Idag kommer min älskade bästis Caroline och hälsar på så vi har ägnat morgonen åt att röja i bebismansland och det var inte bara lägenheten som fick sig en omgång utan även Marsipanrosen fick hoppa i badet. Vi har inte brytt oss om att köpa en särskild badbalja utan brukar låta henne bada med oss i badkaret men idag var det smidigare att stoppa henne i en egen balja så då tömde jag BOHOLMEN (från IKEAs kökssortiment) som vanligtvis huserar diverse hårprylar.

 

Maken till balja får man leta efter, perfekt i köket, hobbyrummet eller som här till små badvalar. Däremot hade jag inte räknat med volymen på vår lilla val så det blev en rejäl översvämning. Fast att mamman blev dyngsur var inget som brydde Marsipanrosen nämnvärt. Snarare tvärtom så såg hon riktigt nöjd ut. Nä nu nalkas det kramkalas med någon efterlängtad. Oh så efterlängtad! Happy Friday allihop.

 

 

 

Nä jag har inte blivit alldeles galen och börjat blanda ihop veckodagarna (jodå det händer) men i morgon är mannen ledig och min bästis kommer äntligen och hälsar på igen så det är rena rama fredagsstämningen här. Och det säger jag er, helgen kommer som en välsignelse för det är då man kan vila upp sig har jag hört så hoppas att det även gäller småbarnsföräldrar för den här lilla Marsipanrosen hon kickar ass. Våra ass.

Det blev sent igår, minst sagt, efter middag hos nyfunna vänner. Eller det beror ju på hur man ser det, hade vi varit tjugo blev det nog tidigt men nu är vi ju 30+ med en Marsipanros och då blev det sent. As hell. Så mannen och bebis sover och jag har precis suttit och njutit av nybakade scones och ensam tystnad om man kan räkna diskmaskinsbrummande dit.

 

Det finns ungefär en miljard saker på fixar-/pyssellistan att göra men det är som om det blivit lite viktigare att bara sitta och inte lyssna på diskmaskinsljud än att använda all vaken-utan-bebis-tid till alla pysselprojekt. Men ska jag göra skäl för namnet så är det väl bästa att börja fixa lite... Sy färdigt Marsipanrosens spälskydd texempel. Bilderna kommer från veckans instagram och råkade få hjärttema. Hoppas ni har en skön söndag!

 

Idag har de roliga händelserna avlöst varandra. För det första kom mannen hem från sin tjänsteresa (Marsipanrosen jublar och välkomnade honom med att köra vargtimmen lite tidigare än vanligt), och Little Miss Fix It har fått massa nya besökare under dagen Välkomna!

Sist men inte minst var det ju idag som Barometerns bilaga Drömboende kom ut och på sidan 2 är jag med. Tillsammans med fem andra som på olika sätt jobbar med att förverkliga andras inredningsdrömmar fick jag svara på lite frågor och nu tänkte jag utmana er med att göra detsamma. Det vore superroligt om ni ville dela era vedermödor och drömmar med mig så besvara gärna samma frågor i kommentarsfältet. Vill ni veta vad jag svarade? Jamen se till att dela med dig av era svar då?!

 

Hur bor du?

Hur skulle du beskriva din egen inredningsstil?

Ge tips på hur man kan göra sin inredning personlig?

Tråkigaste huspysslet?

Ditt drömprojekt?

Det här kommer aldrig in i mitt hem...

Vilken är den största inredningsmissen du gjort?

 

Jag misstänkte väl att det skulle finnas fördelar med att vara mammaledig, förutom att man får hänga med världens mysigaste bebis förstås. Idag visar sig en sån vara att vi kan ta tåget til Växjö och gå på Trendenser & Bea Szenfelds föreläsning. Wawawiiwa!!

 

Så nu ska här packas och piffas lite, det är ju inte varje dag vi åker grannsocknes mitt lilla modelejon och jag. Hoppas att vi ses där! (och gör vi inte det så får ni ha så roligt på jobbet! moahahahaha)

 

Efter morgonens lite sentimentala inlägg kommer här ett mer kommersiellt ett. Ingen har bett mig att skriva det men jag bara måste tipsa för det är för fint för att missa.

 

Det kom nämligen ett litet paket med posten och som vanligt var det inte till mig utan till Marsipanrosen men vad gör väl det när innehållet är så coolt så att mamman dånar lite. Eller vad tycks om en snöleopardmönstrad mössa med vargtofs (fusk naturligtvis) - perfekt för alla små med non hair days. Och Marsipanrosen ser så skönt hejjig ut med öronen på vift (visst har mannen lite vargfusk-frisyr så säg?!).

 

Mössan kommer från Minimini som drivs av Katarina (en trogen läsare) som tagit steget och gjort affär av sitt skapande. Det känns så mysigt och personligt att kika in i webbutiken, inspirerande minst sagt, där man hittar illfina smycken och accessoarer till både stora och små och jag ooh:ar och aah:ar för varje ny sida med en fräsig fluga eller rosettigt armband som dyker upp. Perfekta presenter till en vän eller varför inte till sig själv? Tack snälla Katarina och stort lycka till med butiken!

 

 

 

Ibland hade det varit bra med en night vision-kamera. En som kan ta hål på den intima bubblan av hemlighetsfullt mörker. Som när jag och Marsipanrosen har vårt rendezvous vid fyratiden. Då har hon sovit i 5-6 timmar och vaknar superhungrig.

 

Ni vet den där hungern som gör att man stoppar i dubbelt så många chokladkakor i kundvagnen, eller en chipspåse av storleken mätta ett helt fotbollslag när man går och handlar. Eller sådär hungrig att det bästa är att bara knipa ihop munnen det hårdaste man kan innan maten står på bordet för allt som sägs innan blodsockret kommit i schack är så dumt (och kanske rent av elakt) att man kan få ångra det i flera veckor efteråt - ni vet, så hungrig. Då pallar jag upp kuddarna ultrasnabbt och mattanterna står i givakt och hon äter. SOM hon äter. Riktiga rejäla slabank-portioner över hela tallriken från mattanterna och när hon ätit klart, ja det är då jag vill att ni ska se henne.

 

Den här lilla femkilosvarelsen (definitivt going for six), som slänger ut armen så att hon rullar över på rygg, och smackar belåtet med tungan i sin tandlösa mun som kantas av mjölkmustascher ner till öronen så att jag måste ta fram IKEA-trasan (10 stycken för 29kr) kanske med blå ögla (eller turkos det är svårt att skilja dem åt i mörkret, fasen jag borde äta mer morötter) och dutta på kinderna för annars sitter resterna som berg på morgonen. Och även om inget ljus förutom nattlampan på himlen som vagt silar in sitt sken genom den stängda persiennen finns i rummet kan mina ögon urskilja konturerna perfekt.

 

Där på kudden, precis som en liten juvel ligger hon, med fötterna lite korsade och knäna uppdragna mot magen som verkligen putar genom bodyn med massa djur på. Och först ligger hon bara där. Blundar, päser och ger ifrån sig ett ljud som är en blandning av ett frustande genom näsan och en belåten suck. Med handen lätt knuten på magen som en korpulent liten gubbe - en sån som definitivt har beiga byxor och skor som pekar uppåt i tårna. Sen sträcker hon på sig, och riktigt spänner kroppen genom kudden så att jag måste balansera med mina ben för att hon inte ska glida av, de korta små armarna som bara når strax ovan öronen blir som små avlånga bananer. Så skjuter hon fram hakan, spetsig och liten som en spelkula, och snörper ihop munnen så att överläppen rynkas och underläppen plutar lite och böjer bak huvudet så att halsen som man aldrig får se för den gömmer sig bakom välmående-hakan kommer fram. Och det bildas små korviga veck i nacken som jag vet doftar ljuvligt (en blandning av varmt, skört, hopp, socker och mjukhet) om jag bara nått att sticka in näsan i det fjuniga och andats.

 

Just då hade jag velat ha en kamera som är lika ljuskänslig som mina ögon som speglar detta lilla scenario av belåtenhet som aldrig upplevs lika närvarande och tydligt i dagsljus. Bara för att ta en bild, föreviga det och för alltid komma ihåg när hon var så liten att hon rymdes på en kudde.

 

Och för att visa er.

 

När solen skiner in och fyller hela hemmet med värme finns det inget annat att göra än att klä på sig och gå ut i det fina vädret tycker jag. Och om man bara skulle se till hennes outfit så verkar det som om Marsipanrosen är redo att snickra sin egen lekstyga eller nå't...

 

Happy Friday till er alla!

 

 

 

De senaste veckorna har det blivit ovanligt många loppisbesök för min del, och ju fler loppisar desto större chans till fynd, right? På Öland igår hade vi ingen loppislycka men sen åkte vi till ett ställe jag velat besöka länge nämligen loppisen i gamla mejeriet i Läckeby norr om Kalmar. Vilket ställe! Det gamla mejeriet är ju att dö en smula för och den vackra höstskruden bidrog inte mindre till husdrägel och mentala inredningsutsvävningar.

 

 

Väl där var det stängt men Frida och jag hade sådan tur att dottern till ägarinnan fanns i närheten och kunde öppna åt oss. Tummen upp för kundservice!

 

Tyvärr var det lite utplockat och skulle inte fyllas på förrän till jul men jag som jagat gamla jakttroféer hela sommaren och bara stött på överprisade dito blev smått salig när det fanns en hel korg med Rudolfs som numera skuttar på de sälla jaktmarkerna för blott en femtiolapp hornparet. Makabert nog fick jag en käke på köpet så nu kan man studera lite osteologi i vårat vardagsrum. Oh deer.

 

Vad glad och varm i hjärtat jag blir av att se att ni kommer tillbaka till bloggen när jag gör det. Tack! Efter en gnällig natt har Marsipanrosen nu tagit sig sovmorgon och mannen som är ledig dagen till ära och jag har njutit frukost på tu man hand. Varm choklad med belgisk choklad på pinne. Vardagslyx om något.

 

 

Mindre lyxigt är att det står städning på schemat för det ser ut som kriget här hemma minst sagt och idag får vi finbesök. OM jag längtar. Mer efter besöket och mindre efter att städa, men solen skiner så fint och om vi skyndar oss med dammsugaren hinner vi nog njuta av det härliga höstvädret också.

 

 

Det är sånt jag ska ägna mig åt en måndag som denna alltså. Att få till lite mer vuxenhem och lite mindre bebiskaos. Bäst att dra igång genast innan kaospiloten vaknar...

 

Äntligen har jag haft den bärbara datorn hos support vilket betyder att jag kan redigera bilder igen. Yippikayey. Något som låg i pipelinen lagom när datorn kastade in handduken var vår lilla tripp till Gotland för en månad sen och anledningen till att jag inte bloggade redan när det begav sig var att vi åkte dit för att bl. a överraska en nybliven 30-åring. Eftersom hon har full koll på bloggen var det bara att gå incognito för att inte spräcka vår hemliga plan men däremot funkade det att uppdatera utan att avslöja oss på Instagram där jag postade flitigt så här kommer vår gotlandsresa likt en rebus i kvadrat.

 

 

 

...det som krokigt ska bli.

 

Så idag kör vi en loppissöndag. Marsipanrosens första.

Det där med att ligga i soffan hela da'n var ju mysigt i en kvart. Sen sov Marsipanrosen och jag insåg att jag kunde få lite fixartid. Så här har det grundats vad som ska bli ett klädskåp modell minimode. Dessutom hann jag även att maska av en lampa som skall upp i hallen(!), innan nästa amningsrace satte fart, så imorgon hoppas jag på regnuppehåll för att kunna spraymåla eländet.

 

Nu har jag precis tagit ut en man-tager-hvad-man-hafver-paj ur ugnen (med mer paj än bär om man säger så.. det är ju ändå degen som är godast) och Marsipanros och man ska packas ihop och det vore kanske fint om mamman får på sig något annat än endast underkläder där amnings-bh och tuttvärmare tillhör överdelen för nu ska vi till goda vänner på lite kräftkalas. Och nog för att bebisbubblan är etablerad men kläder är nog något man bör ha när man visar sig bland folk. Ha en skön lördagkväll, det är min plan!

 

 

 

 

 

Idag vaknade vi upp till en blygrå himmel och tunga regndroppar mot fönsterrutorna. Inneväder. Jag sitter vid den stationära monstermaskinen och försöker få iPhoto att bli lite mer som Photoshop. Det går sådär. Marsipanrosen ligger på min arm och turligt nog var det dags för vänster mattant att jobba, annars hade det blivit jättesvårt att skriva I tell you...

 

Nä, som sagt, idag stannar vi nog inomhus. Kryper ner under filten i soffan igen, precis som igår kväll och för den som väger under sex kilo kanske det blir lite gung i babysittern under molnen, som även de är regntunga fast på ett pastelligt vis.

 

Jag är helt tagen. Det är så fantastiskt fint det här vettni. Att jag har läsare som förutom att de kikar in på bloggen, kommenterar och är allmänt härliga även, fast jag uppdaterar den högst slumpmässigt just nu (just nu och just nu, det börjar vara lite länge för att kallas just nu va?!), sänder små presenter.

 

Jag blir obeskrivligt rörd för det jobb som ni lägger ner och att ni tänkt på mig och Marsipanrosen och som ni uttrycker det velat ge något tillbaka. Det är väl det som är det mest fantastiska, att min lilla blogg, mina inlägg och bilder får så fina människor att ge så av sig själva, och det som gör att jag dagligen verkligen vill dela ännu mera men att jag ännu inte riktigt får ihop livspusslet. Men det ska gå, snart så då kommer jag både hinna hänga med Marsipanrosen, sova och blogga. Happy Friday!

 

Jag pratade med en klok vän igår och suckade frustrerad över de bristande rutiner som råder i familjen och att jag inte hinner med så mycket som jag vill, bloggen bland annat. Hon påpekade att Rom inte byggdes på en dag (ja hon uttryckte sig inte riktigt så men det var kontentan) och det har hon ju såklart rätt i.

 

Jag menar, inte skulle man kräva att den som börjar ett nytt jobb har koll på allt ifrån de olika lunchställena till var kontorsmaterielet finns. Eller vad alla 200 kollegor heter och vem som gör vad på systerbolaget och allt detta efter sex ynka veckor? Ja för det är bara så kort tid sen hon kom till världen våran Boo och jag började mitt nya jobb som mamma.

 

 

 

Nu har jag precis skickat iväg mannen på en "grattis du har blivit farsa nu dricker vi bärs och röker cigarr i ett par dagar"-resa tillsammans med ett gäng kompisar och andra nyblivna pappor. Efter att ha ägnat den senaste veckan till att ljuga mig blå så känns det faktum att jag ska vara ensam en hel natt med den Vilda (hungriga och bajsande) bebin för första gången som rena rama semestern. Jo för hur svårt är det att dra en vit lögn för att skapa ett överraskningsmoment? Tydligen väldigt svårt för en amningshjärna. Jag menar, jag hade ju inte ens behövt ljuga utan bara sagt: -På fredag vill jag att vi bara är hemma och äter något gott och myser så hade saken varit biff. Istället vecklade jag in mig i en lång rad hittepå om utbildningspass på Friskis & Svettis (en fredagskväll?!) juntaträff och tillhörande mjölkersättningsplaner för far och dotter vilket resulterade i att jag nyss fick tllbringa en halvtimme i källaren i väntan på att grabbgänget skulle komma för kidnappning… Vi lämnar det där.

Nu ska jag och Boo på tjejkväll med de andra överblivna fruntimmerna vars män röker cigarr och medan vi äter gott och pratar barn (gud jag undrar om jag kommer bli social, alltså och prata om ANNAT någon gång mer i livet?) så bjuder jag er på den efterfrågade förlossningsberättlsen. Bättre sent än aldrig och den kommer upphackad som en kebab för med den Vilda bebin vid bröstet tar det en evinnerlig tid med pekfingervalsen så håll till godo. Första delen skrev jag faktiskt för flera veckor sen men sen flyttade jag in i bebisbubblan så den kom liksom aldrig online, förrens nu. Here go:

 

Okej. Ni bad om det.
Så här 18 dagar senare börjar allt blekna och det var nog inte så farligt att föda barn ändå...
Say what? Amen på riktigt, det har inte ens gått tre veckor, ungen har för tusan inte ens fått ett namn och jag glorifierar redan hela grejen! Förmodligen ännu en grej i naturens fiffiga system. (Nu är det faktiskt 38 dagar sen, barnet har fått ett namn och jag minns det fortfarande som en ganska trevlig tillställning på det stora hela, innan jag vecklar ut journalen alltså)

Well, det kom inte som nån skräll men jag gör saker bäst med kniven mot strupen så att säga och eftersom de hotat med igångsättning på måndagen så börjar det naturliga värkarbetet vid tvårycket samma morgon. Jag vaknar av en rejäl sammandragning. Observera att detta är typ den första värken ever (fick en fisljummen en i duschen innan vi skulle på Bruce Springsteenkonserten i Göteborg veckan innan, men det var nog mest den Vilda Bebins sätt att säga: hey, ni glömmer inte att jag är med va?!) och ändå vet man precis vad det handlar om.

 

Efter ett par timmar laddar jag ner en värkräknande app för 15 kronor. Jag valde mellan en för 7 och en för 15 åsså kom det en värk och ni fattar inte vad smärta kan göra med en, i det här fallet åkte spenderbyxorna på. När värkarna kom regelbundet var 10:e minut väckte jag Jesper. Då var klockan sex och det kändes inte alltför hemskt att beröva honom på skönhetssömnen. Faktiskt var det av rent egoistiska skäl som jag väntade så länge, ni vet när man gifter sig pratar man ju om "for better or for worse" och jag tänkte att förlossningen nog är ett for worse moment och det är bäst att ha en utsövd man att hålla i.

 

Efter ännu ett par timmar ringde jag förlossningen och trots att det troligtvis var den femte barnmorskan i ordningen, alltså hur många ÄR de egentligen?! så hade hon full koll på mitt, eller ska jag säga bebisens läge (det känns sjukt VIP måste jag säga för det är ju ändå landstinget med alla förväxlade cancerprover hitochdit-historier vi pratar om), och vi bestämde att vi skulle åka in efter att vi ätit frukost. Sagt och gjort så åt vi en sista lugn tumanhandsfrukost på vad vi inser väldigt länge, packade ihop det sista på listan: mobbeladdare, kamera och all annan bloggutrystning. Allt annat hade Jesper packat för typ en månad sen. Och ni som följer mig på Instagram. Nej jag var inte så cool att jag cyklade till förlossningen. Inte den dagen. Bilden var från dan innan, när vi var där på kontroll. Såja nu var den glorian utsuddad. Typiskt. Nej eftersom vi hade packning för en mindre Everest-expedition så tog vi bilen. Kittad med babyskydd och allt.

 Hmm, jag funderar på om jag ska bygga upp det här med cliffhangers och sluta mitt i ett spännande parti? Nä jag tror jag kör med teasers istället som en riktig dokusåpa så i nästa del får ni veta vad en kuff är, vilket årtionde min första barnmorska egentligen var född och hur många värkar man får plats med i en femtonkronors-app egentligen.

 

Happy Friday!

Idag vaknade vi upp och mannen utbrast - Äntligen är det höst! Och jag är beredd att hålla med för visst var det kallare idag, och mer löv på marken...

 

Jag fyllde på tekoppen och gick igenom de senaste veckornas bilder i kameran och oj vad jag har grejer att visa här på bloggen! Men gissa vad som hände då? Laptopen dog. Bara så där. Jag måste verkligen få den till en support för det är ju där jag har bildprogrammen. Så nu sitter jag vid den stationära monstermaskinen som jag har dåligt samvete för att jag aldrig använder, och det är ju bra - att jag använder den nu alltså, inte dåliga samvetet, men som sagt inga bildprogram förutom iPhoto som jag inte är överförtjust i. Så hjälp! Finns det några gratisprogram till Mac som man kan redigera bilder i? Vad använder ni? Usch det blev ju en riktigt tråkig helg helt plötsligt nu när jag äntligen lyckats skapa lite bloggrum i höstrusket.

 

Hur som helst så stannar vi inne idag och myser runt och fixar lite så där halvhjärtat på den där evinnerliga att-göra-listan...Som trappräcket. Äntligen är det på plats och repen är trädda och nu ska knutarna knytas och ändarna brännas. Och när mannen gör det så fixar jag och Boo extra hyllplan till våra nya skåp för allt glas. Fast mest myser vi i sjalen. Fredagsmyser.

 

Efter mitt orkidérejs pallrade vi oss ut på en promenad. Lite picknickbaguetter och juice, en sväng förbi Apoteket för magdroppar till den Vilda bebin och sen matsäck i solskenet. Ljuvligt tyckte föräldrarna, långtråkigt tyckte bebisen som hängde i sjalen och mycket hellre vill att det ska röra på sig. Appropå picnick. Det känns ju inte som om det var så värst länge sedan vi hade picknick på Öland tillsammans, men då låg Boo i magen och den här gången kom Jenny & Oscar för att välkomna henne till världen.

 

 

Helt fantastiska paket och ännu finare innehåll, för vad sägs om den här molnmobilen som Jenny gjort. Helt underbart hantverk och jag blir lite full i skratt för jag har själv en molnmobil in the making. Det är inte första gången som Jenny och jag gillar samma-lika om man säger så... Dessutom håller jag lätt med mannen som så insiktsfullt utbrast att mina kollegor kan det här med presenter (läs inredning/stil), för hittills har vi bara fått otroligt snygga saker. Och Marsipanrosen -hon skiner som en liten solstråle bland molnen.

 

Ibland behöver man liksom inte säga så mycket. Särskilt inte när en bild säger så mycket mer. För att inte tala om nio bilder... Snart är det fem veckor sen livmoderns examensarbete såg dagens ljus. Can't beat the feeling.