Pannkaka av alltihopa
Våra helgplaner blev det inte mycket med. Gårdagen bjöd på storm och vertikalt regn och det enda rätta var att hålla sig inomhus (och knappast i någon torparträdgård). Dessvärre var ingen av oss sugen på att just sätta upp tavlor när vi var inomhus så de står fortfarande inplastade längs väggarna. Idag stod badhuset tillsammans med två andra familjer på schemat och vi avrundade med en sen lunch på Café Hos Oss i Pukeberg (nybliven granne med glasbruket där jag pluggade på Designprogrammet). Det var så himla mysigt så ingen ville åka hem och sen var det kväll och tavlorna står där vi lämnat dem och ja det blev mest pannkaka av alltihop.
Men för att se det positivt så blev det en himla god pannkaka, både till frukost och som matsäcks-mellis. Så här gör jag dem;
2 1/2 dl ekologiskt vetemjöl
2 tsk ekologiskt bakpulver
2 msk fair trade rörsocker
1 krm salt
2 1/2 dl ekologisk mellanmjölk
2 msk smält ekologiskt smör
1 ekologiskt ägg
Smör till stekning
Ev. florsocker att pudra över.
Serveras med frusna svenska hallon och lönnsirap.
Blanda de torra ingredienserna i en skål.
Vispa först ner mjölken, sen smöret och sist ägget. Vispa till en slät smet. Stek i smör, klicka ut ca 0,5 dl smet per pannkaka. Grädda på medelhög värme tills det bildas bubblor på ytan, vänd och grädda klart.
Ät de med syrliga hallon och smakrik lönnsirap. Minst en gång i månaden.
Mobilfoto: Sara Zetterström
Ett tack känns lite fjuttigt men, TACK!
En hel hög med tack och massa kramar till er alla som peppar och tålmodigt återkommer till bloggen. Idag när jag loggade in kändes det lite som att se ljuset i tunneln! Tunneln den senaste månaden har mest berott på kärvande teknik (hata är ett starkt ord men jag h a t a r verkligen ickefungerande internet, fulla hårddiskar och program i behov av ominstallation. Grrr.) och evinnerligt vabbträsk som helt fick mig att tappa fotfästet i bloggen. Men.
Idag är ongen på förskolan (för 1:a ggn på nästan 3v!), jag har rensat hårddisken och uppdaterat all mjukvara (typ bästa känslan näst efter nyrakade ben i renbäddad säng) och befinner mig på kontoret med wawawiiwa-uppkoppling. Woho!
Jag har fått så många tips på inlägg och ämnen, vissa supersnabba och vissa mastodontstora, men sjukt inspirerande hur som. Så än en gång Tack! Nu startar jag om.
Flera av mina favoritblommor i samma bukett: ranunkel, poppel, anemoner och brudslöja.
Du ger rubriken - jag skriver resten
Fick ett klockrent läsartips av Sandra och jag har ju sett det i andra bloggar så varför inte!? Kom med förslag på rubrik (eller önskeinlägg om ni så vill) så att jag har något att utgå ifrån i några inlägg framöver. Inget ämne är för litet eller stort i rådande internetskugga.
Och som ett litet sidospår kan jag berätta för er som inte följer mig på Instagram (eller har lyssnat på Kom In-podden #52) att jag befinner mig i Sälen där jag skidsemestrar med Boo och hennes farföräldrar den här veckan, i en stuga ganska långt från fotostyling och övriga jobb (och fascinerande nära interiört 80-90-tal). Men Jesper då, tänker kanske ni. Ja vad ska jag säga. De ville väl ha en flicka med lockigt hår...
Hit me with your önskerubbe, tack.
Skrivkramp
Jag vet inte annars hur jag ska beskriva det för någon bloggtorka är det inte, ämnen på inlägg nedklottrade i telefonens anteckningsapp skulle ge ett inlägg om dagen hela mars om det bara var så. Visst brottas jag med den ständiga tidsbristen men den känns konstant och något jag brukar jobba mig runt. När jag inte har en stor jäkla mur av skrivkramp runt mig vill säga. Och den har pågått länge, det har ni ju märkt (även om jag kanske försökt skylla på just tidsbrist). Så jag lyder experternas råd och bara skriver nu. För att få det att lossna. Ville liksom bara säga att jag inte glömt bloggen (och dess läsare), inte övergivit den, eller uppsåtligen negligerat den. Jag måste bara hitta Weblogus Maximus (eller vad nu stora bloggskrivarmuskeln kan heta) och stretcha den ordentligt.
Hej så länge!
Internet och klöver är allt jag behöver
Looong time no see! Jisses, jag har ett antal blogginlägg som jag kommer få bakåtpublicera eftersom jag haft noll och ingen kontakt(!) med bloggen i två veckor som ni kanske märkt. Först hade jag ingen nätuppkoppling (hej 2002) och sen kunde jag plötsligt inte publicera bilder, men nu så, ordningen verkar återställd!
Så, jag ville mest säga hej, jag är tillbaka, och kommer att publicera lite inlägg i kronologisk ordning så scrolla neråt imorgon eller så och läs ikapp vettja!
Ni har väl märkt att vi går mot vår!? Solen sken in redan vid 7-rycket imorse och jag for runt med kameran i Hundraåringen för att fånga ljuset innan jag satte mig på tåget. Ett favoritobjekt är klöverblomman i vardagsrummet, den jag f ö fiskade upp ur soporna efter att ha lämnat man och 1 m klåfingrighet ensamma en helg. Vem som helst kan ju förstå glädjen i en pånyttfödelse men detta tog lite som priset, blomman har liksom tredubblat sin storlek på bara några veckor!
Foto: Sara Zetterström
Stockholm T o R
Nu är jag på hemväg från möbelmässan i Stockholm och ville mest tala om att jag lever, trots gles blogguppdatering. Dagarna har varit fullspäckade och jag kommer där ifrån fullmatad med intryck, nyheter och härliga möten (och en packning som skulle behöva en sherpa eller två).
Möbelmässan i siffror:
Första kvällen i huvudstan tillbringade jag med min BFF. Vi åt sushi och jämförde kroppsligt förfall. Antal år som bästisar: 19.
Första mässdagen sprang jag på en gammal bekant från min utbytestermin i tyska Wismar. Antal år sedan vi sågs: 8 (han var sig lik).
Mässdagen II hade jag tillfälle att äta lunch med en saknad kollega som jag inte träffat på ett tag, sist var på en endurotävling och nu alltså möbelmässan. Vanliga fikaraster verkar inte vara vår grej. Hon har längre hår nu men om hon inte klippt sig sedan vi sågs sist så växer det rätt långsamt ändå. Antal år sedan vi sågs: 12.
Jag har vinglas i väskan eftersom jag tecknade nya tidningsprenumerationer på mässan. Antal: 4. Mvh Lättlurad.
Som om inte övrigt vore nog toppade jag packningen med nya (tunga) snyggböcker. Mvh Hulken. Antal: 3.
Det blev tight till avgång efter att jag sprungit från försenat pendeltåg genom Centralstationen med 40kg packning. Antal minuter till godo: 1.
Blåa och gröna och ännu fler blå nyanser som kunde skönjas i mässhallarna. Antal: oräkneliga.
Personer i en Hundraåring som jag längtar alldeles ofantligt mycket efter nu. Antal: 2.
Antal dagar tills jag förhoppningsvis gör det här igen: 363.
SFF-selfie.
Jag ska bara...
Det pratas om folkhälsoproblem och duktig flicka-syndrom och jag kan skriva under på dem båda. Att sätta sån press på sig att man blir sjuk när man egentligen borde ta ett steg tillbaka och fundera över det som är viktigt, på riktigt. Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat med kollegor, både andra frilans och fast anställda - det ÄR ju faktiskt inte hjärnkirurgi vi pysslar med, eller världsfreden heller för den delen (inte för att på något sätt förringa mitt jobb eller legitimera att läkare och FN-delegater bränner ut sig, men ni fattar), eller gråtit över att inte räcka till.
Om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så var den där berömda väggen inte alltför långt borta innan jul, nä jag var nog rent av och gnuggade näsan mot den. Tack och lov bromsar ibland kroppen när hjärnan inte fattar att släppa gasen, för jag blev ju sjuk. På självaste julafton. Då var flytten avklarad, en intensiv jobbperiod på paus och familjen samlad och när jag ändå inte visade tecken på att dra ner på tempot så slog nödbromsen till.
Och symptomen är bekanta, för ganska precis tio år sedan fick jag nämligen en fysisk stressreaktion. Jag pluggade på Designprogrammet, jobbade extra, var engagerad i studentkåren och uppehöll ett distansförhållande mellan Kalmar-Visby, då behövdes bara ett extra pressat skolprojekt för att få bägaren att rinna över. Jag som så gott som alltid sover ovaggad fick svårt att sova, åkte hemifrån med ytterdörren på vid gavel, glömde nycklar, hittade bilen med öppen baklucka efter urpackning dagen innan för att nämna några grejer, utöver det fick jag utslag på hela kroppen. Hjärnan slog liksom ifrån och kroppen röt i: Nu. Räcker. Det!
Det första två veckorna in på 2015 har ju inte heller gått i snigeltakt precis men nu äntligen är jag ikapp, i nuet, i "från och med nu ska jag prioritera bättre". Det kommer alltid vara perioder då jobben hopar sig och förseningar av än det ena och det andra ger en dominoeffekt eller fylla jämnt-kalaset krockar med junior-VM i valfri sport för så ser liksom livet ut, det är Murphys lag. Men jo, jag ska f ö r s ö k a lyssna mer inåt, dra ner tempot (och här vill jag tydliggöra att det fortfarande kommmer vara högt för jag gillar när det händer mycket, lagom för mig är inte alltid lagom i andras ögon), prioritera familjelivet, träning och fokusera mer på bloggen. För det har ni väl märkt vid det här laget, blir det för mycket i övrigt så bloggar jag inte. Något som hänger ihop en hel del med att det är så luststyrt. Fortfarande efter 8,5 år är bloggen min oas av givande & tagande. Energi in och ut när det är som bäst och tyvärr lätt att prioritera bort först. Men. Nytt år och nya möjligheter att prioritera annorlunda, eller hur!?
Det första två veckorna in på 2015 har ju inte heller gått i snigeltakt precis men nu äntligen är jag ikapp, i nuet, i "från och med nu ska jag prioritera bättre". Det kommer alltid vara perioder då jobben hopar sig och förseningar av än det ena och det andra ger en dominoeffekt eller fylla jämnt-kalaset krockar med junior-VM i valfri sport för så ser liksom livet ut, det är Murphys lag. Men jo, jag ska f ö r s ö k a lyssna mer inåt, dra ner tempot (och här vill jag tydliggöra att det fortfarande kommmer vara högt för jag gillar när det händer mycket, lagom för mig är inte alltid lagom i andras ögon), prioritera familjelivet, träning och fokusera mer på bloggen. För det har ni väl märkt vid det här laget, blir det för mycket i övrigt så bloggar jag inte. Något som hänger ihop en hel del med att det är så luststyrt. Fortfarande efter 8,5 år är bloggen min oas av givande & tagande. Energi in och ut när det är som bäst och tyvärr lätt att prioritera bort först. Men. Nytt år och nya möjligheter att prioritera annorlunda, eller hur!?
Jag ska bara...
Foto: Jenny Wik
Solokvist
Hej 2015!
Igår var första dagen som vi inte hade gäster sedan vi flyttade in. Det är ju superhärligt att umgås med familj och vakna tillsammans med vänner men onekligen är det inte många kartonger som packas upp när man har besök. Det försöker vi råda bot på nu, samtidigt som vi även försöker ta det lungt och mysa också eftersom det bara är ett fåtal dagar kvar av vår gemensamma ledighet.
"Kolla mamma, jag gnagde på mackan så det blev som en måne"
Vissa av oss gör smörgåskonst och andra försöker att inte gå upp i atomer vid upptäckten att vi fått fel tv med oss från affären (ja vi har gått och köpt ny tv, trots att den gamla teknikmässigt onekligen matchade hundraåringen). Själv har jag precis monterat ett skåp som ska svälja Marsipanrosens leksaker här på nedervåningen som är almänt kaosig. En upptäckt nu när vi blivit med två våningar är att vissa av hennes saker kommer helt enkelt få flytta ner för att vi inte ska springa ihjäl oss i trappan vid undanplockning.
Förutom att stöka till funderar jag mest över vardagsrummets funktion och känsla, granen kommer ju snart åka ut och då vill jag inte möblera sönder det fina burspråket.
Foto: Sara Zetterström
Mitt 2014
De senaste dagarna har jag jobbat med årets sista uppdrag i form av bild och text till ett par DIY-projekt som jag kan dela med mig av i början av nästa år. Om någon skulle kalla mig för lika energirikt som belysningen på ett danskt tivoli skulle jag bli väldigt uppriktigt förvånad. Om jag har ett reservaggregat så är det det som står och brummar just nu så istället för att lägg in tvåsiffrigt antal inspirerande bilder från året som gick tänker jag hoppa i kojan och ladda upp de ordinarie batterierna så att årets sista dag orkas firas fullt ut i morgon. Så jag copy/paste:ar helt sonika Ebbas årssammanfattning här. Eller nä, jag har bara kopierat frågorna, svaren kommer från mitt eget tangentbord i Hundraåringens kök (hashtag fromwhereisit).
Man skulle kunna tro att det är mitt i vintern och solen är något synnerligen ovanligt när man ser bilder från de senaste inläggen. Ja just ja, det är den ju. Skymtades senast 3:e oktober.
Sammanfattningsvis så var 2014 väldigt upp och ner. Jobb och vila, glädje och sorg, kreativt och administrativt... Men mest så var det året då vi fick en tvååring i familjen.. Det finns liksom inget bättre.
Ursäkta den konstiga typon men källkoden verkar visst också gå på reservaggregatet. Hur var ditt år?
Dag från år 2014 du alltid kommer minnas?
22 december, dagen då vi flyttade in i Hundraåringen. Kaosigt och alldeles underbart.
Bästa köp?
Ett sekelskifteshus i Kalmars moderna Bullerby.
Sämsta köp?
En hantverkstjänst av en osmidig smed (dyrt och fel).
Beskriv din stil under året som gått?
Kontinental med inslag av industri. Skandinavisk/fransk.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Feedbacken från min läsarundersökning, en riktig vitamininjektion för sämre dagar.
Genomdrev du någon stor förändring?
Rent bildligt så renoveringen av Torpet, skulle vara intressant att se statistik a la Hans Rosling på timmarna vi lade på den där gamla stugan.
Reste du utomlands?
Ja, till New York i maj. En fantastisk kombination av business (mindre än tänkt) and pleasure (mer än förväntat) tillsammans med min man.
Vad skrattade du åt?
Roliga youtube-klipp, men framför allt har det här året bjudit på många skratt med Marsipanrosen. Tvååring på burk, det vore världens affärsidé.
Vad har du tittat på, på TV?
Bron, Suits, Bonde söker fru, På spåret, Idol, Så mycket bättre och på sistone en hel del Daniel Tiger tillsammans med Boo.
Vad önskar du att du gjort mer?
Varit i nuet. Dansat.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Slösurfat på mobilen när jag gått och lagt mig.
Största framgång på jobbet 2014?
Att jag vågat ta betalt, oftast, och inte pressat mitt pris bara för att jag är nyföretagare.
Bästa boken du läste i år?
Harry och Herta hare?
Största musikaliska upptäckten?
Ett katastrofalt musikår på det personliga planet, inga konserter och bristande botanisering. Blir dock väldigt danssugen av Geronimo av Sheppard.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ett år fyllt av toppar och dalar, väldigt mycket glädje men också en hel del sorg och/eller vanmakt både i relationer och livspusslet.
Största misstaget?
Att inte dra i handbromsen i ett jobbprojekt som nästan och delvis fortfarande håller på att äta upp mig p g a orealistisk omfattning i förhållande till tid.
Lärdom om dig själv under året?
Att jag behöver lugn och ro för att vara en så bra förälder som jag bara kan. Jag får energi av att ha saker på gång men gränsen mellan det och när det blir för mycket som istället dränera mig energimässigt är en balansakt som jag ännu inte fullt behärskar.
Största framgången på det privata planet?
Att Jesper och jag firade 15 år tillsammans och att jag fortfarande kan bli knäsvag av hans uppenbarelse (någonstans där mellan de sjuttielva gånger om dagen jag blir galen på honom).
Vad spenderade du mest pengar på?
En ganska stor trave plåt och hundraåriga brädor.
Något du önskade dig och inte fick?
Utebliven mens och en perfekt liten lejongul dunbolstrig bäddsoffa i sammet.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Satt hopklämd mellan en sur Kines och en amerikansk robo.. förlåt businessman på väg hem från New York, flera rader från min man (som f ö glömde och gratta mig en god bit in på den 19 maj, sånt får mig att anse 15 år tillsammans som ett smärre under.)
Vad fick dig att må bra?
Ensamma sommarmornar i naturen utanför torpet medan familjen fortfarande låg och sov.
Lärde du dig något nytt?
Jag blev bättre på att backa med släp.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Ett syskon till Boo groendes i magen.
De bästa nya människorna du träffade?
Flera skarpa affärskvinnor i och med affärsutvecklingsprogrammet jag gått och inspirerande inredarkollegor jag träffat i olika projekt.
Något du var stolt över?
Att torpet blev så bra och fint, och har lagom mycket kvar av fix. Mina systrar som båda kämpar på med sina respektive strider.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Planera jobbflödet bättre med kortare intervaller av intensiva projekt och lugnare perioder. Aktivt jobba för att utvecklas och lära mig nya saker, bryta ny Little miss fix it-mark.
Högsta önskan just nu?
Inget särskilt tänkte jag först skriva men det i allra högsta grad särskilda jag önskar så hett att det liksom blivit en del av vardagen är att vi blir fyra i familjen nästa år. 2016 funkar också, om jag får kvitto på’t.
Små glimtar av min jul
Jag visste ju att det skulle bli en annorlunda jul i år, nedskalad och med vissa (läs ganska stora) element av flytt, däremot hade jag inte räknat med att bli magsjuk. Min julafton tillbringades på övervåningen där jag låg i karantän (tack gode gud att vi flyttat och numera har två toaletter, just sayin'), dessutom fortfarande inget internet och ingen TV. Okej, jag kan ju inte beskylla Telia för magsjukan men att misslyckas med installation av tv och internet två dagar innan jul gjorde att min afton i karantän blev aningens längre och tråkigare än brukligt. Ett par korta besök på nedervåningen hade jag dock ork för, främst för att föreviga Boosans första jul i Hundraåringen.
Idag har det varit en typiskt lugn och skön juldag, Marsipanrosen har kört mostermys och julklappsläsning av gammelmormor Maj-Britt. Jag har fått behålla alla måltider och vi håller fortfarande tummarna för att resten klarar sig, so far so good! God fortsättning kära läsare, när jag är helt återställd ska jag ta en rejäl sväng med kameran i mitt nya residens.
Foto: Sara Zetterström
Midnatt råder tyst det är i (nya) huset
Officiellt är det faktiskt dopparedagen nu, jag sitter här i Hundraåringens kök utan wi-fi men med ett svajigt mobilt bredband och håller tummarna för att denna post går iväg. Igår (i måndags om en ska vara petnoga) gick flytten och det flöt på oförskämt väl, när vi landat lite och julat ännu mer ska jag tipsa om de allra bradigaste flyttknepen.
Just nu känns det som att befinna sig i limbo, lägenheten ekar tom och känndes främmande när jag var där och hämtade blommorna tidigare idag och Hundraåringen har en massa egenheten för sig som bara en hundraåring kan ha och som jag inte lärt mig än. Men snart säger vi nog hemma om huset helt på reflex. Vi har hunnit otroligt mycket, köket är så gott som uppackat och vardagsrummet som såg ut som nedan vid lunch funkar nu fint för morgondagens julfirande (minus några kartonger som ska få sig en match på morgonkvisten) och alla husockupanter har fullgoda sovplatser.
Den ömma farmodern till Marsipanrosen har varit hos oss sedan i fredags och det kan bara stavas O V Ä R D E R L I G T. Lil' sis kom de dryga 30 milen för några timmar sen och i morgon kommer svärfar och svärmormor ner med julmaten. Okej, en grön jul är en grön jul och om jag fick önska den minsta ytliga lilla sak så skulle det vara snö inatt. Inte drivor, nä jag skulle gott och väl nöja mig med några centimeter, och -5°C. Snöbristen till trots tycker jag ändå att julstämningen börjar infinna sig, banne mig. Och visst kan en knappt ana att julgranen precis kamikazedykt med kulorna före en kvart innan bilden togs?!
Nu ska jag premiärduscha i vårt snygga 80-talsbadrum (åhh som det kliar i renoveringsfingrarna) och sova lite innan det blir den juliga afton.
Foto: Sara Zetterström
Ett hej från flyttkaoset i sjukstugan
Åhh så skönt det känns att sitta framför bloggen igen! Ni vet hur det är så här innan jul, mycket som ska avslutas på jobbfronten och ett antal säckar som ska knytas ihop förutom den med julklappar såattsäga. Här har det varit supermegadupermycket och jag raljerade över att jag skulle bli sjuk som i tisdags när det sista akuta på jobbfronten var avslutat och jag skulle kunna slappna av (eller ta ett nytt andetag inför projekt flytt). Jag hade fel, efter ganska många veckor av lite sömn och högt tempo blev jag sjuk i lördags när jag var mitt uppe i ett jätteroligt inredningsjobb i Skåne. Det var bara att bita ihop och se fram emot den berömda vilan i graven liksom (muntert värre).
Men tisdagen blev inte helt lottlös på sjukinfalls-fronten då de ringde från förskolan och jag fick hämta en magsjuk Marsipanros innan lunch. Så här är vi nu, de berömda 48 h har strax passerat, minigranarna har klätts med både kulor, pärlor och nyckelringar vid det här laget och jag börjar så smått kunna fokusera på alla fiffiga flyttips ni delat med er av. Inte många dagar kvar innan det bär av mot Hundraåringen nu...
Jag ska verkligen försöka skärpa till mig och ta er med på de sista dagarna av 2014 genom bloggen, för jag har saknat er!
Foto: Sara Zetterström
Du nämner inte mig vid en eventuell skilsmässa va?
Det här inlägget är till dig som i min läsarundersökning skrev att du enbart följer två bloggar. Varken mer eller mindre. Och att detta är den ena (Je-eee-ez! Jag känner ingen press för ditt internetuella utbyte här, nej inte alls).
Förlåt, eller ska jag säga grattis? Med tanke på den så gott som obefintliga uppdateringen så har ju du halverat din bloggtid på sistone. Mer tid för dig att "göra annat", det är ju sånt en läser hela tiden att högt uppsatta kostymmänniskor vill ha. Nehe du är ingen högt uppsatt kostym människa? Men jag blir ändå lite nyfiken på, eller aningens orolig för vad ditt "annat" kan tänkas vara?
Om det är ett ohemult kreativt love life med "the little piece of meat of the week" är jag först att gratulera. Verkligen. ...kul. ... För dig.
Eller har all den här ackumulerade tiden med webbens svarta hål plötsligt gett dig en lucka för en längre vistelse i ett land med en medeltemperatur som inte sjunker under +20 grader. Grattis.
För du råkar väl inte ha en tvååring hemma?
Du har det? Men inte en sån som kan allt själv va? Inte en sån som använder decilitermåttet till vällingpulvret som ska i flaskan med öppning modell sugrör, inte en som ser ut som Spike i Notting Hill när hen klätt på sig och även inte bara önskar, utan ser det som en självklarhet, att gå så till dagis? Inte en som har millimeterpassning på var makaronerna ska ligga på tallriken va, eller en som vägrar sitta på pottan och lika notoriskt vägrar blöja, inte en som förvandlas till ett radband av grodyngelsgelé (en vet ju hur svårhanterliga såna är) så fort en tid finns att passa (och det händer ju)?
H A R du det?
Shit.
Och nu har jag alltså halverat möjligheten att koppla ur mammapiloten, fått klockan att stanna strax innan det livsnödvändiga klockslaget "me time", klippt itu det lilla halmstrået en famlar efter för att inte Usain Bolt-springa till närmaste kudde och skrika som en sinnessjuk...
Alltså, jag har bara lite svårt att få tiden att räcka till just nu.
Förlåt.
Den ofrivilliga bloggpausaren
Det var verkligen inte en planerad paus detta men livet gjorde liksom dubbelknut i och med att Jesper åkte en vecka på jobb i Indien, ett projekt dragit ut på tiden och krockat med andra uppdrag och dygnets timmar tog liksom... slut. Men nu är det ny vecka. Fortfarande dubbla strängar på lyran och mannen på ännu en jobbresa men ändå mer hanterbart på något vis. Inte bara ny vecka, även ny månad efter att solen gick ner vid slottet igår. Hej december! Vår flyttmånad. Tack för alla bra tips, jag ska sammanställa dem så kanske fler kan ha nytta av dem.
Foto: Sara Zetterström
Pannkakslördag
Som den var efterlängtad den här långsamma lördagen. T o m solen orkade ta sig igenom molnmassorna och vi har haft den längsta av frukostar. Amerikanska pannkakor med tjusig lönnsirap direkt från New York och färskpressad apelsinjuice av eko-odlade c-vitaminbomber som får det att krusa sig lite bak i gommen.
Nu blir det en sväng till torpet för att kolla om musskrämman funkar eller om den bara gett mössen discomusik att dansa på borden till. Om några timmar ska vi vinka av mannen & pappan som åker till Indien för en veckas jobb. Inte alls särskilt roligt men en lång pannkaksfrukost med de bästa två jag vet ger i alla fall lite plåster på såren.
Foto: Sara Zetterström
Flytthjälp
Just nu lever vi i en blygsam förhoppning om att få fira jul i Hundraåringen. Först var det sagt 15/1 (jag hörde: innan jul), sen visade det sig att säljarna fick tillträde till sitt nya hem tidigare (jag hörde: innan jul) och idag fick jag ett mejl som sa att planen är att de flyttar den 20:e, huset städas den 22:a och vi kan påbörja flytt då, där på eftermiddagen dan föredan före dopparedan - innan jul!
Nej, inte optimalt på något sätt, men håll med om att i valet mellan en jul i flyttkaos i en urvuxen lägenhet eller en jul i flyttkaos i en vacker Hundraåring med burspråk och kakelugn så känns det enkelt. Hur odrömmigt det än må vara att byta boende dagen innan julafton.
När vi flyttade till Gotland 2001 hade vi en firma som både packade, flyttade och packade upp (tavlor och ljusstakar i sovrumsgarderoberna, just sayin') och när vi lämnade ön för Kalmar packade vi själva men anlitade en firma för transporten av hela bohaget. Den här gången vill vi hellre satsa pengar på renovering och flyttstäd och kommer sköta flytten själva. Men för att få till en jul i Hundraåringen måste den verkligen optimeras och det är här ni kommer in. Är det någon som kan tänka sig att bära en kartong eller två den 23:e?
Skoja bara, men jag är övertygad om att ni tillsammans har adressändrat både en och flera gånger och sitter på en massa tips för en smidig flytt och jag är idel öra! Shoot.
Min lilla batteriladdare
Stress är inget som jag triggas av, eller visst, den där berömda kniven-mot-strupen-stressen har ju en tendens att få mig att prestera utöver min förmåga men i övrigt så blir jag väldigt dränerad i intensiva jobbperioder och har lätt att bli ganska frånvarande. Jesper har varit borta på fisketävling hela helgen och med facit i hand var dygnet runt-häng med Marsipanrosen precis vad jag behövde. Visserligen hade jag en del rekvisita och lite annat att fixa idag inför veckans jobb men istället för att hasta iväg och lösa det fortast möjligt så gjorde vi det till en utflyktsdag ihop Boosan och jag. Tvååringar, de borde förresten märkas som narkotikaklassat medel.
Vi var lite tidiga på stan så först kollade vi i skyltfönster. Ja, det var typ vi och isbjörnarna men ongen skulle promt ha paljettklänning och vägrade dessutom att ha jacka på sig. Hon kunde drista sig till att ha pappans halsduk, som hon satte på huvudet, men hon var väl fortfarande svettig efter brottningsmatchen om jackan som jag förlorade.
Sen gjorde vi misstaget som de flesta av barnfamiljerna i 18 svenska städer gör på söndagarna. Vi åkte till IKEA. Men hon som önskade korv till lunch var i himmelriket och dansade på borden. Även barnet tyckte det var toppen.
När vi tagit oss igenom familjeteriset bytte vi shoppinggalleria där vi hade sällskap av Marsipanrosens gudmor med barn. Föreställ er en lördagförmiddag i tjugoårsåldern med din bästa väninna, ett lättsamt sökande efter kvällens partystass i butik efter butik som avslutas i affären som tillhandahåller aftonens rusdrycker.
Those were the days.
Motsvarande scenario med en ett-, två- och treåring (varav den i mitten missade sin middagslur p g a glassfest på ett stort möbelvaruhus) kan närmast liknas en rugbymatch mellan dig själv och fjorton ålar i motståndarlaget. När jag lätt perspirerande till slut står i kassan (och i smyg rätt nöjt konstaterar att jag de senaste timmarna gjort kvällens löppass överfödigt) hör jag en bekant röst som euforiskt gastar -maaammaaaaa och hon som nyss var påklädd vid min sida kommer farande från andra änden av butiken halvnaken iklädd tomtedräkt.
Tack älskade barn för att det är stört omöjligt att inte vara hundra procent närvarande med dig. För skattjakterna du ger mig när du spridit ut dagens outfit på ytan av en halv fotbollsplan. För att du liksom jag kan äta korv alla dagar i veckan om så var. För att du påminner mig om att allt inte behöver vara precis just så som jag vill ha det när du kärleksfullt kramar om en tomtedräkt i fleece och lyckligt konstaterar -Den är så föön! Och för ditt skarpa sinne för detaljer som när du nöjt påpekar att vi har likadana kängor. För sångerna du levererar och buset som glittrar i dina ögon och gör mig fladdrig i hjärtat.
Tvååringar alltså. De borde märkas som narkotikaklassat medel. Sjukt beroendeframkallande.
Mitt inlägg i debatten
Det är väl ingen som läser några av landets populära inredningsbloggar som undgått att flera bloggare den senaste veckan chockats av upptäckten att de under en lång period kopierats i mindre stycken eller hela inlägg. Inlägg som sedan har publicerats i en inredningskrönika i en dagstidning i södra Sverige. Genomruttet och svårgreppbart.
Ingen har outat personen, det handlar ju trots allt om en kollega och (s k) vän rent av, sfären är ju inte större än så, och jag blir illa berörd. För jag är också tjena, hej och kram med människan och har svårt att förstå hur det kunde bli så fel, under så lång tid. Hur hamnar man i situationen att ekorrhjulet snurrar så fort att det blir enklare att vecka efter vecka stjäla texter än att sätta ner foten och krasst konstatera, tusan jag kan inte leverera -ge jobbet till någon annan? Nu spekulerar en hel bransch istället vem den skyldiga är. Jag upptäckte igår att jag själv är misstänkliggjord, och tack och lov avskriven eftersom jag inte signerar någon krönika. Men om jag hade gjort det då, hade jag då blivit den lilla snöbollen som vuxit och sen oskyldigt stämplad för resten av karriären? Som sagt jag känner mig illa till mods.
Å ena sidan tänker jag på skräcken att stå där med mössan i hand, hur fruktansvärt pinsamt (hittar inget bättre ord) det måste kännas för personen i fråga. Samtidigt önskar jag att modet att stå för sina handlingar fanns där, och ett passande förlåt, jag gjorde bort mig, till berörda parter. Hur som helst hoppas jag på ett sätt att det inte går att komma undan med det men tråden mellan att hålla tyst och elda på spekulationerna och att outa någon och på så vis bidra till en viral hetsjakt är läskigt smal. Och jag vill inte kasta första stenen.
Torpartriss
Det var early birds i det Zetterströmska residenset för att iscensätta en farsdags-frukost i morse. Färskpressad apelsinjuice, små tyska korvar och scrambled eggs, men inga specifika önskemål eller så från den där pappan till barnet. Och sen åkte vi på råttjakt i torpet. Jag har köpt en sån däringa pipmojäng som ska få små möss med känsliga trumhinnor att välja andra vinterhotell än Sjöströms stuga. Håller tummar och tår att den funkar för jag ser inte fram emot att fira ett eventuellt torparnyår med hela släkten Skogsmus. Föräldrarna försökte hålla horisontalläge med sagoläsning medan treäpplaren höll fanan högt och körde varv efter varv av hela havet stormar med de vinterförvarade dynorna. Nyss hemkomna ska jag försöka få den lilla cirkushästen i säng och själv landa inför ännu en arbetsvecka i Älmhult. Jag saknar alla fina loppisfyndade ljusstakar när jag inte är i torpet, får se om några ska få flytta in till stan över vintern.
Foto: Sara Zetterström
Allt handlar om prioriteringar, right?
Jag får många frågor om egenföretagande. Om hur man vågar ta steget, hur man skaffar kunder, hur uppdragen kan se ut etc. En av sakerna som verkligen har hindrat mig att ta steget tidigare är skräcken över pappersarbetet som följer med i förpackningen företagare. På riktigt så har jag bävat, och gör fortfarande, för byråkrati och rättigheter/skyldigheter jag inte har koll på. Och när jag försöker få koll så liksom sprakar det som i radioskugga när momssatser och beskattningsbesked kommer på tal.
En annan rädsla som småföretagarare kan vara att dra på sig fasta kostnader, utgifter som ska betalas varje månad, som hyra m m. Men vet ni istället för att lägga tid och energi på något förvisso superviktigt men kanske väldigt långt ifrån min kärnverksamheten så låter jag ett proffs sköta bokföringen och fokuserar själv istället på det jag är bra på. Det är ekonomiskt i längden och ett bra förhållningssätt att tillämpa på livet i allmänhet tycker jag. Men kvittona måste tyvärr lik förbaskat lämnas in, även om det är lördag och tv-soffan lockar mer, på tal om prioriteringar.
Ser ni, de senaste Ikeafavoriterna har blivit mina, men saxen ligger kvar på kontoret.
Foto: Sara Zetterström