Jämt när jag kastar en skugga över vår lilla Marsipanros så gör hon en kovändning. Liksom för att säga -nä du mamma, nu ööööövedjive du (ja barnspråk ni vet). När jag & Hildur kom hem igår så sov hon nämligen. I sin säng. Något som inte hänt på veckor kan jag säga. Well well, jag är inte den som är den så, tack! Däremot ledde detta till att vi bloggdamer satt och nattsuddade. Mysigt, men jag kommer väl somna först av alla ikväll.

 

Ja, för snart packar vi bilen och drar till Kosta. Det vankas Formforum med färglära, glas- och dryckesprovning, undervattenskonst och SPA och häng med rikets glaskonstnärer under fredag och lördag... Allt otroligt proffsigt arrangerat av Milk och Trendenser som det brukar vara på dessa träffar. Vi kommer avsluta morgondagen på Design House Stockholm Open i Boda, ett ställe jag och Jesper tar en utflykt till emellanåt. Sist vi var där låg Marispanrosen bara som en liten ostbåge i babyskyddet, nu är det betydligt mer människa som följer med.

 

Och jo, om det här inlägget var osammanhängande så beror det på att Hildur pratade med mig samtidigt som jag skrev det... Multitasking ur funktion. Nu, sätta sig på resväskan för att stänga den, en natt. Var det bara en natt vi skulle vara borta?!

 

Som alltid när det blir tyst här på bloggen så är det full aktivitet bakom kulisserna. Marsipanrosen håller oss på tå. Hon är visst inne i en fas (aren't they always?) och det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt att köra barnvagn och blogga samtidigt eller bil för den delen (livsfarligt) och det är bara då hon sover. Vid minsta stopp så blir det gråt och tandagnisslan och vet ni. Hennes ord är min lag. Och jag kommer definitivt bli en sån där som står på ICA och drar kundvagnen fram och tillbaka samtidigt som jag skapar en subtil sidledsrörelse som genererar sovande bebis. Lite som vinst varje gång. Men som sagt, svårt att blogga. Jo jag vet detta väcker massa frågor (men kvällarna då?) och jag kan ju göra en lång lista med saker som jag ägnar dagarna åt där själva datormomentet är trixit att få in. Men det hinner jag inte nu för just nu hänger Vargen i BabyBjörnen på sin pappa och jag ska ila ut i bilen och hämta en efterlängtad donna vid tåget.

 

Hildur rullar nämligen snart in i stan och vi har inte setts sen i början av sommaren så det ska bli väldigt kramigt och kul och gästsängen är nybäddad. Det vankas nämligen FormForum, bloggträff i Kosta, och imorgon åker vi dit hela familjen. Jo ni hörde rätt, både pappersvändar-mannen och Marsipanrosen ska med. på. bloggträff. Lite frost-i-helvetet-varning på den. Wish us luck.

 

Här hemma har vi precis avnjutit en frukost i lugn och ro och Marsipanrosen har efter sina elva timmars skönhetssömn (hon kompenserade väl för sin heldags vakenhet igår) hållit hov i dubbelsängen. Henne stab av narrar har denna helg utökats av farmorn & farfarn som är på besök, ja förmodligen var det stora utbudet av underhållning en bidragande orsak till sovmotståndet, man kan ju liksom missa något...

 

Idag står loppisbesök, husvisning och en sväng till det stora blå (varuhuset) på agendan, typiskt söndagsgöra, visst. Allra först ska vi kliva ur pyjamasen jag och lilla Betty Spaghetti och medan vi gör det kommer lite insta-pics från helgen.

 

Igår fick jag låna en glassmaskin av en kompis, ville liksom testa först innan jag spenderade slantar på ett eventuellt grissäcksköp. Men förutom att jag blev lite carried away av bilden på receptet i senaste Buffé och för en stund glömde att varken jag eller mannen är särskilt förtjusta i nötkräm så går det bra. Fast Marsipanrosen är inte så imponerad när jag härjar runt i köket, vispar och bullrar, hon har ju inte fattat storheten med glass. Än.

 

Ikväll blir det nog att testa ett annat recept från en tjusig glassbok, recension på den kanske kommer vad det lider men nu önskar jag fin fredag till er alla, för nu ska vi följa med mannen (som ska opereras hos tandläkaren, hua!) och hålla i varsin hand jag och lilla rosen.

 

Jag fick ett mejlutskick idag med en nyhet på tapetfronten - Black Board från MrPerswall, leverantören som man enkelt kan få en skräddarsydd tapet hos ni vet (vår halltapet måttbeställde jag där förra sommaren). Och även om inte matte är favoritämnet så kanske den grafiska stilen kan tilltala? En riktigt tuff tapet i tonårsrummet tänker jag. Dessutom finns det möjlighet att själv påverka färg och text på tapeten, men man ska nog akta sig för att klottra ner alltför personliga svärmerier för trots allt är inte tapeten suddbar när föremålen växlar.

 

Ett samarbetsprojekt som jag hört talas om och spänt väntat på är nu äntligen lanserat, idag slår nämligen Bloggskolan upp de digitala dörrarna. Det är Trendenser-Frida, UnderbaraClara och Annakarin Nyberg som utökat sin föreläsning i hur man fixar sin jobby, alltså gör bloggandet från hobby till jobb. Kursen är nätbaserad och kostar 249 kr inkl moms per person och ger en person behörighet till kursmaterialet under 60 dagar. I Bloggskolan diskuteras det bland annat smarta tips och vanliga fallgropar i bloggosfären och hur man kan skapa lönsamhet utöver banners och inte minst vikten av att sätta sig in i den lagstiftning som råder.

Jo, jo, det känns som om det är dags för Little Miss Fix It att sätta sig i skolbänken och med hjälp av dessa 90 digitala sidor och 10 föreläsningsfilmer bli lite klokare, och rent av sluta jobba gratis med bloggen... Är det nån som vill bli min klassis?

Just nu är Marsipanrosen inne i en fas. Tror jag. Hon sover mycket, somnar i sin säng, sover länge på mornarna (om man inte pussar henne för mycket), blåser bubblor och gör en massa ljud, ja hon har blivit en stor tjej helt enkelt. Och det är väl något hon kommer bli många gånger om. En stor tjej. Nu ligger hon i sin säng och talar om att hon inte tänker somna utan protester minsann. För världens orättvisor, för folket i Gaza, för alla SAS-anställda... och för att det inte finns nappar som är precis som mattanterna. Fast utan mat.

 

Jag har precis slukat mellis bestående av en god macka med perfekt mogen avokado och extrarökt skinka på. Det känns lyxigt, att till och med äta mellis innan lunchen. För tidigare har det liksom varit lite sådär att lunch inte har varit en spikad punkt på agendan. Alltid. Efter lunchen ska vi åka till Öppna Förskolan och hänga med Marispanrosens BBF.

 

Men som sagt nu sover hon igen. Klagomuren har knoppat in och jag hinner för första gången sedan hon kom ut både att tvätta håret och skriva om min stora tjej och sånt som ändrar sig. Nästa månad är det en ny agenda, var så säker.

 

Barn vill bli stora. Växa. Och fort ska det gå för tänk om man råkar vara lite kort i rocken då dröjer det ju hur-länge-som-helst innan man får åka de allra häftigaste attraktionerna på nöjesfältet. På insidan av skafferidörren hemma hos min dagmamma var det fullklottrad med alla ungars längdutveckling: Jocke, Micke, Linda, Malin, Johan, Jimmy, jag, Ceasar... och Lill-Mickes förstås. Många små markeringar och datum. Men sen flyttade hon och kvar blev varenda tillväxtkurva. Men om man målar en mätsticka på en möbel - en hylla eller ett högt skåp så det blir som en jättelinjal, så kan man ju flytta med alla minnen av hur man skjuter i höjden. Och se om det blir den här eller nästa sommar man äntligen får åka FlumeRide.

Tipstack till Tiger.

 

Här kommer ännu ett DIY-tips till barn snarare än för barn. När Marispanrosen var nykläckt svischade en pinterestbild av en molnmobil förbi och jag ville göra något liknande att hänga ovanför skötbädden. Nu i efterhand har jag sett att den som inspirerade mig finns på Etsy. En mall till min 3D-variant i papper hittar ni i utskriftsformat här.

 

Skriv ut mallen på ett A4-papper och rita av figurerna på styvare papper/kartong i valfri färg. Varje del, utom paraplyhandtaget, görs i dubbel uppsättning. Skär sedan ett snitt från mitten nedåt på den ena och från mitten uppåt på den andra delen för att kunna kila dem i varann och skapa 3D-effekten. Jag gjorde själva upphänget, där jag knöt fast pappersfigurerna i tunna trådar, av en kemtvättsgalge som jag formade om med hjälp av en avbitartång.

 

Marsipanrosen gillar sin mobil skarpt, särskilt när man sätter snurr på den!

 

 

 

 

 

Marsipanrosen fick ju sin första (men inte sista) Lillefant-bok i fredags. Fina Littlephant som Camilla Lundsten är mamma till (många kanske annars känner igen henne som inredare från Äntligen Hemma-gänget?) Nu syns alltså hennes karaktärer för första gången på bebiskläder (strl 56-86 cl) i ett samarbete med Lindex. Jag gillar Lindex bebiskläder, de är både fina och sköna/hållbara och ser fram emot den här nya kollektionen som släpps i början av december. Här är några av plaggen och de coola leggingsen i harlequinmönster hamnar på måste-köpslistan till Marsipanrosen. Tipstack till Maria!

 

 

 

Med knappt två veckor kvar av november cirkulerar det en mängd gör det själv-varianter av adventskalendrar i bloggosfären och här kommer Little Miss Fix Its version. Det var det som jag använde tejpen till, kommer ni ihåg?

 

Tejp, papper, snöre, miniklädnypor, sax, penna och linjal är bra att ha.

 

Det var underbart att träffa alla kollegor igår, och inte minst alla nya bebisar som levererats under sommaren. Marsipanrosen fick paket, ja alla småfolk fick paket. Samma form i olika tappning och de var så fina paketen att jag måste visa, och tipsa hur man gör ett paket för bebis fast till föräldrarna om man säger. Fint utan att bli tuttenuttigt.

 

Välj ett neutralt papper att slå in presenten i, ett fint snöre och ett passande plastdjur...

 

Snart ska jag packa ner Marsipanrosen i vagnen och gå mot tåget till Älmhult, det är dags att visa upp henne för kollegorna. Först tänkte jag ta mitt vanliga morgontåg, men sen insåg jag att det kanske är lite onödigt att gå upp mitt i natten för att hänga på låset till jobbet när fikasamlingen inte är förrän i eftermiddag. Så det blir sjutåget, så vi hinner med att besöka det nyöppnade varuhuset också som visst ska vara något alldeles extra har jag hört.

 

Oh my det känns som om jobbet tillhör en tid i ett annat liv. Vilket det väl också gör på sätt och vis. Det marsipanroslösa livet. Idag var det på dagen fem månader sedan jag, tjock som en fotboll, vinkade hejdå till Älmhult en fredag i mitten av juni, och nu åker vi alltså dit och säger hej igen jag och hon som var fotbollen. Happy friday!

 

Ni kanske inte vet det, men jag är galen i choklad (ja jag verkligen äääälskar choklad). Åsså är jag ju en nyfiken jäkel (eller jag menar intresserad av människor) så då var steget så långt att ordna ett studiebesök på Johannas Choklad som ligger i saluhallen här i Kalmar och jodå, det var lite som när Pippi tar med Tommy och Annika in i godisaffären och de går bananer... Eller som att vara Kalle för en stund och ha fått den sista biljetten till chokladfabriken. Kameran gick varm där inne (choklad är så vackert!) så nu blir det bildregn.

 

I tisdags gjorde vi så mycket så att det blev bloggtorka av pur utmattning igår, men idag tänkte jag dela med mig av ett roligt DIY nämligen hur man kan göra unika brickor. Underlaget kan vara både digitalt, papper eller som här textil och väljer man papper eller tyg så är det bäst att fråga bricktillverkaren om de har några materialkrav.

 

En av de öppna förskolor som vi brukar gå till hade kvällsöppet och bjöd in till lite tryckverkstad men det här kan man lika gärna göra hemma och motiv kan ju vara allt ifrån teckningar till potatistryck och vi valde att föreviga Marispanrosens små tassar. Nu kom jag på att det här kommer ju bli julklapp till väl valda familjemedlemmar... så schhhhh (sluta läs om du känner dig träffad och inte vill låtsas överraskad den 24/12).

 

Du behöver: tyg, textilfärg, stämplar, roller och en gullig modell (på något vis blir ett par 43:or inte lika charmigt...) allt utom möjligen modellen hittar du i en hobby/pysselbutik. De brukar i alla fall inte finnas till försäljning.

 

Rolla på färgen på händer och fötter och tryck sen vald kroppsdel mot tyget. Har man en sprattlig bebis är det bra att vara två och hjälpas åt, och tänk på att textilfärg liksom är gjort för att inte gå bort från kläder så använd förkläde eller ofavoriter.

 

Alltså ibland är det galet bra att vara mammaledig. Det betyder ju knappast att jag är ledig, men det betyder att jag - så länge jag har bebisen med mig - kan göra allt möjligt roligt dagtid. Som att gå på föreläsningar, mässor eller studiebesök till exempel och det är det sistnämnda jag och Marsipanrosen ska göra idag. Hur lyxigt och spännade som helst! Som en hint dammar jag av en bloggbild från september förra året. Och det är inte någon höstmörk moderedaktion vi ska besöka. Om man säger så.

 

Nja, på riktigt å på riktigt. I bloggmun heter hon Marsipanrosen, det hela började faktiskt med en mössa, och i magen så kallades hon Vilda bebin. För jag tänker mig liksom att det är bättre med ett alias i en värld där google-träffarna kan vara bra eller anus i livets hårda skola, jobb untsowajter.

 

Sen om hennes riktiga namn är så himla mycket bättre (vanligare) det kan man ju fråga sig men vi (som i hennes päron) tycker att hon är en klockren Boo Edith Chali. Även fast ett samtal med okända oftast ser ut så här;

 

 

 

 

 

Vi uttalar det bo, men man får säga beu eller [bu:] också om man vill. Såklart.

 

Det skulle ju faktiskt kunna vara värre. Eller vad sägs om: Leet-Haxor. Eller Paprika. Varför inte Troll? Det roligaste är ändå frågan på 118100 om namnet Bo.

 

Men som sagt. Dän billiaste lyxen en kan ge sin onge ä ätt fräent nåmn. Som Metallica. Eller Marsipanrosen.

 

Om en liten stund ska jag föja med en kompis som är lärare till hennes skola och tillsammans med hennes textillärarkollegor blir det syslöjd hela kvällen. Jag har hur mycket syprojekt som helst så jag hoppas att jag kan sålla lite och får något gjort nu när det finns proffshjälp att fråga. Tänkte dessutom släpa med mig overlocken och se om det går att kicka igång den lilla monstermaskinen. Joråsåatt.. ehh  dags att damma av symaskins-körkortet skulle man kunna säga.

 

Inte för att jag tror att jag kommer skapa en maräng som denna ikväll, men man har ju hört det där med att ha en målbild...

 

Appropå annorlunda dockhus som jag bloggade om för ett tag sedan så läste jag nyss i senaste numret av Elle Interiör att man kan man bjuda på ett klassiskt Lundby Småland, fast allt annat än klassiskt eftersom konstnären Lisa Rinnevuo har designat det. I sann Lisa-anda så finns det t o m en ateljé full med målade dukar. Dockhemmet auktioneras ut på Stockholms Auktionsverk till förmån för SOS Barnbyar och budgivningen pågår i ytterligare 24 h, tills i morgon kl. 13.00. En verkligt fin sak och ett garanterat unikt dockhem. Och om budgivningen drar iväg över plånbokstjockleken så kan man ju alltid inspireras, det är gratis.

 

 

 

Eftersom jag är vattenänka denna helg (eller vad man nu kallas när mannen är och fiskar Havsöring) så har det varit Marsipanrosen-häng tjugofyra/sju. Det innebar att vi sov innan kl. 21 igår. Missnöjd bebis=bära² eller eventuellt √(snutta sig ((och mamman)) till sömns), enkel matematik. Alltså vaknade jag där efter och eftersom hon som växer fortfarande sover passade jag på att sällskapa med soluppgången och baka en kaka. Det vankas fikabesök i eftermiddag. Åsså är det visst någon som ska fira sin första Fars dag. Ever.

 

 

Nej nu signalerar mattanterna att det är dags att dra Marsipanrosen i tårna eller vad man nu måste göra för att ungsudden ska vakna...

 

Fredag. Det är väl nåt visst med fredagar ändå? Jag skuttade ur sängen redan vid 05.20 trots ett något mindre harmoniskt ljud än min "harpa" som väckarklocka. Då hade mannen nämligen ägnat sig åt att se hur många lådutragningar i klädkammaren han hann med på tio minuter. Själv påstår han att han lade in den rena tvätten som jag tjatat om, men i mitt sömndruckna huvud lät det mer som någon slags rekordjakt med kullager. Säga vad man vill om att gå upp i svinottan men man hinner mycket när Marsipanrosen bara behövde ett blöjbyte och färdslurk runt för att sova till nio.

 

 

Nu intar jag min andra frukost medan gullrumpan ligger i gymmet och hyvlar av Muminpappan än en gång, jag undrar vad de har otalt egentligen? Själv har jag gjort något jag aldrig gjort förut, k l i p p t i en inredningstidning. I shit you not. Med tanke på hur reducerad den forna ligga-på-soffan-äta-praliner-och-bläddra-i-magasin-och-mest-oroa-sig-över-chokladfläckar-på-sidorna-tiden är så är det väl läge att fånga något snyggt när man ser det. Så bland brödsmulor och fina födelsedagskoppen från Frida får ett tjusigt köksgolv sig ett klipp för att hamna på inspo-tavlan, gillar den svarta ramen runt de mönstrade plattorna. Jag menar hur snyggt?

 

 

Nu ska jag svepa mitt te och ta Marsipanrosen under armen och gå till Öppna Förskolan och leka med de andra små tjurarna... Happy Friday!

 

Hej hopp och god morgon! Idag är mannen hemma och vi har tagit sovmorgon och legat kvar länge i sängen. När jag vaknade låg jag längst ut på kanten, med en liten kamin luftsnuttandes mellan skulderbladen. Två vuxna människor och en miniversion i en dubbelsäng på enoåtti, gissa hur fördelningen såg ut? Typ: pappan 39%, Marsipanrosen 50% och jag då. Ynka 11%, inte konstigt att man är ramsned emellanåt. (ha-ha-ha, "typ" åsså har jag räknat med ental... typiskt mig - millimeterkvinnan)

 

Appropå storlek så är det många som tycker att Marsipanrosen är stor men jag kan försäkra er om att hon är alldeles lagom. Visserligen känns hon tung som ett mellanstadiebarn efter fem timmar i BabyBjörnen och hon må vara stor i orden men är ganska liten på jorden. Det blev rätt tydligt igår när jag tog en mobilbild på oss i sovrumsspegeln innan vi gick ut på höstpromenad. Älskar när man behöver klä på sig bysiga islandströjor och tjocka sockar och håret får vara en slarvig fläta. Älskar!

 

Inte för att låtsas som om jag inte råkar vara en tidsoptimist av rang men det här med småbarn u n d e r l ä t t a r ju inte precis, så när vi skulle iväg på kalas i helgen och jag upptäckte att vi glömt köpa ett grattiskort så fanns det heller inte tid att fixa ett. Men en liten etikett till paketet går att svänga ihop på nolltid.

 

Ta en bit färgad kartong (har du tur finns det något som passar i pappersåtervinningen, det här är en bit från en amningsinlägg-kartong, say no more) och klipp till födelsedagsbarnets förstabokstav i namnet, efternamnet eller kanske årsdags-siffran. Stansa ett hål och trä den direkt på paketsnöret eller fäst den som här med ett band i påsen presenten ligger i. Jag brukar spara papperspåsar utan tryck som överlever färden från affären till hemmet i gott skick, perfekt för presenter!

 

Jag klipper dessutom ofta bort de tunna banden som ibland sitter på kläder för att hålla dem på galgen och sparar dem i en låda. Urbra att använda när man bara behöver en liten ögla, som här till exempel.

 

Easy peasy, och just den här blev ju riktigt miljövänlig.

 

Jo, det är inte klokt men idag blir hon 3 månader vår Marsipanros. Jag vet att jag malde på lite om det redan igår men jag måste nog helt enkelt fortsätta idag med. För det har hänt så mycket och vi har lärt oss en miljon grejer sen hon kom. Stora grejer.

 

 

På tre månader har vi lärt oss att denna lilla människa har envisa små alvöron som bara viker sig om man inte håller efter dem, att hon med stor sannolikhet kommer få ett sjujefla humör när hon blir äldre (vi har bara sett början), att BäjbiBjörnen rocks her world, att man måste smyga ut som från ett sämre valt one-night-stand när hon somnat i dubbelsängen mitt på dagen -annars vaknar hon direkt.

 

Hon gillar när pappa sjunger Vipp på rumpan-affär och flyger flygplan och skrattar högt när mamma (ja nu pratar jag om mig själv i tredje person, crazy) sjunger Så klart och gör rörelser till första strofen och kittlas i andra. Vagnen måste vara i rörelse annars är det übertråkigt så besök i affärer med välpolerade släta golv under promenaderna undanbedes vänligt men bestämt. Magknipsdroppar slickas glatt i sig medan D-droppar alltid följs av en grimas och en blick som säger va fan försöker du ta livet av mig? (hallå, de smakar ju INGENTING det är ju bara 5 oljiga droppar!) och nappar tycker hon är ett satans otyg som man kan trycka in i truten på någon annan och om vi inte fattat det och envisas med att välja hennes mun så simulerar hon lite kväljningar så att point is really taken.

 

 

Däremot kräks hon nästan aldrig. På höger arm sitter ett litet födelsemärke och det knäpper i hennes knän (vilket skrämde livet ur de nybakade föräldrarna de första veckorna). Bilturer är ganska kul, åtminstone när det rör på sig och det här med fjärr-tröstning med röst eller klappar fattar hon verkligen inte grejen med. Ro hit en tutte och krama mig! är mer hennes melodi... Ja tänk vad mycket vi lärt oss dessa tre månader. Om föräldraskap. Om bebisar och om sömn. Eller snarare brist på den. Om relationer och nya umgängeskretsar. Om vikten av att krama även den där mannen som hjälpte till att skapa den fantastiska varelse som jag vill krama mest hela tiden. Och om tid - att den kan byta namn, tiden. Fritid blir egentid och krymper betänkligt och att avnjuta en hel måltid sittandes på en och samma stol he-ela tiden kan bli sånt som hamnar högst upp på en önskelista...

Ja, såna saker.

 

Jag passade på att köpa badbrallor (tyvärr stänger favoritbutiken med roliga barnkläder i stan denna vecka) inför baby-simmet som börjar efter nyår, som en liten present till jubilaren. Jag menar, gröna äppeltrosor det kan ju liksom inte bli finare! Grattis älskade Marsipanrosen, vi är redo för de kommande tre månaderna. Tror jag.

 

Eftersom Marsipanrosen och jag varit extra synkade idag (läs: hon har sovit i BabyBjörnen och ryggen har pallat trycket) har jag hunnit knåpa ihop ännu ett blogginlägg, med en liten efterlysning så här på eftermiddagen, innan jag använder egentiden till att stärka ryggmuskulaturen (gills det som egentid när man gör det lika mycket för någon annan som sig själv?) på gymmet. (Uppdatering: Mamman somnade när hon skulle tanka fullt inför gymfrånvaron. Och vaknade 2 h senare... Uups.)

 

Jag har bevakat Blocket så mycket att SÄPO skulle vara stolt över mig, men nu testar jag här på bloggen också.

 

Sökes: en bättre begagnad vit (eventuellt svart) Stokke-stol AKA Tripp Trapp inklusive bygel till ett överkomligt pris. Gärna i hoodsen, och finns den långt bort så måste det vara ett riktigt bra pris om ni fattar. Och är den bokfärgad med massa tuggmärken efter en argsint labrador så måste den nästan vara gratis va... Ja, ja ni fattar grejen.

 

Så kolla vinden och garaget. Och köket med för den delen om det inte står en sån dära fiffig stol, som kan flytta in i vårat kök så att Marsipanrosen kan joina familjemiddagarna och vi kan bryta tårna när vi sparkar i den på väg till diskbänken, och skräpar. Re-design som man säger.

 

Thanx!

 

Nu blir det reklam. Allt i hemmet erbjuder nämligen alla LMFI-läsare 3 nummer av tidningen för 69 kr. Lite som en tidig julklapp (eller kanske inte förresten, man måste ju trots allt betala den själv, men tusan så billigt så liiite presentaktigt är det allt) där man dessutom får Allt i Hemmets stora julspecial hemskickad utan extra kostnad, och den tyckte i alla fall jag var inspirerande.

 

Mejla alltihemmet(snabela)aih.bonnier.se och ange "Julspecial" i ämnesraden för att ta del av erbjudandet. Man förbinder sig inte till någon tillsvidareprenummeration utan efter dessa tre (fyra) nummer kan man själv bestämma om man vill ha fler. Och vill man inte ha tidningen själv så är det ju en perfekt adventspresent att ge bort till någon magasinälskare man gillar, erbjudandet gäller nämligen t o m 30 november 2012.

 

Magasinälskare ja, tidningsjunkie, glossy paper addict, prasselpervo - allt passar in på mig och sen Anna Z (tidigare på Family Living) blev chefredaktör känns Allt i Hemmet lite poppigare minsann. Undrar om erbjudandet även gäller för blogginnehavaren?

 

 

 

 

och sol i sinne! Ni som följer mig på instagram har kanske redan sett vilken fantastisk liten solstråle Marsipanrosen vaknar som. Oftast. Ibland krävs det en sovsnuttning till för att hon ska vakna på rätt sida men hittills tror jag inte att det gått ett enda uppvaknande utan härligt morgonhumör. Detta kvitter som gör att jag genast måste face-tajma mannen som är på jobbet för länge sen och vi ligger där i sängen, Marsipanrosen och jag, och pratar in i kameran med rufsigt hår och huggormsandedräkt (inte Marsipanrosen, hon har inget hår som kan rufsas och hennes andedräkt luktar oförstört och vitt) och vara en familj fast alla inte är på samma fysiska plats, och vi skrattar åt att hon är så tjock och gosig att det ser ut som om händerna är ditskruvade...

 

Jag är glad när tekniken gör det möjligt  för andra hälften av genbanken att ta del av hela alltet. Hon är ju det finaste vi har och imorse för tretton veckor sen såg hon dagens ljus och äntrade världen med ett illvrål. Inte visste vi att hela livet skulle gunga till och att ingenting blev sig likt efter den dagen. Känslor som man inte kan beskriva, Som ett nystan i bröstet, omöjligt att vira upp - ett riktigt solskensgarn. Älskade onge.

 

 

 

Till gårdagens frukost blev jag sugen på plättar och håvade fram min lilla hjärtformade plättlagg från någon billighetskedja. Efter några vändor med brända och fastnade hjärtan så gav jag upp men så tänkte jag ge pannkakor en ny chans till dagens lunch och när jag satte den stora pannan på spisen så kom jag på den brillianta idén att använda en pepparkaksform och liksom gjuta plättar i den stora pannan.

 

 

Sagt och gjort, hjärtformen letades fram och för att skydda teflonet använde jag den med "trycksidan" nedåt i pannan. För att inte bränna mig på formen flyttade jag den med hjälp av en stekpincett. Det gick så mycket fortare än med hjärtlagget och när jag stod där med mobilkameran, med stekpannan i sökaren och dokumenterade det hela tänkte jag ihhh det är ju genialiskt, fitusan så fiffig jag är... helt upprymd av min egen förträfflighet höll jag på att bränna allihop på kuppen. Högmod före fall heter det va?!

 

 

Men med det här tillvägagångssättet kan man ju forma maten till både granar, grisar och allsköns former. Plätt-lätt. Dagens DIY alltså.

 

Det diskuteras ju ofta om den friserade verkligheten som visas i bloggar och för att bjuda er på lite diskbänksrealism så kommer här en bild behind the scenes. Så här ser det ut när man äter lunch med Marsipanrosen. Enhandsfattning is the shit och fort ska det gå för jag har sagt det förr, hon har knappast ärvt sin mors tålamod.

 

Ja, för minnet som det heter på tjusiska. Idag vaknade vi upp till det gråaste av gråa väder och varken jag eller Marsipanrosen tänker sticka näsan utanför dörren innan det är absolut nödvändigt. Nä istället kurar vi i köket med tända ljus, lyssnar på Johnossi - hon kör ett monsterpass i gymmet och jag försöker samla alla marsipan-minnen i två böcker. En klassisk Mina första år för mindre smickrande bilder i samband med födseln, sjukhusarmband, längd- och viktkurva, första julen och sånt ni vet och en tjock historia för dagliga små iakttagelser likt Emils mamma (för alla hyss) som alltså kommer räcka ända till 6 augusti 2017.

 

 

Roligt att sida för sida kunna jämföra vad som händer år efter år men oj så krävande att plita ner dessa rader varje dag. Ibland har jag glömt och då får anteckningar i mobilen agera mellanhand men som sagt roligt och framför allt bra för att just minnas. Fast jag sitter redan på pottkanten, ett avsnitt heter Världen runt omkring med fakta som Vår stadsminister hette (nåväl den var ju rätt lätt) och På löpsedlarna handlade det om. ??. Det var ju inte direkt så att vi kilade ner till Pressbyrån med hoppsasteg efter 20 h på förlossningen, någon av oss. Ommansägerså. Så den raden är fortfarande tom.

 

 

Förmodligen var det något om OS och känner jag mig själv rätt så har jag snart mejlat kvällstidningarna och tagit reda på vad de hade för scoop för tre månader sen. Jo det är sant, snart blir hon tre månader vårt lilla mirakel. Var tog tiden vägen? Med den här takten kommer hon snart vara tolv och tycka att alla de här små anteckningarna är skitapinsamma. Men mamma, varför skrev du att jag bajsade ner hela mig den fjortonde oktober 2012, den sidan river jag ur! ...pinsamt jöh!

 

Pro Memoria. Jag säger bara det.

 

De senaste dagarna har i vanlig ordning rusat förbi och i och med att mannen hade en ledig fredag har vi fått en extra lång helg tillsammans fylld med parmiddag, barnkalas, ljuständning och idag började jag dagen med en husvisning. Jag gick dit ensam för efter att vi tidigare i helgen gått förbi huset och insett att läget gör att det är som att bo i en lägenhet med massa grannar inpå knuten så höll inte Jesper riktigt med om storheten i det här objektet.

 

Ja för nog får vi säga objekt. Ett riktigt 160 kvadratmetersschabrak till renoveringsobjekt. Men. Vill man bo i en unik villa mitt i stan och känner sig obekväm med trädgårdsskötsel (läs: nöjer sig med en tomt som sträcker sig en meter från husgrunden) och har sisådär 3-4 miljoner på fickan så är det här definitivt stället.

 

Gissa om fantasin skenade iväg och trots att det stått obebott i tolv år så doftade det friskt och mitt där i ljusflödet stängde jag ute mäklarens malande en stund, blundade och kunde definitivt se mig själv med en bullrig familj i de stora salarna med vackra golv. Tyvärr kunde jag precis lika tydligt se skilsmässopapprena snarare än köpekontraktet skrivas under så jag lämnar över dessa fantastiska möjligheter till någon som är gift med en snickare. Eller två.