Att det är mycket känslor bakom de Zetterströmska dörrarna känner de flesta av våra vänner till. Jesper och jag menar ju att det är den här "passionen" som gör att vi inte tröttnar på varann - ena sekunden blixtrande frustration för att i nästa bytas till skratt och puss&kram. En och annan gång har konfliktkänsliga vänner sagt; Ska ni bråka så går jag här ifrån, var på vi förvånat tittat på vederbörande med ett "Bråka?! Vi diskuterar bara".

 

Ikväll diskuterades det också. Det är nämligen lite rörigt här hemma för jag håller på att renovera ett halvstort skåp, i köket. Ni vet hur det är när man målar om något; man är beroende av bra ljus (helst dagtid) och lång torktid. Oordningen i kölvattnet av detta uttragna projekt blir Jesper galen av och när jag kom ner efter nattning så förstärkningstalade han sydeuropeiskt med armarna och tyckte att jag skulle röja upp i renoveringsröran. Vilket jag såklart genast gjorde, en vill ju inte ha mer passion än vad en kan hantera.

 

Det är för övrigt det som diskuteras mest, jag är maximalisten som tycker more is more och han tycker att en fis övermöblerar ett tomt rum. Som bäddat för diskussioner alltså. Mitt i när jag håller på att röja undan både mitt och Boosans stök (mina gener rakt nedstigande) så hör jag ljudet av ytterdörren som öppnas och dunsen av en sten som landar i gruset utanför. Det tar en liten stund men snart går det upp för mig att han slängt ut min f i n a Gotlandssten på parkeringen! Den som tillsammans med Ginko-trädet och glaslådan med fjädrar utgör ett litet stilleben på ovan nämnda renoveringsobjekt. Där och då går rullgardinen ner och jag klampar svart i synen runt och letar efter något som betyder något för honom som jag kan slänga ut. Nackdelen med minimalister är ju att de inte har några typiska sådana grejer, detta blev jag varse efter tre ilskna varv på nedervåningen. Slutligen fick jag syn på en trälåda, en present från någon kund i Kina med en ömtålig rulle pergament som samsas med ett par vita handskar och ett litet förstoringsglas. Schwoosh! Ut flyger den på parkeringen. Ha! Där fick han.

 

En annan nackdel med minimalister är att de inte ser rensning som en förlust, utan en befrielse, och under hela kvällen märkar han inte ens det gapande hålet på köksbänken där lådan tidigare stod (under sju kokböcker). Precis när jag har lagt mig inser jag att just den där lådan har han (såklart) givit bort till sin (och min) dotter.

 

Ursäkta mig, jag måste bara gå ut och göra den där lådan oslängd. Till skillnad från typiska slängare så förstår en samlare en annan samlares förlust...

Jag ska visa och berätta mer om reklamfilmen snart men skickar med en lite bild bakom kulisserna så länge. Här byggdes det alltså ett vardagsrum i en busskur, snacka om compact living.

Och nej, visst det är oktober - en rosa månad för att uppmärksamma och samla pengar till bröstcancerforskningen, jag vill inte på något vis förminska det überviktiga ämnet, det är bara det att det är inte det jag pratar om här. Nej, jag pratar om att ha en treåring. Jag pratar om att ha en könsnormativ inställning till att flickor och pojkar inte skall placeras i en färg. Eller stil. Eller du måste vara si, eller möjligtvis så här. Jag har en treåring som kommer hem och säger att jeans är fult. Jeans, den mjuka och följsamma modellen, är kanske en förskolemammas bästa vän - slitstarka, praktiska (just pga slitstyrkan men också för att en kan samla tonvis med kastanjer i alla fickor, fläckar syns sällan och blir inte särskilt bestående på denim), och skitsnyggt om jag får vara högst subjektiv. Men. Allt som glittrar, allt som är rosa, allt som skriker kemikaliestinnt plasttryck är det finaste som finns i hennes värld. Jag har inget emot färgen som sådan, det är en jättefin färg inte tu tal om'et. Jag har bara väldigt mycket emot industrin och den systematiska kommersialismen som stöper våra små äpplen i samma form. Som gör att färger blir så laddade. Som klär barn som små män och små kvinnor.

 

För 30 år sedan var det jag som stod surmulen under eken i trädgårdens hörn bredvid bästisen i cerise bävernylon medan jag själv tronade i min hemmasydda multikolorerade overall där den gröna färgen lyste starkast ikapp med avunden. Jag vet inte hur mina föräldrar gjorde, jag vet bara att vi har en halv garderob av barnkläder som systematiskt ratas och jag leker fredsmäklare med mig själv och försöker välja mina strider.

 

Rosa ja, där fick jag för att kalla henne Marsipanrosen.

 

Visst det kanske är något med åldern och förhoppningsvis övergående. Det är bara det att jag är lite trött på att ha oktober, varje månad.

 

 

Ett helt decennium, så länge har Frida Ramstedt bloggat. Sug på den. Ikväll firar hon sin etta nolla i Spinneriet där hon har sin studio utanför Göteborg. Jag skulle varit där. Jag borde verkligen varit där. Men jag fick inte ihop det helt enkelt och var tvungen att tacka nej, vilket smärtar mig. Istället kommer här en liten hyllning till vår svenska gigant på den möblerade blogghimlen.

 

Frida är idag en av mina närmaste vänner och jag hade troligtvis aldrig lärt känna henne utan bloggen. Jag började följa dåvarande Husmusen i slutet av 2005 och det dröjde inte länge innan bl. a den bloggen inspirerade mig till att starta Little miss fix it. Hon har alltid varit och är fortfarande en stor förebild och inspirationskälla på många plan men det skulle dröja ända till 2009 innan vi träffades i köttet. Det första mötet var på Formex höstmässa och vi var samlade en handfull inredningsbloggare (på den tiden var det verkligen bara en handfull seriöst aktiva) för att utbyta lite erfarenheter med varandra och berätta hur det kom sig att vi började blogga, och jag sa som det var att jag blev inspirerad av Frida, pluggade design och skulle på en utbytestermin i Tyskland. Perfekt bloggläge alltså. Senare samma år, på det första FormForum som Frida anordnande, pratade vi lite mer och jag minns hur frustrerande det var för mig att möta denna blyga lilla norrländska viol. Jag ville bonda och hon dog nästan på kuppen av min framfusighet.

 

Nåväl, både framfusigheten och bondandet skulle nå helt nya nivåer när vi faktiskt hastigt och lustigt utan att egentligen känna varann bokade en resa i sista minuten till Möbelmässan i Milano 2011. Från att ha utbytt ett fåtal meningar och några facebookchattade rader beträffande bokningen med varann så tvingades vi dela en minimal säng, hustla oss in på mässan på ett hittepå-presspass och inse att vi hade mycket lika form av humor. Sånt kommer man långt på.

 

Frida, du är skarp - både estetiskt och affärsmässigt. Du har en enastående förmåga att redaktionellt förvandla vatten till vin och jag vet ingen som besitter en sådan fingerspitzgefühl för det som funkar (läs: säljer, trendar, komma skall). Otaliga är de gånger då jag tänkt något i förbifarten som du sedan gjort till en klickraket på bloggen, jag förstår fortfarande inte hur du gör det?! Du får mig att skratta och är även den som kan säga åt mig på skarpen, på ditt väna norrländska vis, så att dina ord ringer i öronen på mig i åratal när jag inte ser möjligheten till att göra affärer om det så ligger på mina fötter och jag är stolt över att finnas på speed dial när du behöver en vän som fattar, både jobbet och privat. For better and for worse.

 

Som en säger, Keep up the good work! Det inspirerar, Du inspirerar - på så många plan. Jag är ledsen att jag inte finns på plats och kan hylla dig öga mot öga ikväll...

(I was working double shift at the factory)

 

True story ✌️

:.spättan

Först vill jag bara säga tack för era kommentarer och peppen från mitt förra inlägg, de värmer i en dåligt isolerad Hundraåring ska ni veta. Sen bara måste jag skriva om en tvål som doftar kalksten, hotelllakan, solnedgång och de sista ljuva semesterdagarna. Visste du förresten att lukten är vårt känsligaste sinne? Inte konstigt då att man kan bli alldeles kollrig av en doft, och att lukter är starkt förknippade med minnen (precis som musik). Jag är ju extremt känslig mot dofter, vissa ger mig allergiska reaktioner och andra sätter sig typ som gele i knäna när de bildar symfoni med mina näsreceptorer. Det var det som hände i somras när vi spenderade ett par dagar på Bungenäs under Gotlandssemestern. Hotellet hade nämligen en sån ljuvlig tvål - mild i tonen, vegetabilisk och gjorde huden len som en bebisrumpa. Jag har för mitt liv inte kunnat komma ihåg vad den heter bara. Förrän ikväll (tack google [fransk snygg tvål] gav napp till slut). Olivtvålen från Durance alltså, Sverigeparadis i pumpform. Den finns att beställa här och jag lär bli stamkund för när jag ser de här bilderna minns jag doften, tänk då att jag snart kan dofta sommar och gotlandsminnen mest hela tiden.

 

Förresten, jag har ju några sköna ställen (Ja hotell alltså) jag bott på det senaste 1,5 året men inte bloggat om, skulle det vara intressant att läsa om den sortens unn?

 

Imorse läste jag ett intressant inlägg om hur man ska presentera sin blogg på bästa sätt. Och handen på hjärtat, det är ju lite av en akilleshäl det här att bloggen ser ut som 2007. Tack du fina bloggläsare som påpekade detta för mig med orden "du är bättre än så". För det är så sant. Jag är bättre än så, och framföra allt är ni värda mer än detta. Men jag bidar min tid för hon som jag vill ska vifta sitt trollspö över bloggdesignen har fullt upp med bebisgos ett bra tag till.

 

Hursomhelst, det handlade om att berätta om värdet för läsarna. Ja alltså att berätta att det är här du hittar de personliga inläggen om inredning & livsstil, det är i det här lilla vardagsrummet på internettet du ska krypa upp i soffan och luta dig tillbaka medan din knasiga kompis, hon som inte drar sig för att berätta om glädjeämnena som villaägare och sorgerna i att vara satt på avbytarbänken till storkbandyn, håller låda. Kanske är det här du torkar en sympatisk tår, det är här du blir inspirerad till att hugga tag i ett renoveringsobjekt för "hur svårt kan det vara?". Egentligen. Och här hittar du också tips om att inreda utan att det måste kosta skjortan, men samtidigt med moder jord i famnen mest hela tiden och att aldrig huvudlöst konsumera bara för, ja... att. Det är här texterna håller bilderna hårt i handen. Lite så.

 

Och du då, du som sitter där på andra sidan skärmen. Ja nu är ju detta statistik så bli inte sur om du känner dig förbisedd, du råkar bara utgöra en mindre procent av den stora massan, men därmed inte sagt att du är mindre betydelsefull för det. ♥

 

Var var jag någonstans?

 

Jo, du är en kvinna (sista from anotha mista!), 26-35 år (i min egen ålder alltså. ..... euhhhmmm, men jag fick faktiskt visa leg på bolaget häromveckan, så det så. Fräsch för min ålder minsann, om det nu inte var deras variant av Happy Friday förstås), akademiskt utbildad boendes i villa, med barn. Du har följt bloggen sedan 2012, kanske var det just p g a barnet som kom då? Samhörighet och allt det där? Du gillar inredning, eller alltså ,du gillar att ha fint omkring dig och att pyssla lite så där lagom. Allra mest gillar du att se människan bakom inläggen och att texterna är skrivna med glimten i ögat. För övrigt gillar du att allt inte ser precis så likriktat ut som i flödet på Instagram, och att allt inte är så himla p e r f e k t hela jävla tiden. Ja det är nog faktiskt det du gillar allra mest om vi ska vara helt ärliga här. Och det ska vi ju, ärlighet vara alltid längst så är det bara. Det är det där oborstade inret som tilltalar dig mest.

 

Att det bredvid bordet med de trendriktiga mässingsljusstakarna står en ful jäkla ftalatstinn plasthäst som Boo ärvt av en granne och älskar i bitar, och att de parromantiska renoveringsprojekten oftast består av en himla massa slit, svordomar och väldigt oromantiska scener av martyrskap under resans gång. P r e c i s som hemma hos de flesta andra och alldeles ovanligt jättevanlig.

 

Det är här någonstans som jag blir lite blank i ögonen och diskret snyter mig i tisch-ärmen där jag sitter på kontorskollektivet, för att det är helt freakin underbart att ha en trogen läsarkrets som gillar det man gör och är bra på att berätta det också. Och det är även här, när mitt senaste rejäla DIY-inlägg är daterat i april och de kluriga formuleringarna lyser med sin frånvaro som tanken slår mig:

 

Vart tog mitt oborstade inre vägen?

Telefonminnet är fullt, igen, och främst beror det på alla snapshots från vardagen jag envisas med att ta. Förvisso tittar jag ofta igenom flödena men idag var det alltså dags att göra mer plats. För nya. Här kommer lördagsgodis i form av ett kollage av några septemberbilder, flera från mitt instagramflöde. För mer i samma stil kan ni följa mig på  @littlemissfixit.

 

 

Och bye bye säger jag också här, nu blir det ifattkollning av Bron, vi ses imorgon! Då blir det förresten en ny lista, missa inte den.

 

Idag tog jag det mobila bredbandet under ena armen och Madde under den andra och åkte ut till torpet. Jag hade lovat bort torpköket till en fotografering som så småningom ska hamna i Madeleines alldeles egna bok vilken kommer lanseras under nästa år. Dagen bjöd på hembakat till fika och brasan som sakta värmde den höstkyliga stugan. Det kunde verkligen varit ett fantastiskt härarbete. Men. Efter att ha trilskats i ett par dagar så bestämde sig min dator lagom efter brasmyset att helt sonika sluta samarbeta. Panik. Jag hade ett tidningsjobb som jag var osäker på om det verkligen sparats och, ännu värre, en införsäljning (till ett jobb som jag verkligen ville ha) som liksom blev inlåst. Panik som sagt och lite smolk i mysbägaren. Kontentan blev att just detta jobb på eftermidadgen gick till någon annan och att jag nu sitter och grämer mig över att jag inte skaffat ett bättre back-up-system innan det var för sent. Efter lite hjärt-lungräddning har datorn nu hoppat igång igen och jag ska försöka sluta gråta över spilld mjölk och sikta på nästa jobb.

Fast först tar vi helg va?

 

Någon frågade hur loppisen som vi anordnade förrförra helgen till förmån för FN:s flyktingorgan UNHCR gick. Helt otroligt så nådde vi vårt mål på 10 000 kr (och lite till). Om man betänker att det var många småsaker för mellan 10-50kr som såldes så var det väldigt bra kommers. Jag är så stolt över Amanda och Madde som praktiskt taget tömde sina butiker till förmån för Kalmar hjälper-loppisen, för Maja med familj som bidrog med grejer och tid och stort tack även till andra privatpersoner och de företag som sponsrade med märkeskläder, fikabröd och designprylar!

 

Själv for någon slags säljardjävul i mig och jag pressade efter bäst förmåga priserna uppåt utan att skämmas "Den där glasvasen? Den kostar 40 kr, men ska vi säga en femtiolapp jämnt - det går ju till en bra sak?!". Trots att ursprungsmålet är uppnått så pågår insamlingen året ut och vill du bidra så kan du göra det här.

 

Igår lyssnade jag på en trendrapport med Per Nimér, designchef på Akzo Nobel, i samband med att Nordsjö presenterade nästa års färg (#coty16) som är Guldockra. En svärtad variant som gifter sig fint med många andra kulörer, men mer om det i ett senare inlägg. Vaknade således upp på Radisson Blu Riverside i Göteborg idag (förstå lyxen i en stor, fluffig hotellsäng helt för mig själv och en hel sammanhållen natts sömn!) och efter frukosten blev det här hörnet av hotellrummet dagens kontor, perfekt för att beta av en att ringa-lista. Nu ska jag kvista ner på stan för en sen lunchdejt med en pingla som det var alldelels för länge sedan jag såg, nämligen Frida!

 

Solen har precis orkat sig upp över galgbacken och jag förbereder det sista innan jag ska möta upp Amanda & Madde. Idag ska vi hålla en loppis till förmån för flyktingkatastrofen. Precis som många andra så kände vi att vi ville göra något. At skänka pengar genom ett sms är i synnerhet också att göra något, vi ville liksom bara försöka att engagera flera personer. Så vi grävde där vi står, med Folks Interiör - en nätbutik av skandinavisk antik & design, Bonbons - en inredningsbutik och med en fixarfröken startades Kalmar hjälper i förra veckan, politiskt obunden och totalt utan vinstsyfte - varenda krona kommer gå till UNHCR. Reklambyrån HultbergMartens har gjort den fina loggan och vi har fått med oss några andra företag i Kalmar, även en del privatpersoner har skänkt grejer så vill du handla för en god sak så kom till Kaggensgatan 4 (på innergården mitt emot Holmgrens café) från kl. 11.

 

Vill du skänka säljbara saker i fint skick så kan de lämnas mellan kl. 9-10. Vi kommer stå där tills kl. 16.00, eller tills allt är sålt, vilket som nu sker först. Kom och köp! Och har du inte möjlighet att stödja loppisen går det bra att lämna ett bidrag direkt via Kalmar hjälpers insamlingssida här. Varenda krona är viktig!

 

 

Ibland får man svar och ibland får man svar på tal. Samtidigt som mitt tidsinställda inlägg om bristen av inspirerande florister i stan låg och väntade på att publiceras (jag förbereder inlägg ibland, när jag hinner, om jag har mycket att göra för att undvika bloggtystnad) så fick jag ett pressutskick från PR-byrån Change signerad Sadolin. En pall målad i en av höstens åtta kulörer och en obeskrivligt ljuvlig matchande blombukett levererad till dörren (perfekt med pall när vasen ska fram ur överskåpet). Buketten bunden av en lokal florist - in my face. Nåväl, jag ska försöka slita mig från blommorna och fokusera på färgerna.

 

 

De åtta kulörerna är uppdelad i två paletter, en kallad Soft: Raspberry Pink, Cotton Candy, Pear Green och Blue Macaron ingår i den medan Salty Liquorice, Blueberry Crush, Chocolate Syrup och Fudge tillhör paletten Contrast.

Jag är ju en sån som älskar omväxling, det får inte harva på för länge utan att överraska, då blir jag typ apatisk (nåväl, lätt överdrift men ni fattar). Så alltså är årstidsväxlingarna något högst nödvändigt för mig och jag vet inte om jag skulle kunna välja en favoritårstid, ens under pistolhot. Allra helst inte när de precis är nya och minnet av den förra är färskt men insikten av att växling skett är högst påtaglig (hej då slask och svettiga promenader i vinterjacka, hej fågelkvitter och gatsopning!). Vid den senaste växlingen tappade jag liksom pinnen. Kanske var det för att jag lagom till skolstart, när hela den här "köpa nytt skolbänkspappers-känslan" ska infinna sig, istället befann mig i en annan världsdel i 34°C värme och missade den klassiska nystarten - den mjuka övergången mellan tischa och dunväst? Hursomhelst, nu är det höst! Den bara PANG! dök ner i all sin krispig luft och fuktiga mornar-glans och nu är den här och kylig är bara förnamnet. Inte för att jag har något emot det men jag har ju fortfarande sommarsandalerna kvar på skohyllan och har inte ens börjat fundera på var jag ska vinterförvara alla växter på altanen.

 

För övrigt har jag skissat på ett tidningsrep. idag, mot en helt ny målgrupp än vad jag är van vid. Höstanemonerna (fina fina fiiina blomma) utanför kontoret är den enda ledtråden jag ger, kan ni gissa vilken genre?

 

Kanske har det varit en av de regnigaste helgerna på länge. Kanske packade jag mer fort än rätt när regnkläderna i vuxenstorlek inte kom med. Kanske är 30 m²+loft i minsta laget när tre personer med varierande storlek på byxmyror ska samsas om utrymmet (som dessutom ska rymma många böta textilier på tork). Men vi har gjort så gott vi kunnat för att sysselsätta oss mellan regnmolnen.

 

Vi har letat svamp. Så långt in i skogen att vi kom ut på andra sidan utan att hitta några och då passade vi på att leta efter grannens katt Livullman (som Boo självklart säger i ett ord, precis som att jag i hennes ålder döpte min nalle till Kallebengtsson efter min favoritgubbe till granne som jag trodde hette så, i förnamn. Nallen Kallebegtsson Hansson). Och när man har gått kanske flera tusentals mil över mossa och kottar och sly och rötter och när stubbåkern sedan brer ut sig som en hel oändlighet slutar liksom benen att fungera lite som per automatik och man vill bara sitta ner och inte gå alls - på sin höjd undrar man lite över fjädern som vi fann, vilken rovfågel som flygit så fort att den ruggat?! Kanske var det en hök? Vilken tur då att mamman och pappan kunde en hemlig lek om just en hök. Under hökens vingar, kom! Vilken färg? Rosa! Såklart att man minns att under täckbrallor och tights så tog man på sig ett par rosa trosor just imorse. För att inte tala om kanintröjan som har nästan alla fina färger i hela världen. Pappan hade både färgglade strumpor och kalsipper medan mamman fick vara hök mest hela tiden. Det kan lätt bli så när nästan allt är blått, svart och vitt och åkern är kilometerlång. Men hem kom vi till slut, var och en på egna ben.

 

Brun! (listigt tyckte höken) ända tills de upptäckte både bälte och kängor och glatt promenerade förbi...

 

Den här veckan har världen aldrig varit mindre tror jag, Europa känns som Småland och Grekland som Kalmar. Och medan jag ser att många kopplar ner sig från sociala medier för att verkligheten är för hemsk under argument som "jag kommer logga ur facebook för att umgås med familjen, jag orkar inte se fler vidriga bilderna på drunknande barn" så känner jag att verkligheten aldrig har behövt mig mer än nu. Jag kan hålla med om att det är outhärdligt att bara sitta och titta på medan tusentals människor drunknar, svälter, kvävs och torkar ut i sina desperata flykförsök mot ett anständigt liv, men jag vägrar att känna mig maktlös. Jag har makt, jag är priviligerad med kläder på kroppen, mat i magen och tak över huvudet och jag ska försöka se utanför mitt eget lilla livspussel, min egen högst bekväma sfär, och göra något för flyktingkatastrofen. De hundralappar jag redan skänkt känns futtiga och på måndag ska jag träffa ett par fina kvinnor som känner likadant och vill göra gemensam sak. Skriv gärna i kommentarsfältet om du vet någon lokal organisation i Kalmar/Småland som jobbar med snabba puckar och redan planerar för förnödenhetstransporter till Medelhavet. Tack på förhand!

 

Förutom det jag nyss nämnde så är jag lyckligt lottad med många underbara vänner, vissa vet allt om mig medan andra inte ens har träffat min familj och ändå är genomfina och känns nära. Som när jag på väg hem från USA gjorde ett pitstop i Stockholm i helgen och träffade Lo Bjurulf för en snabb lunch. Hon mötte mig på perrongen körandes på den allra sötaste lilla dockvagn i grön manchester och blommig sufflett. "Jag sprang på den på loppis och tänkte på Boo, varsågod!". Den omtanken får mig nästan att börja gråta.

De tittade lite undrande på mig senare när jag jonglerade med bagaget och checkade in en barnvagn i miniatyr, utan en bebis i miniatyr liksom. Men gissa om det var någon som i söndagskväll blev mycket lycklig över att hennes mamma äntligen kom hem och att dockan och nallen dessutom fick en så fin vagn. Med smurftäcke och allt!

 

Priviligerad som sagt. Efter jobbet idag packar jag ihop familjen för en helg i torpet och jag ska ladda för att i nästa vecka göra sånt som känns sådär extra bra, ända in i själen.

Fin fredag till er läsare som även ni ger mig så mycket energi!

 

Den här sommaren går nog till blogghisorien som den mest inläggsfattiga, jag är ledsen för det. Jo, faktiskt - för samtidigt som jag har haft en mer ner(läs: av)kopplad semester än på länge så har jag ändå bloggat en hel del liksom i huvudet. Och det är ju lite slösigt kan man tycka, när det inte kommit någon till gagn men ändå bidrar till hjärnkarusell - alla som bloggar vet nog vad jag pratar om. Igår kväll kom jag hem från USA, och jo, det var verkligen en upplevelse även om det var nog var så långt ifrån snygginredning som man kan komma, ska försöka få till en sammanfattning från resan.

 

Nu ska jag åka ut till torpet och förbereda för de nya gästerna som kommmer imorgon. En grej jag gjort till alla hyresgäster är att ställa en flaska mousserande på kylning tillsammans med en personlig hälsning, en supersimpel grej som verkar varit uppskattad! Den här gången klippte jag till ett "flaskförkläde" i kartong och dekorerade med tusch, dessutom tror jag det bidrar till att gästerna tar bättre hand om om stället när man faktiskt påminner dem om att de är i någons "home". Vi har hyrt ut stugan en hel del i sommar och när de här gästerna har åkt är det dags för lite egentid där ute, ja som i familjehäng för vår del alltså. Det ska bli mysigt, och visst kändes det som om hösten kom idag?!

 

Galet klyschig rubrik, jag vet men när tusan annars ska man citera Lynyrd Skynyrd om inte när jag faktiskt är på väg till just Jacksonville i Alabama? Planet lyfter i svinottan imorgon och sen väntar en veckas häng i den amerikanska södern. Hemma har vi varje kväll denna vecka tittat i kartboken (tidigare ombloggad här) som vi gör varje gång jag eller Jesper reser ifrån familjen och pratat om vilket land jag ska åka till, hur långt det är dit, vilka djur som lever där och annat. Världsbästa boken för både stora och små och mycket mer konkret än att bara prata om en resa i allmänhet. När vi i morse diskuterade hur många pussar en mamma egentligen behöver för att klara sig nio (n i o!) dagar i USA så tydliggjorde Boo "-Mamma, det heter också Amerika." Rätt ska ju vara rätt och som svar på frågan så finns det helt enkelt inget övre mammapuss-tak känner jag.

 

Vad jag ska göra på andra sidan Atlanten? Jo, jag råkade ju ha världens bästa Au-Pairfamilj i London -98 som jag har haft kontakt med sedan dess och "min" lilla tjej Nattis blir snart 19 och ska nu flytta till staterna för att spela tennis på universitetet. Inte utan att jag känner mig hedrad över att åka med och installera henne. Nu ska jag bara hinna med ett möte med Hildur som också befinner sig i Stockholm innan jag far vidare. See you over there!

 

Här kommer en semesterhälsning från min favorit-ö. Vecka 33 har liksom blivit lite av vår vecka. Jag gillade den redan när vi bodde här, i stort sett allt är fortfarande öppet men sommarhysterin har lagt sig lite efter kulmen av medeltidsveckan som avslutades igår, dessutom råder det sensommarvärme och havet har äntligen värmts upp till badbar temp. I år hade vi dessutom ett hedersfyllt uppdrag på agendan - Jesper har blivit gudfar och helgen har bjudit på namngivningsfest med cirkustema.

 

Idag har jag jobbat lite, i våras lämnade jag ett inredningsförslag på en trappa och nu var det dags att färdigställa så jag läderlindade ett trappräcke på eftermiddagen. Ska försöka sammanställa en DIY här på bloggen. Knixigt och trixigt men så otroligt vackert när det är klart, och inte minst efter några års patina. Annars har vi mest njutit av innerstadens alla vackra dörrar, solnedgångarna och stenstränderna - stenar kan man visst kasta precis hur länge som helst.