör man när man liksom bara gifter sig en gång och just den sjätte april tvåtusentretton kändes bäst.

 

Jag grät en skvätt och gladdes samtidigt åt att årets första riktiga vårdag gjort att jag tagit med mig systemkameran  så att jag kunde föreviga hela kalaset för jo, sen åt vi den ljuvligaste picknicklunchen på den här sidan jesu födelse tror jag och skålade med bubbel och jag fick berätta hur det var när vi inte riktigt kände varann än och jag och Jesper gifte oss ett stenkast därifrån. Marsipanrosen kröp omkring på en jordgubbsfilt i sina nya gummistövlar storlek 20 och solen gjorde både oss och chokladbiskvierna svettiga. Tack för att jag fick vara med på eran fina dag herr och fru A L! Även fast jag var iklädd fleeceunderställ och skor i Gore-tex.

 

Tack för peppen igår! Det snurrar fortfarande i mitt huvud och jag kommer behöva lite hjälp från er läsare framöver. Men mer om det i nästa vecka tror jag. Idag reste mannen  ifrån lilla familjen för jobb i Kina. Nio långa dagar är det tjejhäng deluxe och jag är solokvist här hemma. Avskedet lämnade inte ett öga torrt kan jag säga, värst är det ju så klart för Jesper som inte får se sin ögonsten på så lång tid och allt som händer i hennes utveckling, en vecka är ju trots allt en stor del av hennes unga liv fortfarande. Åsså kommer han ju sakna Marsipanrosen förstås...

 

Skämt åsido, Rosen har haft rutinernas rutiner idag och somnade som en lite stock så fort jag lade henne. Fattas bara annat, nu tänker jag nämligen öppna chipspåsen och chokladkakan, koka en stor ljuvlig balja te och bänka mig framför Let's dance. Oh ljuva fredagsmys. Till er och till mig!

 

(Och jag vet, hon är snart sönderfotograferad det stackars barnet, men allt det där buset som lyser i ögonen. Jag får verkligen inte nog.)

 

Det känns som back in the days när Marsipanrosen höll mig vaken om nätterna... I över en timme har jag klarvaken vridit på mig i sängen och stirrat i taket (läs: surfat Bloglovin på lägsta ljusnivå i mobilen) och tusen tankar snurrar. Vad ska det bli av mig, av bloggen, av köket som inte är färdigt, av kameran som inte fungerar, av distanskursen som jag kommit in på, av min icke existerande redovisning av moms, av torpet, och av radiopratet som jag ska göra om några timmar?

 

Nu damp DN ner i brevinkastet också, det var länge sen jag hörde den komma. Och kommer ni ihåg att jag tipsade om att köpa en megatjock dagbok som räcker en halv tidsålder att fylla i om vaknätter, första leende och vardagsbetraktelser av er lilla telning? Jag tar tillbaks. Gör. Det. Inte. Det genererar bara fem års dåligt samvete för att den inte fylls i, idag heller.

 

Vill ni höra min ljuva (och trötta?) stämma i etern så kommer jag att gästa förmiddagssändningen runt 10.30 i P4 Kalmar.

 

Marsipanrosen och jag håller ungefär på att längta ihjäl oss efter Jesper som landar efter lunch. Nu vankas det frukost och det är ju alltid en höjdare för earliybirds (c<v        z, <--- detta är Rosens inlägg i debatten och nog för att hon kan yttra mamma och pappa men stavningen verkar gå sisådär, om det inte är något hemligt superspråk a la wonder child förstås) förutom att jag är så trött att ögonen går i kors så blir det nog en kanondag. En äntligen fre-dag. En happy Friday!

 

För ganska precis en vecka sedan hade vi som bäst parkerat ett lånesläp utanför dörren, fyllt med diverse köksinredning. Behöver jag säga att vi var sist ut från IKEA-parkeringen? Extra härlig känsla och inte alls svettframkallande blir det när det är gamla kollegor som tillsammans med vakten vinkar av oss vid utgången (vinkar och vinkar, nåt gjorde de med handen, kan även varit fingret eller en schas-viftning), och Marsipanrosen vaknar och undrar var tusan hennes s k vårdnadshavare håller på med och jag måste panikamma i baksätet på bilen, under det vita skenet av en skylt med texten utgång.

 

Helgen ägnades åt det där ansiktslyftet på köket som jag nämnde. Ansiktslyft ja. Det var snarare rena rama danslektionen, två steg fram och ett tillbaka. Får ni för er att kombinera ett kökssystem från Marbodal med ett från IKEA så har jag bara ett råd att ge: Gör det inte.

 

Men det kommer bli en klar förbättring när det blir klart (om sisådär ett halvår, 376 skruvhål senare och dubbelt så många svordomar eller så)! En läsare hade önskemål att få se lite fortlöpande uppdateringar och jag ska se vad jag lyckas skrapa fram i bildväg. Som oftast när jag står med projekt upp till armbågarna glömmer jag fota under tiden.

 

Den här veckan har både jag och mamman till Marsipanrosens BBF (BB friend) varit gräsänkor (helt korrekt så spelar ingen av våra män fotboll till yrket men det är liksom inte lika vedertaget att prata om gjutgodsänka eller hammaränka tänker jag) så mitt i renoveringskaoset har vi kamperat ihop med våra små telningar. Fler än en gång dessa dagar har jag tackat högre makter för att mina IVF-försök misslyckades och det liksom inte blev några provrörstvillingar som jag och Jesper, när det begav sig, skrev under på att vi visst hemskt gärna ville ha. För trots att vi var två morsor och lika många barn så kändes det som om våra sjumånaders liksom förökade sig (som Gremlins när de får vatten på sig) och växte betydligt mer än dubbelt i både ljudvolym och bajsblöjor när de blev två under samma tak. Men nu har de åkt till den hemvändande pappan och jag och Rosen längtar tills vi får hem vår musketör imorgon och under tiden försöker jag att inte känna mig ensam och istället njuta av tystnaden som plötsligt infann sig. Och av fina avskedspresenten i form av inspiration & choklad och att nästan en liten stund bara få ligga lite på latsidan.

 

Ha-ha, nu kan jag trösta er alla med att Marsipanrosen även säger mamma. Eller rättare sagt, när livet är riktigt eländigt, hon är trött, hungrig eller bara allmänt förfördelad så gnällgråter hon maaaaaah-maaaaahhh. Inget har tidigare fått hjärtat att knipa så.

 

Jag längtar efter vår och värme och började nästan gråta av lycka när solen kikade fram här om dagen och lyste upp här hemma. Det är inte mycket som slår solen på inredningsfronten, röror känns liksom inte lika röriga i strålande solljus, skavanker suddas ut och vackra miljöer blir bländande.

 

Åsså längtar jag efter fler timmar på dygnet, det är mycket nu...

 

 

 

Den totala tystnaden som rått senaste veckan här på bloggen kommer sig av att jag och Marsipanrosen hejat fram mannen i Vasas fotspår. Ja på den där nio mil långa plågan som nästan 16 000 dårar väljer att betala pengar för att ta sig mellan Sälen och Mora med skidor på fötterna. Kanske lät jag lite bitter men det berodde nog mest på att jag hade sovit dåligt (snarare än att vara en dåligt stöttande fru ehhrrrmm). Inte för att vi sovit så mycket bättre under detta sociala experiment där vi tryckte in åtta vuxna (varav fyra var mer eller mindre hispiga p g a ovan nämnda skidlopp) och tre barn under två år i samma stuga. För att inte tala om kvällen innan loppet då det bjöds på kolhydratuppladdning till 17 vuxna på Lappkastvägen.

 

Men fantastiskt väder har vi haft och väldigt mysigt har det varit mitt i experimentet. Här kommer vår vecka i bilder från Instagram (littlemissfixit). Egentligen skulle jag publicera detta inlägg igår men lagom när det var dags så vaknade vår lilla ros (för sjuttioelftegången men just nu heligt förbannad för att mattanterna inte hade nattöppet). En vacker dag ska jag skriva om den taggiga baksidan av livet med en Marsipanros, men det glöms så lätt bort så här på morgonen när man möter de allra piggaste blå ögonen och ett tandlöst leende som går från öra till öra på andra sidan av kudden.

 

 

 

Tittar man igenom senaste veckans instagrambilder (littlemissfixit) så speglar det en ganska ensidig tillvaro med Marsipanrosen och mat för hela slanten. Ongen har haft feber och en dunderförkylning, samtidigt som vi kör Matkasse för tredje veckan, mannen laddar upp för ett vasalopp och vi packar för en tiodagarsresa. Ja alla med grundläggande kunskaper i geografi vet ju att den där kungen skidade mellan två orter i Dalarna men om man tittar till vår packning så skulle man lätt kunna tro att det rör sig om en polarexpedition. Minst.

 

 

Så här käkas det vitaminer och saneras leksaker tjugofyrasju. För jag har bestämt mig för att den där halsen som känts tjock i ett par dagar minsann ska motas i grind, det räcker så bra att nattsömnen är under all kritik för tillfället och att det krävs andragradsekvationer för att räkna ut hur vi ska få in all packning i bilen. Efter en sån här period när det blivit att allt jag tycker är extra roligt fått stå tillbaka för att bara få vardagen att flyta känns det än mer viktigt med pepp och när den här bacill- och skidhelvetesskiten (excusez mon mauvais français) är över då ska jag ta mig tusan ta det där vykortet på orden!

 

Det är alltså till Sjöströms stuga jag sitter här och funderar över tapetval och tidstypiska möbler. Eller Sjöströmmagå-åden som man säger på orten, inofficiellt namngiven efter målaren som bodde där en gång.

 

Med den febriga ongen på höften har jag idag svept runt mellan vällingkastrullerna och Näsfrida, ömsom army-rullat underhållande på golvet och ömsom upprepat retoriska frågor som en sinnesjuk fraggel: -Var är ugglan? -Va-ar är ugglan? -Var är Barbamama? -Va-ar är Barbamama? (inte fullt lika retorisk med tanke på min slående likhet med originalet för några månader sen) medan jag klämt telefonen mellan örat och axeln när jag samtal efter samtal fiskat efter de hundraåriga rötterna i vårt torps historia för att få fram lite mer än den något småtråkiga fastighetsbeteckningen. Med K-G från hembygdsföreningen, med markägare från förr och nu har jag listat säljare, köpare, legender, arkeologiska utgrävningsprotokoll, pantbrev, vattenprover, vägbyggen och takläggningsfakturor.  Sjöströms stuga alltså. Okej, att dra paralleller till Erin Brockovich är kanske lite over the top. Men brunnsvattnet ÄR faktiskt otjänligt. Sägs det.

 

Här lyser inläggen med sin frånvaro och det kommer väl knappast som någon skräll att "vabruari" verkligen gör skäl för namnet även i den här familjen (även om jag VAB:ar på heltid så att säga). Marsipanrosen drog till med en rejälv dos feber vilket resulterade i en mindre rejäl dos sömn till mig själv och natten till igår klev in som vinnande bubblare på värsta vaknätterna hittills-listan.

 

Förutom att det gör ont som tusan i mammahjärtat att se Rosen så vissen (verkligen bra symbolik) så blir det mindre tid att utforska nya roliga saker, som det här plättlätta programmet till exempel. Sweet Home 3D, bara att ladda hem och börja leka. Lättare än både Auto- och ArchiCAD som jag annars jobbar med och även om jag inte är superhaj på det så verkar det lättare än SketchUp också. Jag ägnade några timmar i vårt 30m² stora kylskåp, kallat torpet, i veckan och mätte allt som mätas kan -skissade upp det på millimeterpapper och överförde infon till den nya webbaserade leksaken så nu står grundlayouten klar. Bara att börja lattja runt med möbler alltså, när vårt hem är mer sweet och mindre sjukstuga vill säga.

 

 

Om ni tycker bloggen uppdateras för dåligt och vill se mer Marsipanros eller vad jag pysslar med för stunden och har en telefon ni kan fylla med appar så kan ni ju alltid följa mig på Instagram (eller via web.stagram, funkar på webben). Varning för ett överflöd av mobilgryniga bebiskinder, tallriksmodellen och snögnister. Där hänger jag lite flitigare eftersom telefonen oftast finns på fickan. Och bloggen försöker jag fylla med lite mer genomtänkt text och bild, lite högre kvalitet liksom. Försöker alltså.

 

Nu ska jag försöka samla ihop hjärnan och fokusera på ett roligt projekt helt utanför mina vanliga ramar, fast efter denna vecka är det tydligt att det är en ny fas i huset och den goda Rosen kommer väl vakna så fort jag sätter mig med pennan i hand...

 

Som sagt, vill ni ha ovan nämnda bildflöde så sök på littlemissfixit eller Sara Zetterström på Insta, som man säger. Happy Friday!

 

 

 

 

 

Det har varit lite tyst här på bloggen, men tack vare mobilen så läser jag era fina kommentarer och blir så glad! Anledningen till bloggtorkan är mest att vi har en snuttig Marsipanros på kvällarna så när min plan är att amma en stund och sedan ha lite Little Miss Fix It framför datorn-tid så har hon bestämt sig för att marathonamma och vakna så fort jag rör mig en millimeter. Nåväl, på fixarfronten har det definitivt inte stått still, både symaskin och pensel har gått varma och jag tänkte visa klädskåpet, lite hur det såg ut före och hur det blev färdigt. Efter ett par dagar i sovrummet insåg jag att det luktar för mycket färg så nu får det stå och riktigt torka och vädra av sig en vecka eller så. Detta måleriprojekt som sagt. Hua vad många lager färg det blev, men slutresultatet blev riktigt bra tycker jag.

 

Idag har hela familjen svidat upp sig för nu vankas det dop. Kompisen Vera som bara är en månad äldre än Marsipanrosen ska tvätta håret i kyrkan.

 

Jag kanske har nämnt det någon gång, att Jesper och jag har en tradition att göra ett personligt julkort som speglar det gångna året? Det har varit allt ifrån Arn och Bond (filmpremiärer) till traktorsläp med dynga (2002 när vi flyttade ut på den Gotländska landsbygden) och hälsningar från SJ (Sara & Jesper) pendlaråret 2011. I år var temat självklart. För visst var det lite av en jungfrufödsel vi var med om denna fjortonde upplaga...