Nu är det tävlingspremiär här på bloggen! Först ut är en kanonvinst där det ligger tio rullar av denna häftiga svantapet (art. no. 2551) från kollektionen Eco Exclusive, värde 11 950 kr, sponsrad av tapetleverantören Eco Wallpaper. Allt du behöver göra för att delta är att gå med i Eco Wallpapers fanpage på Facebook (klicka bara på like-knappen) samt att lämna feedback om vad du gillar bäst med Little Miss Fix It, något du saknar eller något särskilt du vill läsa om här på bloggen i kommentarsfältet till denna post, glöm inte att ange din mejladress. Tävlingen pågår hela veckan, t o m den 6 maj.

NU ÄR TÄVLINGEN AVSLUTAD.
Ett stort grattis till Alex som gav både ros och lite konstruktivt ris, det uppskattas. Mejla mig din postadress på littlemissfixits(at)gmail.com så kommer tapeterna på posten inom kort!



- Tävlingen pågår t o m. den 6/5 2012 kl, 24.00 där tio rullar av tapeten Eco Exclusive art. no. 2551 ligger i potten. Värdet på vinsten är ca 11 950 kr  och ev. vinstskatt betalas av vinnaren. Vinnaren utses av Little Miss Fix It och beslutet kan inte överklagas. Vinnaren kommer att annonseras i detta inlägg.

Begreppet att turista i sin egen stad kan man säga att Jesper och jag tillämpar just nu. Eller ska jag säga vår gamla hemstad. Helgen har tillbringats i Sörmland där vi har hälsat på halva släkten men istället för att åka hem igår som vi planerade så tog vi in på mysiga Dufweholms Herrgård i sjökanten av Katrineholm. Otaliga julbord och en och annan högtidsmiddag och kalas har firats här, men att vara hotellgäst - det var något nytt. Lite spontanromantiskt sådär. Herrgården har anor ända från 1400-talet och är en del av Svenska Kulturpärlor. När man går genom matsalen är det inte utan att man känner historiens vingslag och liksom fylls av något som på något konstigt vis kan liknas den högtidliga känsla av ett luciatåg. Förutom en skön luciatågskänsla är byggnaderna fulla av antika möbler, personligt inredda rum döpta efter tidigare ägare och ljuvliga, ljuvliga hotellakan. Till frukosten serverades det klassisk musik och ja precis det vi bett om, även om vi vid den frågan blev lite tagna på sängen och glömde bort att våfflor och jordgubbar gärna fått stå med på menyn. Efter en mjukstart av dagen med många koppar te och näsan länge, länge i varsin dagstidning ska vi nu packa ihop oss och köra söderut igen. Mot Kalmar och Valborg. Appropå Valborg, det tänkte jag fira med tävlingspremiär här på bloggen. Håll utkik!











Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Ända sedan det förra ultraljudet i mars går Den vilda bebin under genuset hon. Genusfrågan verkar ju vara en het potatis och kanske får vi en dag äta upp att vi kallade bebisen i magen hon redan innan h*n var född? Jesper sa från början att han ville veta vad det var för sort inne i magen, lika bestämt som han sa: Jag vet att det är en liten tjej. Hur nyfiken jag än är så ville jag inte veta. Tanken på att få den överraskningen efter förlossningen kändes liksom som en bonuspresent förutom bebismiraklet själv, och ingen av oss har haft den ringaste önskan om att få den ena eller den andra sorten. Men så tillbringade vi den där mörka marskvällen hos barnmorskan mummel-Rolf och när vi förundrat och utan att blinka en enda gång hade tittat på vilda bebins simuppvisningen i 20 min utan att Jesper gjort minsta ansats till att fråga om han kunde se om det var en flicka eller pojke tog, som oftast, min nyfikenhet över och jag ställde frågan (kanske kunde han skriva det på en lapp som vi kunde läsa vid väl valt tillfälle, om han nu kunde skönja en snopp eller snippa i det svarta grumlet på skärmen?)
-Vill ni veta det?
-Jaa sa Jesper ivrigt och jag insåg att jag lika gärna kunde få besked där och då istället för från en lapp i hissen på väg därifrån. Rolf bökade runt med ultraljudsmojängen en stund och mumlade (ja vad annars) -Ja… jag skulle säga att det är en flicka. … Men det kan även vara en pojke. Så med en helgardering har den vilda bebin förvandlats till vår blivande dotter (Jesper hade rätt) som kan vara en son.

Eftersom vi försökt bli gravida så länge har vi även diskuterat namn betydligt längre än sedan könsbeskedet i mars och som med det mesta tycker vi väldigt olika jag och min man. Men om vi någon gång fick en pojkbebis (den formuleringen byttes ju efter något år till om vi får en bebis någon himla gång) så ska den heta Leo, det var vi överens om. Ända tills Jespers tvillingbror fick en liten Leo-leverans i fjol. Just nu går namndiskussionen varm på kvällspromenaderna. Jag har alltid haft en faiblesse för lite (ja, lagom, inte hysteriskt) udda namn medan Jesper är mer konservativ varför jag förväntat mig att argumentera emot Emma, Elin eller något annat top10-namn. Så döm om min förvåning när vi nu står med en relativt kort lista av potentiella tilltal av vår förstfödda: Eden, Edith, Boo, Chali, Nike, Dea eller Stella. Eller Pippi. För kommer det ut en liten rödhårig sak så finns det nog bara ett alternativ.

Jo, för något annat som är extremt spännande är just vad vår genetiska bonanza kommer att utmynna i? Jesper är blond och grönögd och var en riktig lintott som barn och jag var skallig och blåögd till 18 månaders ålder men har sedan dess varit oförtrutet orange/rödbrun från rötterna och inte särskilt blåögd förutom till iris. Jesper är helt på det klara med att få ännu en rödluva att tampas med. När jag häromdagen förkunnande att en kollega berättat att hennes bekanta, han blond och hon rödhårig minsann fått en lintott så frågade han hur rödhårig hon var då? Det förtäljde inte historien. Men du är rödhårig ända in i själen sa han, så vi kan nog förbereda oss på att få en rödhårig liten chef.

Hittills har vi inte handlat några bebisprylar till chefen, förutom en sak som jag bara inte kunde stå emot när jag var i Stockholm senast och besökte Stadsmissionens designavdelning Remake. Där hängde ljuvliga små klänningar av omsydda handdukar på rad och när ett särskilt monogram dök upp fanns det liksom inget utrymme för tvekan. Och blir det en son så får han helt enkelt bära klänning. Det har ju funkat för andra.


Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

I början av veckan landade jag hemma i Kalmar igen. Lite matt i lacken, upplevelselycklig och med extremt mycket intryck i bagaget och 1556 små ögonblick konserverade på kamerans minneskort. De fyra dagarna i Milano rusade verkligen förbi, samtidigt som vi hann med väldigt mycket på kort tid. Första dagen promenerade jag och Frida in till stan, minglade hos Rosanna Orlandi och avslutade kvällen som två blöta katter på kvarterspizzerian bakom hotellet, ungefär tre timmar efter att mat och sovklockan hade ringt. 1556 alltså, här kommer ett axplock från dag 1:

City

Turist javisst! Sekunden efter att bilden tas skrikskrattar jag och viftar med armarna ikapp med duvorna som kom flygande emot mig tillsammans med majskornen från en turistfälla.


Foto: Frida Ramstedt

På stan såg vi flera sköna samarbeten mellan modebutikerna och inredning. Här är MaxMaras skyltfönster.



I skylten på Sisleybutiken satt två kvinnor och målade überfina motiv på porslin från Vista Alegre.




Spazio Rosanna Orlandi

Detta år var vi på innergårdsmingel en dag tidigare än i fjol och det verkar vara på fredagen man kan skåla med självaste Rosanna i egen hög person för i år såg vi inte till henne, medan kollegorna sportade den excentriska galleristen dagen efter. Men de karaktäristiska brillorna fanns i butiken, med tillhörande illustrerad putsduk.



Däremot sprang vi genast ihop med en annan färgstark personlighet, Trendgruppens Stefan Nilsson. Han hade varit i Milano hela veckan och fullkomligen överöste oss med måsten, mindre måsten och skip it's innan vi vandrade ner i källaren för att se några av utställarna.



På vägen passerade man denna installation av koppartråd och glaskrukor med små planterade kaktusar. Ljuvlig!



En av många favoriter från dagarna i Milano är den här annorlunda vasen för singelblommor. Norska Daniel Rybakken står för designen.



En annan är dessa vackra armaturer vars lampa man helt sonika plockar upp ur hålet när man släcker den. Och jo, jag undrade också om den inte är strömförande och smått livsfarlig för pillande fingrar, men designern försäkrade att det bara var 12 volt. Vad nu det betyder.



En lång lång stund blev vi fast i svadan från fransmannen bakom Manifeste. Bl. a visade han det här lilla startkittet för nyfödingar. Dock hade tyvärr prislappen för många nollor för att min preggohjärna skulle orka räkna ut hur många barnbidrag som egentligen behövdes för att köpa härligheten.



De var väldigt fina redan i dagsljuset när vi kom, Lotty Lindemans tentlamps. Men när mörkret sänkte sig blev de faktiskt ännu finare.


På innergården kan man vingla & mingla i dess rätta bemärkelse. Eller så kan man göra som jag och bara sitta ner och spana på folk, kläder och udda attribut ett tag. En kille som jag faktiskt såg även på mässan dagen efter var han med den här roliga kameran. Det är en liten värld.




Most

När vi minglat klart gick vi mot city snubblade vi över utställningen Most som arrangerats i samarbete med Tom Dixon, en anhalt som vi faktiskt förregistrerat oss hos redan hemma i Sverige och inte ville missa.



Först leddes man in i en lamplabyrint inte helt olik utställningen han bjöd på förra året, men ögongodis - jo, jo ej tu tal om saken,



för att sedan ledas vidare till underkollektionen Eclectic där jag föll pladask för dessa bokstöd. Små tunga formminiatyrer av lampan Jack och ja definitivt mer överkomligt prismässigt får man anta.



När vi letat oss ut från Tom Dixons haven och pilade över gården möttes vi av SodaStreams barinstallation under parollen 1 source saves 550 plastic bottles per household. Förutom bra musik som spelades så var själva PET-flasketingeltanglet hypnotiserande fint och jag hajfajvade den lilla trädkramaren i mig över budskapet. Kunde liksom inte sagt det bätte själv. Varför flaskvatten när vi har så bra kranvatten i sverige?



Appropå vatten ja så bestämde sig himlen för att go wide open och regnet fullkomligen öste ner en lång stund. Vi tog skydd i den sista utställningen på gården tills det klingade av lite, kastade oss i en taxi och avslutade en härlig första dag med en varsin riktig pizza som knappt syntes under lagret av mozzarella och dessutom tog slut så fort att den inte ens fastnade på bild...


Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Ursäkta konstpausen så här innan Den. Stora. Bildkavalkaden. Från. Mässan. Jag har suttit och gått igenom bilderna från helgens vistelse i Milano. 1556 stycken. Ja ni fattar va, det tar ju tid såntdära, men snart så är åtminstone ett sammanfattande inlägg färdigt. Och färdig det är jag med, lite matt i lacken fortfarande. Man kan ju tycka att jag borde ha energi för två men som Frida så pedagogiskt uttryckte det beträffande alla pauser så får Den vilda bebin dåliga möbelmässsebetyg, men något annat kanske man inte kan kräva av en 25-veckors bulle i ugnen?

Idag har det varit en rolig dag! Jag började morgonen med att träffa Malin och Catrin som läser en av inriktningarna på Designprogrammet på Linnéuniversitetet, och dessutom jobbar för studenttidningen SOND, för en intervju. Jag är ju liksom en alumn och de tycker visst att mitt jobb är så fräsigt att de ville skriva om det i tidningen. Det var kul, trots att jag som vanligt pratade alldeles för mycket och dessutom såg ut som en cross over mellan Julia Roberts och Göran Persson i mitt försök att inte klä mig i svart (precis som vi brukar uppmana modellerna som medverkar i katalogen) utan sådär Elin Kling-chict i jeans och lånad pojkvänsskjorta. Jag glömde för ett ögonblick att jag inte ser ut som en fashionista modell fågelskrämmemager så nu väntar ett barbamamma-reportage från en grön-och vitrandig Klippan på tryckpressarna. Tur att jag inte är så fåfäng. Vid närmare eftertanke så är den där uppmaningen om att undvika svart nog för att personerna snarare ska smälta in i miljön än att ta fokus. Note to self: helsvart gör siluetten slankare (men då skulle jag nog verkligen sett ut som Barbamama. På riktigt.



Sen hade vi som vanligt på onsdagar inredarfika. Två och två turas vi om att fixa läckerheter till kollegorna och denna vecka var inget undantag när Fredrik och Evelina bjöd på glada strutglassar. La-la-love!



Nu blir det ännu en stunds examensarbete medan jag lär Jesper något som jag lärde mig för 25 år sen. Popcorn fräser om man doppar dem i saft. Eller te.


Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Nu är vi redo att ge oss ut på stan för att se Ventura Lambrate och Zona Tortona. Och solen sken så här fint när jag gläntade på gardinen från hotellrummet i morse. Yay! Solbrillor på...


Foto: Sara Zetterström, Little miss fix it

Efter en heldag ute på mässan idag är jag nu så trött att ögonen går i kors. Gårdagen ska vi inte ens prata om energi-mässigt. Man kan tycka att jag borde lärt mig av erfarenheten från förra året då jag visserligen pep omkring på mässområdet hormonstinn efter den första IVF:en, men inte ens var i närheten av att vara två på det sättet jag är nu (och då pratar jag inte om Frida). Frida ja, hon har verkligen tagit med mig på en mässresa extravaganza. Det är tack vare henne jag och vilda bebin snart ska sussa sött i hotellsängen modell kingsize här på Sheraton Diana Majestic. Som tack får hon lyssna på mina snarkningar (och skriva mastodotlånga blogginlägg, kika in här för en superrapportering av vad vi har för oss) istället för att uppleva Milano by night... Men i morgon, då jeflar - då gäller det att ladda än mer än jag gjorde i bl. a karmstolen Raw hos Muuto (och i femton andra montrar med sittmöbler) för då har jag lovat att preggot är på G. Varsågoda. Eller prego som man säger på italienska.

Och för att vara lite realistisk så får min rapportering nog komma lite pö om pö framöver, jag har liksom fullt sjå att uppleva allt här på plats. Ciao så länge!

 

Foto: Sara Zetterström och Frida Ramstedt

 

Idag slogs dörrarna upp till världens största designhappening - möbelmässan i Milano. Jag håller på att packa för fullt för i morgon mellanlandar jag i Malmö och tar sen morgonflyget på torsdag tillsammans med min wingman Frida. För ganska precis ett år sedan gjorde vi mässan ihop och förutom en ny italienupplevelse (Jespers syrra bor i Italien och landet har av naturliga skäl varit ett frekvent resmål) så fick jag en vän för livet. Mässan ska såklart hinnas med men även några av alla event på stan, Rosanna Orlandi-mingel, IKEA PS 2012-utställningen, Ventura Lambrate och Zona Tortona. På söndag är dessutom en lunch med svägerskan inplanerad innan hemfärd. Inklusive magmätning skulle jag tro, hon väntar nämligen också sitt första barn knappt tre veckor före vår vilda bebis beräknas komma. Ett utsnitt av packlistan: bekväma skor, mina slipade Ray-Bans och milanoguiden från senaste numret av Plaza Deco. Prognosen säger regn och +17° men jag säger sol. Mycket sol och italiensk glass tack!

Idag har vi haft den årliga trädgårdsstädning i BRF Melrose. Rensa gräsmattan från vinterns plogvallar med grus, soppa parkeringarna, skura trapphusen, vattna komposten, bättringsmåla, kratta upp de sista äppelskrutten, sätta några plattor, olja utemöblerna och sist men inte minst grilla korv och njuta av vårsolen tillsammans med grannarna. Friskluftsfull för ett helt kompani var jag tvungen att ta en tupplur på eftermiddagen och nu sitter jag i soffan med fruktsallad och vaniljkesella framför Svenska dialektmysterier. Nyss åt vi favoriträtten för stunden, Icas kebabspett med sallad, tzatsiki och grillad haloumi. Mums! Jag som gillar (och saknar) alla drinkar som inte blir för sötsliskiga har idag upptäckt en preggovariant som inte smakar barnkalas. Färdigblandad mojito-juice mixat med Systembolagets vita mousserande Carl Jung, lite äppelcider, färskpressad lime och några myntablad på en isbädd. Mmm OM det smakar sommar och barhäng och filmstjärne dekadens.

Jag läste tidningen på tåget, det händer inte varje dag eftersom Jesper brukar ta den, och idag bjuder SvD's nya bilaga Magasinet på bilder från Kadi Harjak's hem, kvinnan som driver NK Inredning, kolla kolla. Jag gillar't. Stilrent, lekfullt, ombonat och ändå rätt klassiskt. Det kostar ju knappast gratis med en inredning som denna och därför känns det lite skönt att hon byggt upp sitt hem under 20 år. Än finns tid. Om något likande är målet vill säga.


Foto: bilder lånade från SvD, fotograf Karin Grip

Efter att varit vaken sedan småtimmarna, ja alltså det är ingen lek att ha en inneboende som plötsligt bestämmer över både John Blund och hur mycket mat som ryms i magen, har jag nu landat en kort stund i soffan. Här ska det bläddras i min nya fix på bokknarkarfronten - ett rykande färskt exemplar av dukningsboken FANTASTISK var dags fest från Ikea. I somras jobbade jag ihop med Oskar som har plåtat bilderna. Han berättade om detta bokprojekt och nu ska jag alltså äntligen få se resultatet. Som ni ser har nya brillorna redan anlänt och en kopp med älsklings-te från Kränku blir pricken över i, och resulterar nog i att det blir ännu en arla morgonstund i morgon... Fina bilder, dukningsinspo, och lite matporr i vykortsformat längst bak i boken verkar vara det man får för 49kr om man är Family-medlem. Skamligt billigt faktiskt och en perfekt gå-bort-present till middagsvärden kan man tänka.

Om gårdagen bjöd på tårar och energibrist så är det solskenet efter regnet som strålar idag så nu ska jag vara riktigt givmild och bjuda på oretuscherat från i måndags när vi hade en lite fotosession på Korallgatan i Visby. Vår värdinna Kristin smattrade av några bilder medan Jesper och Adam försökte hålla sig för skratt. Jag kan ju inte anklaga dem. a) Jag blir mer och mer preggolicious (om man vill var snäll) för varje dag som går och hojtade än om att inte fånga dubbelhakan (omöjligt) och än om att mina försvinnande biceps gärna får anas (det gör de inte, pure gäddhäng) och b) jag dricker inte kaffe men det var det som fanns att tillgå när nya k(r)oppen skulle förevigas på bild. Med eller utan kaffe så sätter min fina bägare med den dansanta damen verkligen guldkant på vardagen. Den vilda bebin likaså.


Foto: Kristin Weijmers, Little miss fix it

Efter en natt kramandes toastolen i vad som verkade som matförgiftning eller kortvarig maginfluensa fick jag behålla frukosten och vi kunde ägna påskaftonen åt riktigt roliga saker. Vi vaknade upp till ett vinterlandskap och halkade försiktigt söderut för en långlunch - en otroligt god räkmacka på Djupvik Hotell. Fin inredning och ett riktigt härligt ställe i sober färgskala. När vi ändå var så långt söderut så passade jag på att ringa keramikern Åsa Lindström för att kolla möjligheten att inhandla ännu en av hennes bägare, något som blivit tradition vid varje gotlandsbesök. Butiken och cêperiet öppnar inte förrän till midsommar men hon var gullig nog att bjuda in oss till sitt kök för att välja bland de dyrgripar hon faktiskt hade hemma. Älska flexibla, vänliga och serviceinriktiade själar! Med ännu en ljuvlig mugghistoria i väskan åkte vi tillbaka till Visby för att tillbringa 2,5 nagelbitande (läs: bakom sjalen-tittande) timmar i biosalongen med The Hunger Games. Hua, vilken spänning! Kvällen rundandes av på restaurang Isola Bella och jag kan bara hålla med. Den här ön är både vacker och något alldeles speciellt för mig. Och jodå, vi kommer (tyvärr) hem på måndag, det fanns faktiskt lediga bilplatser på båten när vi ringde för att kolla ombokningsmöjligeterna idag.

Nu är vi äntligen ihoppackade och det är dags att köra mot båten till Gotland. Det handlar mer om tur än skicklighet att vi kommer iväg kan jag säga för inga namn nämnda men någon hade glömt att betala båtbiljetterna... Detta resulterar i att det inte fanns någon hemresa på måndag så har vi tur kanske vi blir permanenta öbor igen.

Just nu räknar jag minuterna tills mitt besök hos tandläkare Bo innan lunch. Fy bubblan för tandvärk, det gör det svårt att tänka på något annat. Jag försökte skingra tankarna till frukosten med senaste numret av STYLEBY och som den jeanstjej jag är var det ett fantastiskt inspirerande nummer. Tills jag kom på att jag är gravid. Vårens jeanstrend är nämligen återkomsten av den låga midjan. Fint det, på en sälformad kropp i stigande viktklass. Not so much. Den mentala shoppinglistan på klädfronten ströks motvilligt. Nåväl vad gör väl det, det kommer ju en vår nästa år igen och än så länge tänker inte den här räven gå i kloster. Men ni kan ju kolla igen efter lunch...

Det har flyttat in nya handdukar här hemma. Nya krispiga, vita favoritmodellen från Lexington i ribbad frotté - den amerikanska modellen. För ett tag sedan fick jag beskedet att det utförande inte skulle säljas mer och därför blev lyckan extra stor när det visade sig så inte var fallet så nu har det bunkrats. Är det något som faller under kategorin vardagslyx så är det sånna där saker man gör just varje dag, lite guldkantat. Som att svepa in sig i ett härliga badlakan efter duschen. Något som är högst olyxigt är att jag har en visdomstand som plågat mig hela helgen varför det måste bli ett tandläkarbesök imorgon. Riktigt vardagsolyxigt måste jag säga.