Med tanke på hur glest det varit mellan inläggen på sistone så tänkte jag överträffa mig själv medan ongen fortfarande sover och bjuda på ett till idag. Vänj er inte.

 

Inte så konstigt kanske, men det har dykt upp nya behov här hemma i och med den nya familjemedlemmen. Ett är en snällare belysning i badrummet. För handen på hjärtat vem vill ha en 60-wattare eller ett lysrör i nyllet klockan 02.23? Eller 03.57 för den delen, när det stapplas ut i badrummet för blöjbyte. Varken vi eller Boo tokgillar ljusbilden vi har nu om man säger så. Igår natt stod jag i bäckmörker och famlade med förhoppning om att hon skulle vakna med en blöja och inte fyra amningskupor runt rumpan, och då ljusnar det ändå rätt tidigt fortfarande. Gissa hur mörkt det kommer att vara om ett par månader. 

 

Nåväl, behov är till för att lösas och nu har jag kommit på att den forna strömbrytaren till tumlaren (vilken åkte ut dag ett efter inflytt), som lägligt nog sitter bredvid skötbädden, skall bytas ut mot ett eluttag och i det uttaget tänkte jag att denna gullig kaninlampa från Mokkasin kan kopplas in. Lagom ledljus för oss nattsuddare.

 

 

 

Hej, jag heter Sara och jag är en usel bloggare.

(det är nu ni i sann AA-anda kan utbrista i kör: Hej Sara!)

Men seriöst, jag tror jag har glömt hur man bloggar, det har liksom gått en vecka sen senaste inlägg (förlåt) ... Eller så har jag bara en crush. En riktigt rejäl bebis-crush.

 

Det tog nästan tre veckor men nu har den lilla marsipanrosen AKA Vilda bebin äntligen fått ett namn. Boo Edith Chali Zetterström. Namnen har varit klara sedan hon föddes men vi velade länge mellan Edith och Boo som tilltalsnamn.

 

Men. Efter att ha tillbringat dessa veckor tillsammans med denna lilla oskyldiga men bestämda varelse som morrar och lever runt när hon ska äta, mornar sig en timme med tillhörande fönstergnisslarljud och spänner läpparna och gör det poppande retstickeljudet (definitivt pappas gener) precis som åsnan i Shrek 2 så insåg vi att det är helt klart en busig Boo vi har att göra med. Dessutom börjar det blonda håret bli guldigare. Say no more.

 

Så en alfapetig åttapoängare blev det minsann.

 

 

 

Idag när alla släktingar åkt hem och vi försöker hitta tillbaka in i bebisbubblan, eller hitta ut lite ur den rent av, tänkte jag beta av lite sånt som legat och skvalpat i det dåliga samvetet en bra stund. Mitt i sista preggorycket kom till exempel tidningen RUM ut med sin examensrapport från designhögskolorna runt om i Sverige och där var jag med på ett hörn. Lite sent att blogga om det kanske då nästa nummer strax kommer ut men jag måste minsann spara det i bloggarkivet. Pro Memoria.

 

Jag besökte Linnéuniversitetets designutställning i början av sommaren och valde ut några av de examensarbeten som föll mig på läppen och sen skrev jag lite om det. Hur kul som helst, och ganska svårt. Dessutom blev jag en av det numrets medarbetare. Jo jag tackar!

 

 

 

De senaste dagarna har vi haft huset fullt, men så när på den nyförlösta svägerskan i Italien och våra mormödrar så har nu hela familjen hälsat på Vilda bebin (som ännu bara har smeknamn) - nykomlingen. Fantastiskt mysigt, och eftersom alla har +30 mil att åka enkel väg har fokus varit på umgänge och bloggen har fått stå tillbaka. Igen.

 

Men nu ska jag inte hålla er på halster längre, för i skrivandets stund blir hon två veckor gammal vår lilla sparv och vad passar då bättre än att avslöja vinnaren i "Gissa leveransdatumet"? Med en spridning på allt mellan den 30/7 (jag själv) och 27/8 (tack gode gud för att det inte blev så!) så kan jag meddela att ingen gissade på just den 7 augusti kl 05.40. Men närmast var Emma som faktiskt gissade först! Ett stort grattis till dig Emma.

 

Och priset då? Min BFF Caroline kom med den brillianta idén att det skulle vara något som man förknippar mig med, så varför inte en temugg? Ja varför inte. En mugg som jag faktiskt inte har i samlingen är Lovisa Burfitts Mademoiselle Oiseau för Rörstrand, men den är så himla fin och tjusig - precis som vår lilla storkleverans och passar prefekt som ett pris tycker jag.

 

Emma gissade att storken skulle komma 9/8 14.51 och det var som sagt närmast. Grattis igen! Mejla mig din adress så kommer det en välpackad kartong med posten...

 

 

 

Hejsan förlossningen!

Nu är det alltså dags för det här som jag väntat på sen det där positiva testet strax innan jul. Som ni fattar är det ganska lång tid att bygga upp förväntningar på och jag hoppas verkligen ni är med på banan. Förmodligen har ni stenkoll men glöm inte att det är första gången jag gör det här och det vore toppen om ni liksom guidar mig igenom de värsta fallgroparna på vägen mot att leverera vår dotter så snabbt och komplikationsfritt som möjligt. Om jag inte känner mig trygg med en barnmorska vill jag kunna byta. No hard feelings. Dessutom hoppas vi på att den här storkleveransen ska bli riktigt kul så det kan vi väl sikta på?! Jag tillhör dessutom arten bloggare så dator och kamera är liksom precis lika naturliga i min närmiljö som gummihandskarna i er och jag hoppas att jag får ha det så.

 

Med mig idag är min man Jesper. Det ska nämnas direkt att han och blod inte är bästisar så uppmuntra honom gärna till att fokusera på områden där främst saliv är den vanligaste kroppsvätskan. Medan vi ändå pratar partner så är det toppen om ni peppar honom lite hur han kan hjälpa mig på bästa sätt. Han är nämligen väldigt van vid att jag klarar det mesta själv. Se åtminstone till att han inte svimmar för då kommer jag förmodligen bli skitförbannad. Om jag behöver sövas vill jag att Jesper är vid min sida och att han sen får chans att stanna vid vår dotter och hålla henne vid sitt bröst tills jag vaknat. I övrigt är det Jesper som tar alla mina beslut om jag själv är för trött/påverkad för att göra det.

 

När jag kommer in skulle jag uppskatta om jag blev erbjuden ett lavemang, jag vill i alla fall gärna ha möjligheten att inte nyttja det om vi säger så. Annars verkar det rätt skönt att bada, eller duscha om nu badkaret är upptaget. Varmt vatten i någon form om jag har för helsikes ont. Ont ja, det är väl det enda vi kan vara överens om att det kommer att göra? Jag är ingen superkvinna på något sätt men jag testar gärna att klara mig igenom de värsta passagerna på lustgas och andning så all pepp är välkommen och jag vill helst bli guidad av barnmorskan så att jag snabbt får grepp om lustgasen och inte blir yr och börjar kräkas.

 

Profylaxandningen har jag & Jesper lite koll på men om ni hinner så vore det toppen om ni påminner mig om att slappna av. För att slappna av på bästa sätt så vill jag gärna röra på mig och testa ex. gåbord och olika förlossningsställningar som underlättar utdrivningen i ställningar som knästående eller förlossningspall kanske, det låter ju modernt och bra.

 

Om smärtan blir outhärdlig så hoppas jag att barnmorskan kan bedöma om medicinsk smärtlindring är nödvändigt och informerar mig om för- och nackdelar så att det blir ett easy peasy-beslut. Jag kan ju inte påstå att jag är överdrivet sugen på att gå loss på nå’t som kraftigt hämmar krystningsreflexerna eller som får förlossningen att dra ut på tiden. Och såna dära kvaddlar. Nej tack!

Just ja, jag har ett enormt kontrollbehov och ingen information är för obetydlig så berätta helst vad som sker innan det sker, och kanske ännu snabbare om det innefattar konstiga verktyg och pipande apparater.

 

Förutom att jag är ett kontrollfreak av rang så fasar jag för att mina byxor i framtiden alltid ska ha hög midja om ni förstår vad jag menar... Så jag vill gärna få hjälp av barnmorska för att lindra sprickor i möjliga mån så langa tydliga instruktioner om när jag ska krysta, vilken ställning jag bör inta för att minska risken att spricka osv. Gör vad ni kan, håll emot, varma handdukar eller vilka andra husmorsknep ni nu besitter. OM jag spricker så kan vi väl vara överens om att ni försöker återställa mig till något så när ursrungsskick och gärna med självupplösande tråd. Även om jag inte har något emot studenter i rummet så får ingen praktikant sy ihop mig ”down there”. Punkt.

 

När bebisen äntligen är ute så vill jag gärna få upp henne på magen och att ni väntar några minuter med att klippa navelsträngen (något jag läste någonstans och som liksom satt sig på skallen, ni vet säkert vad jag famlar efter och har något medicinsk term för’et) något som ni sen gärna får fråga Jesper om han vill göra. Men en bloggbild på moderkakan, det skippar vi faktiskt.

 

Oh well, det var det hela. Tack för att ni gör vad ni kan för att vår förlossning ska bli en positiv och minnesvärd upplevelse på alla sätt och vis. Jag är säker på att vi är i de bästa händer och ser fram emot att möta vårt vilda bebis tillsammans med er.

 

Okej, då kör vi!

Idag kan ni se reultatet av mitt projektarbete på IKEA-bloggen Livet hemma. Under några bråda dagar i slutet av maj virkades och syddes det förbrilt för att alla DIY-idéer skulle bli klara till plåtningen. Kommer ni ihåg det här inlägget? Jag jobbade med Daniela som är inredarchef i Italien och Vladimir, en inredare från Moskva under temat Change.

 

 

Vi utgick ifrån en förändring som de flesta går igenom. Att bo på liten yta. Som när man flyttar hemfrån, eller börjar plugga (eller kanske båda samtidigt) och ville inspirera till egna kreativa lösningar med textil. Vi utgick från det vita arket, det blanka pappret med vissa ramar som en studentlägenhet kan ha, och fyllde det med tyg, DIY-idéer och personlighet. Precis som med de flesta lösningarna i katalogen så byggdes vårt rum i studion i Älmhult med tre väggar av spånskiva. Otippat va? Så här blev resultatet och vad jag vet kommer ännu fler gör det själv-idéer visas snart igen.

 

Fler bilder finns på Livet hemma.

 

 

 

Som jag sa häromdagen är det inte mycket som funkar som vanligt sedan minichefen blev en del av familjen. Plötsligt ser jag mig sittandes i soffan större delen av dagen med en liten igel vid bröstet oförmögen att göra något annat än att titta in i de där tokblå ögonen som ömsom för tankarna till E.T. och ömsom ger mig en skeptisk blick i stil med "-vem f*n är du?" Men det gör inte så mycket, förutom att bloggen blir llite idande förstås.

 

Just som jag skrivit ovanstående var det dags igen och nu kör jag pekfingervalsen med högerhanden medan vänster mattant jobbar kvällsskift. Och inte hann jag publicera det jag hade tänkt att göra heller, vi pratar förlossningsberättlse, mitt hysteriska förlossningsbrev och vinnaren i leveransdatumsgissningen som ligger i pipelinen. Men det är ju en dag imorgon också och det sista som lämnar människan är ju hoppet. Right? En mer frekvent uppdatering sker nowadays på Instagram så följ mig gärna där (eller via webstagram om ni så vill). Och som sagt, imorgon är det dags att uppdatera bloggen på riktigt tycker jag men nu är det bäst att jag tuktar den här lilla huliganen. Så liten och redan så mycket attityd...

 

 

 

 

Så fort ett formgivarhem är till salu brukar det snurra runt i bloggosfären sjuttioelva varv, så döm om min förvåning när jag hittade Lisa Bengtssons lägenhet via Hemnet utan att läst en enda bloggpost om den. En mysig sekelskiftesvåning i Hornstull, Stockholm med höga golvsocklar, högt i tak, stuckaturer och fina fönsterspeglar och inte minst en kakelugn som inte går av för hackor, men så kostar den därefter.

 

Jag gillar Lisas lekfulla formgivning och hemmet är inget undantag. Visst, tillrättalagt för mäklarbilderna men ändå med en mysig känsla och själ, roligt att hon har använt så mycket av sin egen design i hemmet. Tavelväggen i vardagsrummet är riktigt inspirerande och efter att klivit in i hennes hall funderar jag än en gång över hur jag ska få tag på Ingvars lilla pall från Habitat. Några förslag?

 

Det är otroligt att en så liten individ kan få två vuxna människor att bli så otroligt ineffektiva. Idag firar vi en vecka sedan storkleveransen och har haft ett par hektiska dagar i bebisbubblan. Allt tar minst tre gånger så lång tid mot innan. Ett BVC-besök tar en halv dag och varje session med släkt och vänner som kommer och vill känna på tantnyparkinderna tar på krafterna. Nya rutiner är bara förnamnet.

 

Presenterna haglar över vår lilla prinsessa och igår kom ett väldigt uppskattat blomsterbud från kollegorna i Älmhult. Och appropå det så var det pressläpp för IKEA-katalogen idag och jag hade gärna varit på jobbet och firat vår största trycksak men i år, nya rutiner som sagt, blir det till att invänta den i brevlådan.

 

Nu har vi finbesök av två personer som man plötsligt kallar för farmor och farfar och Marsipanrosen har förstått vikten av goda relationer och redan charmat omkull dem. Och jag, jag filar på förlossningsberättelsen. För tjugo timmar och fyra arbetslag på förlossningen redogör man ju inte i en handvändning, men det kommer - det kommer.

 

 

 

Jag har fått flera förfrågningar om att dela min förlossningsberättelse här på bloggen och hey, för min del kan jag ju gå hela vägen nu när jag blivit en mammabloggare och allt. Men på riktigt, är ni intresserade? Eller är det liksom too much information?

 

Jag kanske censurerar de blodigaste partierna för jag har förstått att flera nya läsare som går i väntans tider har hittat hit och jag vill ju inte att ni ska panikboka ett before lunch-procedure kejsarsnitt i Polen eller så. Men visst, min c-uppsats till förlossningsbrev och dygnet det tog att klämma ut 3660-grammaren det kan jag absolut bjuda på. Om ni vill.

 

Dessutom, innan amningshjärnan vuxit sig till fullo, ska vi se till att kora en vinnare i storkleverans-tävlingen. Jag har t o m kommit på ett passande pris, det låter väl bra? Och förlåt om jag är dålig på att svara på era underbara kommentarer - jag läser dem på mobilen när jag ammar och så-å multitaskad är jag bara inte, än.

 

Här sitter jag med en stor bit småländsk kladdkaka, helt ärligt tillförskansad genom att dra jag-är-så-postpreggo-och-fjättrad-vid-vårt-matmonster-att-jag-inte-kan-gå-och-handla-men-MÅSTE-ha-kladdkaka-kortet. När jag förde fram mitt önskemål försökte mannen dra sitt vi-äter-bara-nyttigt-och-tränar-inför-vasaloppet-kort men jag spände ögonen i honom och artikulerade att så länge jag främst fungerar som två mattanter till vår lilla mat-och-sovklocka till dottter tänker jag I N T E enbart äta fibberikt och dricka vatten om man säger så. Så nu står vispgrädden vit och fluffig i kylen...

 

Annars händer det inte mycket i bebisbubblan, vi försöker att enas om vad den biologiska mångfalden ska heta och jag säger som rumskompisen i Pretty Woman: God, the pressure of a name! (men det är vi nog överens om, hon kommer inte heta Cindy-f*****g-rella). Men nu är det nära, tre val är gjorda och vi ska bara enas om tilltalsnamnet. Det lutar mot något på E.

 

Jag har både S och Z-muggen från Arne Jacobsen/Designletters och skulle gärna servera framtidens smakportioner på hans fina ABC-tallrik från Modera Museets webbshop. Tipstack till Maria!

 

 

 

Jissus! Herre min hatt vilka gratulationer ni skänkt oss här på bloggen, tusen tack!! Ja nu är vi äntligen hemma med världens åttonde underverk. Den vilda bebin, lilla fröken no name, Lejonungen, Sömntutan, E.T., Dirigenten, Fågelungen och Marsipanrosen för att nämna några av smeknamnet. Men vad hon ska HETA, det vet vi inte. Kanske efter helgen.

 

Än en gång på Blogg.se's förstasida men nu är det tydligen cementerat - jag har blivit en mammabloggare. Inlägget klassas "familj & barn" för första gången i bloggens mer än sexåriga inredningshistoria. Inte så konstigt kanske nu när Little Miss Fix It har gått och blivit morsa. Välkomna alla nya läsare! Jag hoppas att det bara betyder att det blir en uppskattad bredd på bloggen för även om jag befinner mig i en bebisbubbla nu så är, och kommer alltid kärnan att vara, inredning, design och DIY - utifrån mitt personliga perspektiv förstås. Och mer personligt än så här blir det inte just nu. 50% personliga gener - vår lilla marsipanros! I en galet underbar presentmössa (utifrån ett nackspärrsperspektiv kommer hon inte att få ha den ute i regnet...) Tack snälla Frich!

 

Har du också fått en liten marsipanros i din närhet? Snart kommer ett inlägg med presenttips passande en ny liten människa. Stay tuned.

 

 

 

Ursäkta bloggtorkan, jag födde barn!

 

Kanske den mest ljuvliga lilla varelse med spretiga tår och en alldeles säreget bestämd mun har sett dagens ljus. Endast sparsamt visar hon sin omvärld sina två små blå själaspeglar och jag är nog världens lyckligaste mamma till hon med Barbaskön-strumpor som så obarmhärtigt har slagit klorna i våra hjärtan och gjort oss till två hjälplösa varelser under föräldramanteln. Helt ofattbart hur man kan älska någon så villkorslöst. Omedelbart.

 

I morgon får vi äntligen åka hem och jag ska försöka uppdatera er om senaste nytt, fråga på om ni vill veta nåt särskilt. Nu ropas det efter mattanterna här... There's a new sheriff in town.

 

 

 

Tack så jättemycket för alla fina och peppande kommentarer efter mina senaste inlägg!! Och nä, bebisen har ännu inte gjort någon ansats att komma ut och hälsa på sina ivriga föräldrar. Det känns nästan lite oroväckande, vi som är så snälla. Nyss hemkomna från den senaste kontrollen och allt ser jättebra ut. Det är ju bara den där lilla detaljen om att det borde vara dags för värkarbete nu. Och nu är det färdigjamsat, har det inte hänt något i natt så blir jag igångsatt imorgon. Jag hoppas att det är roligare än det låter, och att jag slipper startkablar...

 

 

Medan vi väntar så säljer vi saker på Blocket, bränner blåbärspajer i ugnen, cyklar ner till hamnen och tecknar viktiga barnförsäkringar och så. Och jag har egentligen ett enormt behov av att få tjattra med den här tjejen men vi får liksom aldrig till det mellan semesterplaner och vattenavgångar. Vi hade ju en dejt med Brucan tillsammans förra helgen men det var så kort och gick så snabbt och vi hann ju bara par-hänga lite och äta mat. Inte det minsta branchskvaller eller butiksrännande what so ever. Så nu ska jag vila lite och bläddra igenom det senaste numret av hennes Ipad-magasin Trendenser, för vilken gång i ordningen vet jag inte men hon är ju lite smått fantastiskt ändå, så länge och om några veckor är det dags för nästa nummer och då måtte väl ändå den Vilda bebin kommit ut?

 

...

 

Alltså, bloggare är fa-en inte riktigt kloka. Jag fick syn på mig själv i spegeln när jag fotade min viloplats, och kan man verkligen anklaga krabaten i magen som drar sig för att komma ut till det här?! Nä, eller hur.

 

Värre än julafton. Idag har vi inte gjort annat än att likt små barn på julafton gå och otåligt undra när hon kommer egentligen?? Vår lilla jultomte. Eller konstsimmerska. För hon är fortfarande lika vild fast bassängen borde vara tämligen torrlagd vid det här laget. Molvärken som jag vaknade med har inte visat sig sedan lunch trots att hemmet skiner, örngottet är sytt och jag drog av en powerwalk värd namnet för ett par timmar sen. Men nada. Förutom att jag kan extraknäcka som vattenspridare då 'rå. Kom igen då förlossningen!

 

Väntans tider alltså. No like.

 

Jag tänkte låta er hållas och gissa storkdatum t o m igår i och med att det var första datum som någon gissat på och så... och det var nog en rätt bra tanke för alla gissningar framöver blir lite väl lätta för nu har vattnet gått. På riktigt. Och nu blir det bokstavsfest för det här kommer jag bara inte kunna minnas kortfattat...

Igår hade vi ännu en av våra "tolvveckorsdagar" (att vara lediga så länge tillsammans är he-elt galet. Galet härligt). Vi vaknade av oss själva (okej  04.00 är inte så semestrigt) vissa fortsatte sova men jag och Den vilda bebin kollade på film. Mina eftermiddagar med Magritte - så feel good, och kanske feel tired för till slut somnade också vi om i ett par timmar. Frukost och lite planer för dagen gjordes upp. Jag skulle hämta den färdiga spegeln och mannen skulle fixa med cykeln. Däremellan skulle vi åka till IKEA och köpa en kudde size mini, jag vet, vem åker till det enorma blå varuhuset i vecka 39, under semestertider för att köpa en lite babykudde som dessutom kanske inte ens används? Nåväl, jag har sytt påslakan och ville även få till ett örngott och behövde alltså ha en kudde, och som vanligt kom vi därifrån med en hel påse...

Sen åkte vi till stranden och vi badade, det var iskallt, men skönt efteråt på det där knäppa rättfärdigande sättet "-jo men stick in handen bland brännässlorna, det är skönt efteråt när man tar på Salubrin..." Eller nåt. Till slut var jag så hungrig (och nä alla anorektiker, vattenmelon är INTE mat) att vi cyklade hem och åt. Vi premiärhängde de nytvättade lakanen utomhus och jag lade mig på en filt i skuggan och sov som om det inte fanns en morgondag, minst i två timmar. Vid den här tidpunkten någonstans slängde jag ur mig en idé om att vi kanske skulle tälta borta en natt, fast nära hemma, ja typ bakom sjukhuset. Jesper tyckte inte det var det mysigaste stället att tälta på och vi bestämde att vi åtminstone skulle åka till ett himla mysigt ställe på södra Öland och äta picknickmiddag med havsutsikt. På en halvtimme hade vi marinerat kött, preparerat grillen, packat tältet, fallifall och på ditvägen kompletteringshandlade vi chips, choklad, tuggummi och mineralvatten (och de två sista var mannens svar på en frånvarande necessär tror jag). På väg över Ölandsbron säger jag "- Alltså, vi kanske ska börja med lite omvänd psykologi nu, inte fokusera så mycket på att hon ska komma ut utan istället fånga tillfällena och njuta av att det bara är vi två" vi skrattade och vände oss till bebisen och påpekade att ikväll var det egentid som gällde för mamma & pappa (jo men man blir på riktigt så larvig och pratar med magen ju större den blir).

 

När man har svängt av Ölandsbron och kört söderut en bra stund och krånglat sig in på en ko-stig och passerat så många Obehöriga äga ej tillträde-skyltar som man törs stannar man och går ner på den kalkstensskiffriga stranden. Då känner man sig som Wall-e och att de enda kvarlevande och ens vänner är vindkraftverken i fjärran, fast på ett fint sätt. Solen sänkte sig över Kalmarsund och vi åt gudomligt strandkantsgrillat kött till salladen och hemmagjord potatissallad på egen nypotatis och drack den bästa alkoholfria ölen och hade det helt enkelt oförskämt bra. När solen fräste till i horisonten efter ett par timmar och de lekande fågelsiluetterna på himlen ersattes av en, två och tre stjärnor då tände vi en vedbrasa i grillen och så låg vi där på varsitt liggunderlag i varsin sovsäck som två perfekta skedar i en kökslåda och tittade in i elden hur länge som helst.

 

Sen började jag känna mig nästintill sovtrött och undrade om man inte kunde jämna till marken lite för det sluttade liksom utför och jag tänkte no way José att det skulle gå att sova så en hel natt med utan att bli ramsned (som tur är är jag den romantiska av oss för jag håller med om att det var lite helgerån att bryta en sådan förtrollad stund, men vi hade legat där skitalänge okej) så då packade vi ur oss sovsäckarna och kasade runt på 4 m² skiffer en stund. Och då gick vattnet. Bara så där. -Jag tror att vattnet precis gick, sa jag och Jesper trodde att jag skojade.

Vi ringde förlossningen (som vi lärt oss på föräldragruppen) och de tyckte att vi skulle komma in så det var bara att packa ihop vildmarksutrustningen, lämna den perfekt tillplattade platån och åka tillbaka till civilisationen. Väl där kollade de att bebisen mådde bra (bra?! Som inte, vaddå medelpunkt?) och skickade hem oss med ett kasslernät till trosor och något cellstoffat, som får en vanlig binda att framstå som tandtråd i jämförelse, för att invänta värkarbetet. Helt uppspelta försökte vi sova lite på småtimmarna och nu går vi alltså här hemma och jag har vaknat av molvärk i ryggslutet så nu dröjer nog storkleveransen varken till den 13:e eller 18:e...

 

Tänk att omvänd psykologi fungerar redan i magen alltså.

Kan ni tänka er höjden av otur? Att vakna med migränen från helvetet när det är 30 grader i skuggan och man inte vill annat än att ligga på stranden? Istället tillbringade jag alltså gårdagen liggandes på klädkammargolvet (hemmets mörkaste plats + gudomlig heltäckningsmatta) med våta handdukar över mig som min lilla make Florence kylde ner med jämna mellanrum. Man får ju inte ta några smärtstillande att tala om som preggo, så det var bara att rida ut stormen.

 

Och jo, det hade kunnat varit mycket värre. T ex. så hade jag ju vattnet kunnat gå mitt i migränblixtrarna och det hade garanterat varit värre att pressa ut en vild bebi, på det stället man ändå inte fattar hur det ska komma ut, när huvudet redan känns som det ska sprängas av att tappa en ögonfrans... Well, well idag är det mycket bättre, även om huvudet liksom har lite träningsvärk efter värken - jag är migränbakis kan man säga. Men nu ska jag äntligen åka till glasmästaren och hämta spegeln som blir lite kronan på verket i klädkammaren. Oj då, nu hausar jag visst upp det här rejält känner jag men den är i alla fall tillskuren så att den ska sitta som en smäck, så mycket kan jag nog drista mig till att säga. Och härmed lägger jag locket på den här medicinburken för att bra tag framöver säger vi. Happy Friday!

 

 

Ja just ja, om ni vill följa mig bakom kulisserna på riktigt så finns jag även på Instagram. Bara leta rätt på littlemissfixit (Sara Zetterström kanske också funkar) och klicka follow så ses vi där också. Plättlätt!

 

 

Häromdagen hade vi hela köket fullt av citroner, alldeles för kortvarigt tyvärr, de är ju så fina! Det var Mister som var i saftgörartagen och idag var det dags att skörda nektaren. Visst är det lustigt det där, man får höra talas om något, och som i det här fallet smaka det och sen gör en viss barfotagubbe samma saft i TV och sen finns det all over the place, fast man aldrig hade hört talas om det för bara en månad sen. Ja det är ju svartvinbärsbladssaften jag pratar om. Vi blev bjudna på det av en kompis och Jesper fick barndomsminnen medan jag såg oförstående ut. Sen gjorde Ernst samma saft och när vi hälsade på svågern i helgen så blev vi med goods och resten är historia. Och jo, det smakar riktigt likt fläderblom faktiskt hur konstigt det än låter.

 

 

Så. Nu har vi dryga 13 liter saft i både frys, kyl och källare, vi fick länsa både dressing- och barskåpet på flaskor och inte vet jag hur vi ska hinna gör av med allt men det är ju det som är lite fint med hemlagat, att det går alldeles utmärkt att ge bort.

 

 

Jag ska bara göra lite snygga etiketter också för hur fina flaskorna än är så lockar det inte att bjuda gästerna på Lithuanian Vodka eller Olivolja från ICA. Men nu-nu ska vi cykla till stranden och ha med oss picknicksmörgåsar och lite saft kanske. Jag älskar semester! Eller förresten så är min semester slut nu och jag har övergått i föräldraledighet, men jag älskar det med.