Äntligen! Kan jag nog drista mig till att utbrista. Det är en ny sheriff i stan, på blomsterfronten alltså i och emd att butiken Blomman för dagen slog upp dörren. Där finns ljuvliga krukor från Bergs, fina små firarkort och snittblommor av modellen jag gillar bland annat. Det blev en snabbvald bukett (jag hann bara att springa in och ut) som jag petade in några nyponkvistar i när jag kom hem och nu doftar det ljuvligt av apokalyps... eukalyptus (den som lyssnat på Kom In-podd nr 66 vet vad jag pratar om) i hela vardagsrummet. Idag blir det en dag utomhus - 3 kubik ved ska in och lite annat fix innan vi får lunchbesök. På eftermiddagen ska vi fixa adventsgranen och till kvällen blir garderoberna hämtade. Man måste ju älska Blocket.

 

Fin helg till er alla!

 

Igår fick jag nog av garderoben som står i vår hall. Den kom med huset och det första jag gjorde när vi flyttade in  var att lämna skjutdörrarna (som klämde fingrarna) till second hand (nåväl, jag hann både vara magsjuk och fira jul innan men högprioriterat var det) och istället hänga ett draperi i mörkgrå linne framför för att få in textil och mjuka upp rummet som annars är kantigt och hårt med svart klinkergolv. Nu vill jag inte heller ha själva garderoben. Istället tänkte jag svänga om utrymmet, tvärtemot som den är idag och sätta skohyllorna där garderoben står och bygga en heltäckande väggtavla av hålmasonit som kan hantera Boos alla grejer, väskor, cykelhjälmar och paraplyer.

 

Bakom draperiet kommer alla skor, några korgar för mössor & vantar, en hängare som sväljer fler jackor och Dots-krokar för sjalar och sånt. På så sätt kommer hallen kännas lite rymligare och framför allt slipper vi bli galna på en garderob som mest är som ett svart slukhål där ingen hittar något.

 

Så här ser det ut idag:

 

 

Har du gamla t-shirts som av ena eller andra anledningen ligger arbetslösa i garderoben? Kanske har de missfärgningar från deo, små utslitningshål efter byxknappen eller blivit formlösa av tvätten? Perfekt material att göra stretchigt jerseygarn av alltså. De allra bästa tycker jag är sport-tischor modell större så i mitt fall har jag kikat minst lika mycket i Jespers garderob som min egen (kan ju vara bra att fråga först, för familjefriden, just saying). Bäst resultat får man från de som är rundstickade - utan sidosömmar.

 

Du behöver:

 

 

 

 

Alla högtider kräver sina kalas och här kommer ett exempel på en injudan som kommer sålla agnarna från vetet klurighetsmässigt. Jesper och jag som vanligtvis fixar middar/fester ganska frekvent insåg att sedan vi flyttade till Hundraåringen har inte mycket hänt på den fronten, särskilt inte under hösten. Båda två gillar hela "eventandet" med gästlista, inbjudningarna, maten, musiken och dekorationerna så därför bestämde vi oss för att ställa till med glöggmingel för grannarna. Ett lättsamt tillfälle att träffa dem under andra former än snicksnack över staketet. Jag scannade Pinterest och fastnade för en variant som jag tyckte var kul.

 

Jag använde:

 

 

Först skar jag till kartongen och skrev en passande strof på framsidan och en hälsning med avsändare på baksidan av kortet (tänk på att skriva långt ner på baksidan så att hålet för sidenbandet inte hamnar i texten). Sen skrev jag själva inbjudan med viktigheter som datum, tid och plats i ett ordbehandlingsprogram, kopierade över ett helt A4 och skrev ut på skissapapper för att sen klippa ut dem separat. Efter detta blåste jag upp ballongen och skrev en hälsning med permanent tusch innan jag släppte ut luften ur den, rullade ihop inbjudan och stoppade in den i ballongen (lite pilligt). Vid det här laget var det dags att göra hål i kortet där sidenbandet petades in som en ögla vilken jag trädde ballongen i och knöt en rosett av på baksidan. Sist nålade jag fast knappnålen vid sidan av ballongen och skrev "Blås upp ballongen!" som en liten ledtråd.

 

Snubblade över ett initiativ som direkt fastnade hos mig genom instagramkontot @take3forthesea. Budskapet är enkelt: ta med dig 3 skräp från stranden, skogen eller.. varsomhelst och du kommer göra skillnad. Jag har varit en skräppolis så länge jag kan minnas och det fina med oss är att vi inte lämnar någon oberörd. För de allra flesta vill egentligen inte skräpa ner men man tänker kanske helt enkelt inte på sitt beteende, förrän en skräppolis kommer.

 

När Jesper och jag träffades kunde han utan minsta tanke släppa ett godispapper på gatan och promenera vidare. Han slutade ganska omgående i mitt sällskap. Likadant med Johan, en f d kollega, som fick skjuts av mig under vår första jobbvecka tillsammans, en utbildning. På vägen ut fick vi klubbor i receptionen där kursen hölls. Plötsligt vevar (ja, ni hör ju att det var ett tag sedan, innan fönsterhissar blev standard) han ner fönstret på bilen och slänger ut klubbpappret. Det skulle han inte gjort. Jag frågade varför han gjorde det, backade tillbaka och plockade upp skräpet. Jo, det är lite Saga Norén Länskrim Malmö över mig i den situationen, jag vet, men vissa retoriska grepp funkar helt enkelt bättre. Jag lovar, skulle jag träffa Johan idag (vi slutade jobba ihop för tio år sen) så skulle det inte dröja länge innan han tog upp det scenariot. Han hade en ful vana som jag uppmärksammade honom på och det var först när han blev lite obehagligt medveten om sitt handlande som han kunde ändra på det.

 

Om jag ser ett godispapper, ett ciggpaket eller plastpåse som ligger och skräpar så tar jag upp det, håller det i handen tills jag passerar en papperskorg där jag kastar det. Vi har sällan särskilt långt mellan papperskorgarna i Sverige. På barnvagnspromenader kan man städa rätt mycket genom att använda förvaringen undertill. Det blir liksom trevligare för både natur och medmänniskor, dessutom lär sig barnen det hemifrån och inte bara i Mulle-skolan. Inom Ikea finns ett utryck som heter "lösa handen" vilket betyder att alla medarbetare uppmanas att hålla ordning, sätta tillbaka produkter som kommit på villovägar, plocka upp emallage från golvet eller ta med något från en avdelning till en annan - allt medan man går dit man är på väg, i farten. Om alla hjälps åt så är det knappt en ansträngning, så att ta 3 för havet, för det är oftast alternativet till våra återivinningsstationer - havet.

 

 Även den här skräppolisen har en dålig skräpvana. Jag brukar tävla med Jesper vem som kan sparka tuggummit längst när vi spottar ut det, en kick på volley och sedan den korta spänningen i vem som kommer längst/gör det snyggast/högst (eller träffar något/någon) etc. Och cyklar jag så siktar jag på gatbrunnarna, det kräver precision och beräkning att göra det i farten. Senast igår kom jag på mig själv när jag gjorde det. Tuggummi?! Som tar lång tid på sig att brytas ner, kan skada fåglar och är ofräscht i samhällsbilden. En ogenomtänkt vana som det nu är slut på. För havets skull.

Jag vet inte om det är helgens häng med saknade systrar som gör det, eller att det blivit kallt och snart är jul men jag har himla massa energi just nu. Samtidigt måste jag i dessa lägen organisera mig för annars är jag expert på att springa på hundra bollar parallellt och bara bli trött på kuppen utan att göra ett endaste mål (skrev jag precis en fotbollsliknelse?). Nåväl.

 

Ny vecka med nya uppdrag och inspirerad av min Kalmarkollega och vän Madeleine tänkte jag sammanfatta denna vecka i punktform för att hålla mig på banan (jag vet att det heter (fotbolls)plan).

 

♦ Idag jobbar jag hemifrån på förmiddagen, jag skrev ju igår att jag tycker det är glest mellan DIY-inläggen här på bloggen för tillfället. Tänkte ändra på det. Dagen innefattar även ett möte med arkitektbyrån jag jobbat för, nya uppdrag ligger i pipelinen och jag kan knappt beskriva hur glad jag är att de vill ha mig med.

 

♦ Imorgon har jag frukostmöte med min adept Gunilla. Hon är precis i uppstarten av sitt företagande och har haft i hemläxa att sätta upp några delmål som vi ska gå igenom för att se hur jag lämpligast kan stötta henne. Det bästa, förutom att känna sig behövd, är att samtidigt som jag ger henne råd så sätter det igång tankar som gör att jag "ser över mitt eget hus". Affärsutveckling² alltså. Appropå det så kommer bloggen också utvecklas den här veckan, jag är riktigt förväntansfull!

 

♦ Onsdag. Ser fram emot en dag full av affärsidéer, entusiasm och presentationer i alla dess former när jag sitter med som jurymedlem i Idénästet, en slags språngbräda för UF-företagen i Kalmar. Ännu ett ärofyllt uppdrag jag fick efter min inspirationsföreläsning tillsammans med Drivhuset, Nyföretagarcentrum och Kalmar Science Park. Kvällen kommer gå i julpyssel/mysets tecken då vårt juntagäng (sex tjejkompisar som ses, fikar och och pratar livet en kväll varannan vecka) ska samlas hemma hos mig.

 

♦ På torsdag är det riktig syjunta tillsammans med ett gäng textillärare och då tänkte jag påbörja en del av Boo's julklapp. Hon har i flera veckor pratat om den mjuka dockan hon önskar sig, en med snippa och ljust hår, (treåringar har visst ingen koll på det kontroversiella i genmodifiering) varför baby Emma från Rubens barn ska få komma med Jultomten (sjukt praktiskt om Jesper och jag hade kunnat beställa ett syskon på samma sätt). Jag tänkte komplettera dockgarderoben med lite egensytt alltså.

 

♦ Fredag är min sista "öppna" dag på ett tag, sen är det fullt i kalendern med kundprojekt ända fram till jul och lång in i januari som det ser ut nu. Jag föredrar stressen (i måttlig mängd) som kommer sig av att vara fullbokad hellre än att oroa mig för glesbyggd mellan fakturorna. Egentligen skulle vi haft finbesök från Gotland men eftersom det blev ombokat så ska vi nog ta en traditionsenlig sväng på julmarknaden på Kalmar slott redan på fredagen.

 

♦ Lördag betyder vedleverans. Det märks redan på huset att temperaturen sjunkit och vi kompletteringseldar i kakelugnen på nedervåningen morgon och kväll. Direktverkande el är ju inte särkskilt hållbart men tills vi kommit fram till den bästa värmekällan för oss, Hundraåringen och Moder Jord så betalar vi åtminstone för God El. På kvällen ska vi pynta för advent.

 

♦ Söndag förmiddag tänder vi första adventsljuset och sen ska jag tillsammans med en annan förskolemamma ge våra barn lite 80-talsbarndom genom att ta med dem på Mora Träsk. Jag vet inte vems trauma som blir störst... Resten av dagen blir det julskyltning, knäckäpplen och tomtar i goda vänners lag.

 

En härlig vecka som precis tagit fart helt enkelt. Vintersolen skiner över Galgbacken och in i vardagsrummet vilket gör mig smärtsamt medveten om att det är dags att putsa våra fönster... (insert apemoji som håller för ögonen)

 

 

Morgonstund har... grus i ögonen.

 

Vi sover lite illa nu för tiden. Boo har växtvärk och svårt att somna på kvällen och vaknar mitt i natten. Jag var likadan som liten. Minns att mamma masserade benen när de värkte men vår bestämda lilla dam får jag under inga omständigheter röra just nu; "-Näej! Klappa inte. Du får inte klappa mamma". Det betyder att min morgon började 03.15. Japp, det sitter i sedan jag ammade - vaknar jag på natten så är det liksom tack och god morgon. Det blir en långfredag i november I tell 'ya.

 

Appropå långt, igår spelade Hildur och jag in ett nytt avsnitt av Kom In-podden. Åh som vi hade längtat efter det, det märktes att vi liksom aldrig ville sluta prata - ämnet är kreatörer. Jag tror att den som lyssnar också kan höra att det låg lite extra energi i luften. Om man med energi menar total förvirring. Ni vet hur det är när man ska berätta något och i en nanosekund hinner tänka över orden man ska yttra och känner att det inte är riktigt rätt men inte kan/hinner uppbringa något annat? Det gör jag i denna podd och ser till att både jag & Hildur förlänger livet lite. Oh well, det finns sämre tillställningar att bjuda på än skrattfest.

 

Happy Friday!

 

Som designer räcker det sällan med att bara rita på en produkt, nej för att optimera slutresultatet bygger man modeller eller mockups, man skissar i 3D, för att verkligen kunna se formen utifrån olika vinklar. Något som även är väldigt användbart när man upcyclar gamla möbler. Förutom en ny kulör, och glasskivor istället för trä i dörrarna, ville jag lätta upp uttrycket i vårt nygamla köksskåp genom att lyfta upp det på ben från golvet. För att bestämma höjden på benen, vinkeln på sågningen och tjocklek på foten så är det perfekt att jobba med wellpapp och prova sig fram.

 

Man behöver wellpapp eller annan styv kartong, penna, sax, tejp och färg och sen är det bara att skissa loss och klippa eller skära ut formen.

 

När jag kände mig nöjd med formen målade jag kartongen i samma färg som skåpet och tejpade fast den för att få en enhetlig bild och se helheten på avstånd.

 

Jag ville ha en enkel form, lätt att tillverka och som känns stabil och i harmoni med skåpets övriga linjer. Nu har jag mallen för hur jag vill att benet ska bli, bara att ta med till snickeriet, om man inte väljer att själv gå loss med sågen förstås.

 

Egentligen skulle jag haft det med på min lista igår, men jag var visst för trött för att minnas det. Jag pratar om det nya byggnadsvårdsprogrammet på SVT, ikväll visas andra avsnittet av Det sitter i väggarna kl. 20.00. I det första avsnittet besökte de en gård på Öland, ett hus som jag f ö åkte förbi för några veckor sedan.

 

Dels består programmet av praktiska renoveringstips från byggnadsvårdaren Erika Åberg och dels gräver historikern Christopher O'Regan efter husets rötter. Gamla hushistorier fångar mig (särskilt om jag själv äger huset),  så både Torpet och Hundraåringen har jag kartlagt så gott jag kunnat (egentligen bara skrap på ytan i deras respektive hundraåriga historier) men jag funderar fortfarande över vem som exempelvis byggde vårt hus och hur det såg ut då. Ja så det är bara för SVT att hojta om de vill ha med Hundraåringen framöver.

 

Ny vecka och nya möjligheter. Jag jobbar hemifrån idag, kanske främst för att kunna tända en massa ljus och spela musik som inte stör någon annan. Och kanske ännu mer för att datorn inte ska träffa någon oskyldig när jag fått nog och den flyger genom luften... Det är en sådan dag idag. Programuppdateringar, minnesrensning och hysteriska sammanbrott. Vanligtvis brukar dessa sammanfalla med en superviktig deadline men jag tänkte förkomma Murphy idag och fixa det lite så här innan det faktiska hänger på håret. Några viktiga papper ska gås igenom, allt sånt för vänster hjärnhalva men sen ska ett par spännande telefonsamtal hinnas med och ett DIY-reportage för en tidning ska förberedas. Eventuellt tar jag en målningspaus runt lunch också, så det där himla köksskåpet kan bli färdigt någon gång, något för höger hjärnhalva alltså. En ganska bra blandning för en måndag måste jag säga. Hur ser din fördelning av huvudbry ut, har du mest jobb för intellektet eller kreativiteten idag?

 

Söndag och så här i sluttampen dags för en blandning av smått och gott som på ett eller annat sätt satt sig i mitt medvetande den senaste veckan. Efter en vecka som denna, eller säg de senaste åren, om vi ser till den utveckling av främlingsfientlighet och maktfullkomlighet som känns rådande i min stad, i din stad och i hela världen är det lätt att känna hopplöshet. Ibland när min lilla närmaste verklighet, exempelvis jobbet, håller på att äta upp mig av stress eller då bristningsgränsen känns nära inför en deadline eller ett misslyckande brukar jag möta min egen blick i spegeln och konstatera att det inte är botemedlet mot cancer som står och faller med mig. Det tröstar en stund. Samtidigt vill jag inte tro att just jag inte kan göra skillnad, för det kan jag.

 

En bok som med sin titel sätter huvudet på spiken i dessa tvivel gör mig nyfiken och att jag hemskt gärna vill läsa den är Hur kan inredning vara viktigt när världen ser ut som den gör som handlar om Norrgavel och dess grundare Nirvan Richter, tipstack till Frida.

Med en naturlig övergång hantverk emellan går jag från såpade evighetsmöbler till en norrländska kökskompis i finaste renskinn. Förklädet från Kero är så mjukt och följsamt att jag nästan kan tänka mig att sadla om till matsektorn för att ha en rimligare anledning att bära det dagligen.

Det är egentligen en alldeles vanlig lördag, Jesper & Boo är i badhuset och jag har jobbat undan lite pappersarbete, nu målar jag på skåpet som ska stå i köket och lyssnar på P1 på radion och ända sedan i morse har det varit en ovanlig lördag. Ännu fler ursinniga terrordåd i världen, nu senast i Paris. Diskuterade syftet med terrorismen över frukostbordet och känner ännu starkare att det hela är så... ofattbart. Var övergår dedikering till fatanism och vad är det för mekanismer som gör att man tar sig rätten att döda oskyldiga människor och sedan sig själv? Tillhörigheten tänker jag, att bli sedd, att bli välkomnad bland likasinnade. Att den känslan överväger det absurda i att ta någon annans liv. Eller för den delen, att förenas i att hata en gruppering av männsiskor på grund av hudfärg, politisk ståndpunkt eller religion, det liksom övergår mitt förstånd. Men jag försöker förstå, jag ska göra mitt bästa i att se och försöka förstå alla barn och unga vuxna som kommer i min väg, att känna sig utanför och missförstådd verkar ju vara första steget till radikalisering. Tänker på alla oskyldigt drabbade men vägrar bli skräckslagen, jag tänker att man har svårare för att stå med öppna armar om man är rädd.

 

Pjuh, slut på en intensiv jobbvecka men innan jag shiftar till säng-/helgläge ska ni få lite bilder från ett lunchbesök hos Frank Atelier tidigare i veckan. Frank har länge varit stället där jag fixar frillan och förutom det uppenbara, själva hantverket, så är det deras inställning till en helhetsupplevelse med bl. a service av gott kaffe/te och fruktsallad (för lång(håriga)sittande) kunder som gör mig trogen. Nu finns det ännu fler anledningar att ränna på Storgatan i Kalmar för Josefine har tillsammans med sin affärskollega Gabby även slagit upp dörrarna till butiken i den främre delen av salongen. Noga utvalda livsstilsprodukter som anteckningsböcker, doftljus, lampor och porslin samsas med lika noga utvalda hår- och hudvårdsprodukter. Bara en sån sak som att de är enda stället inom många mils radie som säljer Mini Rodinins fina barnkläder. Den officiella invigningen kommer vara på Skyltsöndagen och jag ser fram emot att se utvecklingen av detta ställe. Heja!

 

I måndags, via instagram, berättade duktiga Göteborgsbaserade keramikern @elinlannsjo att hon inom kort ska öppna Lannsjö Ceramics, en webshop för hennes småskaliga och alldeles ljuvliga keramik. Inte undra på att efterfrågan är stor, jag tycker att hon har en alldeles särskild känsla för det vackra, heja Elin!

 

Kolla in hennes blogg för mer lyxlera och blandade Göteborgstips här.

 

Helgen som gick hade Boo och jag för oss själva, Jesper hade en hipstrig helg i torpet med några kompisar - drack nördig öl, grillade egensnickrad korv, fiskade och så ni vet. Jag passade på att fixa några grejer, måla lite på skåpet, byta flera av kökshandtagen osv. Sånt som är helt omöjligt att göra med en svårroad 38-åring runt benen men som en 3-åring gärna hjälper till med. Munnen går i ett på hon miniversionen av mig och historierna är oändliga, precis som frågorna. Mitt emellan "Varför heter det hårstrå?" till att hon inte kunde tvätta händerna eftersom då skulle ju inte alla kompisarna på förskolan hinna se indianerna som hon ritat på fingrarna så började det i fantasin plötsligt regna något alldeles förskräckligt inomhus. Paraplyet åkte fram och då kom jag på att jag glömt att berätta för er när det faktiskt gjorde det, på riktigt.

 

Det var sista fredagen innan semestern. Sista dagen att hinna med allt det där som skulle avslutas innan en ocean av familjetid och lika många äventyr väntade. En stressig morgon med en threenager to be är allt annat än en picnic i parken och tålamodet var pressat som om det vore lakan på Emirate Palace Hotel. Efter att slaget om tandborstningen utspelat sig (ge alltid ditt barn två (eller hur många våningsplan med badrum ditt hus har) likadan tandborstar och se till att det alltid finns en på varje) och jag stod som förlorare i argumentationen om varför vi inte skulle lägga tid på att leta efter den rosa med katter när det fanns en orange med giraffer på tillgänglig, väntandes i hallen medan Boo sprang upp på övervåningen för att hämta sin triumf. Jag hörde ett svagt brus starta och tänkte att hon satte på fläkten när hon tände på lilla toaletten, en sådan som stänger av sig själv efter tio minuter. På ett ögonblick var hon så nere igen och inom ett par minuter och ett (tro det eller ej) smärre rekord i dental samarbetsvillighet var vi så äntligen på väg ut genom dörren.

 

Med handen på tryckaren uppfattar mina hörselgångar ännu ett ljud, ett annat - obekant ljud och jag går in igen och försöker lokalisera det nya ljudet.

 

Dripp, dripp dripp

Dro-o-opp

Dripp dropp dripp dropp

Dro-o-opp

 

Synen som möter mig passar i vilken skräckfilm som helst för en nybliven villaägare. Det fullkomligen REGNAR genom taket, mitt i huset, från övervåningen och ner i köket.

I en takt som gott och väl kunnat utmana Usain Bolt fullkomligen flyger jag uppför trappan och möts av en allt annat än droppande liten kran. Den fullkomligen sprutar ur sig vatten och eftersom de oaktsamma föräldrarna lämnat proppen framme så är det ju även handfatet som bidrar till spridningen av vattnet som svämmar över alla kanter och ut på golvet. Vi pratar ett toalettutrymme som inte sett en hantverkare (i tjänst) sedan -77, ett handfat modell större som med tiden börjat hänga betänkligt framåt så att avrinningen "livar" med framkant, ett plastgolv lagt utan svensk standards krav på tätskikt och en blandare långt ifrån dagens moderna luftblandande modeller. Här kom det vatten och det med besked. Imponerande snabbt stängde jag av flödet och slet åt mig lite badhandukar och torkade upp det mesta precis innan det rann över tröskeln. I samma takt sprang jag sen ner med ännu några badlakan för att rädda det som räddas kunde i köket.

 

Jag kommer troligtvis aldrig glömma scenariot när jag ligger där i en sjö på golvet med vattnet fortfarande droppandes från taket, det är så fel alltsammans och tusen tankar far genom huvudet Täcker försäkringen detta? För visst tecknade vi en hemförsäkring vid flytten? Tänk om vi hade hunnit gå hemifrån då hade inga handdukar i världen hjälpt- nej då hade vi snarare vattenskadat södra Kalmar. Undrar vad man isolerade med för hundra år sedan och är det vattentåligt?

 

Bredvid mig står en treåring. Eller står förresten, hon fullkomligen h o p p a r  j ä m f o t a  a v  g l ä d j e så det plaskar om jympadojjorna och utbrister: -Hurra! Ett regnmoln, inomhus! Och springer sen direkt och hämtar sina armpuffar och gosekatten som också vill bada.

 

En vet ju aldrig när det finns en livs levande sjö i köket igen.

 

När försäkringsbolaget (pjuh, vi hade en försäkring) är kontaktat och skaderegleraren ska komma efter helgen hinner jag förhoppligen tänka: What if det är vattenskadat, hela alltet!? Bye bye aprikosbeige vävtapet, sayonara blå plastmatta, hej då furutak, bastulookie och sjuttiotalsporslin till det facila priset av en självrisk? Highkick!

 

Men sån tur har vi förstås inte. Inte en tillstymmelse till fuktutslag minsann, toarummet står där snustorrt i all sin aprikos/blåa glans. Jo för det är liksom fördelen med Hundraåringar menar försäkringsgubben, de är så att säga självdränerande.

 

Nehej du tänker jag, det enda som är självdränerande i ett gammalt hus är minsann renoveringskontot.

 

Jag lovade ju att ni skulle få se resultatet av den lilla filminspelningen jag jobbade med i oktober innan dagen var slut, och nu är det inte många minuter kvar men håll till god.

 

Redan när vi flyttade ihop i september i fjol hade vi en vision om att göra massa roliga uppdrag tillsammans mina kontorskollegor på Transistor Film och jag. Det skulle dröja dryga året innan det blev verklighet men nu så, den första samproduktionen är i hamn och filmen som vi gjorde tillsammans för Kalmar Länstrafik har precis haft premiär på TV4 och de lokala biograferna.

 

Idén kändes kul och mitt uppdrag från reklambyrån Kreation var att skapa en vardagsrumskänsla i en vanlig busskur.

 

 

Först gjorde jag ett enkelt moodboard för att sätta stilen. Efter briefen tänkte jag mig en ganska ljus men ändå karaktärsfull inredning i skandinaviska toner. Emma von Brömssens tapet Dancing Cranes för Eco Wallpaper fick utgöra grunden.

 

Idag är det presentation av programskisserna för det senaste jobbet jag gjort och medan jag väntar på att min projektkollega Fredrik sköter detta i Stockholm försöker jag mota Olle i grind på hemmaplan med övriga Little miss fix it-uppdrag. En måndag som denna gör mig extra tacksam över mitt flexibla jobbliv, det kändes nämligen riktigt gott att tända några ljus och brasan i kakelugnen imorse och sätta sig med veckans att göra lista utan att ens behöva sticka ut näsan i regnet. Ibland är det dessutom helt okej att effektivisera sig deluxe och äta frukost samtidigt som man jobbar, särskilt när "kontoret" bjuder på mysfaktor max bara av att vrida huvudet till vänster.

 

Annars är det även premiär för reklamfilmen jag gjorde scenografin till häromveckan just idag. Tänkte visa er resultatet senare idag, håll utkik!

 

Den här veckan känns som om den swishade förbi på en dag, något ni förstås märkt av på bloggen. Den enorma hösttröttheten har dessutom lagt sig som en våt filt över mig och träning har blivit ännu viktigare för att över huvudtaget orka med. Samtidigt är det först nu som den riktiga kura inomhus-perioden börjat och jag njuter dagligen av brasorna i kakelugnen. Veckans blandning känns lite skral, handen på hjärtat så har intrycken varit rätt få, eller kanske är det jag som haft skygglapparna på? Klicka på bilderna för källa.

 

Genom en artikel i Dagens Industri fick jag upp ögonen för Naty, ett svenskt företag som producerar och säljer ekologiska blöjor-och bebisartiklar. Ekologisk blöjor, naturligt nedbrytbara. SOM jag hade velat känna till det här företaget för tre år sedan när vi fick en blöjrumpa. Nu är den perioden så gott som över men blir det syskon blir det till att testa natyblöjs.

 

Jag har en grej för kaktusar just nu, stora och gärna i terracottakruka kan de få flytta in. I parti.

 

De svenska tapetfabrikerna fullkomligen spottar ur sig nya kollektioner så här års och det finns mycket fina nyheter på tapethimlen, kollektionen Tradition från Sandbergs till exempel. En annan tapet därifrån som jag först misstog för en William Morris finns i den här mäklarbilden från Ahre. Om jag inte är helt ute och cyklar heter tapeten Ava (mörkblå) ur kollektionen Brunnsnäs och hade det inte varit för Hildurs örnkoll så hade jag aldrig knäckt den nöten eftersom fotografen dragit ned mättnaden och färgerna riktigt mycket i bilderna. Tyvärr var det just den dova färgskalan som tilltalade mig och photoshopreglagen finns som bekant inte tillgängliga på var mans vägg i verkligheten (än).

 

Appropå tapeter så scrollade jag över det här häftiga Lundby-dockhuset som såldes på Lauritz i fjol, styling av Thomas Lingsell. Och visst är det konceptuellt, hommaget till naturen, men jag blir väldigt pepp på att göra en homestaging i ett dockhus åt Boo.

 

 

Sist men inte minst är lördagkvällens stora behållning. Då tittade jag nämligen på dokumentären om Dagny, den 103-åriga bloggerskan, som finns på SVT-play. Underbar kvinna som liksom föddes ett par år efter att vårt hus byggdes. Svindlande tanke. Precis som den att jag själv har 63 år kvar innan livet börjar...

 

Att det är mycket känslor bakom de Zetterströmska dörrarna känner de flesta av våra vänner till. Jesper och jag menar ju att det är den här "passionen" som gör att vi inte tröttnar på varann - ena sekunden blixtrande frustration för att i nästa bytas till skratt och puss&kram. En och annan gång har konfliktkänsliga vänner sagt; Ska ni bråka så går jag här ifrån, var på vi förvånat tittat på vederbörande med ett "Bråka?! Vi diskuterar bara".

 

Ikväll diskuterades det också. Det är nämligen lite rörigt här hemma för jag håller på att renovera ett halvstort skåp, i köket. Ni vet hur det är när man målar om något; man är beroende av bra ljus (helst dagtid) och lång torktid. Oordningen i kölvattnet av detta uttragna projekt blir Jesper galen av och när jag kom ner efter nattning så förstärkningstalade han sydeuropeiskt med armarna och tyckte att jag skulle röja upp i renoveringsröran. Vilket jag såklart genast gjorde, en vill ju inte ha mer passion än vad en kan hantera.

 

Det är för övrigt det som diskuteras mest, jag är maximalisten som tycker more is more och han tycker att en fis övermöblerar ett tomt rum. Som bäddat för diskussioner alltså. Mitt i när jag håller på att röja undan både mitt och Boosans stök (mina gener rakt nedstigande) så hör jag ljudet av ytterdörren som öppnas och dunsen av en sten som landar i gruset utanför. Det tar en liten stund men snart går det upp för mig att han slängt ut min f i n a Gotlandssten på parkeringen! Den som tillsammans med Ginko-trädet och glaslådan med fjädrar utgör ett litet stilleben på ovan nämnda renoveringsobjekt. Där och då går rullgardinen ner och jag klampar svart i synen runt och letar efter något som betyder något för honom som jag kan slänga ut. Nackdelen med minimalister är ju att de inte har några typiska sådana grejer, detta blev jag varse efter tre ilskna varv på nedervåningen. Slutligen fick jag syn på en trälåda, en present från någon kund i Kina med en ömtålig rulle pergament som samsas med ett par vita handskar och ett litet förstoringsglas. Schwoosh! Ut flyger den på parkeringen. Ha! Där fick han.

 

En annan nackdel med minimalister är att de inte ser rensning som en förlust, utan en befrielse, och under hela kvällen märkar han inte ens det gapande hålet på köksbänken där lådan tidigare stod (under sju kokböcker). Precis när jag har lagt mig inser jag att just den där lådan har han (såklart) givit bort till sin (och min) dotter.

 

Ursäkta mig, jag måste bara gå ut och göra den där lådan oslängd. Till skillnad från typiska slängare så förstår en samlare en annan samlares förlust...

Söndag och dags för veckans potpurri av personliga önskningar och inspirerande snubbeltrådar. Just idag känner jag mig lite matt i lacken, och snuvad på konfekten eftersom jag missade en av mina få timmar i tv-soffan framför Bron, efter en evighetsnattning av ett stycke Marsipanros. Vecka 44 har bjudit på en del kultur och några rejäla villhöver-moments. Håll i hatten katten, nu kör vi! Tyvärr funkar det inte att länka just nu men jag lovar att uppdatera alla länkar imorgon och då kan du även klicka på bilden för att komma till bildkällan.

 

Miriam Bryant - vilken frisk fläkt i en ganska avslagen säsong av Så mycket bättre. Förutom en stämma unik i sitt slag charmar hon brallorna av mig med sitt sätt att vara oborstad och rätt fram. Jag tycker det är spännande med människor som får mig att fundera på om det är iscensatt eller om människan verkligen är en ytterlighet.