...det som krokigt ska bli.

 

Så idag kör vi en loppissöndag. Marsipanrosens första.

Det där med att ligga i soffan hela da'n var ju mysigt i en kvart. Sen sov Marsipanrosen och jag insåg att jag kunde få lite fixartid. Så här har det grundats vad som ska bli ett klädskåp modell minimode. Dessutom hann jag även att maska av en lampa som skall upp i hallen(!), innan nästa amningsrace satte fart, så imorgon hoppas jag på regnuppehåll för att kunna spraymåla eländet.

 

Nu har jag precis tagit ut en man-tager-hvad-man-hafver-paj ur ugnen (med mer paj än bär om man säger så.. det är ju ändå degen som är godast) och Marsipanros och man ska packas ihop och det vore kanske fint om mamman får på sig något annat än endast underkläder där amnings-bh och tuttvärmare tillhör överdelen för nu ska vi till goda vänner på lite kräftkalas. Och nog för att bebisbubblan är etablerad men kläder är nog något man bör ha när man visar sig bland folk. Ha en skön lördagkväll, det är min plan!

 

 

 

 

 

Idag vaknade vi upp till en blygrå himmel och tunga regndroppar mot fönsterrutorna. Inneväder. Jag sitter vid den stationära monstermaskinen och försöker få iPhoto att bli lite mer som Photoshop. Det går sådär. Marsipanrosen ligger på min arm och turligt nog var det dags för vänster mattant att jobba, annars hade det blivit jättesvårt att skriva I tell you...

 

Nä, som sagt, idag stannar vi nog inomhus. Kryper ner under filten i soffan igen, precis som igår kväll och för den som väger under sex kilo kanske det blir lite gung i babysittern under molnen, som även de är regntunga fast på ett pastelligt vis.

 

Jag är helt tagen. Det är så fantastiskt fint det här vettni. Att jag har läsare som förutom att de kikar in på bloggen, kommenterar och är allmänt härliga även, fast jag uppdaterar den högst slumpmässigt just nu (just nu och just nu, det börjar vara lite länge för att kallas just nu va?!), sänder små presenter.

 

Jag blir obeskrivligt rörd för det jobb som ni lägger ner och att ni tänkt på mig och Marsipanrosen och som ni uttrycker det velat ge något tillbaka. Det är väl det som är det mest fantastiska, att min lilla blogg, mina inlägg och bilder får så fina människor att ge så av sig själva, och det som gör att jag dagligen verkligen vill dela ännu mera men att jag ännu inte riktigt får ihop livspusslet. Men det ska gå, snart så då kommer jag både hinna hänga med Marsipanrosen, sova och blogga. Happy Friday!

 

Jag pratade med en klok vän igår och suckade frustrerad över de bristande rutiner som råder i familjen och att jag inte hinner med så mycket som jag vill, bloggen bland annat. Hon påpekade att Rom inte byggdes på en dag (ja hon uttryckte sig inte riktigt så men det var kontentan) och det har hon ju såklart rätt i.

 

Jag menar, inte skulle man kräva att den som börjar ett nytt jobb har koll på allt ifrån de olika lunchställena till var kontorsmaterielet finns. Eller vad alla 200 kollegor heter och vem som gör vad på systerbolaget och allt detta efter sex ynka veckor? Ja för det är bara så kort tid sen hon kom till världen våran Boo och jag började mitt nya jobb som mamma.

 

 

 

Att slänga iväg en bild på Instagram verkar vara den form av regelbundna microbloggning jag har utrymme för just nu tyvärr och bättre än mobilkameran blir det inte kvalitetsmässigt men så får det väl vara nu ett tag...

Idag ska jag ut på mammahäng för första gången. Bäst att öva för det här är näst sista veckan som mannen är hemma och sen blir det mera mammahäng I guess. Men först ska vi till BVC och väga in Marsipanrosen. Det var ett par veckor sedan sist och mina biceps (och mattanter) säger att hon passerat femkilosstrecket vid det här laget så nå'n flugviktare är hon minsann inte, lilla Tyson Jr.

 

Nu har jag precis skickat iväg mannen på en "grattis du har blivit farsa nu dricker vi bärs och röker cigarr i ett par dagar"-resa tillsammans med ett gäng kompisar och andra nyblivna pappor. Efter att ha ägnat den senaste veckan till att ljuga mig blå så känns det faktum att jag ska vara ensam en hel natt med den Vilda (hungriga och bajsande) bebin för första gången som rena rama semestern. Jo för hur svårt är det att dra en vit lögn för att skapa ett överraskningsmoment? Tydligen väldigt svårt för en amningshjärna. Jag menar, jag hade ju inte ens behövt ljuga utan bara sagt: -På fredag vill jag att vi bara är hemma och äter något gott och myser så hade saken varit biff. Istället vecklade jag in mig i en lång rad hittepå om utbildningspass på Friskis & Svettis (en fredagskväll?!) juntaträff och tillhörande mjölkersättningsplaner för far och dotter vilket resulterade i att jag nyss fick tllbringa en halvtimme i källaren i väntan på att grabbgänget skulle komma för kidnappning… Vi lämnar det där.

Nu ska jag och Boo på tjejkväll med de andra överblivna fruntimmerna vars män röker cigarr och medan vi äter gott och pratar barn (gud jag undrar om jag kommer bli social, alltså och prata om ANNAT någon gång mer i livet?) så bjuder jag er på den efterfrågade förlossningsberättlsen. Bättre sent än aldrig och den kommer upphackad som en kebab för med den Vilda bebin vid bröstet tar det en evinnerlig tid med pekfingervalsen så håll till godo. Första delen skrev jag faktiskt för flera veckor sen men sen flyttade jag in i bebisbubblan så den kom liksom aldrig online, förrens nu. Here go:

 

Okej. Ni bad om det.
Så här 18 dagar senare börjar allt blekna och det var nog inte så farligt att föda barn ändå...
Say what? Amen på riktigt, det har inte ens gått tre veckor, ungen har för tusan inte ens fått ett namn och jag glorifierar redan hela grejen! Förmodligen ännu en grej i naturens fiffiga system. (Nu är det faktiskt 38 dagar sen, barnet har fått ett namn och jag minns det fortfarande som en ganska trevlig tillställning på det stora hela, innan jag vecklar ut journalen alltså)

Well, det kom inte som nån skräll men jag gör saker bäst med kniven mot strupen så att säga och eftersom de hotat med igångsättning på måndagen så börjar det naturliga värkarbetet vid tvårycket samma morgon. Jag vaknar av en rejäl sammandragning. Observera att detta är typ den första värken ever (fick en fisljummen en i duschen innan vi skulle på Bruce Springsteenkonserten i Göteborg veckan innan, men det var nog mest den Vilda Bebins sätt att säga: hey, ni glömmer inte att jag är med va?!) och ändå vet man precis vad det handlar om.

 

Efter ett par timmar laddar jag ner en värkräknande app för 15 kronor. Jag valde mellan en för 7 och en för 15 åsså kom det en värk och ni fattar inte vad smärta kan göra med en, i det här fallet åkte spenderbyxorna på. När värkarna kom regelbundet var 10:e minut väckte jag Jesper. Då var klockan sex och det kändes inte alltför hemskt att beröva honom på skönhetssömnen. Faktiskt var det av rent egoistiska skäl som jag väntade så länge, ni vet när man gifter sig pratar man ju om "for better or for worse" och jag tänkte att förlossningen nog är ett for worse moment och det är bäst att ha en utsövd man att hålla i.

 

Efter ännu ett par timmar ringde jag förlossningen och trots att det troligtvis var den femte barnmorskan i ordningen, alltså hur många ÄR de egentligen?! så hade hon full koll på mitt, eller ska jag säga bebisens läge (det känns sjukt VIP måste jag säga för det är ju ändå landstinget med alla förväxlade cancerprover hitochdit-historier vi pratar om), och vi bestämde att vi skulle åka in efter att vi ätit frukost. Sagt och gjort så åt vi en sista lugn tumanhandsfrukost på vad vi inser väldigt länge, packade ihop det sista på listan: mobbeladdare, kamera och all annan bloggutrystning. Allt annat hade Jesper packat för typ en månad sen. Och ni som följer mig på Instagram. Nej jag var inte så cool att jag cyklade till förlossningen. Inte den dagen. Bilden var från dan innan, när vi var där på kontroll. Såja nu var den glorian utsuddad. Typiskt. Nej eftersom vi hade packning för en mindre Everest-expedition så tog vi bilen. Kittad med babyskydd och allt.

 Hmm, jag funderar på om jag ska bygga upp det här med cliffhangers och sluta mitt i ett spännande parti? Nä jag tror jag kör med teasers istället som en riktig dokusåpa så i nästa del får ni veta vad en kuff är, vilket årtionde min första barnmorska egentligen var född och hur många värkar man får plats med i en femtonkronors-app egentligen.

 

Happy Friday!

Idag vaknade vi upp och mannen utbrast - Äntligen är det höst! Och jag är beredd att hålla med för visst var det kallare idag, och mer löv på marken...

 

Jag fyllde på tekoppen och gick igenom de senaste veckornas bilder i kameran och oj vad jag har grejer att visa här på bloggen! Men gissa vad som hände då? Laptopen dog. Bara så där. Jag måste verkligen få den till en support för det är ju där jag har bildprogrammen. Så nu sitter jag vid den stationära monstermaskinen som jag har dåligt samvete för att jag aldrig använder, och det är ju bra - att jag använder den nu alltså, inte dåliga samvetet, men som sagt inga bildprogram förutom iPhoto som jag inte är överförtjust i. Så hjälp! Finns det några gratisprogram till Mac som man kan redigera bilder i? Vad använder ni? Usch det blev ju en riktigt tråkig helg helt plötsligt nu när jag äntligen lyckats skapa lite bloggrum i höstrusket.

 

Hur som helst så stannar vi inne idag och myser runt och fixar lite så där halvhjärtat på den där evinnerliga att-göra-listan...Som trappräcket. Äntligen är det på plats och repen är trädda och nu ska knutarna knytas och ändarna brännas. Och när mannen gör det så fixar jag och Boo extra hyllplan till våra nya skåp för allt glas. Fast mest myser vi i sjalen. Fredagsmyser.

 

Efter mitt orkidérejs pallrade vi oss ut på en promenad. Lite picknickbaguetter och juice, en sväng förbi Apoteket för magdroppar till den Vilda bebin och sen matsäck i solskenet. Ljuvligt tyckte föräldrarna, långtråkigt tyckte bebisen som hängde i sjalen och mycket hellre vill att det ska röra på sig. Appropå picnick. Det känns ju inte som om det var så värst länge sedan vi hade picknick på Öland tillsammans, men då låg Boo i magen och den här gången kom Jenny & Oscar för att välkomna henne till världen.

 

 

Helt fantastiska paket och ännu finare innehåll, för vad sägs om den här molnmobilen som Jenny gjort. Helt underbart hantverk och jag blir lite full i skratt för jag har själv en molnmobil in the making. Det är inte första gången som Jenny och jag gillar samma-lika om man säger så... Dessutom håller jag lätt med mannen som så insiktsfullt utbrast att mina kollegor kan det här med presenter (läs inredning/stil), för hittills har vi bara fått otroligt snygga saker. Och Marsipanrosen -hon skiner som en liten solstråle bland molnen.

 

Ni vet hur det är va, när man har en attgöralista som räcker runt kinesiska muren så känns det ibland så övermäktigt att man gör något helt annat istället. Nå´t som kanske står på någon hemlig eller åtminstone  ganska blek attgöralista och inte är så särskilt viktigt, bara lite. Någon som känner igen sig?

 

Så blev det i alla fall för mig nu när den Vilda bebin sov ett par timmar så här mitt på dagen som annars är hennes vakentid. Då slängde jag fram mina fyra förbisedda brudorkidéer (vars latinskanamn låter som en nysning) och satte mina ruskigt ogröna fingrar i myllan och körde en extreme make over - lite som The Swan, med orkidéers motsvarighet till tandblekning och hela kittet. Kanske att en och annan florist sätter middagskaffet i halsen nu, men detta tips fick jag från en bekant som svor på att det funkade på hennes blommor.

 

Man drar helt sonika upp växten med alla sina läbbiga tentakler och skakar bort all bark. Sen klipper man bort alla döda/gula rötter och stjälkar rätt brutalt, skurar bort mossan ur krukan för mossa kväver växten (ännu ett overiferat antagande) och planterar sen om den nyfriserade lilla darlingen. Voila! Nu är det bara att vänta och se om de piggar på sig mina Phalenopsis.

Prosit!

 

 

 

Ibland behöver man liksom inte säga så mycket. Särskilt inte när en bild säger så mycket mer. För att inte tala om nio bilder... Snart är det fem veckor sen livmoderns examensarbete såg dagens ljus. Can't beat the feeling.

 

Fina, fina läsare som är Little Miss Fix It trogen! Jag trodde statistiken skulle nått bottenrekord vid det här laget och blev överlycklig när jag för första gången på över en vecka slog på datorn och upptäckte att ni hänger kvar. Yay!

 

Att vara småbarnsförälder alltså - ingen lek. Vår lilla persika bestämde sig nämligen för att äta varannan timme de senaste veckorna och jag har bokstavligen förvandlats till ett snabbmatställe i scoutkläder. Alltid redo. Men igår och idag har fiolerna låtit lite annorlunda. Kanske för att hon de facto idag uppnått den högaktningsvärda åldern av en månad! En hel underbar månad av värnlöshet, miner, morrande, ljuvlig doft och de sötaste små puffar och suckar man kan tänka sig.

 

Eftersom hon sovit lite mer, eller varit nöjd utan att ligga klistrad vid bröstet 24-7, så har vi faktiskt hunnit med lite annat här hemma. Som att börja ställa i ordning bebishörnan. Tapeten kom häromdagen (oh my vad den är snygg) och sängen hämtade vi i helgen, men det är ju en helt annan historia. Happy Friday allihop! (och håll tummarna för att det är en positiv trend så att vi ses lite mer frekvent här på bloggen)