Suddenly Monday appears again, where was the weekend? I lost it again.

 

Någon som minns dessa svängiga rader från Melanie C a k a Sporty Spice? Jag köpte i alla fall skivan på Åhléns i Katrineholm och den får mig att minnas känslostormar (jag hade precis träffat Jesper och vår nya relation kantades av våra ex och en massa rädslor. Vi var så unga men det var liksom att båda visste att this is it, ska jag hoppa på det här tåget så är det för alltid, och sånt kan ju skrämma skiten ut vilken tjugoåring som helst) och en lägenhet i allsköns starka färger. Jag målade hallen i djupaste hallonrött, vardagsrummet solgult (med en bård(!) med solar(!!) på) och sovrummet i den mest sövande blå. Så småningom blev köket grått och kanske var det där jag hittade lite av mig själv för den färgen har följt med hela vägen till torpet faktiskt.

 

Men det här inlägget ska inte handla om nostalgi utan om att helgen liksom försvann. Eller lite nostalgi kanske för vet ni vad som hände? Vi var bjudna på dop igår, kompisar skulle döpa sin yngsta, i en lite random kyrka som jag aldrig besökt men åkt förbi ungefär 200 gånger på väg till stugan. Och plötsligt står jag öga mot öga med min konfirmationspräst sedan 21 år. Kanske vore det inte lika spektakulärt om det vore så att jag är född och uppvuxen i trakten men det är jag ju inte, utan 35 mil härifrån, delvis i ovan nämnda Katrineholm och det var alltså där som jag var första konfirmationsgrupp till denna prelle, som inte heller är originalsmålänning. Otippat. Och om det är något som ger mig energi så är det sånt som är otippat och jag vet inte hur många gånger jag exalterat upprepade för Jesper: -jamen hur stor är s a n n o l i k h e t e n liksom...

Trots denna lågoddsare försvann helgen lik förbaskat och vi var mest som regntrötta sengångare till torpare. Jag sydde förvisso färdigt överdragen till fåtöljen som får en make over, nu är det bara spraymålning (sluta regna!) och infästning av de klädda knapparna kvar och inredde badrumshörnan i köket. Elektrikern kom och fixade det sista på elen - taklampor i köket och ett par extra uttag i hall och kök. Jesper kom nämligen på den brillianta idén att vi skulle bli med en Ergorapido. Världens smidigaste lilla dammsugare. Sladdlös och platsbesparande, perfekt i ett litet torp där man måste dammsuga i tid och otid varför ett laddningsuttag i städhörnan bakom vedspisen behövdes. Ja så det har vi väl också gjort. Dammsugit en hel del, tänk att t o m något så tråkigt kan bli rätt kul med rätt anpassad utrustning. Hann förvisso med att hiva upp gungsoffan i eken bredvid dasset också. Fast nu måste jag nog skriva den där att göra-listan så att vi rent fysiskt har något som påminner oss om det som står på tur och som vi kan bocka av vid regntunga helger som har en tendens att försvinna.

 

 

 

 

"Gör det själv, DIY, make it yourself. Kärt barn har många namn och i den sista podden innan semestern går vi all in och hamstrar rejält med fixar-inspiration! Ladda skruvdragaren och slipa saxen för nu blir det åka av."

 

Just nu är hallen grejen. Jesper åkte direkt från jobbet och målade runda två igår. Av någon konstig anledning så var liksom hallen aldrig riktigt med i planeringen, det var först när det övriga började ta form som jag insåg att jag helt glömt hallomhändertagandet. Vi pratar visserligen bara 2,4 kvm men ett viktigt litet rum för förvaring och mottagande.

Annars är det dags att lista "att göra" för nu börjar vi hamna där att livet på landet funkar och typiska saker som händer då är att en kommer på att en måste sätta dit golvlisterna (10 år senare, när man ska sälja). Men det får bli i helgen, och TGIF imorgon! Poddags minsann, med ett favvoämne om du frågar mig.

Sist jag var i torpet skruvade jag upp en lampa i köket och den blev extra fin med flätad kabel och isolatorer av porslin från Byggfabriken.

Jag har fått äran att dela med mig av något rykande färskt som jag tror kommer bli riktigt bra! Min f d kollega Geneviève [djennievv] öppnar nämligen webbshop i höst och hon har en säregen förmåga för sånt som är fint, och roligt och bra på de flesta sätt och vis (franskt, danskt, svenskt, schyssta material... ahhh). Dessutom kommer familjen Z (japp, nu var det det här med att tala om sig själv i tredje person igen) få vara en alldeles speciell del av The Youngsters, men mer om det senare i sommar.

 

För att inte missa lanseringen och för att ha chansen att vinna ett fint CASA cabana (från holländska Studio Roof) kan ni skriva upp er för nyhetsbrevet, gör det innan 17 augusti så är ni med i tävlingen! Anmäler sig gör en på The Youngsters hemsida, här.

 

Vissa saker går det liksom troll i. Som några specialbeställda trätrallar (70x240 & 70x200cm) beställda för många många veckor sedan men som försvann mellan Karlstad och Oskarshamn. Spårlöst. För att sen beställas en gång till med den överhängande risken att de första plötsligt dök upp och jag skulle stå där med två väldigt specialbeställda uppsättningar trätrallar. Fast det har de inte gjort, dykt upp alltså, och på torsdag är reklamationsfristen över och svinnet förlåtet. Och de nya då, de kom ju på nolltid. Men det var ju såklart att de skulle åka i samma lastbil som hela västkustens midsommarfirare och komma fram alldeles impregnerade i matjesill. 

 

 

Tur i oturen att det skulle bli ett monsunregn kvällen innan midsommarafton och att Marsipanrosen vägrade sova och de renoveringshålögda föräldrarna körde runt henne i bilen istället för att bära in alla verktyg och prylar som stod i trädgården. För det mesta av matjesillen sköljdes bort och morgonen efter sken solen igen och Jesper tillsammans med slipmaskinen tog bort det sista av havets läckerheter. Jag fick idén till soffan från en pinterestbild som legat i inspirationsmappen Torpet hela våren. Jag älskar pinterest. Det är som en stor kokbok som man kan plocka lite ingredienser ifrån hur som helst. En detalj där, en färg där, en funktion där och vips så har du kokat dig en egen inspirationssoppa.

 

 

Stora rejäla industrihjul är rätt svårt att få tag i. Antingen är de plastiga (=billiga) eller så kostar de tresiffrigt styck och när en ska ha tio-tolv stycken sisådär så känns en bäddsoffa från IKEA plötsligt inte som en sån dum idé ändå. Tur då att stan har ett återbrukslager från kommunen där en kan hitta en himla massa spännade grejer för några hundralappar. Som ett duschmunstycke från en jumpasal eller en hel hög med hjul. Som såg lite väl spännade ut (läs: behövde en rejäl rengöring). En ganska stor del av mig hoppas att de där hårinlindande muttrarna jag rengjorde hade suttit typ på någon vagn i frisersalongen bredvid sjukhusets cafeteria och inte en som tillhörde bårhuset.

 

Jag använde vagnsbult M10 x80 tillsammans med låsmutter och borrade rakt igenom trallen, ett i varje hörn och ett på mitten i framkant. Sen körde jag madrasserna till Tapet-Sören som skar bort en decimeter (varför köpa rätt storlek från början när en kan köpa fel och skapa arbetstillfällen?).

 

 

När det är sovdags vrider en bara upp den högra modulen till vänster och låser hjulen igen, vips blir det en prima gästsäng 150x200cm, som sagt deadline midsommar och på midsommar fanns de på plats. Men det var inte mer heller.

 

Det som står är på tur är införskaffandet av en himla massa fler kuddar och att sy ett madrassöverdrag av tyg i en grön nyans inte helt oinspirerad av träkistan som används som bord och förvaring. Förresten, om ni ser dessa trallar någon annanstans i samma storlek, ja då kan ni fråga personen om hen möjligtvis jobbar på DHL. Och eventuellt har lite svårt för det här med mitt och ditt.

Nu ska jag lämna man och barn hemma på vår gata i stan och ta bilen till denna hörnbäddsoffa. Där väntar en hall som ska målas. Oh well, där väntar fortfarande en hel del saker som ska målas men ikväll är det hallen som får sig en omgång.

 

Nu är ju knappast Kalmar en asfaltstad, lillebror till NY eller så, men faktum kvarstår att jag när jag går utanför porten har en trafikerad gata runt knuten. Just därför tror jag att jag njuter extra mycket av omgivningarna vid torpet. Sen ligger ju inte vårt torp alldeles så avsides (vid en sjö) som jag skulle önska men det är trots allt flera hundra meter och en hel del vegetation till närmaste sommarstuga och granne. Och hur kan man inte gilla mornar som dessa vid 04.10 när solen silas in på tomten över stenmuren och färgar björkarna blå?

 

Ett av de färskaste fynden spikade jag upp i storstugan på torpet idag och det kan vara svårt att beskriva men vissa saker får det liksom att sjunga i bröstet på mig. Balett är en sådan sak och ända sedan före jag fyllde tvåsiffrigt drömde jag om att dansa med rosa sidenskor och tyll runt midjan. Tyvärr fanns något sådant inte på milsvid omkrets när jag växte upp och balettdrömmarna levde bara vidare genom böcker och film.

Det enorma fotot upplimmat på masonit hittade jag ett regnigt snabbstopp på en loppis utanför Älmhult för ett par veckor sen. Det trängdes med många bilder och plancher ihopträngda i ett hörn, alla från Kungliga Operan i Stockholm och var absolut finast. Mer än så vet jag inte, förutom att det blev mitt för 20 kr.

Strax innan midnatt i torsdags låg därför jag & Jesper och knäskurade varsitt rum, med vatten från egen brunn. Känslan att vakna till doften av gulsåpa på midsommarafton var lite som obetalbar. Och känslan att stå i solskenet och premiärduscha med näsan mot skogsbrynet idag var nästan sakral. Prisa Gud, här kommer vattenåterbäringen! 

Jag visste det liksom lite på förhand, att packa champagnen skulle vara lite som att be om bekymmer. Så tror ni elektrikern dök upp igår? Nä, just det (han kanske mer är öl-typen?) så vi har fortfarande inget vatten i stugan. Jag och stjälpredan åkte ut så tidigt att pyjamas var det enda rätta för att möta rörmokaren (tack gode Gud för att en vettig människa kom enligt avtal). Pumpen är på plats (85 m kabel och vattenledning måste nästan synts från månen, tre varv runt huset innan den dök ner i borrhålet med pumpen i spetsen) och varenda ventil och avtappningskran (kommer endast ha sommarvatten i uteduschen p g a icke frostfria ledningsdragningar) är så tokredo nu och liksom gastar Bring on the vatten! Vad hjälper det när inte Mr El dyker upp? Mycket gör jag gärna själv men där går gränsen, nog för att jag saknar mitt lockiga hår som försvann med storken men en helpermanent genom elektrisk chock känns lite... osäkert.

Något väldigt säkert är att bänkskivorna nu är avtäckta och de blev perfekta om man med det menar både olikfärgade och superporiga. Så nu måste jag hitta lösningen för en rejäl foundation modell betongskiva och sitter det månde en expert där ute så lyssnar jag gärna, var inte blyg!

Nä nu börjar det ljusna och jag ska proppa lite isolering i öronen, fåglarna på landet är visst ena riktiga nattugglor för som de väsnas (naturbarn oh yes!), och jaga fatt på den dära John B för om några timmar kommer stugan fyllas av hantverkare, inklusive elektriker hoppas jag.

Lagom när vi hade köpt pigment och lånat brukvispen av en kompis ringde några andra vänner och frågade om de fick hälsa på ute vid stugan. Såklart! Och ni vet ju hur det är när det är så himla fint väder och man vill äta pannkakor som man gräddar utomhus (bästa köksvalet, portabel kokplatta) och samtalen flyger mellan ohälsosamma hemnetsurfningar och sjukdomar som är ohälsosamma på riktigt och blandas upp med avbrott av två barn som är precis nästan lika gamla och precis nästan lika olika. Det blir liksom inte så mycket gjort mer än att råröra jordgubbar till sylt och handvispa grädde och bära in bordet i skuggan. Fantastiskt.

 

 

Säg den lycka som vara för evigt, när det nästan var kväll och vi vinkat hejdå fanns det liksom ingen återvändo för de där bänkskivorna skulle inte gjuta sig själva och jag kan säga att jag inte levde som jag lärde i gårdagens blogginlägg. Energidepåerna var slut (pannkakor må vara goda till tusen men det är bara tomma kolhydrater), målbilden var som bortblåst och kvar var bara irriterade röster, felskruvningar och en tvååring to be som visade vad hon tyckte om sina föräldrars oförmåga till samarbete och hällde ut ungefär 743 skruvar i olika storlekar på gräsmattan. Tror ni det hjälpte situationen?

 

Nä, just det. Jag himlade med ögonen åt att det förstås var mannen som glömt stänga skruvlådan och jag svär om blickar (eller tonfall) kunnat döda så hade jag inte suttit här idag. Fast just det där med att inte vara världsbäst på samarbete är nog en god anledning till att vi efter snart femton år av duster faktiskt inte hellre skulle vilja gräla med några andra än just varandra. För när solen sänkte sig över sädesfältet och betongen låg där den skulle så var de sura minerna som bortblåsta och vi kom ihåg det viktigaste och gjorde ett triss i avtryck till eftervärlden på skivans undersida.

 

Och ja det är min hand till höger, jag har tassar värdiga en basketspelare. T o m avtrycket från vigselringen syns på Jespers ringfinger och den där lilla lilla skrutthanden som ändå vuxit ofattbart mycket. Fint så det förslår.

 

Bloggläsaren Emma frågade hur vi får renoveringen att gå framåt med den lilla stjälpredan så jag tänkte berätta hur vi gjort under de drygt två månder vi hållit på och vad man kan tänka på när man renoverar med barn i familjen.

 

Först och främst gäller det att planera. Vad ska göras när och vad lämpar sig mindre bra med små stjälpredor som sällskap? Har man riktigt små barn som sover flera stunder varje dag så har man ju ett guldläge men när barnet/en lärt sig gå och troligtvis bara sover en middagslur mitt på dagen (för att sen inte sova dagtid alls) gäller det att se till att göra allt barntråkigt just under de dyrbara kvartarna (timmarna om man har tur).

 

 

Vi hade aldrig kunnat genomföra den här renoveringen i fjol trots att jag då var mammaledig. Boo var 10 månder - kröp, klättrade, reste sig mot allt och var samtidigt inte självgående alls och såklart inte heller mottaglig för resonemang om vad som är farligt och inte och vad som bör undersökas med munnen och sånt man helst ska låta bli att smaka på.

 

 

En stor del av renoveringen har jag gjort på eftermiddagar och kvällar och när hantverkarna gjort sitt har jag sett till att planera mitt övriga jobb så att jag kunnat vara tillgänglig på plats och Boosa Busa har varit på förskolan som vanligt. Jesper har jobbat mer än heltid den här perioden men hemifrån på kvällarna efter nattning. Annars har vi tillbringat nästan alla helger på torpet och renoverat tillsammans. Några handfasta saker som underlättat:

 

Eliminera så många faror som möjligt så att ni inte får panik varannan minut när du inte ser/hör barnet. Ha en särskild plats (högt upp, i låsbart skåp/uthus etc. för farliga verktyg och lösningsmedel. Sätt lock på eventuell vattentunna/brunn eller se till att det inte finns något att klättra på.

 

Skapa en lekfull miljö runt omkring. Häng upp en gunga (helst en låg hammockliknande sak som inte kräver en vuxens hjälp vid i-och urstigning och för att få fart), bygg en sandlåda, ordna en rittavla - enkelt med en spånskiva och några skolkritor. Fixa en vattendunk med pip som barnet kan fylla på ifrån och leka med. Ge barnen autentiska leksaker som skottkärra, vattenkanna, spade, verktygslåda och snickarbrallor. Barn älskar att göra som vuxna och kan i leken faktiskt också göra en hel del nytta t ex. genom att plocka sten eller kvistar och köra undan precis som mamma eller pappa.

 

Oömma kläder på både barn och vuxna. Renoverar man ett hus eller ännu hellre ett torp utan rinnande vatten under främst vår och höst så blir det skitigt. Om kläderna tål det så står man ut lite lättare och en nyfiken ärm på ett nymålat dörrfoder eller tapetklister under skorna är ingen katastrof. Kläder efter väder. Regn ska inte hindra utomhuslek och inte heller solgass, använd galonisar och solskydd.

 

Gör barnet delaktigt, fråga om det vill vara med och montera ihop möbler (langa skruvar eller verktyg) eller slipa sånt som ska målas. Marsipanrosen har koll på såväl sticksåg (till namnet alltså hon kör den inte, än) som sandpapper numera. Låt dem välja en väggfärg eller sängmodell om de vill, då känner de sig jätteviktiga och delaktiga i allra högsta grad. Ta för vana att prata om dagen vid sänggående och reflektera över allt ni gjort tillsammans (på rimlig nivå), eller kanske förklara varför du "varit tråkig" och målat hela dagen och anledningen till att det också är viktigt just nu. Avsätt tid och sänk kraven för det tar tid att renovera med barn. Minst mer än dubbelt.

 

 

De dagar när ni fått ett plåster istället för en minimänniska, dela upp er. En gör allt med barnet och en fokuserar helhjärtat på renoveringen, prata med varann om vad som skall prioriteras och se till att båda får göra det de helst vill (så ofta som möjligt). Ibland kan takmålning vara rena rama semestersysslan jämfört med att underhålla en övertrött unge.

 

 

Ta hjälp! Bjud in släkt och vänner till målarhelg, trädgårdshelg, rivningshelg, taklagshelg, som barnvakt eller vad det nu må vara. På något konstigt vis så blir många barn mer självständiga med mycket människor runt omkring, eller så känns det bara så för att de har många fler att hänga med. Mor- och farföräldrar kanske inget hellre vill än att umgås med sitt barnbarn en helg. Se då till att utnyttja tiden och få sånt gjort som inte är enmansjobb. Ta även professionell hjälp med det ni inte vill, kan eller har behörighet att göra, då får ni mer tid tillsammans eller blir färdiga fortare.

 

 

Planera maten. Det kan ju vara lite si och så med faciliteterna vid en renovering men krångla inte till det i onödan - se bara till att hålla energinivåerna uppe! Gillar ni grillad korv, jamen ät det till frukost, lunch och middag fem helger i rad då (i tredje världen äter man samma mat varje dag under betydligt längre perioder än så tyvärr).

 

Acceptera att inte allt hinns med. Det andra boendet kanske inte är lika välstädat, tvätthögarna växer och det sociala livet känns avlägset men tänk att det är för en begränsad tid och att det är värt det (inom rimlighets gräns förstås).

 

Pausa, dansa. Det ska ju vara kul att renovera! Fika, åk till en fårhage och kolla på lammungar, cykla till badet, träffa kompisar. Stanna hemma (eller åk bort, om man bor mitt i det), vissa dagar kan man helt enkelt skita i sitt renoveringsobjekt. Det går ingenstans, dessvärre. Dröm tillsammans. Prata om framtiden och visionen hela familjen - det färdiga resultatet och hur roligt det ska bli att; sova i nya sängen, laga mat i nya köket eller glädjas åt den nya tapeten, bara ta det lugnt och ha vardag igen! Små barn funderar mer än man tror bara man tar sig tid att fråga, och lyssna.

 

Det är kostsamt att renovera oavsett om det handlar om några veckor eller flera år och man betalar med tid, kraft, pengar och vardag, något som garanterat sliter på relationerna. Så fokusera på målet, vinningen och känslan av att det är snart är över, att ni straxt rott det hela i hamn och hur himla bra det blir och vad många minnen och utvecklingskurvor det skapat. För stora och inte minst de små.

 

Uppdatering: Jag glömde ju, planera in en fest eller åtminstone ett tillfälle att fira framgångarna och bjud gärna de som på ett eller annat vis varit behjälpliga under renoveringen. Kul att se fram emot och skönt med ett annat fokus när jobbet är klart!

 

 

Idag ska vi gjuta betongskivor till köket så att rörmokaren kan montera kökskranen på tisdag. Vi går in i vår sista planerade renoveringsvecka imorgon och ska då ha semester tillsammans (nåväl, Jesper måste jobba i ett par dagar) för att sluta cirkeln och liksom flytta in i torpet igen. Rörmokare på tisdag, snickarhjälp för de sista storjobben ons-tors och elektriker för en fast lampinstallation någonstans där emellan. Än så länge ser tidsplanen ut att hålla (midsommar har varit det stående målet), barnet och hennes föräldrar är fortfarande glada och kära och torpet blir faktiskt helt fantastiskt fint! Men budgeten är övertrasserad för länge sen.

Det var massa ärenden som skulle hinnas med idag, och dessutom en poddinspelning på morgonkvisten så vi kom liksom inte iväg förrän efter lunch och då somnade Marsipanrosen omedelbums i bilen. Under de oh så viktiga sovstunderna jobbar vi alltid som små illrar med torprenoveringen så jag passade på att klippa till sånna dära fiffiga mattor till kökslådorna och började tvätta av ett hörnskåp som ska målas. Jesper skruvade ihop gjutmallarna till bänkskivorna och jag fortsatte med att korta av ringen till sänghimmeln och skruvade upp både den och den lilla över marsipanmobilen till säng.

 

Förutom det så hämtade jag smideskrokarna som vi låtit tillverka till lofttrappan så att den ska kunna hakas loss och ställas undan när en inte vill ha en trappa mitt i rummet och detta monterade makarna Z tillsammans utan minsta svordom, (förutom det skriftkänsliga f-ordet jag lät undslippa när jag sparkade fotknölen i en målarburk just som vi baxade runt på trapph-vetet. Ok, emfasen kanske inte stod helt i proportion till smärtan och kan eventuellt varit ett litet utlopp för någon mot förmodan samarbetssvårighet med min bättre hälft. Må hända.) så gott som.

 

Sen vaknade stjälpredan och det var liksom bara att glömma allt vad grundmålning heter så vi gick och pallade jordgubbar istället. Fruktsockerhög som ett miljonprojektshus och minst lika kladdig kartade sen Rosen kavat uppför trappan (flyttbar, just saying) eftersom det ryktats att hennes nya storsäng aka marsipanmobilen stod där. Och sen blev det cirkus. För även om myggnäten främst ska fylla en viktig funktion under heta sommarnätter med öppna fönster och således är lite mindre drömmiga än riktiga sänghimlar så var det så fantastiskt fint för en tvååring to be. H i m m e l s k t, mer exakt. Det hoppade och skuttades och gjordes kullerbyttor och tändes och släcktes lampor och hon kunde liksom knappt ta in vilken fantastisk säng hennes mamma och pappa numera har i torpet.

 

Jag tappade räkningen på antalet gånger hon satt på rumpan och kurade ihop sig och med det där glittriga leendet konstaterade "my-y-ysigt".

 

 

Okej då, minivarianten i marsipanmobilen gick inte heller av för hackor med det går tusan inte att hoppa i den sängen. Utan bulor vill säga.

 

 

Tur att den här helgen snart är över så att jag hinner bestämma mig för trappräcke för det här håller inte, hela familjen vill bo där, sova där. Helst igår.

Veckan som gått har varit bacillfylld och av vab-karaktär och säga vad man vill om det men när jag själv var tillräckligt pigg valde vi att tillbringa det mesta av de soliga dagarna i torpet (var annars?) där det börjar bli riktigt trevligt nu igen när stugan sakteliga tar form och mindre och mindre liknar en byggarbetsplats. I långhelgen som gick målades taket för sista gången vilket betydde att vi äntligen kunde täcka av och även hann med att vitolja loftgolvet på lördagen och hårdvaxa det i söndags. Jag valde ett massivt furugolv 38mm som hyvlades ner till 34mm, en skulle kunna säga att väggarna troligtvis ramlar före golvet, och eftersom det var så fin kvalitet kändes det otänkbart att täckmåla det

 

Lustigt så hjärnan fungerar, i över ett år galopperade vi (ovetandes) runt på ett loftgolv av gammal 12mm spånskiva men när vi återanvände några av skivorna att stå på vid takmålningen var både Jesper och jag toknojiga att de skulle gå sönder och balanderade mest på takbjälkarna. Måste vara någon liknande situation som födde uttrycket "det man inte vet..." (förmodligen en snarlik situation med ett spångolv. Jättetroligt.)

 

Innan jag kvistade iväg till IKEA i förra veckan och fyllde en släpkärra med kök och div. inredning så kollade jag om den tilltänkta barnsängen fanns på Blocket. Å det gjorde den, bara två mil bort! Som jag älskar att slippa köpa nytt det som finns i fint begagnat skick.

 

Eftersom loftet bara har ståhöjd precis i nock så krävdes lite modifiering av både dubbelsängen och barnsängen och då åkte min nya kärlek japansågen fram. Jag köpte den för flera månder sen till ett annat projekt (som liksom kommit lite i skymundan på sistone) men testade den alltså först nu. Sängarna sänktes 12 resp. 18cm och dessutom kapade jag gaveln på dubbelsängen rejält för att inte blockera fönstret för mycket. Jag sparade mer benhöjd på dubbelsängen för att ev. kunna använda utrymmet under till någon form av förvaring och för att komma åt emd dammsugaren. Däremot sänkte jag Busans storsäng (70x160) rejält så att det blir ett mysigt krypin under taket.

 

 

Japansåg alltså. Som att skära med en varm kniv i smör, och med en fasttvingad stödlist som hjälp var det inge problem att få det skottrakt heller.

 

Så här såg det ut idag. De modifierade sängarna på det färdigmålade/oljade/vaxade/fogade loftet. Tre i ett. Nu m å s t e jag bestämma mig för ett räcke så att vi kan sova där också utan nattliga flygturer.

 

Jag: -Jaha, och jag som trodde det var tuppen som säger det?

Tvååring2B: -Nej, Talgoxen säge kuckeliku. De andva fåglana säge pi-pi-pi-pi-pii.

Inte nog med att hon har ett för sin ålder välsmort munläder. Hon har svar på tal också.

Gårdagens inlägg var ju osedvanligt deppigt och det kan det ju få vara emellanåt, som när arbetsbelastningen är hög, tiden knapp och familjen drabbats av en sommarförkylning modell förlossningsjämförbar. Och den där deadlinen jag pratar om, den är ju egentligen bara för vår egen skull. Det är ingen försäkringsmäklare som hovrar över oss, eller någon enorm prissumma för turborenovering som står på spel. Bara semesterfriden som vill vara just fridfull och kravlös. Och jag kör hellre järnet nu och använder halva semestern åt att återhämta mig än att ha en massa nödvändiga byggprojekt hängande som ett ok på familjen under ledigheten. Sån är jag, och Jesper resonerar likadant varför det känns rätt för oss trots att marginalerna är små och stresspåslaget stort vid minsta felkalkylering. Och fel är det enda man kan vara säker kommer dyka upp vid en renovering:

 

 

Japp, det här är bara några av de fnurror vi fått lösa på vår renoveringstråd, men det är ju också sånt en lär sig lite extra mycket av längs vägen. I morgon kommer rörmokaren och installerar vattenpumpen, det är dags för lofträcke (kan inte bestämma mig!!), hallen ska målas, betongbänkskivor gjutas, en sänggavel ska kortas, södra husgaveln målas en gång till osv osv. Japp, skynda långsamt finns det visst något som heter...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vips var det visst bloggens födelsedag idag och man skulle väl kunna säga att jag firade rejält. Om man med fira menar att köra ett fullastat släp genom Småland och bära tunga platta paket fyllda med ett nytt kök till ett visst torp förstås.

Jag slås ofta av hur priviligerad jag är. Att jag kan välja att jobba mindre, den största anledningen till att jag blev egenföretagare, att jag och min familj har ett fint fungerande hem, kan åka på semester, har en bil som inte bara är säker utan också rymmer en mindre koloni valfri frakt. Att jag har vänner som ställer upp och en man som står som en klippa bredvid mig. Vi renoverar vårat sommarhus för tusentals kronor och jag försörjer mig på något som visserligen är viktigt för människans välbefinnande men det är ju inte precis världsomvälvande cancerforskning. Tittar man i skatteländen så skulle ingen kalla mig rik men det skulle konstateras att jag har så att jag klarar mig och är långt ifrån fattig.

 

Barnfattigdom i Sverige handlar sällan om barn som fryser eller är hungriga för att deras föräldrar inte har råd att köpa kläder och mat utan mer om att de inte har samma förutsättningar som deras klasskamrater då de begränsas av utgifter för fritidsaktiviteter, transporter eller utrustning och hamnar på så vis i utanförskap. Den senaste statistiken från rädda barnen visar att 12% av svenska barn lever i familjer med låg inkomststandard eller till och med på socialbidrag. Vi har inte heller någon officiell definition av fattigdom i Sverige men bakom dessa siffror finns det kort och gott barn som diskrimineras av att deras föräldrar vill men inte kan ge dem det de behöver på alla plan. Kanske är det långtidssjukdom eller en familjetragedi som lagt grunden till inkomstobalansen, det finns säkert lika många historier som familjer som inte får ihop ekonomin.

 

Via Giving Peoples facebooksida kom jag i kontakt med en familj inte långt från där jag bor som var i akut behov av mat och skor i storlek 30. Tänk dig själv in i situationen att du inte skulle ha tillstymmelsen till frukost eller ens ett par skor att sätta på ditt barns fötter. Visst är världen snefördelad? Det är inte mitt uppdrag att rädda världen, det är allas uppdrag att göra det man kan och innan helgen packade jag en stor matkasse full och handlade sommarskor till en sexåring. För att jag kunde det. Och det kändes bra långt in i hjärtat.

 

Vill du också hjälpa kan du läsa mer och anmäla dig här.