Det här blir årets sista inlägg. Jag sitter med håret inpackat och mannen står och stryker smokingskjortan med Marsipanrosen bredvid sig glatt påhejandes på inandning. Hon låter som en fasan. Om ett par timmar ska vi vara hemma hos kompisars kompisar med caterad middag och det var det smartaste som någon småbarnsförälder kom på tror jag. Imorgon tänkte jag blicka tillbaka på det gågna året med en krönika över tvåtusentolv, fast just nu längtar jag som in i bomben efter det nya året. Ut med det gamla och in med det nya så till er alla från Little Miss Fix It - Ett riktigt gott slut och ett ännu godare nytt år!

 

 Foto: IKEA, Livet Hemma

God fortsättning alla som så troget kikar in här på bloggen! Efter en riktig julturné är vi nu åter hemma och har en ljuvlig veckas ledighet tillsammans att se fram emot. Jag har precis kollat igenom kameran och sammanfattningsvis var det en väldigt mysig jul med många nya ansikten för Marsipanrosen.

 

Efter min rimsession i etern åkte vi upp till svärföräldrarna och för första gången missade jag jul-Kalle, men det var skönt att inte stressa på halkiga vägar. Helgdagarna har varit fyllda med julbad, traditionella dukningar och finkläder.

Ganska tidigt tassade jag upp imorse för att fixa det sista inför avfärd. Om det nu blir någon. Marsipanrosen har nämligen kört en proteströrelse värt namnet de senaste fyra kvällarna, vilket innebär något hålögda föräldrar... Så vi vet inte riktigt om vi vill utsätta släkten för detsamma, de har ju varit rätt snälla i år.

 

Hur som helst så vill jag önska alla en riktigt GOD JUL! Och om ni vill kan ni slå på P4/Kalmar så kan ni höra mig i rimstugan från 09.00 och en stund framåt, eller om ni får höra just mig vet jag inte, men sitta där och rimma på lyssnarnas paket ska jag minsann. Ha en riktigt fin julafton hörrni, och glöm sen inte släcka ljusen!

 

I år firar vi inte jul hemma utan kommer åka på julturné i Sörmland mellan släkt och vänner med start imorgon julafton. Därför blev det ingen skogsdoftande härlig gran 2012 men väl en fotogenique textildito. Jag köpte den på metervara på IKEA och sydde bara en kanal i överkant och hängde upp den på en gammal elfa-stång jag hade liggande. På baksidan nålade jag fast två ljusslingor, för det tycker jag nästan är finast med julgranar. Ljuset. Istället för att dekorera den med kulor och glitter så har jag satt upp årets julkort i granen vartefter de ramlat in i brevlådan, som en stor julig anslagstavla!

 

Doften, eller saknaden av den, är ju påtaglig förstås men annars blir jag glad varje gång jag går genom hallen och ser alla fina julhälsningar i årets gran.

 

Precis som för de flesta andra är det ett fasligt sjå så här dagarna innan julafton. Klappar som ska slås in, knäck som ska kokas, finkläder som ska strykas, kanske bilar ska tvättas och ses över så att den tar alla julfirare helskinnade många resande mil, stora resväskor som ska packas och en Marsipanros som ska underhållas. Nåväl det sista har kanske inte de flesta, men det har vi. En himlarns svårflörtad Marsipanros som känner på sig att det stressas lite och ju mer jag härjar runt desto trilskare blir hon såklart. Så jag försöker att sätta mig ner och glömma allt det där, som står på den där långa listan, och bara koncentrera mig på att bita i bitringar och prassla med papper och sånt. Eller jag lovar, så långt har det inte gått än att jag biter i bitringen men vem vet det kanske skulle ha rogivande effekt? Imorse provade vi gröt för första gången. Smakportion alltså. Ja inte vet jag om hon smakade så värst mycket för gröt var det precis överallt utom i munnen men det var visst väldigt mysigt att sitta med mamma och pappa vid frukostbordet. Och sen flyga flygplan ända upp i taket!

 

Jag vet inte om det beror på att vi inte haft några adventsstakar i år, eller om det är för att jag mest hänger med latte-morsor och missat allt det där med julfest-med-jobbet- och julbord och så men min julkänsla vill liksom inte riktigt infinna sig.

 

Eller så är det för att vi har en marsipanros som inte bryr sig det minsta om julen. Hon vill bara gosa, leka och sova i mamma & pappas säng... Det här är en ögonblicksbild alldeles nyss och jag tror jag måste gå och dra henne i en tå eller så för nu är det tusen saker som ska hinnas med. De sista julklapparna ska fixas och...och... Och?

 

Ja, det är tur att jag skrev en lång lista igår för det här med amningshjärna, ja det borde faktiskt vara årets nya ord i SAOL. Amninshjärna - (ett blank utrymme) punkt. Happy Friday.

 

PS. Vill även varna er för falsk marknadsföring (och det är ju straffbart, hoppas inte skatteverket läser detta), för så här brukar inte ongen sova. Bara spel för gallerierna. Så ni med bebisar som inte sover, få nu inte en gråtattack och tro att gräset är grönare på andra sidan. Det är det inte, det bara ser så ut när man inte sovit på några nätter... DS.

 

I våras, i samband med 3D-ultraljudet, gjorde jag och mannen en Österlens-tripp. Tyvärr låg jag mest med dundermigrän under en filt i bilen. Men en butik jag lyckades pallrad mig in i (med solglasögonen klistrade mot näsan) var Åsa Winbergs HocusPocus. Åsa syr och broderar de mest fantastiska  barntäcken ni kan tänka er! Med spretiga fina stygn står det klokheter och roligheter och med härliga mönstermixar får man ett superunikt täcke som kan gosas, slitas och älskas under många många år. Jag grämer mig än att jag inte köpte det där fina-fina som jag fingrade på men som såldes till en mer kurant donna framför ögonen på mig. Well well, det blir säkert en ny tur till Österlen i sommar, jag blev så glad bara när jag hittade bilderna i en glömd mapp på en hårddisk. Man kan även göra beställningar efter egna önskemål såg jag på hemsidan. Hantverkskärlek, ait

 

 

(ursäkta bilderna, var knappast i mitt fotoesse..)

 

 

 

Jag insåg för ett tag sedan att jag inte visat ett endaste dugg egentligen av före/efter-bilder, som är så poppis, från renoveringen hemmet genomgick i somras. Först var det inte riktigt klart, det saknades en matta här och en list där. Sen blev det klart och då föddes en bebis som tog all tid och lagom när jag började kika ut ur den stora bebisbubblan skulle jag vänta på fint väder med en härlig sol som silade in med sina strålar för att verkligen göra gå-in-i-garderoben rättvisa, men då var det nästan vinter och solen lyste (fast inte tillräckligt starkt) med sin frånvaro. Sen när jag insåg att det kanske var lika bra att bara fota i sann Nike-anda (just do it) så hade den totalgenomtänkta WIC:en plötsligt börjat se lite rörig ut och det är väl där vi befinner oss idag, med en ensam strumpa som letat sig utanför lådan och tröjor som inte viks lika noga som förr... Hela dokumentationen har liksom fått stryka lite på foten.

 

Däremot kan jag tipsa om en detalj för de av er som kanske går i bygga-klädkammare-tankar. Jag kom på det lite sent varför elen fick dras utanpå väggarna men huvudsaken är att det blev draget för jissus vad praktiskt det är. Med ett eluttag till strykjärnet inne i klädkammaren alltså. Plötsligt är det inte särskilt jobbigt att stryka för det innebär inte att jag måste flytta på den där hyllan som står i vägen för det uttaget som lämpar sig bäst (gissa då hur dåliga de andra är) och inte  heller behöver jag vända på strykbrädan för att komma åt axelpartiet på blusarna när sladden inte räcker så långt från golvet. Dessutom står strykbrädan inte framme i tre dagar för att strykjärnet måste svalna innan det ställs tillbaka i skåpet (och OM den gör det så syns den ändå inte). Jag är supernöjd med mitt strykuttag mitt på väggen vilket optimerar räckvidden, strykjärnshållaren på garderobsgaveln gör att jag plockar undan direkt efter mig och när brädan inte används så hänger den mellan de två knopparna under strykjärnet och tar minimalt med plats. Fiffigt som tusan.

 

Om det finns någon nackdel så skulle det väl vara *ding-ding, dagens i-landsproblem* att när jag speglar mig i spegeln som sitter på motsatt vägg har jag alltid lika mycket känslan av tvättstuga som modemagasin i bakgrunden..

 

Idag var det annars årets julgran som fick stryk.

 

Än en gång vill jag tacka för era alldeles egna små anekdoter och fina kommentarer från inlägget om hur det gick till när vi fick veta att vi väntade Marsipanrosen. Många har visat sin uppskattning för att jag delar med mig av detta och det är nog just därför jag gör det, för att jag tror att det behövs. Framför allt om man är i en liknande situation själv och allt känns hopplöst, då kan det vara gött att få höra en liten solskenshistoria som ger hoppets låga aningens syre. För inget är ta mig tusan omöjligt. Vissa saker tar bara lite längre tid.

 

Sen vill jag bara säga att för mig är det ingen stor grej att prata om sånt där, sånt som många tycker är lite jobbigt, framför allt inte efteråt. Just när man är mitt i det kan det vara svårt att distansiera sig tillräckligt för att det ska komma något vettigt ut av det hela, men på andra sidan så att säga, delar jag gärna med mig av de tyngre bitarna också för det är ju en del av människan bakom bloggen. Jag har inte särskilt höga murar och jag vill att Little Miss Fix It ska vara riktigt personlig, att det ska kännas lite som att man träffat mig "i köttet" när man följt bloggen. Därmed inte sagt att jag delar med mig av allt men även det är ju en rättighet, att få vara lite privat också...