Efter två dagar med händerna i myllan (det är VÅR där jag bor, lyckos mig) där jag har rensat rabatter och skottat kompost ska kvällen tillbringas med att fira Jespers födelsedag (igen). Ja så som det blir när man rymmer iväg på själva bemärkelsedagen och jubilarens föräldrar trots allt vill fira sin mellanfödde efter influensaseason. Vi kör favorit i repris från nyår då det serverades skaldjur och till efterrätt blir det min mesta dessert sedan 1999 - vit chokladmousse med färska bär. 

 

En dag i taget. Så himla svårt när de tenderar att attackera i flock, dagarna, men jag kämpar på med att ta det lugnt och vila huvudet från allt som gör mer skada än nytta. Så något jag inte låter vila utan snarare göder är mina drömmar för varför ska man skjuta drömmiga saker på framtiden? Vi har ju faktiskt inte en endaste aning om vad som väntar imorgon egentligen. En sån grej är det här med höns, ända sedan vi bodde på Folkungagatan har en "ansökan om djurhållning inom detaljplanerat område" legat redo på min hårddisk. Men Jesper har inte varit det minsta redo att bli med höns, förrän nu. Så jag plitar i den där ansökan för fullt (vår kommun kräver en ganska omfattande/formell ansökan med planritning och detaljer), pratar med grannar och funderar på bästa hönshus-lösningen. Målbilden är kulörpaletten från Anna Billings hönor i boken Alla hönsen hemma. Om ni vill delar jag gärna med mig av processen under tiden.

 

 

 

Solen tokstrålar idag och jag förundras alltid av det magiska ljuset som blir i vardagsrummet på nedervåningen. Älskar att sitta vid matbordet i burspråket där ljuset flödar. Kan det var våren som tar sin första trevande steg?

 

 

Idag ska jag dels träffa C-G, min terapeut som hjälper mig vara lite snällare mot mig själv, och även min f  d chef som inspirerar på så många plan. En promenad, ett samtal och jag är förhoppningsvis ännu ett litet steg närmare en mer hållbar framtid - är så himla glad över att jag är omgiven av så mycket kloka människor.

 

Inte sedan jag fyllde 30 har jag fått så många blommor tror jag. Och visst är det rätt tänkt, för blommor får mitt hjärta att fyllas till brädden av både glädje och energi. Buketter från kollegorna, från vänner, från mataffären... Helt fantastiskt! De som är piggast just nu är den här ljuvligheten från Madde. Lyx att ha vänner som går till ens favoritflorist och ber om just mina älsklingsblommor.

 

Nära vänner, grannar, den äkta mannen, bekanta, syskon, bloggläsare, instaföljare, barn, författare, kollegor, läkare, kusiner, bästisen, sjuksköterskor, barndomsvänner, svärmor, poddare, terapeuter, obekanta, framtida vänner... Det finns så fantastiskt mycket kärlek där ute. Just sayin'. Mejl, sms, kommentarer och samtal. Kloka ord som jag har behövt när jag själv inte varit klok att lyssna inåt, och kloka tankar som hjälpt mig att fundera, reflektera, rekreera, definiera...

Och jösses vad många det är med egna, liknande erfarenheter. Det får mig som prestationsprinsessa att känna både hopp och förtvivlan. - Hopp eftersom man verkar komma ut så mycket mer balanserad på andra sidan, och förtvivlan över det samhälle vi skapat där en betydande procent sakta men säkert jobbar ihjäl sig? Hade det inte varit lite härligare om vi älskat ihjäl oss eller njutit ihjäl oss? Just ja, såna sköna saker är ju inget man dör av. Eller som Dave Grohl-citatet som Frida hade i sin bjussiga presentation under #influencermeetup2017 förra söndagen. Just så.

 

 

 

En fika med utsikt, en annan med insikt. En snabb tur i favoritbutikerna på andra sidan landet men mest massa tid i hemmets trygga vrå. The home is where the heart is... ♥ The Kitchen på Magasinsgatan i Göteborg. Hemmakänsla en masse.

 

 

 

Kanske är det just här som Jesper varit sitt bästa och påminnt mig om vad jag behöver när jag själv är för trött för att veta det. En promenad med en granne, en annan med en kollega, en tredje med en podd och många många med vädret som enda sällskap. Frisk luft under vingarna på alla tankar. Fågelkvitter, regndroppar, soluppgång eller snöoväder är lite som den bästa medicinen. För mig.

 

  

Nu har jag varit sjukskriven i  snart två veckor. Sömnlösheten är fortfarande det mest signifikanta i tillvaron, precis på samma sätt som hos nyblivna föräldrar med sömnbrist är hjärnan inte helt hundra, bara att jag inte fick en gullig bebis som belöning. Läkare, vänner, terapeuter, annan sjukvårdande personal och övriga förståsigpåare säger alla samma sak: Vila (fast lagom mycket, vänd absolut inte på dygnet) och gör saker du mår bra av! Oh well, jag gör så gott jag kan. Har haft ett lovande möte med min chef och den här veckan ska jag jobba en dag. Men Rom byggdes ju inte på en dag det har en ju hört. Och om jag är Rom så kan jag väl säga att Colosseum är på plats, och eventuellt Fontana di Trevi men att Auditorium Parco Della Musica definitivt inte sett dagens ljus ännu...

 

Bilderna är mina egna utom den från #influencermeetup2017 som är fotad av Alice J

 

Tack för pepp & förståelse. Det betyder mycket, som sagt.

Mitt bränsle är slut. Det tog många veckor (månader) för mig att inse detta och inte ens efter ett läkarbesök som bekräftade det hade jag vettet att direkt säga stopp och dra i nödbromsen. Men igår gjorde jag det. Drog i nödbromsen alltså. Och så fort jag gjort det, så fort tillvaron slutade rusa förbi så upptäckte jag att jag totalt dränerat mig själv genom att acceptera en felställd kompass och obalansen i livet.

 

Är det stressigt i privatlivet så behöver det vara lugnare på jobbet. Och vise versa. Enkel matematik egentligen, + och - för att väga upp. Det senaste året som inredningsarkitekt på en stor byrå har varit så otroligt lärorikt, jag har ju fått ta del av en helt ny bransch och en helt ny arbetsprocess. Sjukt kul och överväldigande förstås och det funkade fint med höga intrycksnivåer och att paddla som tusan under vattenytan med de små ankbenen för att hinna med, få grepp om projektstorleken och jobba med möbler för offentlig miljö, brandklassningar hit och speciallösningar dit. Men plötsligt i höstas var det inte så lugnt längre.Byggbranchen blommar och projekten blev större och större. Samtidigt vantrivdes Jesper på jobbet vilket påverkade hela familjen, och min pappa klappade igenom totalt. Addera lite vanligt höstmörker på detta och mina energinivåer gick i botten, förstås och mot bättre vetande slutade jag träna eftersom jag inte orkade (det är superdumt att prioritera bort motion. Punkt.). Men jag kämpade på utan att inse att jag bara tog och tog av resurser som inte fanns. Så vid jul stod jag med ett stort mentalt Finaxlån och trodde att den hägrande solsemestern skulle lösa skulden. Det gjorde den tyvärr inte och nu började kroppen säga ifrån på skarpen genom att bara låta mig sova fem timmar per natt, och med ett tryck över bröstet som kom och gick.

 

Jag tror inte på något sätt att jag är oumbärlig i min yrkesroll, det är extremt lätt att bli utbytt, åtminstone kompetensmässigt. Men jag ville inte lasta mina kollegor genom att säga ifrån. Säga stopp, nu räcker det, jag har nått min gräns och har sån obalans att skeppet Jag kommer kapsejsa vid nästa våg, nästa uppgift som jag inte kan göra i sömnen. Ändå dröjde det till toppen av den vågen innan jag kastade i ankaret.

 

I mitt fall betyder det att jag ska hitta balansen mellan det som jag tycker är kul, har lätt för och kan göra i sömnen och det som jag måste tugga mig igenom för att yttre omständigheter kräver det. Det första är ju bränslet och det andra är det som kräver bränsle. Det lätta är att definiera styrkorna och det svåra är att få dem att bli en lönsam affär.

 

Jag är ingen förvaltare. Jag är energisprutan, katalysatorn, do:ern, kritikern och lösningssökaren. Så det är där jag måste börja. Hitta tillbaka till det som ger mig energi så att jag kan sprida den vidare.

Som det gamla lokala ordspråket lyder: Är det inte motvind i Kalmar är man på väg åt fel håll.

 

Jag hade en intressant diskussion med en vän i morse. Om inredningsbranschen och att jag bitvis blir kräkfärdig på all YTA och ännu hellre på det oäkta. På hemma-hos-reportagen som är så tillrättalagda att det är helt omöjligt att någon bor så. Med glasflaskor i ett stilleben på vardagsrumsmattan. Stackars den som drog nitlotten vid dammsugningen. Med en stor kaktus på nattduksbordet, som breder ut sig så att varken ett glas vatten eller ens väckarklockan får plats? För det är ju precis det man tänker i hemmets rum för rekreation och återhämtning. Det är ju så mysigt, med något som sticks precis bredvid huvudet.

 

Om kluvenheten i att vara en del av en bransch som är trendbaserad och får människor att helt tappa fattningen i sin jakt på det senaste när överkonsumtionsdagen infaller tidigare och tidigare varje år. Snart förbrukar vi 1,5 jordklot per år! Om allas inbillade rätt till jordenrunt-flygningar, eller bristen på reflektion i frågan (mer om detta i ett senare inlägg) och två år gamla kök som byts ut av... tristess? Och så då min egen roll i detta? Här på bloggen försöker jag så gott jag kan visa på förändringar med små medel och att se till huset och vårda det som finns hellre än att gå all in på rådande "it"-prylar vare sig det är köksbänkar i marmor eller gråa väggar. Periodvis undviker jag att följa nyhetsflödena för att jag inte känner mig stark nog att sålla och inte ryckas med. I mitt jobb väljer jag hellre hållbara material men till syvende och sist är det kunden (eller snarare kundens plånbok) som styr, och inte sällan är det det kortsiktiga valet som vinner.

 

Om den fortsatta frustrationen i att "alla" ser det som sin rätt till förnyelse. Slit och släng. Inredningsprogrammen som trashar fullt fungerande kök i en container utan en tanke på "den enes skrot den andres skatt". Och har man inte råd så tar man sig råd. Genom att leva till låns, eller köpa billiga kopior och lågpriskedjornas varianter. Jag säger inte att dyrare per automatik är bättre men om man inte kan distribuera kvantiteter av magnituden av Kinas befolkning (och bara för att man KAN distribuera magnituden av Kinas befolkning ska man då göra det?) så är det någon som måste betala när priset blir lägre. Och det är troligtvis inte du och jag. Och när en världsledare uttrycker att klimathotet är en bluff, jag då vet uppgivenheten inte några gränser. Jag blev så uppskruvad att jag blev helt svettig under armarna. På riktigt.

 

Frida sätter huvudet på spiken i dagens krönika på Trendenser. Om vad som verkligen är viktigt. Heja dig Frida! Ty ordet är ditt, och makten och härligheten i evighet. 

 

Amen.

Hur börjar man egentligen ett blogginlägg efter ett megalång uppehåll? Allt skaver liksom lite. Bildredigeringen, formuleringarna och faktiskt även lite dåligt samvete. Inte för att jag inte bloggat, men för att jag inte förvarnade om uppehållet som komma skulle. Det var bara det att innan semesterresan vi gjorde i januari så styrde jag upp en nyårsskiva för fem familjer och dessutom var jag tvungen att jobba undan så mycket att jag hips vips satt på en strand med en familj som jag i ett svagt ögonblick lovat en bloggfri rekreationstid utan att så mycket som reflekterat över det gångna året eller önskat gott nytt år.

 

Så det är väl likabra att förekomma framtida missöden: Härlig alla hjärtans! Glad påsk! Grattis! Fin midsommar! Trevlig helg! Ha en skön semester! Välkommen tillbaka! Krya på dig! Sov gott! Varsågod! With a friendly Boo! Hurra på bröllopsdagen! Mysig lucia! God jul! Gott slut! Och ett riktigt gott 2018! Men först kan vi väl bara konstatera att det är rimligt att utbringa Happy helg!?!

 

Ni får ha överseende med min ringrostighet, det tar lite tid att ställa in bloggsiktet igen, jag är osäker på vad jag nämnt tidigare men sedan december så är jag ledig en halvdagf i vefckan, oftast fredagar, för att hänga med Boo. Grymt på alla sätt och vis (utom att det inte finns någon på jobbet som gör de där 10% som jag är ledig...) Men hur som helst, igår hämtade jag Boo efter lunchen och vi gick på kondis och åt årets första semla. Gissa om jag har längtat, det var rent plågsamt att sitta på en annan kontinent och se instaflödet fyllas med de ljuvligaste av bakverk. Sen fixade vi lite ärenden, köpte en pangbukett blommor och åkte hem och bakade hamburgerbröd lagom tills Boo's BFF som skulle premiärsova över och hade önskat kvällens meny kom.

 

Idag körde vi ut till torpet och har ägnat större delen av dagen åt att frysa och få eld i vedspisen. Kakelugnen är det inga probs med, men efter flera månaders icknyttjande måste man ta det lite varsamt med eldandet så köksspisen fick alltså rycka in för stödeldning. Vi eldar i köksspisen ungefär en gång vartannat år för det är ingen lek att tända den. Efter all den röken och meckandet med jox med dragluckor etc. så är det lätt att bli kaminkvinnan och se sig själv elda upp arveköksstolarna från farmor hellre än att se brasan brinna ut.

Jo, jo - så nu har vi visst stödeldat så vi måste sova med öppet fönster för att inte dö av akut syrebrist/uttorkning. Blombuketten från Blomman för dagen (i min mening Kalmars bästa blomsterbutik) fick stanna kvar hemma i stan men jag ska skynda mig hem och njuta av den imorgon.

 

Jag har hittat tillbaka till bloggen, det känns skönt, hoppas ni också gör det. Happy helg!

 

Jag kollade igenom bilderna i kameran igår kväll. Den har legat ovanligt stilla under julhelgen skall erkännas men jag hittade ett par favoriter, och ja jag varnar känsliga läsare, det här blir väldigt romantiskt. Kan inte hjälpa det, jag kollade liksom på The Holiday innan jag gick och lade mig.

 

Så ja, misteln alltså. Som i en Dickensroman så hänger misteln mellan köket och vardagsrummet. Skylten köpte jag på Leva Kungslador för ett par somrar sen.

Nu har vi firat jul i dagarna tre och idag åkte gästerna hem. Julgransdekorationerna är de samma men i år har vi en tall istället för gran. Planen var att ha en spinkig liten historia som inte skulle vara så skrymmande men det blev precis tvärtom så jag antar att vi måste njuta lite extra intensivt eftersom vi får plundra den redan i veckan om vi ska få plats med nyårsfirandet.

 

Hej och välkomna hit! Igen. Hemma på blogg.se. Efter ett år på RUM hemma så känns det som dags att flytta hem igen. Någonting måste jag göra i alla fall för att hitta blogglusten som jag liksom tappade bort lite på vägen mitt under det mest hektiska året med nytt jobb och en familj som inte riktigt ville hitta rutinerna. Jag har verkligen saknat det spontana och härliga och att få vara sin egen lyckas smed när det kommer till att skapa, fota och skriva, så som Little miss fix it-bloggen kommit att vara, och detta trots att jag haft en kanonredaktör som uppmuntrat mig att köra mitt race. Men ändå konstigt det där, när jag inte hade några ramar alls bloggade jag i stort sett varje dag och när jag fick ett minimumkrav med typ hälften av inlägg att producera, ja då fick jag knappt ihop ens dem. Självklart spelar det roll att byta från frilansliv (läs: frilanstid) till ett 8-17 jobb och inte längre hinna blogga innan dagishämtningar och helst också innan den stora nattningskoman.

 

Men det var inte ett gnälligt inlägg det här skulle bli. Nej snarare ett glatt inlägg om en nystart. En nygammal start som råkade infalla på Den Stora Flyttardagen. För tre är ju en trend och därför finns det visst något som heter DSF och för min del infaller den den tydligen 22 december. 2014 stod jag med nycklarna i hand framför kakelugnen i en på sekunden nyskurad, antiseptisk Hundraåring. 2015 flyttade jag faktiskt bloggen till RUM hemma, och 2016, idag av alla dagar (helt omedvetet, det var timehop som visade mig detta sammanträffande nyss), så flyttar jag alltså hem den igen.

 

Tack för att ni finns, för att ni följer och hoppas att ni också är pepp på en nystart, för det är jag. Och julrosor alltså, wow.

 

Efter närmare ett decennium på blogg.se (9 år, 6 månader och 16 dagar, men vem räknar?) packar jag nu ihop arkivet och flyttar till tidningen Rum Hemma! Och trots att det passat mig perfekt att blogga i egen kuppe så kändes det på tiden att ta Little miss fix it ut på nya äventyr. Tack för den här tiden, för peppen, för kommentarerna och för att vi suttit i samma båt i med- och motgång. Men vaddå förresten, det finns ingen anledning till tårdrypande farväl, för jag hoppas ju såklart att ni vill följa med mig till littlemissfixit.rumhemma.se.

 

 

Kommer ni ihåg att jag skrev om ett livsomvälvande beslut förra helgen? Har en sagt A är det dags för refrängen så här kommer B.

B som i Tengbom.

Alldeles nyssens signerade jag nämligen mitt anställningsavtal på Tengbom och i mitten av februari (senast) kommer jag att börja jobba som inredningsarkitekt på Kalmarkontoret. Hjulningar och fanfarer!

Men företaget då? Tänker kanske ni. Ja att ta en anställning har inte varit ett lätt beslut, I tell you. Underbara Clara beskriver frilanslivet på pricken i ett inlägg här och det är många för- och nackdelar. I en drömvärld hade jag både ätit kakan (jobbat halvtid på Tengbom) och haft den kvar (frilansat resten) men nu är det ju en arkitektbyrå vi pratar om och inte ett konditori så det blir 100% hardcore inredning/projektering och övriga förfrågningar/knäck kommer jag göra på min "fritid", under förutsättning att det inte är konkurrerande verksamhet förstås. Självklart fortsätter jag blogga - det är ett nytt jobb jag tar, inte livet av mig. Jag ser otroligt mycket fram emot denna nya era (medan min SGI gör vågen) och faktiskt tänkte jag börja jobbet med att gå på julfest med mina nya kollegor redan på fredag. Nästa år byter jag alltså kontorsadress och flyttar två gator österut, till den här gula skylten.

 

Onekligen lite sent så här dryga veckan in i julmånaden men vad tusan, här kommer ett axplock av bilder från mitt instagramflöde i november som också var en fin månad. Ni hittar mig och får gärna följa på @littlemissfixit.

 

Här står min senaste kärlek. När Maria slog upp portarna på sin nya blomsterbutik för en vecka sen så ville jag ju inte vara sämre än att stödja verksamheten och köpte en kruka från Bergs Potter (vem försöker jag lura, Tomten var ju kontrakterad?!). För ni kommer väl ihåg min förälskelse när jag var i Göteborg i höstas? Nu är en hel butik, ett stenkast bort, fylld med dessa skönheter och jag kommer troligtvis behöva sätta mig själv på veckopeng för att inte hamna i obestånd. Med fler än Tomten alltså.

 

Någon som däremot kommer bli glad är min Dr Westerlund som ska få flytta in i den.

 

Äntligen! Kan jag nog drista mig till att utbrista. Det är en ny sheriff i stan, på blomsterfronten alltså i och emd att butiken Blomman för dagen slog upp dörren. Där finns ljuvliga krukor från Bergs, fina små firarkort och snittblommor av modellen jag gillar bland annat. Det blev en snabbvald bukett (jag hann bara att springa in och ut) som jag petade in några nyponkvistar i när jag kom hem och nu doftar det ljuvligt av apokalyps... eukalyptus (den som lyssnat på Kom In-podd nr 66 vet vad jag pratar om) i hela vardagsrummet. Idag blir det en dag utomhus - 3 kubik ved ska in och lite annat fix innan vi får lunchbesök. På eftermiddagen ska vi fixa adventsgranen och till kvällen blir garderoberna hämtade. Man måste ju älska Blocket.

 

Fin helg till er alla!

 

Jag vet inte om det är helgens häng med saknade systrar som gör det, eller att det blivit kallt och snart är jul men jag har himla massa energi just nu. Samtidigt måste jag i dessa lägen organisera mig för annars är jag expert på att springa på hundra bollar parallellt och bara bli trött på kuppen utan att göra ett endaste mål (skrev jag precis en fotbollsliknelse?). Nåväl.

 

Ny vecka med nya uppdrag och inspirerad av min Kalmarkollega och vän Madeleine tänkte jag sammanfatta denna vecka i punktform för att hålla mig på banan (jag vet att det heter (fotbolls)plan).

 

♦ Idag jobbar jag hemifrån på förmiddagen, jag skrev ju igår att jag tycker det är glest mellan DIY-inläggen här på bloggen för tillfället. Tänkte ändra på det. Dagen innefattar även ett möte med arkitektbyrån jag jobbat för, nya uppdrag ligger i pipelinen och jag kan knappt beskriva hur glad jag är att de vill ha mig med.

 

♦ Imorgon har jag frukostmöte med min adept Gunilla. Hon är precis i uppstarten av sitt företagande och har haft i hemläxa att sätta upp några delmål som vi ska gå igenom för att se hur jag lämpligast kan stötta henne. Det bästa, förutom att känna sig behövd, är att samtidigt som jag ger henne råd så sätter det igång tankar som gör att jag "ser över mitt eget hus". Affärsutveckling² alltså. Appropå det så kommer bloggen också utvecklas den här veckan, jag är riktigt förväntansfull!

 

♦ Onsdag. Ser fram emot en dag full av affärsidéer, entusiasm och presentationer i alla dess former när jag sitter med som jurymedlem i Idénästet, en slags språngbräda för UF-företagen i Kalmar. Ännu ett ärofyllt uppdrag jag fick efter min inspirationsföreläsning tillsammans med Drivhuset, Nyföretagarcentrum och Kalmar Science Park. Kvällen kommer gå i julpyssel/mysets tecken då vårt juntagäng (sex tjejkompisar som ses, fikar och och pratar livet en kväll varannan vecka) ska samlas hemma hos mig.

 

♦ På torsdag är det riktig syjunta tillsammans med ett gäng textillärare och då tänkte jag påbörja en del av Boo's julklapp. Hon har i flera veckor pratat om den mjuka dockan hon önskar sig, en med snippa och ljust hår, (treåringar har visst ingen koll på det kontroversiella i genmodifiering) varför baby Emma från Rubens barn ska få komma med Jultomten (sjukt praktiskt om Jesper och jag hade kunnat beställa ett syskon på samma sätt). Jag tänkte komplettera dockgarderoben med lite egensytt alltså.

 

♦ Fredag är min sista "öppna" dag på ett tag, sen är det fullt i kalendern med kundprojekt ända fram till jul och lång in i januari som det ser ut nu. Jag föredrar stressen (i måttlig mängd) som kommer sig av att vara fullbokad hellre än att oroa mig för glesbyggd mellan fakturorna. Egentligen skulle vi haft finbesök från Gotland men eftersom det blev ombokat så ska vi nog ta en traditionsenlig sväng på julmarknaden på Kalmar slott redan på fredagen.

 

♦ Lördag betyder vedleverans. Det märks redan på huset att temperaturen sjunkit och vi kompletteringseldar i kakelugnen på nedervåningen morgon och kväll. Direktverkande el är ju inte särkskilt hållbart men tills vi kommit fram till den bästa värmekällan för oss, Hundraåringen och Moder Jord så betalar vi åtminstone för God El. På kvällen ska vi pynta för advent.

 

♦ Söndag förmiddag tänder vi första adventsljuset och sen ska jag tillsammans med en annan förskolemamma ge våra barn lite 80-talsbarndom genom att ta med dem på Mora Träsk. Jag vet inte vems trauma som blir störst... Resten av dagen blir det julskyltning, knäckäpplen och tomtar i goda vänners lag.

 

En härlig vecka som precis tagit fart helt enkelt. Vintersolen skiner över Galgbacken och in i vardagsrummet vilket gör mig smärtsamt medveten om att det är dags att putsa våra fönster... (insert apemoji som håller för ögonen)

 

 

Ny vecka och nya möjligheter. Jag jobbar hemifrån idag, kanske främst för att kunna tända en massa ljus och spela musik som inte stör någon annan. Och kanske ännu mer för att datorn inte ska träffa någon oskyldig när jag fått nog och den flyger genom luften... Det är en sådan dag idag. Programuppdateringar, minnesrensning och hysteriska sammanbrott. Vanligtvis brukar dessa sammanfalla med en superviktig deadline men jag tänkte förkomma Murphy idag och fixa det lite så här innan det faktiska hänger på håret. Några viktiga papper ska gås igenom, allt sånt för vänster hjärnhalva men sen ska ett par spännande telefonsamtal hinnas med och ett DIY-reportage för en tidning ska förberedas. Eventuellt tar jag en målningspaus runt lunch också, så det där himla köksskåpet kan bli färdigt någon gång, något för höger hjärnhalva alltså. En ganska bra blandning för en måndag måste jag säga. Hur ser din fördelning av huvudbry ut, har du mest jobb för intellektet eller kreativiteten idag?

 

Det är egentligen en alldeles vanlig lördag, Jesper & Boo är i badhuset och jag har jobbat undan lite pappersarbete, nu målar jag på skåpet som ska stå i köket och lyssnar på P1 på radion och ända sedan i morse har det varit en ovanlig lördag. Ännu fler ursinniga terrordåd i världen, nu senast i Paris. Diskuterade syftet med terrorismen över frukostbordet och känner ännu starkare att det hela är så... ofattbart. Var övergår dedikering till fatanism och vad är det för mekanismer som gör att man tar sig rätten att döda oskyldiga människor och sedan sig själv? Tillhörigheten tänker jag, att bli sedd, att bli välkomnad bland likasinnade. Att den känslan överväger det absurda i att ta någon annans liv. Eller för den delen, att förenas i att hata en gruppering av männsiskor på grund av hudfärg, politisk ståndpunkt eller religion, det liksom övergår mitt förstånd. Men jag försöker förstå, jag ska göra mitt bästa i att se och försöka förstå alla barn och unga vuxna som kommer i min väg, att känna sig utanför och missförstådd verkar ju vara första steget till radikalisering. Tänker på alla oskyldigt drabbade men vägrar bli skräckslagen, jag tänker att man har svårare för att stå med öppna armar om man är rädd.

 

Helgen som gick hade Boo och jag för oss själva, Jesper hade en hipstrig helg i torpet med några kompisar - drack nördig öl, grillade egensnickrad korv, fiskade och så ni vet. Jag passade på att fixa några grejer, måla lite på skåpet, byta flera av kökshandtagen osv. Sånt som är helt omöjligt att göra med en svårroad 38-åring runt benen men som en 3-åring gärna hjälper till med. Munnen går i ett på hon miniversionen av mig och historierna är oändliga, precis som frågorna. Mitt emellan "Varför heter det hårstrå?" till att hon inte kunde tvätta händerna eftersom då skulle ju inte alla kompisarna på förskolan hinna se indianerna som hon ritat på fingrarna så började det i fantasin plötsligt regna något alldeles förskräckligt inomhus. Paraplyet åkte fram och då kom jag på att jag glömt att berätta för er när det faktiskt gjorde det, på riktigt.

 

Det var sista fredagen innan semestern. Sista dagen att hinna med allt det där som skulle avslutas innan en ocean av familjetid och lika många äventyr väntade. En stressig morgon med en threenager to be är allt annat än en picnic i parken och tålamodet var pressat som om det vore lakan på Emirate Palace Hotel. Efter att slaget om tandborstningen utspelat sig (ge alltid ditt barn två (eller hur många våningsplan med badrum ditt hus har) likadan tandborstar och se till att det alltid finns en på varje) och jag stod som förlorare i argumentationen om varför vi inte skulle lägga tid på att leta efter den rosa med katter när det fanns en orange med giraffer på tillgänglig, väntandes i hallen medan Boo sprang upp på övervåningen för att hämta sin triumf. Jag hörde ett svagt brus starta och tänkte att hon satte på fläkten när hon tände på lilla toaletten, en sådan som stänger av sig själv efter tio minuter. På ett ögonblick var hon så nere igen och inom ett par minuter och ett (tro det eller ej) smärre rekord i dental samarbetsvillighet var vi så äntligen på väg ut genom dörren.

 

Med handen på tryckaren uppfattar mina hörselgångar ännu ett ljud, ett annat - obekant ljud och jag går in igen och försöker lokalisera det nya ljudet.

 

Dripp, dripp dripp

Dro-o-opp

Dripp dropp dripp dropp

Dro-o-opp

 

Synen som möter mig passar i vilken skräckfilm som helst för en nybliven villaägare. Det fullkomligen REGNAR genom taket, mitt i huset, från övervåningen och ner i köket.

I en takt som gott och väl kunnat utmana Usain Bolt fullkomligen flyger jag uppför trappan och möts av en allt annat än droppande liten kran. Den fullkomligen sprutar ur sig vatten och eftersom de oaktsamma föräldrarna lämnat proppen framme så är det ju även handfatet som bidrar till spridningen av vattnet som svämmar över alla kanter och ut på golvet. Vi pratar ett toalettutrymme som inte sett en hantverkare (i tjänst) sedan -77, ett handfat modell större som med tiden börjat hänga betänkligt framåt så att avrinningen "livar" med framkant, ett plastgolv lagt utan svensk standards krav på tätskikt och en blandare långt ifrån dagens moderna luftblandande modeller. Här kom det vatten och det med besked. Imponerande snabbt stängde jag av flödet och slet åt mig lite badhandukar och torkade upp det mesta precis innan det rann över tröskeln. I samma takt sprang jag sen ner med ännu några badlakan för att rädda det som räddas kunde i köket.

 

Jag kommer troligtvis aldrig glömma scenariot när jag ligger där i en sjö på golvet med vattnet fortfarande droppandes från taket, det är så fel alltsammans och tusen tankar far genom huvudet Täcker försäkringen detta? För visst tecknade vi en hemförsäkring vid flytten? Tänk om vi hade hunnit gå hemifrån då hade inga handdukar i världen hjälpt- nej då hade vi snarare vattenskadat södra Kalmar. Undrar vad man isolerade med för hundra år sedan och är det vattentåligt?

 

Bredvid mig står en treåring. Eller står förresten, hon fullkomligen h o p p a r  j ä m f o t a  a v  g l ä d j e så det plaskar om jympadojjorna och utbrister: -Hurra! Ett regnmoln, inomhus! Och springer sen direkt och hämtar sina armpuffar och gosekatten som också vill bada.

 

En vet ju aldrig när det finns en livs levande sjö i köket igen.

 

När försäkringsbolaget (pjuh, vi hade en försäkring) är kontaktat och skaderegleraren ska komma efter helgen hinner jag förhoppligen tänka: What if det är vattenskadat, hela alltet!? Bye bye aprikosbeige vävtapet, sayonara blå plastmatta, hej då furutak, bastulookie och sjuttiotalsporslin till det facila priset av en självrisk? Highkick!

 

Men sån tur har vi förstås inte. Inte en tillstymmelse till fuktutslag minsann, toarummet står där snustorrt i all sin aprikos/blåa glans. Jo för det är liksom fördelen med Hundraåringar menar försäkringsgubben, de är så att säga självdränerande.

 

Nehej du tänker jag, det enda som är självdränerande i ett gammalt hus är minsann renoveringskontot.

 

Idag är det presentation av programskisserna för det senaste jobbet jag gjort och medan jag väntar på att min projektkollega Fredrik sköter detta i Stockholm försöker jag mota Olle i grind på hemmaplan med övriga Little miss fix it-uppdrag. En måndag som denna gör mig extra tacksam över mitt flexibla jobbliv, det kändes nämligen riktigt gott att tända några ljus och brasan i kakelugnen imorse och sätta sig med veckans att göra lista utan att ens behöva sticka ut näsan i regnet. Ibland är det dessutom helt okej att effektivisera sig deluxe och äta frukost samtidigt som man jobbar, särskilt när "kontoret" bjuder på mysfaktor max bara av att vrida huvudet till vänster.

 

Annars är det även premiär för reklamfilmen jag gjorde scenografin till häromveckan just idag. Tänkte visa er resultatet senare idag, håll utkik!