Det är ju lite småtjusigt med årskrönika och varje bättre publikation bör väl ha en så here go, gå och fixa en kopp java eller ännu hellre en god kopp te för nu blir det långläsning:

 

Jag inledde året med att vara på tjocken och bara tanken på den vintermörka starten på förra året får mig att känna det kvalmiga illamående som följde mig till graviditetsvecka 15. Efter två timmar på det vinterjackstjocka och varma tåget (sovandes som en säl) fick alltid avstigningens krock med kall frisk luft mig att intensivt motstå impulsen att kräkas på perrongen i Älmhult. Varför mår man som sämst i en graviditet när man kan/vill prata som minst om den? Så mycket glädje och så lite nöje... En obeskrivlig trötthet följde mig var jag än gick och jag råkade somnade på toaletten på jobbet. Euhrrrrm. Två gånger. Mitt i all trötthet hade vi en rolig fest när mannen fyllde 35. På jobbet avslutades annars en intensiv planeringsperiod av IKEA-katalogen 2013 och studioarbetet började.

 

Vi får se ett yttsepyttsigt hjärta slå och blir galet gråtmilda, jag crejvar popcorn och kiwi, outade mitt välsignade tillstånd och fick en respons av aldrig skådat slag här på bloggen. Grattiskramar, lite tårar, ryggdunk och igenkännande. Plötsligt gick jag från allmänt pizzatjock till att få en liten preggomage och livet blev genast mycket lättare. Jag var på bloggevent i Malmö och vann fina priser. På jobbet gjorde jag hembesök i Prag och förlorade min pocketkamera.

 

 

I mars var det högvarv på jobbet och den internutbildning jag gick lämnade inte mycket utrymme för annat. Jag passerade halvlek i graviditeten och den Vilda bebin fick heta just det eftersom hon levde rövare mest hela tiden. Jag satt och kladdade i en skrivbok på en föreläsning och bara så där föddes en ny grafisk profil så efter nästan sex år med den gamla bytte jag huvudfot på bloggen. Och glasögon på mig själv.

 

 

April var en härlig månad som varvades med en påskresa till Gotland och en oförglömlig tripp till Milano. Möbelmässerace med Trendenser-Frida och magen. Jympadojjor blev mitt it-plagg. Jag planerade inför sommarens lägenhetsrenovering för fullt och på pysselfronten syddes det mest. På jobbet förberedde jag massa DIY inför examensarbetet.

 

 

Årets favoritmånad (födelsedagsmånaden) inleddes med Formforum - en bloggträff i Göteborg och jag blev otroligt pepp av alla inspirerande föreläsare. Ett helt gäng ekollon fick nya mammor. Vi fick se kulstöterskan från Småland genom 3D-ultraljud och både jag och mannen var sjuka på min födelsedag som kanske klassas som den sämsta ever. Efter en smått hysterisk jobbperiod avrundades utbildningen med examen och jag hade nedräkning till semestern.

 

 

Min längsta ledighet någonsin inleddes med åtta veckors semester. Hemmet förvandlades till en byggarbetsplats och vi bodde i vardagsrummet... (alltså förlåt men jag håller på med hjärt-lung-räddning på ajfånen samtidigt som jag skriver detta och just nu sparar jag ner gamla bilder och alla är ju mer eller mindre på Marsipanrosen när hon var yttsepyttseliten och jag blir helt gråtig för det var så fint.. och så mycket lycka.. Det är det ju fortfarande förstås men nu är hon  ju så stor och snart kommer hon åka på språkresa och flytta hemifrån är jag rädd.) En artikel om mig och mitt jobb publicerades i studenttidningen SOND. Jag åker mellan mijöstationen med alla byggsopor och IKEA där jag en dag lyfter 250 kg garderober på egen hand. Har många 14-timmars "arbetsdagar" men känner mig stark som en höggravid oxe.

 

Snickaren lämnar bygget och svärfar ägnar en vecka åt att måla allt, det blir så fint! Jag boar för fullt och symaskinen går varm. Både sovrummet, klädkammaren och kontoret/gästrummet tar form samtidigt som jag inte kan få nog av Fanta. Östran publicerar en artikel om mig och mannen får semester och vi går på Bruce Springsteenkonstert. Jag ömsom står och ömsom dansar i 4 timmar, det är en magisk kväll!

 

 

Min semester övergår i föräldraledighet, vi kokar saft och tänker fånga en sista utflykt på tu man hand, då går vattnet och efter några dagar och en helvetisk lång förlossning anländer hon så den vilda bebin - vår Marsipanros. Vi bor i bebisbubblan, hela släkten passerar revy och vi åker till Gotland igen (på 30-årskalas) och denna gång kommer vi hem med en bebissäng och en mamma som mer eller mindre kommer i sin gamla garderob.

 

 

Bebishörnan börjar ta form, vi barnsäkrar hemmet lite (ja, ett trappräcke är förvisso kanske mer basic utrustning, eller vad vet jag) och jag börjar landa i mammarollen. Mannen är pappaledig och vi får ännu mer besök av kompisar och de som vill träffa nyförvärvet. Bebisbubbla fo sho.

 

Mannen börjar jobba och fast ingen säger det så är det liksom lite skönt att livet får riktiga rutiner. Vi börjar hänga på Öppnis och gå på mama-barn-jumpa och sånt. Marsipanrosen och jag premiäråker tåg till Växjö på en föreläsning och jag blir sådär bloggpepp igen. Dygnet har helt klart för få timmar. Hemmet har definitivt fått nya invånare.

 

 

Det här är en rolig månad med fullt ös, vi börjar drömma om hus och Marsipanrosen och jag utflyktar till Älmhult och hälsar på jobbet. Stöter på Ingvar himself på perrongen och ångrar bittert att jag inte grabbade tillfället till en pratstund i flykten. Har ju värsta isbrytarbebisen i släptåg juh. Lite av mitt DIY blir uppmärksammat både i bloggen och i iPadmagasinet Trendenser. Avslutningsvis är det ett nytt inspirerande Formforum i Glasriket och jag kan åka tack vare att mannen följer med, lycka! Och som alltid undrar jag när jag ska börja desajna saker. Egentligen.

 

Tittar tillbaka och minns känslan som nygravid för ett år sen samtidigt som jag slutar kalla Marsipanrosen för si el. så många veckor. Nu pratas det månader - så stor är hon och jag är allmänt gråtnostalgisk och hela livet känns som en efterrätt. Skippar helt julstöket och gör skojiga pysselsaker istället. Skriver min andra artikel för tidningen RUM och får roliga förfrågningar inför framtiden från olika håll. Mobben är typ obrukbar för den är fylld till brädden av 5000 Marsipanros-bilder, vi firar en halvhysterisk men väldigt mysig jul med storfamiljerna och jag får en push-klapp av mannen. Marsipanrosen ägnar årets sista dagar med att testa gröt. Gröt nytt år!

 

Det här blir årets sista inlägg. Jag sitter med håret inpackat och mannen står och stryker smokingskjortan med Marsipanrosen bredvid sig glatt påhejandes på inandning. Hon låter som en fasan. Om ett par timmar ska vi vara hemma hos kompisars kompisar med caterad middag och det var det smartaste som någon småbarnsförälder kom på tror jag. Imorgon tänkte jag blicka tillbaka på det gågna året med en krönika över tvåtusentolv, fast just nu längtar jag som in i bomben efter det nya året. Ut med det gamla och in med det nya så till er alla från Little Miss Fix It - Ett riktigt gott slut och ett ännu godare nytt år!

 

 Foto: IKEA, Livet Hemma

God fortsättning alla som så troget kikar in här på bloggen! Efter en riktig julturné är vi nu åter hemma och har en ljuvlig veckas ledighet tillsammans att se fram emot. Jag har precis kollat igenom kameran och sammanfattningsvis var det en väldigt mysig jul med många nya ansikten för Marsipanrosen.

 

Efter min rimsession i etern åkte vi upp till svärföräldrarna och för första gången missade jag jul-Kalle, men det var skönt att inte stressa på halkiga vägar. Helgdagarna har varit fyllda med julbad, traditionella dukningar och finkläder.

Ganska tidigt tassade jag upp imorse för att fixa det sista inför avfärd. Om det nu blir någon. Marsipanrosen har nämligen kört en proteströrelse värt namnet de senaste fyra kvällarna, vilket innebär något hålögda föräldrar... Så vi vet inte riktigt om vi vill utsätta släkten för detsamma, de har ju varit rätt snälla i år.

 

Hur som helst så vill jag önska alla en riktigt GOD JUL! Och om ni vill kan ni slå på P4/Kalmar så kan ni höra mig i rimstugan från 09.00 och en stund framåt, eller om ni får höra just mig vet jag inte, men sitta där och rimma på lyssnarnas paket ska jag minsann. Ha en riktigt fin julafton hörrni, och glöm sen inte släcka ljusen!

 

Precis som för de flesta andra är det ett fasligt sjå så här dagarna innan julafton. Klappar som ska slås in, knäck som ska kokas, finkläder som ska strykas, kanske bilar ska tvättas och ses över så att den tar alla julfirare helskinnade många resande mil, stora resväskor som ska packas och en Marsipanros som ska underhållas. Nåväl det sista har kanske inte de flesta, men det har vi. En himlarns svårflörtad Marsipanros som känner på sig att det stressas lite och ju mer jag härjar runt desto trilskare blir hon såklart. Så jag försöker att sätta mig ner och glömma allt det där, som står på den där långa listan, och bara koncentrera mig på att bita i bitringar och prassla med papper och sånt. Eller jag lovar, så långt har det inte gått än att jag biter i bitringen men vem vet det kanske skulle ha rogivande effekt? Imorse provade vi gröt för första gången. Smakportion alltså. Ja inte vet jag om hon smakade så värst mycket för gröt var det precis överallt utom i munnen men det var visst väldigt mysigt att sitta med mamma och pappa vid frukostbordet. Och sen flyga flygplan ända upp i taket!

 

Jag vet inte om det beror på att vi inte haft några adventsstakar i år, eller om det är för att jag mest hänger med latte-morsor och missat allt det där med julfest-med-jobbet- och julbord och så men min julkänsla vill liksom inte riktigt infinna sig.

 

Eller så är det för att vi har en marsipanros som inte bryr sig det minsta om julen. Hon vill bara gosa, leka och sova i mamma & pappas säng... Det här är en ögonblicksbild alldeles nyss och jag tror jag måste gå och dra henne i en tå eller så för nu är det tusen saker som ska hinnas med. De sista julklapparna ska fixas och...och... Och?

 

Ja, det är tur att jag skrev en lång lista igår för det här med amningshjärna, ja det borde faktiskt vara årets nya ord i SAOL. Amninshjärna - (ett blank utrymme) punkt. Happy Friday.

 

PS. Vill även varna er för falsk marknadsföring (och det är ju straffbart, hoppas inte skatteverket läser detta), för så här brukar inte ongen sova. Bara spel för gallerierna. Så ni med bebisar som inte sover, få nu inte en gråtattack och tro att gräset är grönare på andra sidan. Det är det inte, det bara ser så ut när man inte sovit på några nätter... DS.

 

Än en gång vill jag tacka för era alldeles egna små anekdoter och fina kommentarer från inlägget om hur det gick till när vi fick veta att vi väntade Marsipanrosen. Många har visat sin uppskattning för att jag delar med mig av detta och det är nog just därför jag gör det, för att jag tror att det behövs. Framför allt om man är i en liknande situation själv och allt känns hopplöst, då kan det vara gött att få höra en liten solskenshistoria som ger hoppets låga aningens syre. För inget är ta mig tusan omöjligt. Vissa saker tar bara lite längre tid.

 

Sen vill jag bara säga att för mig är det ingen stor grej att prata om sånt där, sånt som många tycker är lite jobbigt, framför allt inte efteråt. Just när man är mitt i det kan det vara svårt att distansiera sig tillräckligt för att det ska komma något vettigt ut av det hela, men på andra sidan så att säga, delar jag gärna med mig av de tyngre bitarna också för det är ju en del av människan bakom bloggen. Jag har inte särskilt höga murar och jag vill att Little Miss Fix It ska vara riktigt personlig, att det ska kännas lite som att man träffat mig "i köttet" när man följt bloggen. Därmed inte sagt att jag delar med mig av allt men även det är ju en rättighet, att få vara lite privat också...

 

 

 

Som alltid när det blir tyst här på bloggen så är det full aktivitet bakom kulisserna. Marsipanrosen håller oss på tå. Hon är visst inne i en fas (aren't they always?) och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt att köra barnvagn och blogga samtidigt eller bil för den delen (livsfarligt) och det är bara då hon sover. Vid minsta stopp så blir det gråt och tandagnisslan och vet ni. Hennes ord är min lag. Och jag kommer definitivt bli en sån där som står på ICA och drar kundvagnen fram och tillbaka samtidigt som jag skapar en subtil sidledsrörelse som genererar sovande bebis. Lite som vinst varje gång. Men som sagt, svårt att blogga. Jo jag vet detta väcker massa frågor (men kvällarna då?) och jag kan ju göra en lång lista med saker som jag ägnar dagarna åt där själva datormomentet är trixit att få in. Men det hinner jag inte nu för just nu hänger Vargen i BabyBjörnen på sin pappa och jag ska ila ut i bilen och hämta en efterlängtad donna vid tåget.

 

Hildur rullar nämligen snart in i stan och vi har inte setts sen i början av sommaren så det ska bli väldigt kramigt och kul och gästsängen är nybäddad. Det vankas nämligen FormForum, bloggträff i Kosta, och imorgon åker vi dit hela familjen. Jo ni hörde rätt, både pappersvändar-mannen och Marsipanrosen ska med. på. bloggträff. Lite frost-i-helvetet-varning på den. Wish us luck.

 

Här hemma har vi precis avnjutit en frukost i lugn och ro och Marsipanrosen har efter sina elva timmars skönhetssömn (hon kompenserade väl för sin heldags vakenhet igår) hållit hov i dubbelsängen. Henne stab av narrar har denna helg utökats av farmorn & farfarn som är på besök, ja förmodligen var det stora utbudet av underhållning en bidragande orsak till sovmotståndet, man kan ju liksom missa något...

 

Idag står loppisbesök, husvisning och en sväng till det stora blå (varuhuset) på agendan, typiskt söndagsgöra, visst. Allra först ska vi kliva ur pyjamasen jag och lilla Betty Spaghetti och medan vi gör det kommer lite insta-pics från helgen.

 

Igår fick jag låna en glassmaskin av en kompis, ville liksom testa först innan jag spenderade slantar på ett eventuellt grissäcksköp. Men förutom att jag blev lite carried away av bilden på receptet i senaste Buffé och för en stund glömde att varken jag eller mannen är särskilt förtjusta i nötkräm så går det bra. Fast Marsipanrosen är inte så imponerad när jag härjar runt i köket, vispar och bullrar, hon har ju inte fattat storheten med glass. Än.

 

Ikväll blir det nog att testa ett annat recept från en tjusig glassbok, recension på den kanske kommer vad det lider men nu önskar jag fin fredag till er alla, för nu ska vi följa med mannen (som ska opereras hos tandläkaren, hua!) och hålla i varsin hand jag och lilla rosen.

 

Snart ska jag packa ner Marsipanrosen i vagnen och gå mot tåget till Älmhult, det är dags att visa upp henne för kollegorna. Först tänkte jag ta mitt vanliga morgontåg, men sen insåg jag att det kanske är lite onödigt att gå upp mitt i natten för att hänga på låset till jobbet när fikasamlingen inte är förrän i eftermiddag. Så det blir sjutåget, så vi hinner med att besöka det nyöppnade varuhuset också som visst ska vara något alldeles extra har jag hört.

 

Oh my det känns som om jobbet tillhör en tid i ett annat liv. Vilket det väl också gör på sätt och vis. Det marsipanroslösa livet. Idag var det på dagen fem månader sedan jag, tjock som en fotboll, vinkade hejdå till Älmhult en fredag i mitten av juni, och nu åker vi alltså dit och säger hej igen jag och hon som var fotbollen. Happy friday!

 

Ni kanske inte vet det, men jag är galen i choklad (ja jag verkligen äääälskar choklad). Åsså är jag ju en nyfiken jäkel (eller jag menar intresserad av människor) så då var steget så långt att ordna ett studiebesök på Johannas Choklad som ligger i saluhallen här i Kalmar och jodå, det var lite som när Pippi tar med Tommy och Annika in i godisaffären och de går bananer... Eller som att vara Kalle för en stund och ha fått den sista biljetten till chokladfabriken. Kameran gick varm där inne (choklad är så vackert!) så nu blir det bildregn.

 

Om en liten stund ska jag föja med en kompis som är lärare till hennes skola och tillsammans med hennes textillärarkollegor blir det syslöjd hela kvällen. Jag har hur mycket syprojekt som helst så jag hoppas att jag kan sålla lite och får något gjort nu när det finns proffshjälp att fråga. Tänkte dessutom släpa med mig overlocken och se om det går att kicka igång den lilla monstermaskinen. Joråsåatt.. ehh  dags att damma av symaskins-körkortet skulle man kunna säga.

 

Inte för att jag tror att jag kommer skapa en maräng som denna ikväll, men man har ju hört det där med att ha en målbild...

 

Eftersom jag är vattenänka denna helg (eller vad man nu kallas när mannen är och fiskar Havsöring) så har det varit Marsipanrosen-häng tjugofyra/sju. Det innebar att vi sov innan kl. 21 igår. Missnöjd bebis=bära² eller eventuellt √(snutta sig ((och mamman)) till sömns), enkel matematik. Alltså vaknade jag där efter och eftersom hon som växer fortfarande sover passade jag på att sällskapa med soluppgången och baka en kaka. Det vankas fikabesök i eftermiddag. Åsså är det visst någon som ska fira sin första Fars dag. Ever.

 

 

Nej nu signalerar mattanterna att det är dags att dra Marsipanrosen i tårna eller vad man nu måste göra för att ungsudden ska vakna...

 

Fredag. Det är väl nåt visst med fredagar ändå? Jag skuttade ur sängen redan vid 05.20 trots ett något mindre harmoniskt ljud än min "harpa" som väckarklocka. Då hade mannen nämligen ägnat sig åt att se hur många lådutragningar i klädkammaren han hann med på tio minuter. Själv påstår han att han lade in den rena tvätten som jag tjatat om, men i mitt sömndruckna huvud lät det mer som någon slags rekordjakt med kullager. Säga vad man vill om att gå upp i svinottan men man hinner mycket när Marsipanrosen bara behövde ett blöjbyte och färdslurk runt för att sova till nio.

 

 

Nu intar jag min andra frukost medan gullrumpan ligger i gymmet och hyvlar av Muminpappan än en gång, jag undrar vad de har otalt egentligen? Själv har jag gjort något jag aldrig gjort förut, k l i p p t i en inredningstidning. I shit you not. Med tanke på hur reducerad den forna ligga-på-soffan-äta-praliner-och-bläddra-i-magasin-och-mest-oroa-sig-över-chokladfläckar-på-sidorna-tiden är så är det väl läge att fånga något snyggt när man ser det. Så bland brödsmulor och fina födelsedagskoppen från Frida får ett tjusigt köksgolv sig ett klipp för att hamna på inspo-tavlan, gillar den svarta ramen runt de mönstrade plattorna. Jag menar hur snyggt?

 

 

Nu ska jag svepa mitt te och ta Marsipanrosen under armen och gå till Öppna Förskolan och leka med de andra små tjurarna... Happy Friday!

 

De senaste dagarna har i vanlig ordning rusat förbi och i och med att mannen hade en ledig fredag har vi fått en extra lång helg tillsammans fylld med parmiddag, barnkalas, ljuständning och idag började jag dagen med en husvisning. Jag gick dit ensam för efter att vi tidigare i helgen gått förbi huset och insett att läget gör att det är som att bo i en lägenhet med massa grannar inpå knuten så höll inte Jesper riktigt med om storheten i det här objektet.

 

Ja för nog får vi säga objekt. Ett riktigt 160 kvadratmetersschabrak till renoveringsobjekt. Men. Vill man bo i en unik villa mitt i stan och känner sig obekväm med trädgårdsskötsel (läs: nöjer sig med en tomt som sträcker sig en meter från husgrunden) och har sisådär 3-4 miljoner på fickan så är det här definitivt stället.

 

Gissa om fantasin skenade iväg och trots att det stått obebott i tolv år så doftade det friskt och mitt där i ljusflödet stängde jag ute mäklarens malande en stund, blundade och kunde definitivt se mig själv med en bullrig familj i de stora salarna med vackra golv. Tyvärr kunde jag precis lika tydligt se skilsmässopapprena snarare än köpekontraktet skrivas under så jag lämnar över dessa fantastiska möjligheter till någon som är gift med en snickare. Eller två.

 

Kanske att det blev något fel i beställningen till storken, eller så var det som på många andra ställen en väldig byråkrati och papper som blev förväxlade hit och dit, för det behövs ingen hjärnkirurg för att konstatera att den där trötta ongen vi kryssade för liksom aldrig dök upp. Jovisst, de första veckorna kanske men det var väl en del av konspirationen för att få oss tro att vår beställning tillgodosetts.

 

Nu är hon den piggaste och mest krävande lilla diktator som inte ens kan gå i ett par skor och jag hinner ingenting (läs: aldrig sätta mig med datorn om så endast för att sätta in barnbidraget på hennes sparkonto (ja inte så smart när det gagnar henne själv kan man tänka) och än mindre att blogga) förutom att vara saneringspersonal och en livs levane napp. Där är det förresten lite Guiness Rekord-varning. 5,5 fot och nästan tre tjog tung, visa mig den nappen som slår detta!

 

Well, well inte så att jag klagar direkt (jo, lite) men den där storken kommer banne mig hamna i Sverkers (ja jag vet att de bytt programledare nu till hon..? (amningshjärna) och till han den björnliknande från Lyxfällan men PLUS kommer liksom alltid vara förknippat med mister Olofsson) soptunna vad det lider!

 

Men som jag älskar min Marsipanros! Hon har berikat livet på så många plan, (tinnitus -kan komma plötsligt, skrikhals nära öra=bad combo. Även genom den spännande frågan: hur lång kan en tutte bli? Ptjaa, den som lever får se, i alla fall den som är gift med mig) att jag inte riktigt tror att jag hade nåt liv innan hon kom. Och hon är extra söt när hon sover, vilket hon gör nu så därför har jag äntligen hunnit skriva detta. Med axlarna stressuppdragna till öronen och hetsätande den väldigt oinspirerande frukosten på bilden. Fast hjärt-scones, det är sånt som bara mammor får. Har jag hört.

 

 

PS. vad som händer på onsdagar har jag egentligen ingen aning om för alla dagar liksom simmar ihop till en småbarnsgröt. Men i dagens gröt tänkte vi testa mamma-barn-jumpa för första gången! Antar att det mest är mamman som får göra det dirty work i vanlig ordning... Men jag är in-te bitter! (hjärt-scones för tusan. Hjärt-scones!). DS