Bloggtystnaden de senaste dagarna kommer sig av att det varit så högt tempo att jag fått bortprioritera bloggandet mot lite välbehövlig vila. Jo, jag vet att många av er påpekar detta -att jag borde ta det lugnare, men jag gillar när det händer grejer. Och dessa dagar har det faktiskt hänt en del på renoveringsfronten även om jag ändå tycker det går på tok för långsamt, men värmen och preggobulan gör sitt för att hålla tempot nere så det har bara varit att snällt lyssna på kroppen. Tack för alla snälla kommentarer om vår walk-in-closet!

 

Mattläggaren var här igår, så nu saknar klädkammaren endast el, men lampfothållarna kom även de igår så det verkar inte heller allt för långt bort. Mattan ja. Värd varende krona (trots att den svalde en ansenlig mängd av den totala budgeten) för den är så ljuvlig att borra ner tårna att jag måste gå in där flera gånger om dan bara för att och helst av allt skulle jag nog vilja sova där inne. Enda nackdelen är att mjukheten gör att fotavtrycken syns väldigt bra och jag har gått och blivit nån slags matt-Hitler som krattar den slät igen med dammsugarmunstycket i parti och minut. Nåväl, det går väl över. Får man hoppas.

 

För några veckor sen ringde en lokaltidning och frågade om de fick göra ett hemma-hos-reportage, då de läst på bloggen att renovering pågår. Jag lyckades förhala det hela ganska länge med motiveringen att jag inte alls gillar tanken att visa upp renoveringsröran, och inte heller finner den lika charmig som de antydde att det är. Men i morgon kommer de i alla fall och eftersom det enda som är något så när representabelt är ovan omsjungna klädkammare så är det väl dit jag får bjuda in dem... Mi casa es su casa, eller vad man säger.

 

Igår var det mycket som skulle slutföras innan svärfar målade sig ut ur huset och när han väl gjort det började jag och mannen att täcka av och städa. Hela tiden under förtjusta utrop som -Åh vad fint! och -Vad ljust det är! och -Vad BRAAA det blev! För det blev det, eller blir det för än har vi inte kommit helt i ordning riktigt.

 

Idag har vi monterat klädkammaren. Min alldeles egna Walk-In-Closet, eller jag måste ju dela den med Jesper och Den vilda bebin förstås, men det är jag som har ritat och tänkt och klurat och köpt inredning så jo, rätt mycket min är den ändå. Jag är bara rädd att den inte ska rymma allt jag vill få plats med, men de gör den nog. En hel kundvagn med nya galgar fick följa med hem för hur skulle det se ut med den gamla uppsättningen av blandat gods? Nä, enhetligt och fint, genomtänkt och inbjudande blir det med vita galgar all over. Nu väntar jag bara på mattläggaren och elektrikerns handpåläggning också, sen kan vi minsann klippa band och skåla i bubbel. Och lyckligt utropa -Åh vad fint!

Ibland har man millimetrarna på sin sida. Och ibland inte. För att maximera utrymmet i gästrummet/kontoret tänkte jag bygga upp sängen på fläktskåpstommar från IKEA. Perfekt förvaring för kontorsprylar som hålslag, tidskriftssamlare och pärmar med viktiga papper, sånt man inte behöver komma åt dagligen. Trodde jag. Förmodligen blandar jag ihop detta skåp med GALANT för det är tusan på millimetern att det inte går in en stående pärm, och då än mindre en tidskriftssamlare. Well, well. Tänker man inte rätt så får man tänka om. Nu får pärmarna ligga ner och jag får köpa till extra hyllplan istället och det går ju också bra, för är det något jag kan vara säker på så är det att dold förvaring alltid behövs.

 

Det kändes fantastiskt att vakna idag, för på något sätt så var det inte bara en vanlig lördag utan en första semesterlördag utav många tillsammans med Jesper. Och fastän vi njöt av den nordiska versionen av en medelhavsvarm kväll i trädgården igår med ljuvligt gott grillat och det blev sent med massa prat och skratt så gick det så lätt att kliva ur sängen och njuta frukost utomhus ganska tidigt.

 

Kanske berodde lättheten också på att idag är det mycket på renoveringsschemat. Mannen och svärfar målar, jag ska köpa skruv, beställa heltäckningsmatta, byta ett skåp på IKEA och kompletteringshandla färg och det betyder att vi är en dag närmare färdigställandet av vår renovering! Men mest har jag blivit beordrad att ta det lugnt. Så tillsammans med den Vilda bebin kan jag snart sätta mig i jasmindoften i trädgården igen med andra delen av Hungerspelen. Har ni läst dem? Sett filmen? Om inte, gör't.

 

Måste bara säga det igen. Ahhhww, jag har så underbara läsare! Tack för all pepp och fina tankar efter gårdagens inlägg och för att ni delar med er av era jobbiga erfarenheter (som fru till ett Liverpool-fan kan man inte säga det bättre än just), You never walk alone. Och sen den här grejen med att alla mina inlägg blir understrukna. Det verkar vara en bugg som hänger i sedan blogg.se-konverteringen och jag vet inte hur jag ska bli av med det men har mejlat dem så hav förtröstan. Det är INTE med flit. Och ja jag VET att det ser fordjefligt ut.

 

Igår kom svärfar ner igen för att hjälpa oss med de sista lagren färg. Jag hade en sträng att göra-lista som han dikterade innan han for förra helgen och det var bara att snällt krypa runt och papptäcka och tejpa. Jobbigare än det låter med preggomage, I shit you not.

 

Vi räknar kallt med att åtminstone börja renoveringsstäda på riktigt (as if varje-dags-dammsugningen/torkningen inte vore nog) på söndag och flytta i ordning i nästa vecka. Yay! I skrivandets stund målas det sista av det surfgröna sovrummet vitt. Allt blir vitt. Klädkammaren blir vit, sovrummet blir vitt, gästrummet/kontoret blir vitt och det känns bara så otroligt befriande måste jag säga. Lite som att öppna upp en sprillans ny skrivbok med bländande blekvita sidor och börja plita ner sina tankar på ett tomt ark. Jag älskar't.

 

Och vet ni. Nu är mannen på hemväg, det är äntligen fredag och hans semester börjar nästa vecka. Tolv långa veckor ska vi familjemysa tillsammans. Först boa skiten ur oss och vänta med spänning på den Vilda bebins ankomst och sen kokonga oss och bara hänga vi tre, vår familj. T o l v  v e c k o r, smaka på den. Happy Friday!

 

 

 

...eller en liten historia om blommor och bin.

Efter en extra lång sovmorgon, flängandet börjar väl ta ut sin rätt i kombination med att ingen sol väckte mig, började jag dagen med att skicka ett sms till en vän. Vänner som jag förstår alltför väl vad de går igenom. Jag undrade om de testat igen och så sa jag att jag tänker på dem. För det gör jag. Jag tänker på alla som längtar efter barn och som månad efter månad försöker uppbåda passion nog att skapa ett barn av kärlek och utan hopplöshetens beska eftersmak. Det blir säkert fina ungar med en besk eftersmak också, alla sorter behövs ju till livets godisblandning men när man befinner sig i situationen att barnaalstrandet har blivit ett fabrikskoncept då är passionen den enda länken mellan förnuft och vanvett. Jag vet, jag har ju varit där.

Jag vet inte varför men när jag var yngre, ända från tonåren, och fick frågan om jag ville ha barn så svarade jag: "-Ja, jag vill ha många barn, kanske 3-4 stycken. Om jag nu KAN få barn förstås." För jag har lite levt med skräcken att det inte skulle gå så enkelt. Paradoxalt nog så fanns samtidigt rädslan för en oplanerad graviditet vid ett glömt p-piller där.

I tre år försökte vi. Tre år och tio dagar. Ja, jag är datumsavant och jag minns när vi kom hem från den nykläckta brorsdottern och mannen frågade om vi inte skulle göra en liten kusin. Klart vi skulle (även om detta infall innebar att det skulle bli en sommarbebis och inte en vårbebis som jag hade tänkt mig). Tips nummer ett till alla rationella. Ytterst få par har råd att vara så rationella i sin barnplanering. Händer det så händer det.

När det inte hände för oss på flera månader, vi var ju båda över 30 och jag kollade upp det där med störst chanser osv (minns chocken över att det bara är ungefär två dagar i månaden som man kan bli gravid och kände mig snuvad på alla tonårsligg som kantats av rädslan att bli med barn) bokade jag en tid för besiktning. Kollade upp att systemet fungerade så att säga och uppmuntrade mannen att göra detsamma, en process som tog lite drygt ett år för oss båda. Under tiden kämpade vi för att hålla glöden vid liv och för att sexlivet inte bara skulle handla om biologisk mångfald. Det visade sig att han hade gått dragandes med en liten infektion som möjligtvis kunde slöa till spermierna och fick ett par penicillinkurer som skulle rätta till det. Annars hittade de ingenting som borde ställa till det för oss.

När sjukvården konstaterade att vi var "ofrivilligt barnlösa" utan medicinsk grund så började vi titta på alternativa metoder, IVF - provrörsbefruktning. Vi resonerade även så att vi alltid kunde adoptera, det finns ju så många barn i världen som behöver föräldrar. Men eftersom det är så många som var femte par som har svårt att få barn så tar det ju tid. Det tog tid innan vi fick en remiss, det tog tid innan det blev vår tur för ett möte på kliniken, det tog tid att få en tid till behandling för det måste passa med menscykeln och kö-systemet och klinikens semestertider (för att inte tala om den egna karriären, livet stannar ju liksom inte av bara för att man inte blir gravid, det bara känns så) och tid är det sista man vill slösa med när man längtar efter barn. Det är liksom det enda man vet, ju äldre man blir desto sämre chanser att lyckas vare sig det rör sig om biologiska eller adopterade barn, och adoptioner tar ännu längre tid.

Till slut kunde vi påbörja vår första IVF-behandling och hela tiden fanns hoppet med som en trogen följeslagare, hoppet med sin kamrat passionen som visserligen började lysa mer och mer med sin frånvaro vilket även gjorde hoppet lite modstulen. När det efter tredje försöket konstaterades att det inte ens fanns något embryo att sätta tillbaka så var fallet så högt att jag trodde att vi aldrig skulle ta oss upp ur gropen den tunga landningen grävt. Trots detta bokade vi in en fjärde behandling och anmälde oss till kommunens föräldrautbildning för att få adoptera.

Vi vet ju fortfarande inte vad det var som hände. Om det var en högre makt som såg oss som par och tänkte att nä, nu brakar det här fina förhållandet åt fanders om det blir ett misslyckande till, eller om det var den oortodoxa specialistläkarens ordination av granatäpplen som satte fart på simmarna, eller kanske akupunkturen… Eller om mannens vilja att gå igenom dessa behandlingar gjorde mig mer mottaglig att bli gravid… Eller om acceptansen och anmälan till en adoptionsutbildning gjorde att vi "slappnade av" - en klassiker i sammanhanget… Kanske var det de bevingade orden "I kväll blir det åka av" som jag messade dagen då ägglossningsstickan gav utslag för sista gången där i november som blev grejen. Eller så var det precis den vilda bebisen som passade oss allra bäst som stod på tur… Det förblir en av livets gåtor. Och det är faktiskt skit samma för nu är vi på väg.

Jo, man kan kalla min graviditetsresa för en solskenshistoria. Så här i efterhand (även om den inte är slut än, för fortfarande finns det massor att oroa sig för innan vi är en familj på tre). Men under de år det tog innan det tog sig var det fan inte så mycket charter vill jag lova. Lägg därtill att många par får kämpa så mycket längre än i tre fjuttiga år. Vi pratar kanske ett decennium, eller åtta IVF:er och lika många missfall. De människorna beundrar jag. Fattar ni vilken mental styrka det kräver? Därför tänker jag på alla i samma situation och önskar ingen att det inte ska vara något annat än att bestämma sig, älska varann och spika ett datum för storken. Vill ni lyssna på fler historier på temat så rekommenderar jag David Batras sommarprat från 2008 och Klara Zimmergrens från i söndags. Och att ligga.

 

På midsommar påpekade min brutalt ärliga svärmor som inte sett mig på ett par månader att jag hade fått "en annorlunda käklinje". Ehh, tack?! Eller. Nu är jag i vecka 35 och den här graviditeten börjar bli högst påtaglig med allt rännande i trappor, montering av möbler och i annat fysiskt där bulan (och övriga mjukdelar) gör sig påminnd. På väg ut ikväll passerade jag (den omåttligt slipdammiga) spegeln, och hajjade till. Jag vet inte vad ni säger men det finns kanske fler annorlunda linjer på den här fixarfröken än käken just nu..?

 

 

 

Precis när snickaren hade slagit sista hammarslaget i gästrummet idag (nu är det bara målning kvar!!) så kom posten med ett litet paket till mig. Eller nej, inte till mig den här gången heller utan till den Vilda bebin. En ljuvlig liten virkad mössa. Från en bloggläsare! Jag tror inte ni förstår hur glad jag blir och vad det betyder för mig att det finns så många fina läsare som tillför så mycket till bloggandet. Och nej, inte p g a presenterna, det hoppas jag ni fattar (även om jag dog söthetsdöden en stund och bölade lite över de varma orden) men för att få det hära utbytet. Kontakten. Det är fint det. Och mössan hamnar i högen med övriga små kläder som snart ska bäras av miraklet som är på väg till oss. Bara 40 dagar kvar nu. Tack snälla fina fina Frida S!!

 

Nu tar jag sista macktuggan efter en lång morgon framför datorn. Ska strax haka på släpet på bilen och bege mig till det stora blå möbelvaruhuset för att hänga på låset. IKEA är ju helt outstanding när det kommer till garderobsinredning tycker jag, och deras planeringsverktyg är toppen där man kan mixa och matcha olika lådor och hyllplan vilket passar perfekt då delar av den nya klädkammaren är platsbyggd. Så det är alltså detta jag ägnat morgonen åt, att dubbelkolla att jag fått med allt. Förutom inredning och hängare av olika sorter så står gästsäng och dold förvaring på inköpslistan. Som aldrig har varit längre. Så den här förmiddagen vet ni var ni hittar mig...

 

 

 

Jag vet att bloggen inte är så kul just nu, typ ingenting och där emellan preggoreflektioner och slipdamm, inte mycket till inspirerande inredning kanske men det är så mitt liv ser ut mest och det ligger onekligen nära till hands att blogga om tillvaron som den är, hoppas ni förstår. Och förresten, jag tar gärna emot önskemål om inlägg för det kanske kan få mig att kliva ur den här nesting-bubblan jag befinner mig i...

 

Efter helgens punktinsats av spackling kommer svärfar tillbaka senare i veckan för att avsluta sin tvåstegsraket på målerifronten och vi kommer ett steg närmare nyinflytt, om man kan kalla't. Jag har nog världens bästa svärföräldrar och det är jag innerligt tacksam för, annars hade det blivit en väldigt lång sommar i kappsäck kan man tänka.

 

Några pioner fick flytta in i förra veckan, lite av årets bloggblomma tror jag bestämt, och Jesper undrade försynt om det inte var aningens onödigt i byggkaoset. Precis tvärtom tycker jag, för är det inte i byggkaos man behöver ha något vackert att vila ögonen på vid matbordet så säg? Annars börjar fönstret vi ska ha som ljusinsläpp mellan hall och gästrum så sakteliga få nya kläder och nu ska jag åka till glasmästaren. För att kitta, nej det var nog inte min kopp te. Som sagt, lite ämnesinput mottages tacksamt, så kommentera på vettja!

 

 

 

Det dåliga vädret som prognosen sa lyser med sin frånvaro ikapp med solen här på östkusten så jag tog en arvegodstallrik med jordgubbar och grädde (ja porslinet är ärvt, inte det ätbara alltså) och tassade ner till trädgården. Tänkte jag skriva, men så kom jag på att jag hade träskor på mig så det blev nog ett fastligt klapprande i trappan när jag tänker efter. Hur som helst så känns det precis som om jag har sommarlov. Så där oändligt lång och lovande ledighet ni vet, som man hade som barn. En ocean av tid och dagar fulla med bad och myggbett. Solsveda, brännässlor, cykelsladdar på grusväg, sårskorpor och gräsfläckar på kläderna... Låt se:

 

Bad - oh no! Alldeles för kallt i havet ännu.

Myggbett - räknas pissmyran som bet mig på tån i lördags? (hur liten? och hur mycket smärta?)

Solsveda - njae, som tur är tar solen dåligt när man är täckt av slipdamm.

Brännässlor - m-mm. Jordgubbslandet är minerat område, ett dåligt samvete så här i renoveringstider.

Cykelsladdar på grusväg - känns väldigt avlägset eftersom min cykel blev stulen i julas.

Sårskorpor - jajemän, en rejäl en är under utveckling sedan jag sparkade smalbenet i en bräda och var tvungen att tänka på gulliga kattungar ett långt tag för att inte a) svära så att den vilda bebins första ord inte skulle platsa i kyrkan, eller b) börja storböla.

Gräsfläckar - nej men målarfärg finns definitivt på ställen mindre välplanerade.

 

Summa summarum har jag nog lite av sommarlov ändå. Fast fyllt med en faslig massa renoveringsarbete. Som att måla fönster och åka till byggvaruhus och möbelvaruhus och rensa lådor på sånt som inte längre är "bra att ha", och hålla koll på budgeten så att det kanske dyker upp en lucka för lustköp? Det är vad jag gör denna måndag. Vad gör ni?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Redan fredag? Jag vet att jag snarare brukar säga Äntligen fredag! och visst jublar jag åt det eftersom det betyder att Jesper kommer vara hemma med mig i ett par dagar men hur fort har inte den här veckan gått? Snickaren har varit här och dragit fram som en virvelvind och jag har snurrat efter likt en kork i en strömvirvel.

 

Brutit gips, dragit ur spik, burit skräp, hämtat material, smort bygghandlare, ritat inredning, glömt ta med elen i beräkningen, sopat byggdamm, backat med släp, tänkt till, fått med elen, tänkt om, städat ännu mer, packat ner vitrinskåp, skrapat fönster, burit gamla garderober, hämtat mer material, burit nya garderober, monterat garderober, varit omständig och föreslagit nya lösningar och åkt till återvinningen så många gånger att de numera ler och säger -Vi hjälper dig att bära, i ditt tillstånd! (och då vet jag inte riktigt om de syftar på att jag är höggravid eller att jag förmodligen ser lite galen ut, svettig med gipsdamm i håret och stödstrumpor upp till armhålorna) och dessutom kommit på en och annan idé som ger snickren ännu mer jobb vad det lider.

 

Men kul är det. Fast vår trerummare reducerats till en etta med kokvrå och allt står staplat högt och lågt och jag igår fick ringa svärföräldrarna, som kommer och hjälper till att måla, och be dem ta med egna lakan eftersom vi har packat ner våra och inte vet var de befinner sig. Dessutom är stora delar av hemmet byggplastat och jag kan inte låta bli att känna det lite som att om jag skulle glänta på den där plasten så skulle det komma ut gubbar i vitklädda overaller eftersom E.T. är satt i karantän... Nu ska jag skrapa målarfärg av en gammal dörr. Happy Friday!

 

 

 

Idag är det dags. Dags för sågspån och slipdamm och bankande och renoveringskaos-deluxe. Snickaren kommer vid 11 och jag måste fixa byggplast och täppa till det som kan täppas till av övriga hemmet för att minska efterstädningen så mycket som möjligt. Efter en kort men härlig midsommar (får se om jag hinner lägga upp några bilder i någon hammarpaus) är det optimering av hemmet som gäller och det är sista gången, och första med kanske, ni ser väggen med garderoberna. Tejpmarkeringen visar nya layouten för klädkammaren och det som ska bli vårat sovrum. Och som sagt. Organiserat kaos är bara förnamnet - nu kör vi. (F'låt på förhand, fallifall att jag besvarar kommentarer dåligt...)

 

Inte hade jag en tanke på att det vankades presenter igår när jag jobbade min sista dag på jag-vet-inte-hur-länge. Kanske var det därför jag blev extra glad och rörd över mina fina kollegor som skämde bort mig, eller snarare den Vilda bebin, för hur gärna jag än skulle vilja finns det inte en chans att mina svullna hobbitfötter eller ens stortån kommer i de ljuvliga små virkade basketkängorna. Förutom kort med rader som fick mig att gråta en skvätt och den söta kudden så ser ni att det är ett paket kvar, så det ska jag ta och öppna nu. Whoop whoop.

 

Tusen tack än en gång!!

 

Nu är praktiskt taget hela hemmet upp och ner och kommer så vara i ett antal veckor. Måtte den vilda bebin vara lik sin far och ha vett nog att ogilla röra och avvakta leverans till ordningen är återställd. Själv har jag inget emot lite organiserat kaos, särskilt inte när det kommer något bra ur det som ett nytt sovrum, ett gästrum och en större klädkammare. Och för att hålla mannen vid gott mod gäller det att skapa små oaser av ordning där han kan ha det lugnt och skönt och lukta på blommorna. I garaget kanske.